Ting den 17 – 20 februari 1691
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:14 fol. 44r-59r. ÖLA.
Anno 1691 den 17, 18, 19 och 20 februarij medh allmogen aff Offerdals tingellagh, præsente prætore och nämbden.
Halvar Nilsson i Bleckåsen Jon Nilsson i Ugården
Peder Månsson i Kaxås Peder Jonsson i Landverk
Mårten Jonsson i Röde Olof Nilsson i Mo
Måns Persson i Bergom Enar Pålsson i Ekeberg
Per Olsson i Tulleråsen Jon Mattsson i Ulfsåsen
Nills Torkelsson i Glösa Olof Ersson i Kluk
1. Dato aflade Nils Torkelsson sin nämbdemans edh.
2. Dato publicerades Kongl. Maij:tz förr nämdhe placater.
3. Erik Jonsson i Böle aflade sin sexmans edh för Offerdal.
4. Feldtskier gesälln Isac Wulff förestältes, och tillfrågades, om han effter afsagd doom på sidsthåldne lagha tingh her i Alsen hafwer skaffadt sigh edhgierdsmän sielf tålffte at befria sigh medh edh, icke häfdat Maria Eriksdotter inom dee 40 weckor hon afladt barn? Han swa-rade sigh inga edgerdzmän hafwa, utan lämbnar deth under rättens godtfinnande, och där Maria skulle ändteligen wijdare påstå, sig med ingen annan hafft beblandellse, wille han wara där medh nögdh, och Maria medh gråtande tårar bekänner sigh medh ingen annan hafft beblandellse, och will och kan där på döö. Isaac Wulff hafwer tillförne bedrifwit lönsko läger, och derföre plichtadt.
Såsom feltskiergesälln Isaac Wulff icke hafwer [fol. 44v] kunnat præstera pålagde wärio-måls edh, och des utan nu lembnat sigh under rättens godtfinnande och kånans Maria Ersdotters betygande derutinnan, som enständigt påstår, sigh af ingen annan wara häfdat heller hafft beblandelsse medh, och Isach Wulff tillförenne försedt sigh med lägersmåhl och lönske läger. Altså till underdånigt föllie af Kongl. Maij:tz resolution 1659 blifwer han saker till två gånger 40 mark, och Maria effter praxin till tiugu mark.
5. Dragon Jöns Olofsson Getingh, barnfödd i Norbergs bergslagh i Nohrbergz by, anklagades hafwa pass een månadt för Mattesmässe 1690 skutit een älgh. Swaar, att han ty werre dhet allena giordt i Offerdal strax widh Landöns by, enär han rändt i skogen at skiuta fogell, och hudan försåldt till dragon Jöns Andersson Ek för 9 dahl. k.m:t, som pastor mag. Abraham Burman betygar sigh af köparen hördt.
Enhälligt votum till dombs.
Emedan som dragon Jöns Oloffson, hafwer emoth Kongl. Maij:tz resolution af den 22 martij 1681, skuttit och fällt ett älgzdiur, altså dömmes han effter högstbemelte Kongl. Maij:tz placat om jacht och diurfångh a:o 1664 och des 9 §, at böta derföre femptijo dahl. s.m:t och i lijka motto effter resolution de anno 1683, såsom Kongl. Maij:tz förbudz öfwerträdare, plichtar han med sina 40 mark, och hudan confiscerat och heemfallen Kongl. Maij:t och chronan effter dhes wärde, som är intygadt wara tree dahl. s.m:t.
6. [fol. 45r] Hustru Kerstin Jonsdotter dragons Daniel Rosenbuskz hustru tilltalltes för deth hon ihähllegat sitt barn förledne sommar. Swaar, att barnet war åtta weckor gamalt och illa siukt, och ropat häfftigt, och hon lagt deth brede widh sigh i sängan widh balcken i weckan som sidsta Stoorböndagen 1690 fijrades, och mannen legat widh wäggen, och näst för dagen blifwit warse deth dödt wara, och änteligen kallat sin wärdz Bengt Olofsons hustru i Nordbyn till sigh, som barnet optogh, och då redan war dödt. Berättandes det icke liggia widh sitt bröst, men wändt sigh till barnet och somnat. Daniel Rosenbusk, at barnet war illa siukt och illa skrijat, och intet offta kunnat hålla sin mund till, och han som lågh widh wäggen och plägar altidh såfwa hårdt, waknadt in emoth morgonen som skulle någon stött på honom, och sedt strax effter barnet, och sågh kläder wara öfwer dhes mundh, och oppwächte sin hustru, då litet lijf war i barnet, och så sprungit upp till werdinnan och emellan hon inkom, war dhet aflijdit, hwar till hustru Kerstin inalles beiakar.
Bengdt Larssons hustru Kerstin Larsdotter, Rosenbusks wärdinna betygar, att barnet intet kunde märckias wara siukt, men mycket gråtachtigt om nättrerne, och i synnerheet ifrå sollennes nedergångh till midnatten, så at det offta af gråth blånadt aff, och sällan af gråth sin mun igenhade, men om dagarne war deth tämmel. stilla, som barn mäst wara pläga. Natten emoth torsdagen weckan för sidsta Storböndagen 1690 blef deth dödt, och widh sollenes [fol. 45v] opgångh kom Daniell in till henne bedröfwadt, beklagandes sig hwad olyckeligh natt han hafft, och hustru Kerstin sagdt, kanskee barnet är dödt och han swaradt, Gudh nåde migh så wist, och bedt henne gå uth och se där effter, och kommande i låfftet, der han hade sin sängh, lågh hans hustru på golfwet, och sig kastat af och ann, jembrandes sigh swåra öfwer barnetz dödellige afgångh, och barnet lågh quar i sängen widh balcken widyppet såsom läfwandes, men intet andades, utan war dödt, dhet hon oplöffte och warmt war, och ingen skawank derpå kunde see. Sedan på tillfrågan, at Daniel sagt, sigh icke wäll kunna förstå, om dhet blifwit förquefd af kläder, eller hustruns handh kommit öfwer des mundh i sombnen, och fått till swars, at deth torde af mycken gråth bårtkijknat? Daniel sade, att Gudh må däröfwer domare wara.
Under betänkiande huru den 13:de § i Kyrckiolagen om döpelsen angående dem som förquäfia sina barn, skulle rätteligen förståtz, och till hwad forum des deciderande egentelligen hörer, opwijste pastor loci mag. Abraham Burman, ven. Consistori Hernösandensis notarij mag. Olai Mörtz breeff de dato Hernösandh ad. 22 septemb 1690, at om sådan casu är consulerat med hans högwördigheet h. biskopen, och fått till svars, at sådan saak måste först in foro civili angifwas och skiärskådas, och sedan i Consistorio afdömmas, huar medh rätten förblifwer, och där hän remitterer.
7. Jon Tolsson och Jöns Larsson i Åflo tiltalltes om een älgzhudh dee skolla hittadt förledne sommar? Swaar, [fol. 46r] att dee Pedersmässtijden 1690 wore opp i fiället widh sitt afradzlandh Ullfiellet och Ullsjön, och uti älfwen funnit på een wåhlbrått, ett utruttit älgzdiur, så att des kött war alldeles af matskar förtärdt, och widh heemkombsten det oplyst för tolffman Peder Månsson i Kaxås och chergeanten Olof Lundh, warandes emellan Åflo och Ullsiön siu gl:e mijhler, och dy eij kunnat låta syna at köttet war alldeles odugeliget och intet där af qwart, det tolfman tilstår. Huden besågz, och befans wara af sådant tillfelle fådder, och höltz eij meera wara wärdh än 16 öre s.m:t. Och så som Kongl. Maij:t billigt skattas och är alla högdiurs skyttzherre, så behålla Jon och Jöns 1/3 till hittarlön effter 33 cap. tyfm. b. L.L. som är 5 1/3 öre, och Kongl. Maij:t heemfaller 2/3 som är 10 2/3 öre.
8. Erik Ersson, Olof Olofsson och Kjell Björnsson i Kougsta angåfwes hafwa för åtta dagar sedan fångit ett älgsdiur på sin skogh, pass 1/8 mijhl ifrån Lien. Swaar, att deras drängiar som warit effter höö, berättadt, deth wargar iagat effter ett älgzdiur, och där medh om afftonen ränt på skijdh till skogz, och sökt effter spåren, och funnit een liten älgzkalff å wester sijdan om siön liggiande, och det sedan heemfördt, och låtit Anders Olofsson i Slåtte och dragon Gustaf Lundahl dhet besee, förr än det flåddes, och var icke mehra dugl. i behål än ryggen, och det öfrige merndels aff wargarne opätit och sargadt, at intet gangn kunde der af hafwas. Anders Oloffson berättar sig då wara hoos Oloff Oloffson, och såg diuret liggia på [fol. 46v] slädan, och at den bogen som vändes upp war opätin och låret merndels, och at tarmarne hängde uth, seendes intet enär deth flåddes, warandes intet kalladh och bedin där till, dåch hafwa dee sagdt, at wäl war, at han tillstädes war, kan hända at där effter blijr ransakadt, men eij wijdhare än som sagdt är, däreffter sedt, fåendes intet der utaf. Gustaf Lundahl, at han logerar der i byen, och enär han sedt dem komma medh diuret sågh han det liggia på slädan, och at den sijdan som witte upp, wara illa sargadt och rijfwidt, så at slimbrone hengde, och å dhen sijdan war så gått som intet dugeligit. Men å den andra sijdhan heller enär huden war aftagen sågh han intet och bönderne sagdt at wähl war dhet han sågh dhet, och kan wittna der uti, om påfordras, wettandhes intet mehra der aff, och intet fått meehra där aff än litet af ryggen, som Erich Erssons hustru gifwit här om dagen hans hustru. Hudan besågz och befans wara rijfwen och skadd på högra sijdan, men å den vänstre intet, som syntes grunt af hudan, och skattades wara icke meehra wärdt än 16 öre s.m:t. Ehuruwäll dee icke effter lagh hittade älgzkalff hafwa lyst, så hafwa de lijkawell icke dhet i löndom heembracht, det at willia låta wara fördolgt, altså är skälligt pröfwat, at dee icke förvärkadt sin hittarelöön. Och så wida at köttet åthminstonne kunnat wärdt wara 1/3 af älgzkalfwen som dee i förberörde anseende, lijkmätigt 33 cap. Tingm. B. L.L. böra niutha, så heemfaller Kongl. Maij:t och chronan såsom för 2/3 hudan som skattas för 16 öre s:rm:t.
9. [fol. 47r] Regementzauditeuren welbe:e Peder Hiort effter commission af den 11 huius, opwijste herr öfwersteleutenantens welbe:e h:r Bengt Ribbingz inlaga till h:r generalmaioren och gouverneuren högwelb. h:r Otto Vellings af den 14 aprilis 1690, af innehåld, hurusom bostellet Wången är medh ringa slått försedt, och dytill hemmanetz rätta häfdande måst åhrligen mycket höö köpa. Och så som ett afradzland i Alsen sochn, Västerkälen ben:d, af fyra dahl. s.m:t afradzpenningar åhrligen till några bönder böxlat 1667, och dee samma dhet för tijden icke häfda emedan som dee dess utan, till sina hemman nödwändigh och nogh slått hafua, och sålledes lembnat dhet i andras händer. Anhållandes altfördenskuldh samma afradzlandh kunna, om icke annars, för afradzpenningarnes åhrlige afgifft, få undher bostellet och dhes cultiverande, så mycket säkrare kunna fullborda hwar opå hans excellentz den 24 dito resolverat, at befallningzman widh första tingh anmodar om ransakningh, och sedan öfversändha etc., hwilcket h:r auditeuren itererat, och nambngifwer först Halvar Pedersson i Röningsberg, som swarade sigh näst för sidstledne feijgde tillijka medh sin broder Olof Pedersson åbo ett hemman, och Olof blef så tredieman, och genom döden afgått, och i hans ställe måst gå tredieman, och des medelst blef uthfattigh, och kunde liten boskap hafwa, och altså intet mächtigh bruka fäbodar på Västerkjäln, och lijkawell måst åhrligen betalla afradzpenningarne för hemmanet á 16 öre s.m:t och sålledes såsom twungen förordsakat det lämbna emot ½ r.d:rs wärde till Olof Olsson i Åberg för 12 el. 13 åhr sedan, med dhet förordh, at så snart han [fol. 47v] eller hans barn kommer sigh före, deth igenfå, hafwandes ingen slått der hafft, utan fäboställe oprättadt, och någon nytta af wallen kan falla, utan myrslåtten måtte wara till muhlbet. Och för än han anno 1666 uthlofwade afradzpenningar derföre gifwa, har hans förman Knut Grelsson det för böxell med flera, under Röningzberghz hemman hafft, och icke sin rätt som några giorde, afstått. Halfwar säger sigh eij wara mächtig Wästerkiähln bruka och skatta före, men broderssonen dragon Peder Olofsson Orre på sin systers Ingrid Olsdotters wengnar (som halfwa hemmanet brukar) det åstundar, och befans at des halfwa hafft serdelles lått i Westerkiäln, och des fader Olof Persson 3 el. 4 åhr förr än han dödde, dhet afstått till Grels Erson i Finsäter medelst fattigdom, för och emoth så mycket som Oloff kåstat på afradzbrefwen, och enär han eller barnen skulle blifwa mechtige deth igentaga, wara tillåtit. Jeppe Grelsson beklagar sig hemma i byen elacht muhlbete hafwa, och dy nödigt behöfwer innehafwande dehl i Wästerkiäln till fäbodar, som han och intet där slagit.
Simon Esbjörnsson i Röde cederat sin rätt för 6 el. 7 åhr sedan till Erik Nilsson i Mo, för uthgifne penningar derföre, emedan som Simon det eij så nödigt hade som han, och afftallat, at där han skulle omträngia skulle han och med boskapen där sittia, och då wore husen förfalldne, och Erich Nillson måst dem af nyo opsättia, såsom fähuus, stegerhuus och bodh, och afhuggit wallen och den opbrukat, och kan få till två skrinder åhrl. [fol. 48r]
Hustru Agnes änkia i Röde behållit förr innehafdhe böxlerätt med Christen i Valne, till barnens hemmans conservation, huars ombudzman och förmyndare Nils Månsson i Hälleberg war, och medelst elack slått i Hellebergh, Wästankiäln brukat och häfdat, och af nyo opsatt fähuus, stegerhuus, mjölckbodh och hölada, och kan få åhrligen till twå skrindor. Anders Andersson Skogh som haar hustru Angnäs till hustru, föregifwer sigh undt sin hustrubroder Nils Månsson det een tijdh bruka, och kunde dhet wähl behöfwa för det elaka uthrymme som i Röde är, men icke kunnat komma der till, emedan hans twenne grannar inga bodar hafwa, och sålledes lijkawell förnötha betesmarcken, och dels ängiarne medh.
Olof Bengtssons mågh i Åberg Peder Jonsson, brukar sielff sin dehl i Kälen.
Crone och lendzmanshemmanet i Kiösta sammalledes. Måns Nilsson i Viken dito.
Anders Olofssons son Olof Andersson i Östbacken, bortsatt för fem åhr sedan sin halfa dehl i Kiählen för ½ tunna fröökorn till sahl. h:r Oloff Trangium, och han fäboostället hyrdt och lagdt deth åhret till Nills Andersson i Östbacken, som det och åhret effter brukat, och på Oloffs wengnar betallt kornet hoos herr Oloff, och i twå åhr hafwer Peder Jonson i Åbergh tillijka medh sin egen, hans part för lego häfdat, emädan som han fattig är, och allenast några köör äger, och dy ej mächtat bruka muhlbeten eller slåtten, och varit gladh, at skatten blifwit betallt och han där iempte fått några skillingar. Anders Jonssons (som medh Oloff Anderson brukat halfa gården) halfdehl där i hafwer altidh folgdt gården, och icke warit bårtsatt. [fol.48v]
Peder Simonssons andel i Bergom, hafwer altidh folgt hemmanet effter, och icke abalienerat.
Warandes inalles tree fäbostellen och sålledes deelta.
1. Åbergz fäbodar belägne wästerut, som hörer till Oloff Bengtson i Åbergh, Halfwar Pedersson i Rönningzbergh och Anders Olson i Österbacken.
2. Röudebodarne i söder derifrån, som possideras aff Simon Essbiörnsons, hustru Angnes och Peder Simonssons hemman i Bergom.
3. Wijkbodarne i västsöder derifrån, tillhörige chrone och länsmanshemmnanet i Kiöstadh och Måns Nilson i Wijke warandhes betesmarcken oskiptat, och dy möthas offta boskapen.
Somblige myror liggia så afsijdhes, att dee slippa fätråd, och äre odelte, men om hösten slås aff ägorne tilhopa vallarne och dehla sin emellan, och kan huardera få till två små lass. Och hafwa Åbergs och Rödeboerne, aldrigh förr än förledne sommar bergat något på myrorne. Men Wijkebodarne åhrlig åhrs slagit staaran på myrorne å den tracten, och gräntzar ihoop med Långkiärnan och Smedsåhswallen, och nu för tijden kallas Prestebudarne.
10. Uthi nembdemännens Peder Månssons och Enar Pålsons stelle, som hafwa action sin emellan, såto effterskrefne gl:e tolfmän, Nills Månson i Hälleberg och Erik Nilsson i Mo.
11. Peder Månon i Kaxås besvärade sigh öfwer Enar Pålson i Ekeberg, för deth han skall honom [fol. 49r] förledne wåår, effter sädesandan, hoos Moses Andersson i Bäcken, beskyldt hafwa flyttiadt råmerkien och der medh giort skielmstycke, såsom och belastat hans barn wara tyfwar, som Moses och lensman Anders Ersson Bång åhördt, och han dem till wittnes där öfwer tagit. Responsio, att han fått budh at komma till Moses af ordsaak, at Peder Månson berättadt för Moses, som skulle Enar tillfogat Moses oskähl, och altså kallat till mundz, och Enar säger sigh bedt Peder Månson först läggia ifrå sigh dhet rychte, att han skall flyttiat råmercken emellan sigh och sin granne Bengt Erson i Kaxen, och han nu tillstädes är. Icke heller mera sagt, än folcket säija, det hans dåtter Anna pläga köpa smör, som Sjul i Kaxås berättat och Hanss Jönssons dåtter Lisbet, uti dragons Carl Jerpes bröllop hoos Peder Månson, dhet för Peder Månson i ögonen sagdt. Hwar emoth actor exciperade, och föregaff hans ordh icke så fallne wara, beropandes sigh på sina wittnen, som efter aflagdan edh betygade som föllier.
Nembl. Moses Andersson, at Peder Månsson til sigh kommit tillijka medh lendsman Anders Erson och Peder begynt säija, dhet Enar sigh förtallt, och fått till swaar, om han will tillstå orden, så wille han sända effter Enar, huartill han bejakade och därmed skickades effter Enar, hwar till han bejakade, och kommande till sigh, tillfrågat, om han så sagt, då Enar sade till Peder Månson att han lögh som een skälm och at han flyttiat sin grannes rå, och förr än han släpper honom skall han blifwa een skielm, och at hans barn stiäla, och dåttren Anna stullit een [fol. 49v] smörklimp af Hans Jönssons dåtter Lisbeta i Kaxen, och sedan brukat mundh och illa låtit, och Enar itererat sitt tahl, då Peder beklagat, honom hafwa sig i sochnen så illa uthropat, at han snart icke tårs gå för folck, och Enar sagt, honom dhet wäl förtient, och skall skee förän han honom släpper.
Anders Ersson Bångh, att Peder Månson berättat för Moses, at Enar förtalt Moses, dy sändes effter Enar, och begynte han och Peder föra sina ordh tilhopa, och Enar med ifwert och fult sinne, badh Peder låta lagum och gå till grannarne sina i Kaxen hwars råmerckien han flyttiadt, och förr än han släpper honom skulle han göra honom till skälm, förbråendes honom illa tuchta sina barn, at dee ick må gå stiäla i gårdarne, och sedan ordh kastades längie, och kan intet minnas meera, än hwad som sagt är. Hwilcket alt, förehöltz Enar Påhlson, och han beropade sigh på corporal Hanss Kaxe, som een granne i byen är, och dhet refererat, som berättar, det Bengt Ersson beklagat 1689, at råstakarne woro rörde på Sandbergzåsen emellan sigh och Peder Månson, och om lögerdagz affton, hafwa Bengt Erson, Per Månson, Sjul Gunnarsson och denne folgdz dijth, och funnit fem st. råstakar wara förde in på Bengts, och Peder föregifwet, at wallbarnen dhem opkastadt. Hwij han dem icke satt in på sin tegh? Swaradt, sig icke wara så galen, och der med hafwa corporalen och Siuhl gådt och sedt effter gambla råstakahålen, och dem funnit öpna, och och kommande tilbaka, hafwa Bengt och Peder förlichts sållunda [fol. 50r] att Bengt skulle slippa betalla Peder af honom länte twå lispund höö. och att stakarne skulle sättias i sina förra håhl och rum af Peder Månsson som tolfman war, deth han eij wille, dy giorde corporalen och Siull deth, hwar om Bengt och Peder woro föreente, och hafwer corporalen detta för Enar intet berättat förrän sedan han kom i trätha medh Peder Månson, då han honom frågat, om så warit, och han sagdt därtill ja. Enar, af Jon Nilsson i Önet är sin rätta sagusman, och honom låtit stembna som och på wägen warit till Hällsjön och för sin opassligheet måst wända tilbaka heemåth, och corporal Kaxe betygar honom säija sigh blifwa siuk och gådt tilbaka.
Angående tyfwerijet föregaff Enar, dhet Siuhl i Kaxen för sigh dhet berättadt. Hwartill han nekar, och säger hustru Lissbeta därom tallt, som nyligen är fallen i barnsängh. Siuhl, at han folgt Bengt och Peder tillijka med Hanss Kaxe till ängiet, och fans 5 st. råstakar wara flyttiade in på Bengts tegh, och håhlen stå öpne, och bleff så afftalat, at stakarne skulle sättias i sina förre rum, efftersom Peder föregaf nöthbarnen dem oprijfwit, som måtte rättas, och Hanss bedit Peder som en tolfman är, sättia neder stakarne, deth han intet giorde, utan Siuhl och Hanss med beggies sambtyckio. Bengt begärte i förlijkningh af Peder Månson länte twå lispund höö, och han bad honom taga höö som på sin eller hans tegh war slagit, och huru dermed blef, weeth han intet.
Bengt Erson berättar sig sagdt för Enar Påhlson, at Peder Månson flyttiadt råstakarne, men om deth [fol. 50v] skedde förr än Enar kom i trätha med Peder, heller sedan, kan han sig eij påminna, och intet stort trätt medh Peder där om, utan enär dhet syntes, sade Peder, at nöthbarnen måtte stakarne opkastat, och äre dee orätt satta måste dee rättas, hwar med Bengt war nögder, och stakarna sattes i sin förra håhl, och Peder lämbnade slagne höö der innom, och Bengt betalt honom länte höö, och ingen sedan där om tallt utan huar och een behållit sitt som rätta grannar. Hwar emoth Actor exciperer, och föregifwer sigh inga stakar rördt, eller sätt in på Bengts, utan i tjugu sex åhr slagit deth hans swärfader een långh tijd häfdat, och intet där öfwer gått, och skall skogen och dess afrydiande kunna wijsa, huru huarderns slått löper och sigh sträcker, hafwandes Hanss Kaxe med Bengt dijth warit föruth, och huru dee medh håhlen beställt, kan han intet wetta och enär han blef dijth tillijka med Siuhl kallat, hafwa dee opwijst några håhl, som han sade wara gambla, och intet annat swarat än om dee stå orätt så måste dee rättas, och blef bedhin sättia dem i sina förra rum, det han swarat, sig wara förwijss, utan dee som äre så wissa på sigh, måge dhet göra, till dhes han får hugga uth skogen litet, och begära syhn, då Hanss dem nedersatte. Och at Bengt begärt i förlijkning af sigh länte twå lispund höö, och han der till nekadt, och bedit honom taga höet som hetas wara in på honom slagit, effter nu nedersatte märckien, och haar eij behof gifwa förlijkningh, för deth han eij med willia giort och håller ännu i dagh [fol. 51r] dee nedsatte stakar icke wara rätta och för den ordsaken skuld, förledne höst den 22 septembris hafft lenssman och Erik Henriksson i Tångeråsen och Peder Olsson i Tulleråsen det at besee, som skriffteligen fattadt bem:te dato des befundne samman¬hangh, som lyder, at Peder Månson 1689 slagit effter gamble märckien som wore några nedsatte kiäppstakar, dem Bengdt icke gilla wellat, utan hafft dijth Siuhl Gunnarson och Hanss Anderson Kaxe, då Hanss flyttiat käpparne ett stycke öster på Peders slått, och sagdt, att dee där tillförenne stådt, och där effter hafwer Bengt tagit höö, men då förlijchtz at märckiet skulle gå mitt utföre till siön ifrå twärmärckiet som skillier Peder Månsons och Nills Ersons slått åth, som står emellan Peder Månsons och Bengt Ersons höladur. Uti een biörk står een gamal staka, och sidst, skall märkie stå neder widh siön 4½ aln wäster ifrå gl. märkiet som een kiäpp står uthj een jordtufwa, så at dhet går geent fram märckiarne emellan. Hanss Kaxe, at han slagit Bengtz andehl i 16 åhr, och då wore märckien som han dem 1689 opsatt, deth han kan hålla med sin edh, men Peder Månson säger det aldrigh så warit, utan påstår sigh icke meera 1689 än dee förra, för några och tiugu åhr sedan, och hans swärfader för honom slagit, och skall skogen och rydningen å hwarderes, kunna wijsa, honom rätt hafwa, och fast mindre rördt några råstakar, och där Hanss satte dem 1689, der stå dee än. Bengt förmenar at afruttne råstakar skulle i samma håhl och gropar än finnas, och Peder [fol. 51v] sade, at inga gambla stakar kunna finnas i dee tree håhl som Hanss utwisste, utan snarare i dee håhl som dee toges uhr och än stå öpna och af ålder warit. Item, att dee wore opkastade, dhem han satt i sina förra rum och håhl. Lensman, att dee tree hålen stode i höstas öpne och lijka store med dee andra, men intet söcktes neder i dem effter gambla afruttne stakar. Enar Påhlson beropade sigh på sin sagusman Jon Nillson i Öne, som betyges i sanningh af Hans Kaxe, Bengt Erson och Siuhl Gunnarson blifwit siuuk.
Samptel. votum.
Ändåch ingom tillåtelligt är, sin nästa effter någons lösa tahl och uthsago missfirma och skiämma, utan bör äfwen som hans sagusman som eenom till ähran förkleenadt, derföre plichta, deth Enar Påhlsson hafwer giordt emoth Peder Månson, efter Jon Nillsons i Öhne berättelse om råstakars flyttiande och om Peder Månsons dåtters Annas tyfwerije, effter hustru Lisbet Hansdotters tahl, och Jon betyges wara siuk blefwen på wägen till tinget, och hustru Lissbeta nylligen fallen i barnsängh, så haar rätten lijkawell funnit skälligt, at med doom innehålla till dhes Jon Nillson och hustru Lissbetta å nästa laga tingh sigh där öfwer förklarat. Och så wida parherne om råstakarnes håhl twista, och förmenes at någon stakaända måtte finnas i någondera dee gambla eller nya rågrubborne, så pröfwes tiena till sakens uplyssningh, att der effter blijr i beggies närwaru af twå gode män å hwarderes wengnar noga efftersedt. Jembwel och huru beggies skogzpart och rydningh sig af ållder witta och finnas kunna.
12. [fol. 52r] Erik Olofsson i Ede kärade till Olof Jonsson i Tångeråsen, för dhet han åtta weckor för sidstledne Michaelis bortstadt hans pijga Märet Ersdotter, honom oåtspordt, som lärer sträfwa emoth Kongl. Maij:tz förordningh, och dy söker der å laga näfst, men står intet effter hennes tienst, eftersom han sedermeera legt sigh een pijga? Rp. att sin hustru frågat Erich Olsons hustru, om pijgan skulle blij längre quaar, och hon swarat, sigh eij spara henne fresta at få leija henne, och hans hustru pijgan på deth swaret legdt samma hälgh, och hon i laga tijdh trädt i sin tienst: begärandes om ursächt för tijden. Item, att Peder Månsson i Kaxås hört Erichs hustru samtyckia dhet Oloffs hustru skulle få leija pijgan. Peder Månson, att han hördt dheras samtahl, och Erichs hustru sagt sig der om blifwa frågat, och swarat sig icke wetta än hon blijr quaar, och sedan om hon skulle få henne leija, swarat sig eij stort rå derföre. Märit berättar, dhet huusbonden Erich om lögerdagen sigh frågat, om hon wille blifwa qwaar, och blef så afftallt, at där hon icke skulle heem till sin moderbroder i Landön, wille hon blifwa quaar. Men om söndagzmorgon henne åther frågat, då hon bedit honom eij fråga der effter och stå effter sin tienst, och samma söndagh åtta weckor för Michaelis sig stadt hoos Olof Jonsson. Actor, at hon swarat hwarcken neij eller ja.
Resolutio: Emedan som Märit Erichsdotter intet effter Kongl. Maij:tz legohions stadga a:o 1686 och des 6 § [fol. 52v] hafwer sin tienst twå månader för Michaelis hoos sin laghstadde huusbonde Erich Olson i Ede opsagdt, så borde hon effter samma § at tiena där detta åhr för så stoor löön som förra åhret. Men så wida Erich Olson hennes tienst icke begärer, skall hon honom effter den 5 § i högstbem:te Kongl. Maij:tz ordningh betala så mycket hon i fiohl till löhn åthniutit. Och så som Oloff Jonson hafwer emoth Kongl. Maij:tz förbudh i högstbem:te stadga, i olaga tijdh städt Märet i sin tienst, så plichtar han derföre medh sina 40 mark. Och efftersom hans hustru frågat Erich Olsons hustru, om Märit skulle längre blij quar, och fått anledningh henne där om tilltalla, och fast än dhet icke alldeles är enigt med slutet af den 4:de § i Kongl. Maij:tz Legohjons placat, så förskones Oloff Jonsson lijkawäll på höga öfwerheetenes nådigste behagh, derföre at plichta.
13. Olof Olofsson i Rönningsberg gaf till känna, sigh hafwa kommit öfwereens medh sinom broder Matts Olofsson, honom at uthlösa af Röningzbergshemmanet, bestående aff tree tunland, efftersom twenne åboer icke kunna sig där begå, helst och emedan Oloff Olson antagit ryttare rustningen, och haar gifwit honom på handan 20 r.d:r á 6 mark s.m:t. effter orträkningen, som hemmannet är inlöst före, och han prætenderer effter specie mynt, som han skattar obilligt wara. Resp. att han accorderat med sin broder om uthlössn, och honom den cederat, men förmenar sigh böra få samma slagz mynt igen, nembl. specie r.d:r, som han utgifwit för twå tunlandh han af Kongl. Maij:t och chronan [fol. 53r] inlöst effter giort sluth på Altzens tingh den 15 october a:o 1666, som lyder, att Mattes Olofsson förmedelst naborätten, hafwer till sigh löst chronehemmanet i Röningzbergh för 66½ r.d:r och 8 öre s.m:t och sedan itererat, at 66½ r.d:r och 8 öre s.m:t äre lefwererade, men intet nembnes och specificeras dee warit specie. Actor, at icke allt i specie lefwerertes utan effter 6 mark s.m:ts wärde i annan sort, deth han som och i lössningen interesserat war och utgifwit 16½ r.d:r och 8 öre s.m:t giordt, och icke gulle r.d:rns den tijden meera och högre. Mattes Olofson underkastar sigh rättens gåttfinnande derutinnan: begärandes i sin lijfstijdh som icke långh lärer blifwa, få sittia där i gården, deth actor sade sigh gärna willia göra, om tillfelle därtill war, och kan nogh wara at swäntienaren där skall hafwa sitt huusrum, som afftalt ware skall, uti h:r öfwersteleut:ns Bengt Ribbingz närwaru, hwartill Mattes intet wille sigh förstå men prætenderar dhet intet, utan effter specie rächningh blij betallt. Huar under inför inför rätten förlijchtes, at Oloff Oloffson skall gifwa sin broder Mattz Olson för prætenderade förhögningh på richsdalerne, i ett för allt twå dahl. s.m:t. Där öfwer dee handsloges, och enär Mattes får sin fulla löhn skall han lefwerera till Oloff köpebrefwet på twå tunl:d inlöst chronejordh i Röningzbergh.
14. Offerdalls kyrckias sexman Jon Olsson i Bångåsen, angaf Moses Andersson i Bäcken sidstledne tredie dagh juhl kommit drucken i kyrckian under psalmen emellan epistelen och evangelium, dhet han kunde see af hans ansichte, men intet raglat, och suttit stilla, [fol. 53v] och under predikan stundom stått och stundom suttit, deth han hoos kyrckioherden mag. Abraham Burman angifwit. Hwartill Moses swarade, att han intet nekat eller nekar sig warit litet drucken, och om morgonen warit hoos Nils Ersson i Kaxås som siucker lågh, och kommit till kyrkian mitt i sången och psalmen effter epistelen.
Kyrckiovachtaren Erik Olsson i Ede berättar Moses bulta på dören under psalmen effter epistelen, och han honom insläpt, kunnandes see deth han war litet drucken af deth han war något rödh i ansichtet, och intet märchte så långt han fram i gången sågh, honom ragla, utan sin wahnliga gångh hafwa.
Sexman Olof Jonsson i Tångeråsen berättar sigh see Moses komma den tijden det sångz, och intet märchte honom drucken wara eller ragla, och mera beskedh wiste han intet gifwa, icke en gångh hwad psalm sångz.
Peder Månsson i Kaxen som haar bänckrum baakom kyrckdören berättar Moses såsom snafwa rätt som han kom inom dörren twifwels utan af een pall eller bräde som där är, och litet högre än sielfa golfwet är, warandes litet drucken, men i gången intet raglat, heller något oliudh och förargelse der medh förordsakat som han märckia kunnat.
Nämbdens eenhällelige votum:
Emedan som Moses Andersson, hafver utan laga hinder och förfall tredie dagh juhl kommit seent i kyrckian, så böter han derföre effter Kongl. Maij:tz förnyade stadga om eder och sabbatsbrått anno 1687 [fol. 54r] och des 7 § om sabbatsbrått een mark, och efftersom han kommit drucken i kyrckian samma gångh, och intet oliudh och förargelse giordt, så blifwer hans förseende derutinnan, till underdånigst föllie af den 7 § i högstbem:te stadga applicerat och lämpat till den 5 § om edher och swoordom såsom den som opsåteligh swordom i public samquämer öfwat och stoor förargellse på gatur och gränder giordt, och sålledes saker till twå dahl. 16 öre s.m:t.
15. Peder Jonsson i Landverk kärade till ungh Nils Nilsson i Ede för resterande barnepenningar effter laga domb den 25 junij 1679 och der på ehrhåldne execution af den 26 dito. Domen lyder på capital – 20 r.d:r specie och 8 r.d:r interesse. Execution till föllie hafwa länsman, Moses Andersson, Gunnar i Hof och Olof Olsson i Söråsen den 30 septembris 1679 sluttit om wissa terminer till skulldens betallningh, nembl. till då infallande Karinsmässa 10 r.d:r och sedan effter handan fullgöra domen, och berättar sigh inalles bekommit 30 dahl. s.m:ts wärde, hwaremoth inwändes at han måtte mehra bekommit, då oppwijstes een zedell af d. 11 januarij 1680 som Peder der på fått effter tolfmäns wärdering nembl. ett stoo för 4½ r.d:r, twå tunnor korn för 4 r.d:r. En barckuhudh för en r.d:r, för en fäldh 1½ r.d:r, och 6 r.d:r, och sidst genom Moses Andersson 4:16 öre s.m:t. Allt á 6 mark s.m:t, som är 30 dahl. s.m:t. Nills Nillson föremenar sigh mera där på betallt än opfört är, och actor nekar därtill. Nills Nillson tillspordes, om han kan bewijsa mera [fol. 54v] än opfördt är, wara betalt, och swarar sigh förmodat skullden wara betallt, och intet quittens på någon lefwereringh hafwer, och intet uthlåter sigh willia och kunna bewijsa honom meera niuttit.
Såsom på afsagd laga doom den 25 junij 1679 och där på folgde executions ordre af den 26 dito, lydandes på 20 r.d:r in specie capital och 8 r.d:r till interesse barnegodz att niuta præference för annan gäld och fordran, icke meera befins wara lefwereradt i penningar och utexequerade pertzedlar än till 30 daler s.m:t, och Nills Nillson gitter eij bewijsa mehra der å wara betallt. Altså dömmes Nills Nillson utan längre oppehåldh fullgöra ofwannämbde doom medh 26 dahl. s.m:t till Peder Jonson i Landwärk.
16. Pijgan Märit Mårtensdotter beswärade sigh öfwer sin styfmoder hustru Märit Nilsdotter i Ugården, för dhet hon skall willia trängia sigh ifrå både fäderne och möderne: warandes halfwa hemmannet hennes moders rätta odall: begärandes lagha adsistence till sin rätt, så i dhet lösa som fasta, så effter modren Kerstin Mårtensdotter, som fadren, för detta föraren Mårten Nilsson, som genom döden är afgången förledne sommar skördeandtijden. Hustru Märit swarade der till, nembl. att hon war i ächtenskap med sin sahl. man i siutton åhr, och enär deth skedde, woro inga löösören, ja icke een träskiedh, som Erik Gudfastsson weth betyga, och nu berättar, at enär hustru [fol. 55r] Kerstin blef dödh, fans där hwarcken kåpp eller kaar, och kunde altså intet byte effter henne skee. Hustru Märit föregifwer hustru Kerstin allenast hafft een gamal frijskiortell, och för den samma haar pijgan och dåttren Märit fått een klädeströija, deth hon tillstår, och derhoos berättar sin moder ifrå Nårie hafft een ny jacka som hon eij niutit, hwar af styfmodren säger sigh intet wetta, utan fadren köpt ett jackklädhe aff Johan Simonson widh Nostret i Nårie för en ducat. Märit säger sigh see sin moder hafwa jackkläde, då hon reste heem ifrå Nårie.
Hustru Märit bekänner halfwa Ugårdzhemman warit sin mans förra hustrus odall, dhet Erich Guffastson och besannar, och at des andra halfwa war fadrens Mårtens odall, efftersom
han sin odallsdehl i Mällbyen bårtbytt där uti, hwilcken Erich Guffastsson sigh tillhandlat och honom dijthbytt: warandes Märit allena af förra kullen och sex st. barn af den senare som alla i lijffwet äre.
1691 den 6 januarij är antechnadt den dödas gälldh effter hwar och ens angifwande, och belöper sigh – 76 dahler 23 2/3 öre s.m:t och samma dato på lösa ägendomen een oppsattz och inventarium giort.
Hustru Märit lefwererde i rätten een skrifft gifwen den 12 martij 1670 af sex st:n tolfmän, af innehåldh, att dee warit kallade på een syhn i Ugården emellan Göran Johansson och Halvar Nilsson ib:m, om dee huus Jöran opsatt af nyo, dee åhren han brukat gården, då han bewijste gifwit hustro Märit Mårtensdotter 3 r.d:r på hemmanet, och dertill medh 3 r.d:r på resterande [fol. 55v] uthlagor, hwilcka 6 r.d:r han bör wid afträdet igen bekomma, och för deth Jöran opsatt några huus och någon gerdzlegård hafwa dee tillängnat honom derföre få 9 r.d:r. blifwandes altså 15 r.d:r som Halfwar Nillson skulle betalla till Jöran Johanson widh afträde. Under samma skrifft är skrifwit, at förgätit war införe 5 r.d:r som Mårten Nillson betallt till Magnil i Kläppen på hennes jordepenningar. Deth senare berättar Erich Guffastson sant wara. Item Anders Anderssons i Krokom quittens den 6 julij 1675, att hustru Märit Nillsdotter betallt 4 r.d:r som Halffwar Nilson tagit till läns, at betalla Jöran medh. Item hust. Cissla (Cecilia) Östensdotter i Mällbyn quittens af den 18 aprilis a:o 1679 på 4 r.d:r af Mårten Nillson som hon länt till Halfwar Nillson. På een pappeerslap är skrifwit att Mårten Nillsons barn med senare hustrun hafwa fodra i Ugården 20 r.d:r, Mårten Nilson.
Saken discuterades uthförligen och stadnade eenhälleligen där medh att der uti intet kan och må dömmas, förr än pijgan Märit Mårtensdotter får laga förmyndare, som kunna göra sig kunnige om opförde gälldh är richtigh, och huru wida hennes moders halfwa hemman kan graveras och beswäres medh landbondzåboe och byggnadh. Och dertill förordnades Jon Mårtensson i Ubyn, som är hennes frände å fäderne, och Olof Andersson i Medgård i Kall sochn som är des nästa frände å möderne.
17. Munsterskrifwaren Johan Strandell genom lensman Anders Ersson fordrar aff fordom compagnie prophossen [fol. 56r] Olof Hemmingsson i Rise – en dahl. 18 öre s.m:t som han effter een doom a:o 1690 öfwerbekommit af Nils Nilson i Landverk på dhes 1685 åhrs ränta och löön, emedhan som han skall niuttit all hans uthlaga, bestående af – 17:23:12. Hwartill swarades, at han aldrigh niuttit prophosslöön, utan som een gemehn åhrligen – 15 dahl. s.m:t, och huarken kan eller böör swara till meera. Honom förelästes ett hans gifwit quittens copialiter på 1685 åhrs midhsommars termin af Nills Nilson på halfwa ränthan (men ingen summa nämbdt). Hwartill han nekar, och säger sig alldrigh fått mehr än gemeens löhn, och weeth intet af dhet quittens heller warit tillstädez enär deth utgafs.
Resolutio: Såsom Oloff Hemmingson alldeles nekar sigh nånsin niuttit prophhosslöön, utan som een gemeen dragon, och ett åhrs midsommarstermin af Nills Nilson i Landwerk, men icke meera än som een gemeen. Därtill medh är ingen summa i quittenzet infördh. Hwarföre pröfwes skälligt, intet där i definiera och dömma, förr än Nills Nilson å nästa tingh kommer till mundz och confrontation medh Oloff Hemmingson där om.
18. Nils Gunnarssons och Peder Olssons i Tossberg beswär öfwer Kjels änckia i Hållbacken, hustru Kerstin Gudfastdåtter om olåfligh timberhugg, blef å wintertinget lämbnat till syhn på hwars skogh hugget war skiedt, som är fullgiordt in septembri 1690, och effter synemännens intygande befunnitz allenast een eller twå ståckar på deras skogh, och 4 ståckar till tählningar, och å synen förlichte med ½ r.d:r, hwar till Peder Olsson beiakar, hwarmed dhet och stadnar och blifwer.
19. [fol. 56v] Nils Andersson i Kjöstad, beswärade sigh öfwer dragon Anders Skåningh, för dhet han förledne winther 1690 swältat ihähl för sigh een koo, som han på fohran hade. Rp. at hon hade skabb, och icke af hunger stört. Och sedan hon kalfwat, icke årckat äta. Huden besågz och war icke skabbutt. Nils Nilsson i Ede haar warit tillstädhes, enär kohn flåddes, och inälfwerna uthtogos, och berättadt för Olof Nilsson i Mo, att dhet war intet mehr än behn och skin, och at intet fehl syntes på inälfwerne. Lars i Kiöstad har och warit tillstädes, enär Skåningen oprestat kohn, och sågh allenast een blå hinna utan fettma wara på wamman, och intet mera der om hafwer at säija.
Parterne förlichtes sålledes, at actor behåller hudan, och Anders Skåningh gifwer honom sex mark s.m:t, huar om dee handsloges.
20. Effterskrefne rusthållare och ryttare betyges wara laghstämbde, för deth dee undandragit sigh inbördes tunga så i en som annor måtto, twärt emoth herr generalmaiorens och gouverneurens hr. Otto Vellingks resolution d.[lucka] aprilis a:o 1690, och sigh intet inställt och comparerat, heemsteltes nembden at considerera, och beslöto at dee som andra höra under lagh och rätt, och böra wara lydige, och efftersom dee af mothwilligheet deth giort, måge dee effter lagh 33 cap. tingmåhlabalcken plichta med hwar sina tree mark.
Nembl.
Offerdals sochn: Hans Jonsson i Kaxås, Moses Andersson i Bäcken, Jonas Månsson i Ulfsås, Töris Jönsson i Utgård. Probstänckian i Bergom håller sochnen frij, som och hafwer generalens herr Carl [fol. 57r] Sparres breef der på. Item leutnanten Måns Christiersson i Änge. Erik Olsson i Ede är skiuthzskickare, och så längie otilltalter.
Altzens sochn: Anders Andersson i Röde böter och så.
21. Dato oplästes Anna Svensdotters i Bleckåsen attest om Hallomlägdan i Kingsta, och at skogzslåtten köptes och där under utaf Ivar i Viken frij och frelstt, som tolffman Halvar Nilsson underskrifwit, och nu tillstår så af henne wara bewittnadt.
22. Effterskrefne äre stembde, för deth dee icke sigh infunnit på aflöningzmöthen fölliande åhr, hwarigenom aflöhningen medh öfwerlåppsräntan är studzat worden, och der som den hafwa bordt, icke i rättan tijdh kunnat bekomma.
Nembl.
Olof Michelsson i Åsen försummat sigh den 14 junij 1688 och 1690 den 15 december, och senare gången warit till Nårie.
Jeppe Mårtensson i Finsätt 1688, och 1690 föregifwer han sigh intet wettat termin som å kyrckiowallen kungiordes, och kan dhet icke medh wittne bewijsa, dy plichtar á 3 mark.
Erik Pedersson i Offne 1688 och 1690 den 1 julij föregifwer sigh och sin hustru warit tillstädes och öfwerlåppsräntan betallt, och quittensboken icke medh sigh hafwer, dy måste wijsa med quittens lefwereringen å termin wara giordh.
Peder Olsson i Tossberg 1688, 1689 å en termin och 1690 å twenne, föregifwer sigh tvenne gånger warit siuuk som han will medh sine grannar bewijsa, som nu icke tillstädes ähr, och dy differeres.
Nils Grelsson i Kluk är dragon, och Håkan Grelssons [fol. 57v] änckia hustru Lucia Olofsdotter som brukar halfwa gården, betallar öfwerräntan, deth hon giort 1690 till dragon Halvard Nilsson med slachtnöth som blef ehrkändt, och i quittensboken infördt, och 1690 in decembri fått dilation af Strandel, som bewijsas skall.
Halfwar Nillson i Kluk hafwer ingen öfwerlåpsränta, och hans dragon Halfwar Nillson kändt honom godh och fått quittens, som bewijsas skall.
Måns Andersson i Västbacken in decembri 1689 warit bårta till Nårie, test:r Kjell i Kougsta.
Olof Olsson i Kougsta dito utan laga förfall.
Olof Olsson i Åberg dito, och föregifwer sigh sända quittensboken och penningarne med dragon Jöran Våghals, och fått quittens tilbaka som opwijsas skall.
Erik Nilsson i Röde dito, föregifwer sigh på mötett warit tillstädes och fått quittens som Olof i Kjöstad kan bewijsa, som där uthi interesserat är.
Esbjörn Simonson ib:m dito, hafwer warit till Nårie, test. Erik Pederson i Valne.
Halvard Persson i Rönningsberg in decembri 1690. Dragon Jon Halvardsson lefwererat å mötet och fått quittens som måtte wijsas.
23. Nills Gunnarsson i Tossberg och Olof Jonsson i Hållbacken warit stembde i ofwanskrefne anseende, och icke tillstädes, dy saker till hwar sina tree mark.
24. För detta cavallerie leutnanten edell och m:gh Måns Christierssons Lilliewalckz och hans hustrus Dorotea Månsdotters giorde testamentum reciprocum af den 18 hujus oplästes och så wijda dhet är eenigt med Sweriges lagh [fol. 58r] och Kongl. Maij:tz stadga 1686 om testamenten, togz der effter begäran ad notam, och in maiorem fidem inprotocollerades.
25. Effterskrefne lappar uthi Offerdalls fiällen, betygas wara uthfattige och föda sigh med tiggerije, och eij mechtige betalla 1689 åhrs skatt och ränta á 2:16:- s.m:t och andra antagit deras skattfielld, och för 1690 des ränta betallt.
Ullfjäll. Mårten Jonsson, som Anders Mårtensson 1690 antagit.
Stenfjäll. Lars Skarillsson, som Olof Andersson 1690 antagit och brukat.
Skärvångsfjället, Jon Olson Skiörben som Anders Pederson 1690 antagit.
26. Olof Hemmingsson i Rise prætenderat aff Peder Eriksson i Flatmo ¼ uti qwarnstället i Torrån med huus och qwarn som i danskas tijdh warit köpt ifrån Änge, och föreenthes så, att Oloff disputeres intet sin ¼, ägandes Peder Erson halfdehlen och Bergomsgården ¼.
27. Nils Andersson opbödh andra gången Västergården i Över Kjösta om 3½ tunl. köpt för 130 r.d:r 3 orter aff bördemennerne som doombrefwet den 18 octob. 1670 uthwijser: Warandes Nills Anderson der till obördigh, och dy reserveres Kongl. Maij:t och chronan till lösen, der deth i nåder skulle behaga, om det intra fatalia intet af börden klandras.
28. Nils Olsson i Mällbyn opbödh tredie gången Mårten Olssons hemman i Mårdsund á 4 tunl. för 50 dahler s.m:t länte penningar effter utgifne obligation.
29. [fol. 58v] Ryttaren Anders Skogh opbödh andra gången sine styfbarns hemman i Röde af 1½ tunlandh för 22 d: 25: 8 pgr s.m:t, warandhes han och barnens moder, hustru Agnes Månsdotter, der till obördige, och förbehålles cronan till lösen etz.
30. Olof Jonsson opbödh andra gången Nils Olofssons halfwa hemman i Hållbacken, köpt aff Mårten Olsson i Mårdsundh för 63 dal. s.m:t och een tunna korn, som inom börden är försåldt.
31. Per Olofsson i Tulleråsen insinuerade Agnes Olofsdotter gifne skrifft, daterat Tulleråsen den 3 novembris 1690, innehållandes, at hon gifwidt sig hoos honom till sythningz, och han wara berättigadt till dee jordepenningar hon hafwer at fodra i bemelte Tulleråhshemman, som ähr 15 dal. 24 öre s.m:t iempte hennes lösa arff, bestående i några gambla kläder, och nu opbiu¬des och protocolleres första gången oklandradt.
32. Nils Olofsson i Ulfsåsen incaminerade Märet och Magnil Tolsdotters gifne skrifft, de dato Ulfzåhs d. 25 maij 1690 att dee gifwit sigh till sythningh hos honom at niuta sin underhåld till dödedagar, och hederligen komma till grafwu, hwaremoth han skall effter deras dödedagar niuta all deres ägendom som i löst och fast finnas kan, och i dhet anseende hafwer Nills dhet opbudit förste gången.
33. Olof Olofsson opbödh förste gången sine syskons hemman i Rönningsbergh á 1½ tunlandh för 102 daler s.m:t, skedt och afhandlat den 29 septembris 1670, och sine syskon effter quotan uthlöst som skrifften uthförligen innehåller.
34. [fol. 59r] Olof Olofssons hemman i Hof opbiudes andra gången sahl. fendrickens Jonas Backei barn till försäkkringh, om deras innehafwande arff och penningar.
35. Leutenanten Måns Christiersson i Änge opbödh förste gången Jon Nilssons hemman i Stavre sigh till forsäkringh för uthlånthe penningar.
36. Anders Nilsson incaminerade een lagbuden och laghstånden förlijkningzskrifft på dhes nu åboende gårdh i Stavre och des inbördande, sålledes, att Jon Hemmingsson på sin hustrus wengnar tillsade uti förlijkningh till Jon Gunnarsson 9 r.d:r á 6 mark s.m:t, och Anders Nilsson tilsade hustru Beret 8 r.d:r á 6 mark s.m:t som förlijkningzskrifften den 17 aprill 1687 uthwijser, hwarmedh å tree laga tingh ähr fortfarit. Nembl. den 12 maij och 3 octobris a:o 1688 och den 2 martij 1689, dy bewilliades doombreeff der å.
Ting den 16 – 17 och 19 – 20 oktober 1691
Ting den 16 – 17 och 19 – 20 oktober 1691
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:14 fol. 178r-195v. ÖLA.
Anno 1691 den 16, 17, 19 och 20 october medh Offerdahlz tingellagh, närwarande chronones lensman Anders Ersson Bång och
Nämbden
Halvar Nilsson i Bleckåsen Jon Nilsson i Ugården
Per Månsson i Kaxås Peder Jonsson i Landverk
Mårten Jonsson i Röde Olof Nilsson i Mo
Måns Persson i Berge Per Olofsson i Tulleråsen
Jon Mattsson i Ulfsås Nils Torkelsson i Glösa
Jon Mårtensson i Öbyn Olof Eriksson i Kluk
1. Dato uplästes Kongl. Maij:tz tobaaks placat de a:o 1687.
2. Om förmedlade hemmans beskaffenheet undersöchtes och intygases, nembl.
Alsen sochn. Vången, Bertil Carlsson är översteleutenantzboställe. [fol 178v]
Åse. Isak Olofsson, består af ringa slått och kan eij excoleras.
[Offerdals socken] Åflo. Helge Larsson, betygas allenast hafwa myrslått och skarp åkerjordh, och omöjel. är at mehra excoleras.
Änge. Olof Bertilsson, berättas wara swagt och knapt nogh, om icke några uthiorder wore köpte därunder.
Nygården. Peder Jönsson, 2 tunl. förmedlat under Bergom till ett tunlandh utan röök.
Utgård. 1½ tunl. förmedlat till röken under Bergoms rusthåldh.
Bäcken. Moses Andersson, Wästregården är swagh till åker och ängh och bär sällan ofrusin sädh.
3. Lapparne äre uthfattige och på en när af sigh kombne och föda sigh med tijggerie, och twå st. kombne ifrå andra orter, och skole omöijeligen wara mechtige at betalla mehra än änkell ränta.
4. Dragon Per Olsson Roos warit beskylt och berychtadt för Karin Nilsdotter, och nu bekän-ner sig henne willia ächta, hwartill hon beiakade.
5. Cissla Jonsdotter i Kaxås bekänner sig warit häfdat af dragon Erik Ringbom, och förledne wårasse födt barn, som läfwadt i fiorton weckor. Erick är dödh blifwen in Junio sidstleden, och på sitt yttersta för pastore d:no Petro Gestrino bekändt sig henne häfdat, och war des barnfader Nemnden betygar honom war kommen [fol. 179r] ifrå Finlandh heel ungh och warit ogifft. Altså plichtar Cissla effter praxin med sina 20 mark.
6. Olof Michelsson och Håkan Månsson i Åre tilltaltes för een älgzkalff, dee skola hittat och funnit. Då framwijstes hudan som war af så gådt som intet wärde, emedan som allenast af huden på beggie sijdorne war litet behållit, och är befunnit, at biörn hafwer kalfwen ihähl rijfwit och öfwerhöldt, derföre behålla dee som deth funnit.
7. Johan Pauli i Bleckåsen tiltaltes för een älgzhudh han skall hittat? Resp. at wargarne diuret ihäl rijfwit, och köttet merendels uthätit, och det öfriga så sargat, at ingen nytta där af kunde hafwas. Som Halvar Nilson betygar sandt wara. Hudlappen besågz och wärderades allenast för 16 öre s.m:t, hwaraf han niuter effter 33 cap. tyfmålabalcken L.L. 1/3 till hittarelöön och 2/3 heemfaller Kongl. Maij:tt och chronan.
8. Moses Andersons änckia i Bäcken hustru Sigrid Andersdotter, fodrade genom sin mågh fendrik Larss Holmer af Erik Jonssons hustru i Hammarnäset och Hallens sochn hustru Kerstin Pedersdotter 70 d: 16 öre s.m:t som restera på hans gifne obligation den 28 december 1688 för tvenne hästar, och godz på 80 dahl s.m:t och där på bekommit et paar böxor för 4 d: 16 öre, och för [fol. 179v] Olof Olson Slummer 5 dahl. s.m:t, och altså är resten som bemelt är 70 d: 16 öre s.m:t, hwilcka nu fodras? Swaar, at mannen håller till i Stockholm, effter ett breeff som förledin winter ankom: hafwandes hon inga medell till des betallningh och dy begärer dilation dermedh till hans heemkombst: föregifwandes intet där af kommit i gården och fast mindre någon nytta däraf hafft: warandes hemmanet hennes odall och ryttare rustningzhemman. Erich Jonson hafwer den 24 april 1689 skrifwit till Moses och begärt dilation till S:Johanis 1689, efftersom han godzet bårgat bort i Nårie och Röroos. Actor begärer boskap i betallningh. Hustru Kerstin säger sigh ingen boskap äga, utan den är förr uthpantadt, och dy hafwer allenast någon förlega. Comminister herr Peder Ranklef begärte inprotocollerat blifwa, den skuldh Erich Jonson är skylldigh sahl. probstens m:r Zachris Plantins sterbhuus och i lijka måtto sahl. herr Olof Trangi, at den eena creditoren icke må blifwa betalt dee andra till præiuditze.
Resolutio. Så wida intet af det lösa skall finnas i boet, utan hustruns fasta och jordh i Hammarnäshemmanet, och sahl. Moses Anderssons fodran, icke kommit henne till goda, utan mannen dhet medh sig bårtfördt, och antingen uthbårgat eller förslöst. Icke heller är kunnigt, hwarutaf sahl. probstens m:r Zachris Plantins och sahl herr Oluff Trangi [fol. 180r] fodringar härflyta. Altså tillföllie af Kongl. Maij:tts resolution den 30 maij 1682, kan hustru Kerstins fasta ägendom i Hammarnäset till deras betallningh intet anslåes, utan creditorerne måst patientera till mannens förmodellige heemkombst, at han må kunna bewijsa, huru förtrodde medell äre anlagde och creditorerne disputera om præferencen, där något fins.
9. Peder Olofsson Orre i Rönningsberg, beswärade sigh öfwer sin granne Olof Olofsson ib:m, om en lägda som ligger inunder sin part och Olof Oloffson innehafwer och kommen därifrån, uti sahl. Halvar Halvardssons tijdh som Wästergården åbodde, och enär Per Gunnarsson dödde, brukade Halfwar beggie gårdarne till des Peer Gunnarsons dåtterson Knut Kjelsson hemmanet antogh, som icke igenbekom hela hemmanets ägor, och dy är besagde lägda ännu borta ifrå gården och skatten qwaar. Oloff Olson som åboer Halfwar Halfwardsons hemman, swarar sigh icke något hafwa ifrå hans gårdh, utan deth som i tree mansåldrar där under lydt. Halfwar berättas pass för 90 åhr sedan wara dödh blifwen. Effter honom trädde hans son Olof Halvardsson till gården som läfde pass 90 åhr, och för 30 åhr sedan kom hans son Oloff Oloffson der till, som nu swaranden är, och förmodar blifwa handhafd medh sina uhrmin¬nes ägodelar till rustningshemmantz conservation, hafwandes actor inga bewijs till sin käromåhl. Oloff [fol. 180v] Oloffson berättar sin gårdh hafwa stått iempte Peder Olssons, och Halfwar Halfwarson flytt därifrån in till skogen och behållit gårdztomptan, som nu klandras, hwartill actor och nekar, och därhoos föregifwer, at twå små stycken äre därjempte.
Resolutio: Såsom deth twistige lägdestycke, utanför Peder Oloffsons Årres part i Röningzbergh, intet kan bewijsas under hans hemman lydt och legat, utan dels warit Oloff Oloffsons gl:e gårdztompt ibidem, och hans faderfader Halfwar Halfwardson flyttiadt gården närmare till skogz, för så lång tijdh sedan, at ingen kan dhet minnas, och behållit gl:e tomptan. Och så är beskaffaat med ett litet stycke der brede widh, och ett annat dito emellan åboarne, at der af uhrminnes tijder lydt under Oloff Oloffsons hemman. Altså kan rätten intet betaga Oloff Oloffson sin gl:a gårdztompt och lägdestycken som därunder af ållder legat, utan i krafft och förmåga af 1 cap. jordabalken L.L. och Kongl. Maij:tz jordeplacat anno 1677 döma deth som annor uhrminnes häfd oqwaldt som förr höra och lyda under Oloff Oloffsons hemman.
10. Erik Pedersson i Offne hafwer bewijst sig warit på 1690 åhrs aflöningzmöte den 2 julij och 15 december och betallt öfwerräntan. Dee öfrige söker munsterskrifwaren Strandel eij lagföra, allenast dee blifwa förmante här effter sig tijdigt inställa widh tillstundande terminer, dem han åthminstonne måste uthfärda åtta dagar föruth, så at wederböranderne [fol. 181r] må kunna i tijdh skaffa sigh penningar, doch Peder Olsson i Tossberg undantagande, som altidh ställer sig tredsk och mothwilligh, och åligger nembden i hwar sin rota dem tillsäija, at widh kommande terminer lydig wara, och fullgöra sin skyldigheet.
11. Torbjörn Jacobsson i Grötom anklagade dragon Johan Andersson Bock, för deth han förledne wåår hählskuttit sin fähundh. Resp. att han deth eij giordt, och wäl gått genom hans gårdh med bössan, och sedt hwarken boskapen eller hunden. Actor, at wallpijgan Brita Hansdotter såg hom deth göra, som deth och berättar, och at tree st. grijsar och en killa luppit effter honom, och han bedit henne taga dem tillbaka, deth hon giorde, kommande ifrå fägården, där hon såth och miölckade, därest hunden war, och altså luppit effter honom, hwartill han också nekar, föregifwandes sig intet hwarken pijgan eller hunden see. Dragon Erik Larsson Klint som är actoris swåger, berättar sig see pigan gå igenom gården, och strax där effter gått uth, och hörde byssmällen, men Johan nekar som förr.
Enhälligt votum till fölliande doom:
Såsom dragon Johan Båck samma dag som Tårbiörns hund blef ihählskuten, gått där förbij och haftt bössan, och pijgan Brita Hanssdotter icke allenast sedt honom gå der förbij, utan och hördt honom skiuta, enär hunden luppit effter honom, hwartill kommer att dragon Erich Klint samma gångh sedt honom [fol. 181v] gå igenom gården och sedan strax där effter hördt skiutas, och han intet kan wijsa någon annan där warit. Altså finns skälligt, at han derföre skall böta effter 47:de cap. byggningabalcken L.L. tålf öre s.m:t, och der till medh för hundens wärde 16 öre s.m:t betalla.
12. Munsterskrifwaren Johan Strandel beswärade sigh öfwer Peder Olofsson i Tossberg, för det han aldrigh inställer sigh på liquidationsmöten, och enär zedlar på honom gifwas, så oppehåller han dem hela tijden, hwar öfwer dee sig offta beswärat och sökt lensmans assistence hwilcket sträfwar emoth Kongl. Maij:tz reglemente. Resp. at termin giörs stundom kort, stundom hafwer han warit bårta hoos een och annan at förtiena sigh något, som han med een attest af gode män gifwen bewijser, af innehåldh, at han 1689 och 1690 Johannis tijd warit bårta at förtiena sigh något, som han och fattig ähr. Och 1691 Johannis tijdh warit på landsmötet. Till Thomæ termin 1689 och 1690 föregifwit sig warit sjuker och beropa sigh på grannarnes intygande å sidsta tinget. Men nu säger han, dem hafwer sagt sig det eij kunna minnas, och dy underkastar sig rättens uthslagh. Actor itererer, at han blifwit af Olof Olsson i Kluk tilltallt för bekombne zedell till Peder Olson på midsommarstermin, effter som han Mattiætijdh icke sin betallningh fått, och dy wellat lefwerera zedellen tilbaka. Resp. at han [fol. 182r] gaf sig dilation till wiss dagh, den han intet kunde hålla och lijkawell sedan fullgiordt, hwar till beiakades af Oloff Ersson i Kluk, som är Oloff Olofsons swärfader.
Nembdens betänkiande till följande doom:
Huruwell rätten hade fogh at näfssa Peder Oloffson för sin tredsko till liquidationsmötens opwachtande 1689, 1690 å beggie terminerne fastän han dee tijder som midsommarsterminer bordt utgå warit bårta på arbete, som intet honom däruti uhrsächta kan. Så hafwer rätten dåch för denne gången ansedt hans medellösheet, och förskont för beggie åhrens midsommarterminers försummande. Men för Thomasmäss terminerne 1689 och 1690 finner rätten skälligt, at han bör för sin motwilligheet effter 33 cap. Tingmålabalcken böta twå gånger 3 mark. Och så wida Oloff Oloffson som på hans 1691 åhrs öfwerränta warit assignent och icke strax fått, icke sig öfwer honom beswärat, så undslipper han effter Kongl. Maij:tz reglemente denne gången at böta som en Kongl. Maij:tz förbudzbrytare.
13. Dato ingaf Peder Olsson i Tossberg en resolverat supplique till herr öffwersten och v. gouverneuren h:r Carl Hård skrifwen i Offerdals och Alsens sochnars nambn om fölliande beswärspuncter, och huruwell den icke af samptel. allmogen war giordh eller sambtycht som nembden betyger, så undersöchtes lijkawell därom och befans som föllier nembl.
Peder Nilsson i Helleberg tilltaltes för det han förledne [fol. 182v] sommar tagit betall-ningh af een rota för wägabyggningen under fiället till Ottsjön, och icke mere än ett dagzarbete giordt? Resp. at han låfwadt för en rota, nembl. Erich i Ede, Jöns i Stavre och Ängesgumman, och fått intet leija meera än för een dagh som dåch bordt wara sex dagar, och allenast af Erich i Ede opburit 16 öre s.m:t.
14. Lars Erson i Kougsta sammaledes? Resp. at han intet borde gå på wägabyggningen för rotan, utan Anders Jonsson i Östbacken, som intet kunde nästgöra sig åstad och dy måste denne, dagen effter dijth, och råkat dee andre i Duved, om en söndagh, och des medelst försummades en karls arbete om lögerdagen. Sedan blef han committerat med broufougden Raal Rase at utsee och märckia hwarest wägen beqwembligast skulle anläggias alt till Stalltjärnstugan, som warade i tree dagar, och till een broo widh Staa fattades timber och örckie hwartill han blef förordnatt, och legdt der till Erich i Staa.
15. Erik Nilsson i Bleckåsen dito? Resp. at Erich Nilson och Anders Skog i Röde och Nils Torkelsson i Glösa, sändt med Tomas i Bräcke penningar för rothan och begärt lega folck derföre, och legt för twå dagzarbeten och till Måns Nilsson i Hof som war i lensmans ställe lefwereradt 24 öre s.m:t, som han tagit at leija sigh een wägwisare upp i fiällen, emedan som dee andre wore okunnige. Måns tillstår sigh af Erich [fol. 183r] tagit tree mark s.m:t och en mark gifwit till Nils i Hambre som folgt dem at uthsee lägligare tillfelle till ny wägh, och twå mark för några timberståckar til en bro wid Wijk, effter som där war långt effter timber som Raal skall kunna betyga.
16. Länsman Anders Ersson dito för 4 rotar, och intet arbete skall giordt. Resp. at han war den tijden siuk, och tree rotar bedit honom skaffa sigh arbetzkarlar, och lefwererat för war rote 6 mark s.m:t emedan som dee hade intet lägenheet sielf gå medh, och han altså skrifwit lensman Hans Månsson till, karlar skaffa, och han den 6 junij 1691 swarat, sig willia göra sin flijth der om, och sedan attesterat, sig inga kunnat få. För en rota, skulle Jon Hemmingsson i Rise swara, och äfwen och bedt lensman der om, som tillstår sig effter hans trägne begäran skrifwit till Hanss Månson at leija karl åth honom, men inga penningar tagit.
17. Anders Ersson tiltaltes, för deth han tagit frij häst till Brunflodh? Resp. at han som en sochnskrifware med tinglagetz opbörd och des clarerande, med deres låf fått häst, efftersom dee äre skyldige sina uthlagor och uthskylder lefwerera, der befallningzman boor, hwartill nembden beiakade och tillstå så aftallat wara, elliest skulle dee opburne penningar en annan betroes och serdeles till befallningzman.
Resolutio. Hwad upburne penningar till wägabyggningarnes fortsättiande widkommer, så böör [fol. 183v] alt hwad som der medh efftersatt är, ehrsättias å nästa wägabyggningh af wederböranderne, dåch bör brofogden Raal Rase förhöras om deras giorde uhrsächtan finns i sanningh, och lensman Anders Ersson för deth han hafft skiutz med chronones uthlagor till befallningzman frijkallas.
18. Mårten Olofsson i Mårdsund beswärade sigh öfwer sin broder Peder Oloffson i Tossberg, som å sin swågers Nils Olofssons i Hållbacken wengnar klandrar och åtallar deth som 1688 på tinget är sluttit. Nembl. at beggies styffader Jon Olofsson inlöst halfwa Håhlbacken med deras moders jordepenningar ifrå Mårtsundh. 2:do at samptel. barnen skulle styffaden och modren i sin ållderdom till sythningh antaga, och derföre niuta bem:te halfwa Håhlbackshemmanet och styffadrens tillfallande arff effter sin broder Grels Olson i Röros, som war meer än 300 r.d:rs wärde, helst derför, at styffadren till sig tagit alt arfwet effter wår broder Töres Olofsson, som war till 116 dahl. s.m:t och Stehn underhållit dem första åhret, Peder det 2:dre och Mårten deth tredie, och då dödde fadren, och han måst kåsta på begrafningen och sedan mäst allt hertill försorgt modren där hon än är, och will blifwe till dödztijman, hwar om hon ännu till rätten skrifwit, och begärer få blij hoos Mårten och icke i sin höga ålderdom flyttia, barnen emellan, och intet will hoos Peder wara och dricka watn etz. Till wittnes äre tolfman Tyres Jonson i Mårtsundh [fol.184r], Jeppe Jonsson i Brasta och sexman Olof Nilsson i Mårdsund. Efter styffadrens dödh reste Nills Olsson i Hohlbaken till Röroos, och utfodrade arfwet effter Grehls Olson, och gaff Peder Olsson i Tåssbergh sin dehl där aff, men modren på sin sahl. mans wengnar, intet, som dåch bordt hafwa 1/3 som war fallit i mansens lijfstijdh, men effter continutet alltsammans. Peder Olson hafwer och satt honom i Nårie i stoor widlyfftigheet, medelst löffte för hans gäldh såsom hoos Erassmus Åkeson på Wärdallsören 11 r.d:r 2 ort 8 skill. Hoos Mårten Mårtensson i Trundheem 6 r.d:r och 5 r.d:r till Hindrich Rawell. Item 3 r.d:r hoos capiten Göran Månsson. Summa 26 r.d:r : 8 skil. hwar opå han hafwer måst betalla 15½ r.d:r och för deth öfrige häfftar han, så at han icke dristar sigh till Nårie resa. Itererandes Mårten dhet slut som dem emellan på tinget 1688 in maio giordes. Hwartill Peder Olsson swarade, at styffadrens broder Nills Olson i Håhlbaken uti sythningen och des belöningh, skulle wara i lijka consideration med syskonen, och effter accord först niuta sin satisfaction i Håhlbaken, och det öfrige, nembl. 6 r.d:r i Mårtsundz wästra gårdh tillijka med någon skuldh effter sin broder Grels Olsson i Nårie, på lycka och fromma, antingen han skulle få litet eller mycket. Des utan haar Nills Oloffson uthlagdt uti Hållbakzgårdens lössn 20 r.d:r, der emot Mårten giordt sig betallt med ett ängh, Tyresholmen benembt, och en kopparkittel öfwer ett lispund och det mera i Mårtsundz westergårdh [fol. 184v] Stehn niuttit sitt af broderens Tyris fodran i Hellsingelandh, och denne Peder Olofsson af uthlänte penningar i Brastad och annorstädes. Men Mårten fått af wissaste medell, och Gudh må wetta, huru han modren sytat, doch annorlunda afftalat, at den som dhet förbröth, skulle sin sythningzrätt förlorat, och ändå hållat: slutandes der medh, at Mårten intet fogh hafwa till Nills Olsons gårdh i Håhlbaken, den han medh 20 r.d:r inlöst. Sedan det öfrige i gården till sythningh och 6 r.d:r i Mårtsundh som obetallte äre, opwijsandes sin och hans moders Sigrid Mårtensdotters attest af den 23 october 1688, underskrifwen aff Olof Ersson i Kluk, Kjel Nilsson i Hållbacken och Nils Gunnarsson i Tossberg, lydandes, at han aldrig upburit några jordepenningar ifrå Mårtsundh at betalla nogon skulld medh i Håhlbaks wästra gårdh, warandes widh dijtkombsten där wäll någon gäldh, som hennes man Jon Olson och brodern Nills Olson af sin arff och egne medell betallte, och enär Jon Olson trädde derifrån till Mårtsundh, bekom han af sin broder Nills Olson 20 r.d:r och altså hafwer Mårten intet at fodra af Nills Olson i Håhlbacken. Bekännandes sig ingenstädz hoos sina barn hafft bättre än hoos Nills Olson. Sidst upwijstes een skrifft aff Jon Olson i Söderåsen och Oloff Olofson i Bångåsen af den 27 martij 1689, af innehåld, at dee sin fadhers länte penningar till Westergården i Hohlbaken utaf deras faders arf bekommit 10 r.d:r för 20 åhr sedan men icke een skillingh af hustrun Sigrid Mårtensdotter ifrå Mårdsundh, och Jon Olson för tijo åhr [fol. 185r] sedan; dee andra 10 r.d:r af Nills Olson i Håhlbaken fått. Nills Olsons inlaga jempte fullmacht för Peder Olsson sin saak at agera uplästes, at han skulle af Mårtens moder sin broders hustru, hennes jordepenningar i Mårtsundh bekommit, och betallt dermedh skullden på Hohlbaken, som är intet, utan sin broder richtigt med 20 r.d:r uthlöst effter införde bekomna attester.
Mårten inlade Erik Bengtsons i Högstad quittens daterat den 20 maij 1686, att han fått af Jon Olson i Hohlbaken 20 r.d:r specie, dem han tagit aff Mårten Olsson sedan han war inträdt i ächtenskap med hustru Segridh Mårtensdotter som war hans moder. Peder Olson föregaff sig den tijden tiena hoos Jon Oloffson, och mins at Erich Bengtson fick korn och annat i betallningh, hwartill Mårten nekar, och säger honom gifwit Erich legha till des han bekom bemelte 20 r.d:r.
Byteslängden effter dheras fader Olof Stensson berättar Mårten hoos sig wara. Sedan skall Erik Bertilsson i Våge uti Hallens sochn, hört på syskonens sam- och aftahl om sythningzrätten, som bör förhöres emedan som parterne äre strijdige derom.
Enhälligt votum.
Ehuru gärna rätten wellat denne saak till sluth hielpa, så kan deth dåch intet sig göra låta förr än bytes och arfflängdan effter Oloff Stenson i Mårtsundh af Mårten framskaffas, hwar af kan sees, huru stoor rätt modren hust. Segrid i deth fasta i Mårtsundh tillföll, och sedan ähr dee och twistige om sythningzlönen, hwar om ingen [fol. 185v] skrifft är uprättat, utan förmenes uti Hallen af Erich Bertillson i Wåge och flera, kunna fåes kunskap der om. Altså måste saken bero till nästa tingh.
19. Pijghan Anna Nilsdotter ifrå Kogstad förmyndare, hafwer Erik Olson i Västbacken warit, som genom döden afgången är, och nu förordnas Annas faderbroder Anders Olsson i Slåtte at wara des förmyndare och för henne talla och swara, som lagh säger.
20. Nills Olsson i Ulfsås opbödh andra gången Märit och Magnes Pedersdöttrars lösa och fasta ägendom, som effter dödedagar lembnas kan, till sythningzlöön.
21. Dato insinuerades Peder Eriksson i Flatmon een lagbuden och lagstånden köpeskrifft daterat Rise den 1 december 1688 på des halfwa hemman ib:m som sahl. leutenant Lillievalck emot länte penningar sig tillhandlat och Peer Erichsons mågh skyldig warit. Warandes tredie gången opbudet d. 1 martij 1690, dy bewilliades der å doombreef, och såwida bem:te halfwa hemman är såldt för odell så bör wederböranden dhet med gl:e breef bewijsa.
22. Isak Olofsson läth incaminera en förlengst lagbuden och lagstånden köpeskrifft. Dat. Åse d. [lucka] junij 1674 på sin hustrus faders hemman i Åsom som han inbördat af syskonen för 90 r.d:r och dem effter quotan betallt och uthlöst, som sielfwa brefwet uthwijser hwar med är lagligen precederat och tredie gången opbudit d. 17 octobris 1685 [fol. 186r] dy bewilliades der å doom och fastebreff, dåch bör gamble breef framtees, at der med bewijsa hemmanet wara odell och icke chrone.
23. Isak Olofsson præsenterade en lagstånden köpeskrifft dat. Åse den 16 september anno 1687 på sin faders hemman i Åhsa yterste gården om 1½ tunlandh som han inbördat af sine bröder för 120 dal. s.m:t in alles, hwar uti hans anpart inbegripes, som är 40 dal. s.m:t, hafwandes han dermed lagligen procederat och tredie gången opbiuda låtit d. 1 martio 1690 utan klander, dy bewilliades doombreeff, och åligger köparen framskaffa gl:e breeff, at des köpehemman är odell.
24. Tillföllie af giorde sluth och belefwande å sidsta tinget emellan Bengt Ersson och Peder Månsson i Kaxås om deras twistige råstakar i ängiet som kallas Sanbergsåen, hafwa lensman Anders Ersson Bångh och nämbdemän Olof Ersson i Kluk, Halvar Nilsson i Bleckåsen, Olof Nilsson i Mo och Måns Persson i Berge dijtwarit den 25 septembris sidstleden, och besedt råstakagrubborne, och hwarcken i dee gamble (som så kallas) eller i dee nya funnit något neder i jorden afruttnade. Widh deth första neder widh siön står nu käpp eller staka een aln emellan Peders förmente ställe och deth andra. Der ifrån till de andra stakarna ähr 78 ahl:r och emellan dem bägge war och en aln. Det 3:die 96 ahl:r och bredden [fol. 186v] emellan håhlen och grubborne och så en aln. Till det 4:de är 30 alnar, och bredden ¾ al. Till det 5:te 48 al. och bredden emellan hålen 1½ aln, och om där ofwanföre warande tvistas intet om, så wida dee stå orörda och intet flyttiade. Kunnandes intet wara mehre höö blifwit eller blifwa emellan dee stridige märken än till tu lispund, efftersom där är elacht myrlandh med måss wuxit, hwilkcket allt häradzhöfdingen gårdagen i ögnosyn tagit, och funnit som ofwanför betygat är. Dijt warande nembdemen berätta skogen wara uthuggen och afrödt på Peder Månsons andehl intill dee twistige råstakarne, och intet å Bengts anpart.
Jon Nilsson i Önet berättar, sig eij mera för Enar sagt enär han frågat sig därom, som skedt sedan han kommit i owänskap med Peder Månson, än at han kunde fråga Hans Jonsson och Sjul i Kaxås därom, som der om twå åhr förr tallat och för sigh sagt, dhet dee tyckia råstakarne wore flyttide. Men Enar säger, honom deth i Peder Olssons i Tulleråsens närwaru och sagt Peder, at Enar frågat Jon om han wille bestå sina ordh om råstakarne, och fått till swars, ja ja. Jon, at han där aldrig warit eller sedt, och dy bedt och wijst honom till Hanss Jonson och Siull i Kaxen.
Hustru Lisbet Hansdotter, Nills Nilssons i Kaxås, berättar sigh tillijka med Peder Månsons dåtter Anna för 6 el. 7 åhr sedan, wara i fäbodarne och saknat smöör [fol. 187r] uti een hålck, warandes intet mera folck där, än dee beggie, och syntes grant, huru hon medh handen tagit smöret och lagt i sin bodh, twifwels utan igensöcht nyckellen och denne gått i hennes bodh, då dören stått olost, och igentagit smöret, och henne där om tilltalt och hon intet swarat (warandes beggie nu om sina 22 åhr) och det för sina föräldrar sagt. Anna Pedersdotter nekar så till gerningen, som seth at Lissbeta deth igentagit och för sigh sagt. Hon der emoth beklaghar sigh så obetenckt i sin ungdom warit, och deth sagt för sitt folck, som dåch sant är, men eij kunnat någhot wittne därtill hafwa, effter som dee allena waar i fäbodarne och altidh plägadt wänskap. Anna förbrådde Lissbeta icke wara så reen, utan 1689 widh fäboden warit i Hanss Andersons miölkbod effter dåttrens Märitz berättelse, och tagit flöter utur hennes bytta, det hon skall för Märit tillstått, hwartill hon nekar. Sakens sammanhang oprepades för nembden uthförligen, och där iblandh at råstakarne som Bengt säger gl:e och rätta wara, finnes gamblare än dee andra, war effter Peder Månson slagit, och grannarne Hanss Anderson och Siuhl hålla med Bengt, och Peder Månson endels skyller om så war, på wallbarnen, dy är deres enhällelige tanckar, at Peder Månson skall sig edelligen befria, råstaken eij flytt.
Angående dee fem st. twistige råstakar på Sandbergsåens ängie, emellan Bengt Erichson och Peder Månson i Kaxen, så befinnes Bengts prætenderede [fol. 187v] stakar på östre sijdan till Peders ängiestegh, wara gamblare än Peder Månsons på wästra sijdan till Bengts slått, och Hanss Anderson tillijka medh Sjul Gunnarsson i samma by, hålla dee östre råstakarne wara orätta, och Peder Månson i förstonne uhrsächtat sigh inga flyttiadt, utan om så war, kunna wallbarnen dhet giordt, och dem opkastat, och i deth anseende låtit Bengt få däremellan slagne höö om 2 lispund, men sedan påstått, dee wästre råstakarne wara dee rätta. Och emedan som twenne rågrubbor äre jemte huar andre och endere måtte wara och är orätt och falsk, som tillwijtes Peder Månson. Altså finner rätten skäligt at Peder Månson skall effter deth 27 cap. byggningabalcken L.L. sielf tolffte befria sig, icke råstakarne på Sandbergzåens ängie flyttiadt in på Bengt Erson. Imedlertijdh ophöres medh dömmande emellan Peder Månson och Enar Påhlson. Sedan hwad tyfwe- och snatterije widkommande som Anna Pedersdotter är kommen i tahl före, effter hustru Lissbeta Hanssdotters uthsago, hwartill hon nekar, och det befins wara talt i beggies omyndiga åhr, och Lissbeta allenast deth sagt för sina föräldrar, och intet heller kan hon öfwertyga Anna deth giordt. Så hafwer nembden funnit skälligt det ophäfwa, så som war det af owett i ungdomen härkommet, hwaruti Annas förwijtelse med hust. Elizabeta om några flöther inbegripes.
25. Helge Christiersson och hans hustru Märit Persdotter [fol. 188r] i Valne by uti Alsen sochn, tilltaltes för det deres barn om tålf weckor gamalt, natten emoth tijsdagen nästförweckne wecka är förqwafd och dödt blifwit. Hwartill swarades, at barnet war siukt, och legat uti ett trågh, som war satt å een lång bänck, och der brede widh hade dee sin sängh på gålfwet, och modren legat å den sijdan åth bäncken, och bålstret gifwit sig upp, och wid waggande har fuller tråget wriditz uthföre, och enär barnet wacknat och wänt sigh åstadh skrijdit på sijdan till sängen, och barnetz mundh och ansichte wändtz in på des wridne hufwudgerdh, och där af förqwafd ligginade i tråget, och modren midnatztijdh deth warsse blifwit, enär hon kändt tråget wara neder skrijdit, och kläderne för barnetz mundh och der med optendt eldh, och kånan Cissla Jönsdr dijtkallat, som berättar sigh pass midnatztijdh blifwa af Hellie opropadt, som illa leth, och beklagande sitt barn wara dödt blifwit, och hon altså sprungit i hans stugu, som är gient emot Jon Krissmanssons där hon sitt tilhåld hafwer, och funnit tråget som brukades för wagga, wara sijdeslångt skrijdit af en långbänck, och stadnat på sängbolstret, och barnet låg widh bädden, och des ansichte in till bädden och kläderne som under des huffwud legat, och barnet war dödt, seendes intet å barnetz kråpp något såår eller blånadt, förutan deth, at deth warit illa med båldar behäfftat, och des utan medh elack hosta, beklagandes modren medh tårar [fol. 188v] hände olycka, och för Gudh kan betyga, sig eij widare där till wållande warit, än som berättadt är. Altså remitteres saken effter Kyrkiostadgans 13 § om döpelsen, till wellåtl. Consis¬torium i Hernösand at afdömmas.
26. Munsterskrifwaren Johan Strandel fodrade af för detta prophossen Olof Hemmingsson Willman 1 dahl. 18 öre s.m:t effter som han tagit af Nils Nilsson i Landverk des 1685 åhrs uthlagor, som är 17 d: 23:12 och bordt niuta af Peder Jonson ib:m som räntar 16 dahl. 5:12, begärandes åtskillnan af innestående rest hoos Nills Nillson, som bekänner sig innehafwa till 4 d. 8 öre k.m:t och der emoth är för honom bårta en klippingzfäldh så godh som ny. Oloff Hemmingson föregifwer sig fällen fått för inquarteringen och Nills säger sigh gifwit honom twå kannor öhl för hwar månadhz inquartering, hwartill han nekar, och Nills intet kan medh wittnen bewijsa, honom des utan fått förnöghning för inquarteringen. Alt så finns skälligt at Nills Nillson bör betalla resten af 1685 åhrs uthlagor, som effter egen bekännelse är 1 d:13:8 s.m:t till munsterskrifwaren Johan Strandel, emot det Nills Nillson ränttat meer än Oloff Hem-mingsons rätta anslagne bonde Peder Jonsson ib:m, och dhet som där å kan fela måste Oloff sielf betalla.
27. Dato angaff lappens Anders Torkelssons hustru Sigrid Nilsdotter dragon Matts Peerson Qwist [fol. 189r] effter at i sidstleden höandh uti Änges smediestugu wellat sig besåfwa, där till hon intet beiakat, och han lijkawell hafft sin willia medh henne, som hon intet kan förtijga, utan bekänner den syndh som der med är giordt, och sedan fått aff honom twå mark s.m:t och twå quarteer tobak, hwar till hon säger sig eij dristat at neka, af fruchtan, han skulle slå sigh. Responderat, at han effterst i sidste förweckan höandh, warit hoos leutnantskan i Ängie, och hulpit inbringa höö och fått några kannor ööl, och däraf blifwit drucken och skulle gå till Altzen med een äggskiäppa, och kommande till Ängies qwarnbodh, lagt sigh neder på lafwan och widh deth han wacknat, hört folck wara där inne och sedan sedt deth wara denne Segridh, som öfwer tröskellen legat fuller och opkastadt, och han gått sina färde och hwarken tallt eller rördt henne, och mycket mindre penningar eller tobak henne gifwit. Segrid säger det warit skedt i smediestugun, som hon säger wara med låås förwaradt. Mattes berättar der hoos, at Segridh hafft twå öre eller 4 skill:r, då hon war opp i gården. Test:r leutenantskan hustru Dårdi Månsdåtter. Hustru Segridh at Mattes gifwit sigh ööl opp i gården, och wellat det hon och hennes son om fyra åhr, skulle gå till skogz, hwartill hon säger sig eij dristat, tänkiandes honom willia sigh döda, och enär deth eij kunde skee, skall han låckat och sändt pilten föruth till smediestugun. Resp. at han intet [fol. 189v] gifwit henne ööl, och intet tallt medh henne i Ängiesgården, hwarchen om ett eller annat, och icke heller wijst des gåsse till smediestugun, men enär han i qwarnboden wacknadt, war pilten med sin moder där. Warandes pillten i Undersåker sochn, och lärer intet kunna göra någon relation i saken för sin späda ålder skuldh, och berättas honom intet kunna något stycke allena och för sigh sielff gå, utan fölia sin moder.
Leutenantskan hustru Dordi berättat, Mattes och lapp-Segridh offta warit hoos sigh och weeth eij mera af dheras action, dåch war Mattis i sommars där och något druckit, och skulle gå till Altzen, och hon sändt ägg medh honom, och han gått der ifrån, men om han gått wägen ändha fram eller i uthusen in, kan hon intet wetta. Doch står smidian mäst öppen, effter som redskapen bärs dädan, enär något smide är giordt. Samma gång war och Segrid där. Hustru Segrid tillfrågades om han rifwit hennes kläder, heller hon ropat. Swarade at han intet det giordt, hon icke heller ropat, utan han med sin tunga kropp lagt sigh på henne, och hafft sin willia, därtill han enständigt nekar. Hon är mycket oansenlig och wanskapligh, och Mattes nu man om sina 50 åhr och äncklingh, dåch ånyo trolåfwat med en änckia, som medh sådan odhygdh hwarken misstenkt warit eller beslagen.
Anders Tårkehlson berättar sig komma ifrå fiellet till sidsta Storböndagen, och hans hustru sagt, deth [fol. 190r] Matts Qwist, sig några dagar före belägrat och hafft sin willia, utan hennes sambtyckio, hwar widh hustrun enständigt påstår, och Mattes nekar som tillförenne.
Nembden heemskötz saken at öfwerwäga, och sedan effter 22 cap. edzörabalcken L.L. antingen wäria heller fälla och beslöto sig intet kunna fälla honom den gärningen giordt, både derföre, at han är en gamal man och warit längie gift, och fördt ett sedigt och stilla läfwerne, och at hon af sådant folckskap är, som föga kan sättias någon troo till.
Sententia:
Emedan som lapphustrun Segrid Nillsdotter intet kan öfertyga dragon Mattes Person Qwist, hafwa emoth sin willia sig häfdat och besåfwit, och han warit gifft och fördt ett sedigt läfwerne, och ingen hört af honom någon löösachtigheet, och hon af sådant folckslagh är som icke stort tilltroendes är, altså är deth nembden heemställt at considerera, antingen honom wäria eller fälla effter 12:te cap. edzöresbalcken L.L. och enhälleigen besluthit sigh kunna honom medelst ofwan tallde motiver och ordsaker intet fälla, utan hålla oskyldigh, hwilcket under höglofl. Kongl. Svea Håfrättz högwijse omdöme i ödmiukheet heemställes.
28. Dato aflade effterfölliande persohner sin sexmansedh. Nils Ersson i Öne, Olof Simonsson i Berge, Måns Andersson i Västbacken, Olof Larsson i Vången och Mårten Nilsson i Ytterocke.
29. Sahl. Mårten Nilssons i Ugården creditorer [fol. 190v] framkomo, och war och een sin fodran bewijste sålledes,
Nembl.
Nils Olsson i Mällbyn förstächt honom till wärfningspenningar 10 d. s.m:t och desutan länt i hårda åhren 5 d. dito, hwartill änckian tillijka med Märit Mårtensdotters förmyndare Jon Mårtsson i Ubyen beiakar.
Erik Gudfastsson contant 3 ort och een koo för 9 orter; facit 4:16:-
Peder Byman betallt i hans quarteer i Stockholm och länt honom des utan resepenningar heem, som attesterat och wedertagit är 11 d. 7 öre 8 pgr s.m.t.
Lars Nilsson har at fodra tree åhrs dränglöön á 6 d. s.m:t.
Dragon Jon Nilsson Storm låtit begrafwa Mårten Nillson i Sundzwaldh effter opsattz för 7 d. 16 öre s.m:t som intet kunde disputeras.
Kerstin Nilsdotter i Kjösta en åhrslöön 2 d. 20 öre s.m:t.
Anders Olsson i Ytterocke förlänte 4 d. s.m:t.
Anders Röningzberg dito 4 d. dito.
Jon Mårtensson i Ubyn dito 2 d. 16 öre dito.
Brodersdåttren Brita Halvarsdotter haar fodra på een koo 7 ort och länt tree mark, är 3 d. 12 öre s.m:t.
Brita och twenne bröder i Nårie effter sin modher ärfft en ko som Mårten tagit till sigh, och räknas för 3 dahl. s.m:t.
Lensman Anders Ersson hafwer fodra ¼ tunna korn för 1 dahl. och 1688-1689 och 1690 åhrs sockneskrifwarelöön 26 2/3 öre s.m:t.
Blifwa altså Mårten Nillsons sterbhuus skyldigh inalles 77 d: 18 öre s.m:t som effter lagh [fol 191r] 22 cap. ärfdab:n L.L. betallas af oskifte löösörene effter inventarij lydellse som på förslag är werderat, och där effter till gälldens betallningh räcker. Altså blifwa creditorerne där af effter mätismanna ordom, uthi förmyndarnes närwaru betallt. Hwad det fasta widkommer, så äger Märit Mårtensdotter effter sin moder halfwa hemmanet, och med senare kullen interesseret i des andra halfva dehl, och förr än deth delas, skall Göran Johanson som deth några åår brukat, tilltallas eller lagföras för tagne åbo och byggnad dee åhren, nembl. 9 r.d:r, och widh samma tillfelle skall liquideres om på hemmansköpet gifne tree r.d:r och 3 r.d:r länte till uthlagor, tillijka med de 5 r.d:r som Magnil i Kläppen fått till sine jordepenningar.
30. Olof Hemmingsson fodrade på sin faders Hemming Jonssons wengnar 14 r.d:r för hwilcka Jonas Månssons swärfader Erik Nilsson pantsatt sitt halfva hemman i Österulfsåsen, och av sin modersyster Märit Olofsdotter till sythningzlöön 6 tunnor korn och 6 r.d:r tagit, och intet hållit sin låfwen, och Jonas Månson af henne tagit till lähns för några åhr sedan 1½ t:a korn. Resp. at han intet weeth där af, heller något hördt tallas derom, medan swärfadren läfde. Erik Pedersson i Berg betyger, at Hemming Jonsson, Olof Olofsson och Jon Olsson i Söråsen och Märit Olofsdotter, skulle få sin betallningh af Erich Nillsons halfwa hemman. Jonas Månson bekänner [fol. 191v] sigh hördt at Sööråserne hafft at fodra 20 r.d:r och fått een dito, och Märit Olofsdotter 6 r.d:r och kan intet påminna sigh wäl om kornet, doch kan det så wara. Erich i Bergh påminte Jonas Månson, at swärfadren war honom skyldigh 50 r.d:r och derföre skulle han hafwa och behålla halfwa gården, och dhen andra halfwa som sagt är till skuldemännerne, och hans hustrubroder Oloff Erson låfwat sökia hoos dem dilation, och samma wecka reest till Nårie, och icke igenkommit. Jonas tillstår sigh antagit halfwa gården för sin fodran, till des hustrubrodern Oloff skulden inlösa, och icke den andra emoth och för creditorernes fodran, och måtte lijkawell den till bruks taga, enär Oloff Erichson rest till Nårie: nekandes sig länt af Mårit 1½ tunna korn, som hon dåch för många sagt och berättadt sant wara. Jonas Månson nekar enständigt dertill.
Resolutio: Såsom halfwa Erich Nillsons hemman i Österulfsåsen är intygat wara lembnat och opdragit Oloff och Jon Oloffssöner i Sööråsen för 19 r.d:r, Hemmingh Jonson i Rijse för 14 r.d:r och Märet Oloffsdotter för sex tunnor korn och 6 r.d:r till betallningh och des andre halfpart till mågen ryttaren Jonas Månson för sin fodran at bruka. Altså kan rätten intet mera
däruti göra, än bibehålla besagda creditorer widh ofwannembde halfwa hemman. Antingen accordera med Jonas Månson der om, efftersom han utlåter [fol. 192r] sigh willia sin rättigheet däruthi försällia, eller med någon annan, heller och effter mätismanna ordom som lagh säger.
31. Lundsjö män i Aspås sochn genom Olof Ersson Älg beswärade sigh öfwer Landö åboer, för dhet dee igentäppa åhn som löper utur Gysasjön, med fiskhuus, in i Långan, där dhe ähre rådande, med begäran, at deth må dem förwägras, och at dee må obligeras opgifwa sitt afradzbreff. Rp. at dee icke längre än sedan anno 1666, deth fiskie hafft och med Erik Pederssons i Berg och Anders Pålsson i Bredbyn attest af den 16 huius bewijsa så af ållder warit, dhet Erich Person nu inför rätten icke betyger, och at fiskehuus där warit, den tijden landet under danske chronan war. Landön opwijste sitt afradzbreeff af den 12 maij anno 1666, och den 29 november 1667 på tinget, förbudit föhlingzboerna i Lijtth där at fiskia etc. Därtill medh kommer och löper Gysa älff uti Långan i Offerdahl sochn, och actores bo uti Rödöns tingellagh och Aspåås sochn, och altså kan rätten intet fogh hafva at betaga Lunsiömän deres uhrminnes rätt till fiskhuset uti Gisaälfwen, som är chronones afradzlandh.
32. Nils Andersson i Kjösta opbödh tredie gången Västergården i Ytterkjösta á 3½ tunl:d för 151 d. 4 öre s.m:t som han köpt af rätta odellsmännerne, och han dertill obördig är. Derföre reserveres deth Kongl. Maij:t och chronan till lösn. [fol. 192v]
33. Olof Olofsson i Rönningsberg opbödh andra gången sitt faders halfwa hemman ib:m den westerste gården á 2½ tunl:d för 102 d. s.m:t som han inbördat sf sine syskon.
34. Lars Halvaardsson opbödh andra gången sitt giorde hemmansbyte medh Olof Olofsson sålledes, at Larss Halfwarson bekommit den nedre gården i Landön som består af 2½ tunl:d och Oloff den öfre gården ib:m som består af 2 tunl:d och skall Lars gifwa benembde Olof 22 d. 16 öre s.m:t till iembngode.
35. Lars Ersson i Kjösta opbödh förste gången Olof Olofsons halfwa odallshemman i Kougsta i Alsen sochn á 2 tl:d för 112 d. 6 öre s.m:t på wissa tijder at betalla, som köpeskrifften af den 9 februarij 1691 uthwijser, warandes köparen der till obördigh, som effter resolution förbehålles Kongl. Maij:t och chronan till lösn, der icke någon af börden intra fatalia det klandrar och inbördar.
36. Halvard Olofsson i Rönningberg opbödh förste gången Nils Nilsons halfwa odellshemman i Ede á 1½ tunl:d förlänte penningar 109 d. 26 öre s.m:t med det förordh at han skall dhet få bruka och behålla till des han igenfår sina uthlagde penningar, som skrifften daterat Ede den 16 martij anno 1684 uthwijser.
37. Ryttaren Anders Skogh opbödh tredie gången sin styfbarns hemman i Röde af 1½ tunl:d för 22 d. 25 öre 8 pgr s.m:t, warandes han och barnens [fol. 193r] moder därtill obördige, och nu klandras af bördemännens Lars Jonssons och Måns Jonssons systers Anna Jonsdotters man Göran Gröning, som hemmanet will lösa i bördh.
38. Erik Ersson i Kogstad, angaf Olof Larsson i Vången hafwa näst för sidstledne Michaelis sagt, det wara fuhlt och illa, at lensmans änckias hustru Sigrid Pedersdotters sönner Erik och Lars Erssöner hafwa stullit henne sin moder, och Erich een biörnskinsfeldh som han sedan skulle satt i pant hoos sahl. probsten mag. Zachris Plantin för korn? Resp. at han så sagt effter hustru Segrids drängz Jacob Nilssons tahl till sin son Lars och drängen Peder Nilsson i Vången, hwar till Jacob swarade, sig komma med dem till tahls om een r.d:r som mathmodren hustru Segrid mistadt, och han derföre misstänckt warit, och eij meera swaradt, än sigh oskyldigh wara. Lars Olson betygar honom säija, sigh för r.d:rn oskylldigh wara, och at den foor samma wägen som biörnskinsfällden, nembl. at sonen Erich fällden tagit, och sonen Larss r.d:rn, nämbnandes intet hwart fällden sedan kommen war. Peder Nilson giorde verbotinus samma relation. Dragon Carll Åhl berättar sig höra af Oloff Larson i Wången säijas, deth Erich Erson tagit sin moders björnskinsfelld, och uthsatt för korn, och näst tillförenne tallt om förkombne rijsksdahl. som hon uthgifwet till Olof Andersson i Östbacken för en tree öres slant, och der med gått till Kiöstadh, och hörde hustru Segridz pijga [fol. 193v] Elin Christoffersdotter säija, Erich Erson fällden tagit, och uthsatt för korn, och blef där öfwer kallat till wittne, och hon swarat, dhet onödigt wara, efftersom Oloff Larson i Wången samma dagh sådant tahl hafft. Oloff Larson beropade sigh på Mårten Jonsson i Röde, och Nills Torkelsson i Glösa, som betygade doch särskildt, at Oloff Larson sagt som Carll refererat, och Carl swarat sig dhet tillförenne hördt, och nu förklarar sigh eij annat der med förstå, än at fälden war bårtkommen. Men Mårten och Nills berätta, at han nembt, dhet han war uthsatt i prestgården.
Lars Erson i Kogstadh beswärade i lijka måtto sigh öfwer Oloff Larson i Wången, för deth han uthropadt sigh hafwa af sin moder hustru Segrid tagit en sölfwerkädh som hans syster Karin förleden pingest andra dagh, då han troolåfwades i kyrckian, skulle af sin fästmöös halss tagit. Resp. at hans son Larss och Peder Nillson, hörde af Jacob Nillson säijas samma gångh som r.d:rn och biörnskinsfälden wore på tahl, at Lars Erson tagit een ducat och sölfwerkädh af sin moder. Lars och Peder berättade Jacob Nillson samma gångh sagt, sig och Larss Erson wara derföre misstencht, och sig oskyldig wara, och weeth intet huru medh Larss kan wara, hwar till Jacob alldeles nekar, och berättar deth intet een gångh kommit till tahls om ducaten och kädan, dy aflade dee sin edh på giorde relation [fol. 194r].
Carll Åhl att Jacob sagt i länsmansgården, det Lars stullit ducaten och satt i pant i kyrckkijstan, dhet dragon Hanss Älgh hörde, och dertill medh, at om dhet icke wore hans ähra förnähr, skulle han låta slå ögat uth på den som ducaten tagit, det Lars Ersons swåger Nills Anderson hörde, som beiakar sig höra dhet senare tahlet widh han inkommit. Jacob tilstår sigh eij mehra sagt, än at han wille om låfligit wara låta slå uth öga på den, ducaten tagit, men lembnar dhet dåch Gudh.
Nills Tårckellson och Mårten Jonson, at Oloff Larson sagt, dhet Larss Ersons syster Karin hade igenkändt sin moders sölfkädh på Larss Ersons fästmödz halss och Carll Åhl sagt sig deth eij förr hördt. Item, att Oloff och Carll tallt om ducaten, minnandes intet wähl, hwem som af dem först begynte, men beggie sade sigh hördt tallas derom. Jacob Nillson berättar dhet dragon Peder Roos sagt, sig biörnskinsfelden igenkändt i Hellsingellandh, och icke nembt hwarest, eller af hwem han \war/ dijt förder, dhet han säger sigh för hustru Segridh sagt, och hon frågat Pedher Roos derom, och han deth tillstått. Oloff Larson widh påminnelse om fällden berättar, at Peder Nillson i Hellbergh sagt, sig komma effter Erich Erson i Slåttbacken, då han burit fällen, dhet Peder Nillson sagt för Lars Olson i Wången och Erich Jacobson i Wijken, dhet Larss och Erich bekänna och tillstå, at Peder Nillson i höstas wäst på Långmyran sagt, sigh om hösten ena natt näst för dagen, i mörkret kommit [fol. 194v] rijdande å wägen heemåth, och hunnit på Erich Erson i Kougstadh, som burit en biörnskinsfeldh medh blått kläde, och på honom hällsadt, och intet swaar fått, och at hans häst blifwit rädd och sprungit af wägen, och sedan ridit in hoos Oloff Nillson i Slåtte, warandes wägen till Kogstadh, där han råkat Erich Erson, hwartill Peder Nillson alldeles nekar, hwarföre aflade dee sin wittnesedh, och ordh ifrån ordh betygade, Peder Nillson så berättadt som förmäldt är. Oloff Larson, at Nills Nillson i Ede berättat uti Oloff Olsons åhöran i Håf, dhet som förkommit är hoos lensmansänckian i Kiöstadh, hafwa hennes barn giordt.
Ehuruwäll edelligen intygat är, at Peder Nillson i Hellbergh berättadt sigh om hösten 1688 på wägen heemåth, ena natt kommit effter Erich Erson i Kogsta, och han burit een biörnskins-felldh med blått kläde, hwareffter rätten hade fogh at döma. Men såsom dragon Peder Roos skall berättat för Jacob Nillson, och sedan för hustru Segridh i Kiöstadh, sigh förkombne biörnskinsfelldh igenkänt i Hellsingelandh, så ophöres medh dömande och definierande derut-innan till nästa tingh, då Peder Roos skall i deth måhl examinerat blifwa. Och alldenstundh Oloff Larson i Wången beropar sigh på Nills Nillson i Ede för sig hafwa sagt, dhet som lensmansänckian hustru Segridh mistat, skall wara af hennes barn giordt, och Nills Nillson icke tillstädes, altså måste rätten [fol. 195r] saken låta beroo till nästa tingh, då Nills Nillson skall lagligen afhöras, och sedan skall där öfwer doom fällas.
39. Dragon Göran Gröning och Mårten Jonsson i Röde klagade Daniel Andersson Storm för tyfwerije, som säger sig wara uthlegdh till båtzman i Norrala sochn och Ringa by uti Hellsingellandh, och warit på flychten till Nårie, af ordsaak, at hans fästemö Margeta Peders-dotter, barnfödd i Medelpadh, blifwit berychtat för andra manfolck, och pastor ib:m h:r Larss wellat honom truga henne at taga till hustru etc. i deth han natten emoth sidstledne torssdagh warit i Gröningens källare, och uthtagit 7 st. ostar och en däraf legat qwaar, opätin af hundar. Såsom och i Mårtens källare stullit kårf mehr än af ett nöth och druckit ööl, och intet satt tappen wähl igen, at hela öhltunnan warith luppen på een twärhand när, under tappan. Resp. at han tagit utur dragons källare 2 runda och 2 smahla ostar, och sedt eij effter många qwaar woro, och lembnadt dören öppen. Han bekänner sigh, utur Mårtens källare stullit så mycken kårff som han kunde bära i sin byxa och jackskiört, och intet så mycket som klagas, och fått igen som icke uthfallit war. Actor, at han litet gagn af dhet igenbekombne kunde hafwa. Han hafwer och druckit något ööl, och sedan han burit osten och kårfwen opp i skogen, gått tillbaka i källaren och [fol. 195v] druckit meera, och kan wäll icke satt tappen rätt igen effter sigh, och dee honom fasttagit.
Nembden æstimerade osten warit till 1 lispund och fått igen pass ½ lispund á 3 mark s.m:t. Kårfwen förslagzwijs rächnas för 24 öre s.m:t. Öhlet berächnas för sex mark s.m:t.
Såsom båtzman Daniel Andersson Storm bekänner sigh hafwa stullit ost, kårff och öhl, sampt druckit och sompt uthrinna låtit af dragon Jöran Gröningh och Mårten Jonsson i Röö, som är werderat tillhopa för 2 d. 20 öre s.m:t. Altså blifwer han effter Kongl. Maij:tz Straff-ord¬ningh saker at böta tree gånger så mycket som är tillijka medh deth som af tiuften förderfwadt war 10 d. 16 öre s.m:t.
Ting den 29 och 30 januari 1692
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3176 fol 387r-393v. (JDs saknas)
Anno 1692 den 29 och 30 januarij höltz laga tingh med allmogen af Offerdahls tingellagh, närwarande befallningzman Jacob Graan, och desse såtho i
Nämbden
Halvar Nilsson i Bleckåsen Jon Nilsson i Ugården
Peder Jonsson i Landverk Mårten Jonsson i Röde
Olof Nilsson i Mo Nils Månsson i Hälleberg
Peder Olofsson i Tulleråsen Jon Mattsson i Ulfsås
Nils Torkelsson i Glösa Jon Mårtensson i Öbyn
Enar Pålsson i Ekeberg Nils Pålsson i Berge
1. Dato uplästes Kongl. Maij:tz förr nämbdhe placater.
2. Herr öffwersteleutenanten welborne Bengt Ribbing läth anklaga genom corporalen Anders Pallin, Märit Jonsdotter ifrå Slåtte byhn, för dhet hon under sin tienst hoos herr öffwersteleutenanten, åtskillige slagz lijnkläder stullit, som äre fundne uti hennes kijsta. Hwar till hon bejakade: bekännandes sig stullit en sölfwerskedh som wäger fyra lodh, en lijten fällskaftknijf. Fyra st:n lakan, siu stycken serwether, hwar af hon sin syster skall gifwit tree stycken, och een gamal barnmyssa som hon sundersprätt hwarå förnötte små guldh och sölfwerspetzer warit, och een lijten en hund, af hwijth marmor. Item ett öhrnegåthzwahr, hwaraf hon giordt twenne st. hattar och litet öfwerblifwit. Actor prætenderer, att hon gifwit sin syster fyre stycken servetter? Swarar, att dhet war ett stycke af een servet. Corporalen föregifwer twenne servetter des uthan wara förkombne, och wijste prof däraf, men Märit nekar sig dhem [fol. 387v] stullit: bekännandes sigh säija för sin syster, sig serwetterne stullit, och begär deth hon wille tijga där medh, nekandes sin moder där af wetta. Systren Sigrid Jonsdotter tillstår sig förledne wåhr, fått af Märit twå stycken servetter, och een gammal nött till halsduuk, och ett stycke så gått som af intet wärde, dhet hon sade sigh fått af fruhn till skiänckz, och då hon frågat wijdare därom, fått till swaar, at hon fått dem wäll, och om något kommer på, will hon sielf swara. Berättandes dhen sämbre eller tredie fått af sin moder, som sagdt, att dee må föllias åth, och dermed den och förwaradt. Modren hustru Ingrid Andersdotter, berättar sigh samma stycke fått af herr öfwersteleutenantens fru och pijgan Sigrid des halfpart, och den gifwit sin dåtter Segridh, och meera hafwer hon intet därmedh beställa och will wara uhrsächtadt. Corporalen exciperer emoth hennes berättelse, i så motto, att fruen tillstår sigh gifwit henne en söndersliten serweth, som är des utan i behåldh. Segridh Olufsdotter föregifwer framhafde stycke, icke wara dhet som fruhn, Ingridh och sigh gaf, som refs af en gamal bordduk, och war längre och smalare. Hustru Ingridh säger dhet kan så wara men dhet hon fick, gaf hon till sin dåtter Segridh. Segridh bekänner sig dhet twistige fått af Märit, och af sin moder, och länt drängen Nillss. Märit tillstår sig och stullit ett öhrnegåtzwahr af grant hamplärefft. Märit bekänner att lakan war grant och af samma slagh som upwijstes, och war 9½ ahln långt och 1½ aln bredt, och wärderades á 12 öre. Item ett litet grofware om 8½ aln á 5½ quarter á 8 öre. Noch ett [fol. 388r] grofware om 8½ aln långt 1 ahl. bredt á 4 öre. Nåch ett af blaggarn om 8½ aln á 2 2/3 öre. En gamal damast serwet 24 öre. En dito 10 öre. En dito 16. En dito 8. En dito 6 öre. Noch en dito 8 öre och den 7:de af intet wärde. Sölfwerskedan wäger 4 lodh á 26 2/3 öre och spetzar ett lod för 9 öre. En lithen fällskafftknijf för 8 öre och een lithen hundh af hwijt elfwenbehn 16 öre. En barnshalsduuk af klöfterlärfft för 6 öre. Ett örnegåtzwahr af 2½ ahln á 1 öre, som giör tillsammans fiorton dahl. 30½ öre s.m:t.
Nämbden förehöltz om Segridh, som fått af sin syster Märit tree stycken serveter skall göras deelachtigh i tiufnaden, som effter betänckiande kunna intet finna henne därtill skylldigh, efftersom hon intet warit i rådh, och eij kan den ena systren i sådant fall röyia dhen andra.
Emädhan som Märit Jonsdotter tillstår sigh stullit af herr öfwersteleutenanten welb. Bengt Ribbing lakan och servetter, en sölfwerskedh och annat smått som är wärderat tillsammans för 14 dahl. 30½ öre s.m:t och blifwer altså effter Kongl. Maij:tz straffordning saker till tree gånger så mycket som tiufften är, och blifwer altså 44 dahl. 28½ öre s.m:t felandes där hoos på sielfwa tiufften, nembl. af fijneste lakanet 1 ¼ ahln – 15 öre. På dhet andra 3½ aln – 28 öre. Af ett grofware behållit 4 ¾ ahl. resten är 3 ¾ ahl. – 15 öre. Item af blaggarns lakanet 5 ¾ alnar rester 2 ¾ ahl. – 7 1/3 öre. Blifwer altså som Märit på sielfwa tiufften skylldig är 2 dahl. 1 1/3 öre s.m:t. Görandes tilhopa 46:29:20 pgr och systren Segrid kännes i detta måhl frij. [fol. 388v]
3. Jon Månsson i Ulfsås bekänner sin frambledne swärfader, Erik Nilsson, hafwa länt af Märit Olofsdotter 1½ tunna korn, som obetallt är, och medh henne dhet afftahl uti nembdemännens Peder Olofssons i Tulleråsen och Jon Mattssons i Ulfsås närwaru giordt, at bemelte 1½ tunna korn antingen betalla, heller låta henne, dem i sin ålderdom hemma hoos sigh förtära, hwilkcket bemelte nämbdemän betyga sant wara, hwar med deth blifwer.
4. Länsman Anders Ersson Bång beswärade sigh å allmogens wägnar, öfwer rusthållarne Hans Jönsson i Kaxås, Jon Månsson i Ulfsås, Tyris Jonsson i Utgård och Anders Andersson i Röde, för deth dee icke willia liggia i håll, och skiuthsa som andra af allmogen. Respondebant att ryttmästar Willenssens sagt dem derföre wara frije: uppwijsandes herr öfwerstens och vice gouverneurens herr Carl Hårdz resolution den 27 junij anno 1691 på samptel. rusthållarnes supplique, att dhe skohle handhafwas widh Kongl. Maij:tz nådige förordningar och elliest effterläfwes h:r generalmaiorens resolutioner därom och i andra dehlar. Då upwijstes herr generalmaiorens och gouverneurens herr Otto Vellingks resolution, gifwen landet d. 24 aprilis 1690, lydandes i den 7:de §: Rusthållarne böre hwarken undraga sigh för skiutz eller andre inbördes beswäär, dhet befallningzman handhafwa [fol. 389r] skall, hwilcken för dhem uplästes, och demonstrerades, att dee där af ingen styrckio hafwa, då dee föregåfwo ryttmestaren sigh derföre tagit frij, och förbudet det göra.
Resolutio: Ehuruwäll rusthållarne Jonas Månson, Tyrris Jonson och Anders Anderson föregifwa, ryttmestaren Magnus Gabriel Willenssens hafwa frijkallat sigh för skiutz, och deth
förbudet göra, och om så i sanningh war, så sträfwade dhet emoth herr generalmaiorens och gouverneurens harr Otto Vellingkz resolution och des 7:de §, gifwen landet den 24 april 1690. Altså kunna rusthållarna intet draga sigh undan inbördes skiutz meera än dee öfrige som hemman bruka, och därföre måste dee sin skylldigheet därutinnan præstera och fullgöra.
5. Länsman Anders Erson Bång beswärade sigh i lijka måtto öfwer fölliande rusthållare, Hans Jönsson, Hans Andersson, Jon Månsson, Anders Svensson i Stavre, Anders Andersson och Nils Olsson i Mällbyn för deth dee icke willia betalla sochnskrifware tullen effter trenne gouverneurens excell:tz resolutioner? Resp. Jonas Månsson föregifwer, dhet ryttmestaren sagdt, att sochnskrifwaren skall hafwa hwart åhr fyra öre s.m:t och han honom för 1691 dem anbudit och han eij emottaga wellat, som han och säger, och fodrar af honom så mycket som af andra, nembl. för 1691 en dahl. k.m:t och ifrå 1681 intet bekommit. Anders Anderson bekänner sigh för inga åhr sockenskrifwarelönen betallt. Nills Olofson påföres för 1686, 1687, [fol. 689v] 1688, 1689 och 1690 därmedh restera, hwartill sonen Nills eij nekar, men föregifwer ryttmestaren på möten sagt, dhet han dhem intet utgöra skulle. Corporal Hanss Anderson säger sigh för alla åhren därmedh restera. Herr gouverneurens excellentz resolution den 26 april 1690 wijser klart och uttryckelligen att inga fleere eximeras för sochnskrifwarelönen än officerarne för deras egne boställen.
Såsom ingen som hemman brukar är frij för socknskrifwarelönen, flera än officerarne för sina bostellen effter herr generalmaiorens och gouverneurens resolution 1690 den 26 aprilis, så dömes Hanss Anderson, Jon Månson, Anders Anderson och Nills Olson at utan längre uppehåldh betalla till Anders Erson Bångh hwad som för förflutne åhren i så motto återstår och rester. Och Hanss Jönson och Anders Swenson som intet comparerat bötha effter 33 cap. tingmålabalcken för tredsko och stembningz försittiande hwar sina tree mark.
6. Jon Michelsson i Krokom försäkradt genom breff af den 28 januarij förwecken at willia betalla till länsman Anders Erson Bång för någre saakören han skylldig är, hwar med han är nögder, och altså blifwer dhet där medh.
7. Peder Månsson i Kaxås tilspordes om han effter rättens resolution på sidstledne hösteting skaffat sigh laghgierdzmän at befria sigh intet flyttiadt råstakarne på Sandbergzåhns ängie. Resp. at han [fol. 390r] wäl några sig skaffat, men som tinget blef nu före, än tillförenne warit wahnt, hafwa dee rest bårt neder till Hellsingellandh, och därföre begärer diation till näste tingh.
Resolutio. Rätten bewilliar Peder Månson i så motto dilation medh edgången till nästa laga tingh.
8. Mårten Olofssons i Mårdsund anhängige saak emoth Nils Olofsson i Hållbacken, stadnade å höstetinget därmedh att byteslängden effter Olof Stensson skulle ibland annat framwijsas, het han nu giordt, och finns daterat den 16 septembris 1667, och därhoos, att Mårtsundzhemmanet blef wärderat och rächnadt för 120 r.d:r hwar af modren hustru Sigrid Mårtensdotter tilföll 1/3 effter lagh, som war 40 r.d:r. Mårten Olufson opwijste en attest af den 24 hujus, gifwen af Jon Jeppesson i Brasta, Erik Bertilsson i Våge och Erik Pederson i Arvesund af innehåldh, at hustru Segrid Mårtensdotter tilstår sig fått effter sin sahl. man Oluf Steenson både löst och fast, och det nederlagt i Hohlbackzhemmanetz gäldh och skuldh som hennes senare man sahl. Jon Olofson häfftat före, och där medh inlöst hemmanet ifrå alla creditorers prætensioner.
2:do. Att hon i sin höga ålder begärer få blifwa hoos sonen Mårten, och icke flyttia kringh om wägarne, hwilcket hon för häradzhöfdingen och befallningzman under sin tingzreesa hijt, munteligen sagt och berättat, och begärer dhet Mårten kunde hielpas till hennes arfs prætension, så mycket bättre henne kunna skötha och föda, som och dee bekänna sig af hennes mundh hafwa hördt. Infördt är och attesten att Erich Bertillson betygat, dhet samptel. arfwingar [fol. 390v] bekänt, enär köpeskrifften 1682 på Mårtsundz heman giordes, sig wara wähl för sina andehlar af Mårten uthbetallte. Västre Hållbackshemman hafwer warit een tijdh ett, och sedan dehlat emellan hustru Segridz senare man Jon Olofson och brodren Nills Olofson, och hwar, utan twijfwell måst swara till gäldh och skuldh, och altså kan wäll Söderås män fått tijo r.d:r aff Nills Oloffson på dhes halfwa gårdh, som icke betager Mårtens prætension för hans moders inlagde jordepenningar till andra halfgårdens lössn. För 25 åhr sedhan blef hustru Segridh gifft till Håhlbacken, och Sööråserne attestera sigh fått 20 r.d:r af Hållbacks arfwen för tiugu åhr sedan, och icke af hustru Segridz ägendom, som intet kommer öfwereens om tijdhen. Mårten tillfrågades om han skaffat effter upskåfsdomen å höstetinget, bewijs om sytningsrätten. Resp. neij, och at ingen främande warit tillstädes, hwarken Erich Bertillson heller någon annan, uthan der med här, som förr producerat är, hwar till Nills Olson nekar, och håller sig äfwen wäll medh giorde förklaringh däröfwer, att han skulle hafwa halfwa Håhlbackzhemmanet till sytningh, begärandes opskåf till nästa tingh, inom hwilcken tijdh hans fullmechtigh Pedher Olofson kan komma heem och tilstädes, som låfwadt skaffa besked där om.
Resolutio. Saken kan intet medh doom afhielpas förr än bewijss blifwer, huru mycket hwar och een af Oloff Steensons barn och des effterlåtnes hustru Segrid Mårtensdotters senare mans Jon Olsons broder Nils Olsson till sytningzlöön för för hafwande beswär och kåstnadh skulle hafwa, hwar om Sten Olofsson i Rehn bör förhöras. [fol. 391r]
9. Peder Hansson i Tännäs uti Hede pastorat och Herrioådahlen genom sin uthskickade son, Hans Pedersson, inlade i rätten sin inlaga, lydandes hurusom Olof Olofsson i Långå, hafwer sigh tillhandlat Jongdahlshemmannet för 40 r.d:r, hwilcka han af sig länt, och köpeskrifften till underpant lämbnadt, som ännu bårta och obetalte äre, och derföre begärer antingen hemmannet eller sina penningar igen. Köpeskrifften är daterat den 18 januarij anno 1670, underskrifwen af Nils Olsson i Mo (bomärke). Måns Olofsson i Åkeräng (bomärke). Hustru Märta Henningsdotter i Trång, af innehåldh, att hustru Märta hafwer på sin och sine styfbarns wängnar försåldt Jonghdalen till Oloff Oloffson i Långå för 40 r.d:r, dem hon och styfbarnen richtigt bekommit och skall Even Olofson alldeles wijka där ifrån, emedhan som Olof Oloffson är närmare skyld därtill än dhen andra, och skall Even bekomma igen sina 12½ r.d:r i sölf:rmyndt och dhet bref han hafwer på Jongdahlen skall wara dödat och casserat, och skall Oloff Olofson hafwa macht Jongdahlen tilträda. Sedan een attest af pastore loci herr Henrik Drake och fem stycken bönder underskrifwen den 26 februarij, men intet åhrtahl infördt, att Peder Hansson länt Olof Oloffson för en tidh sedan 40 r.d:r. Nåch een af corneten Mattis Brewitz af den 27 februarij 1690, att han kan påminna sigh anno 1670 skrifwa en skrifft emellan hustru Märta och hennes barn om Jongdahlshemannet, och intet företogz förr än Nills i Mo kom tilstädes, och hwadh i skrifften står är af dem belefwat, men kan eij minnas huru 40 richsdahler blefwe deelte. [fol. 391v]
Hwar emoth samptelige Trångzarfwingarne till Jonghdahlen exciperade skrifftelligen sålledes, att dhem owitterligit är dhet köp som 1670 giort kan wara och wetta intet något köp medh någon annan där om wara giordt, än medh Even Olofsson som Jongdalen åboer, hwilcket doch blef uphäfwit för hans försummelse skuldh, men medh nu warande wederpart willia dee intet hafwa beställa, som under ett skehn till rättwijsan hafwer ingått köp medh sin brodher Måns Olofsson etz. oachtadt, dhet Måns Oloffson allenast äger i Jongdahlen 1/30 partt. Begärandes altså att actor må sökia sin fångzman, nekandes sin styfmoder kunnat få sin dehl af bemelte 40 r.d:r. Icke heller Nills Olson i Mo, ehuruwell hans nambn är satt under köpeskrifften och ett bomercke, som hans barn Erik Nilsson och Olof Nilsson intet kännas widh, och bekänna honom aldrigh sådant bomerckie hafft och brukadt, utan ett annat i behn uthgrafwit, som i behåld är. Sielfwa köpebrefwet hafwer corneten Mattes Brewitz skrifwit, deth han wederkänt, och tilstår i sin attest. Måns Oloffson i Åkerängh är öfwer sina 90 åhr, och kan intet på sin sotesängh där öfwer tilltallas, och hans son Daniel i Vinälven icke blifwit tillsagdher heller tilstädes som bör swara å sin faders wengnar. Dhet förmenas att Even Oloffson skall kunna gifwa någon underrättelse i saken, effter som han först accorderat om Jongdahlen, och gifwit derpå 12½ r.d:r (hwar om swaranderne hafwa kundskap) och måste der ifrån [fol. 392r] effter Oloff Olofsons ingångne köp 1670, hwar af dee intet säija sigh wetta, och Even sedermehra medh dem accorderat om Jongdahlen, och allenast till fästepenningh gifwit sex dahl. s.m:t och fått köpebreeff och et gamalt dombreff på bemelte Jongdahl, och låfwat samma åhr betallat, som eij skall skedt wara, emedhan som han intet fått brefwen på Stoorsiön och Åwijken.
Resolutio. Emedhan som Nills Oloffsons barn i Mo, tillijka med sina iämbnarfwa i Trångh, aldelles neka till uthgifwen köpeskrifft den 18 januarij 1670 på Jongdahlshemmanet till Oloff Oloffson i Långå uti Herredahlen för 40 r.d:r och icke mindre till några penningars upbärande och emottagande, utan befruchta, at deras faderbroder Månss Olson i Åkerängh, måtte samma köp under något skehn giordt, och penningarne, om så warit, allena upburit, hwar till han een och annan gångh skall nekat, och nu öfwer sina nijotijo åhr gammal är, och kan icke i synnerheet därom tilltallas, och därhoos hafwer hans son Daniell Månsson i Hwijnälfwen uti Hackås sochn, action sig påtagit, men nu icke tilsagder eller tillstädes. Sedan finns nödigt att corneten Mattes Brewitz som bemelte köpeskrifft skrifwit och Nillss Olofsons nambn medh ett bomerckie infört, som barnen icke kännas widh och disputera, måtte wara till förhöör. Och för dhet 3:die pröfwes också nödigt at Even Oloffson som först köpt Jongdalen, och måst [fol. 392v] för Oloff Olufsons ingångne köp 1670 träda därifrå och för några åhr sedan ånyo ombesagde Jongdahl accorderat, måtte och sigh infinna, och göra relation om alla tree i så motto giorde köp. Hwarföre måste saken till nästa tingh beroo, då omtallte tree personer skohla förhöras, och sedan skall den med domb afhielpas.
10. Anno 1691 den 11 decembris är ellden löös kommen hos Erik Nilsson i Bleckåsen om natten, hwar öfwer länsman och tvenne nämbdemän giordt sigh kunnige och berätta så munt- som skriffteligen att bondens trenne sönner, den äldre om sina tijo åhr, hafwa om morgonen för dagen hafft eldh i wedhlidret som blifwit af faderen i dagningen, kommande ifrå qwarn utslächt, och han sedan hela dagen heemfördt wedh, och intet blifwit warse något oslächt wara, men högotta för dagen blifwit warse af skijnande på fönstren, elden wara löös, och kommande uth, hade ellden fastnadt i kornladhan och herberget, at intet stodh at hielpa, och upbran all hans sädh till 88 skylar korn, och dhet han malit till uppehälle, och så i härberget upbrunnit. Kunnandes nämbden intet annat förstå än ellden måtte antingen wara löös kommen, af det gåssbarnet morgonen före hafft elld i wedlijdhret, eller kommit utur skårssteen i då warande stoora stormväder och fastnadt i något som af windh sigh itändt, och [fol. 393r] och kunna eij tillräkna dhet här kommit wara af försummelsse och wårdzlöösheet, och dy finna honom till branstodh wara berättigadt, och skadan är wärderat för 62 dal. 14 öre s.m:t, hwilcket effter ordre af den 6 junij 1691, högwelborne herr gouverneurens höggunstige disposition heemställes.
11. Olof Olofssons hemman i Hof opbiudes tredie gången för innehafwande barnpenningar, sahl. fendrikz Backæi barn tillhörige.
12. Action emellan Erik Eriksson i Kougsta och Lars Eriksson i Kiösta emoth Olof Larsson i Vången angående ärerörligh beskyllning för något afhänt af deras moder hustru Sigrid i Kiösta, som å höstetinget medelst några frånwarande wittnen intet kunde afdömmas, kunde icke heller nu företagas och afhielpas, efftersom Oloff Larson och Larss Erson med påberopade wittnen, icke tillstädes äre.
13. Befallningzman Jacob Graan upwijste wällåfl. lagmansrättens domb af den 21 october anno 1691, att 3 1/3 mällingh åker som legat under NederKiösta, och nu warande länsmansgårdh, skall emoth lössn och wederbörligh förnöijelsse ifrå ÖfwerKiöstadh dijtläggias, begärandes, så wijda NederKiösta är chrone och länsmanshemman, laga wärderingh på besagde 3 1/3 mällingh åker, hwilcka nämbden effter öfwerläggiande æstimerade [fol. 393v] wara wärde och kunna inlösas, i anseende till landsens gemeene marckgångh och lössn till ett tunland för 18 r.d:r \6 öre s.m:t/ förståendhes halfparten i sädhe och halfparten i trädhe. Och så wida ingen slått och huus därtill lydha, blifwer af samma wärde och valor afdragit 1/3, kåstandes altså besagde 3 1/3 mällingh åkerjordh att inlösa 7 dahl 16 öre sölf:r myndt.
14. Lars Eriksson opbödh andre gången Olof Olofssons halfwa odelshemman i Kougsta i Alsen sochn á 2 tunlandh för 112 d: 16 öre s.m:t som uthom börden är såldt, och lembnes bördemännerne inom lagssens förskrefne tijdh at inbördas och klandra, elliest förbehålles Kongl. Maij:tt och chronan dhes lösen.
15. Nils Olofsson i Ulfsåsen opbödh tredie gången Märet och Mangnes Torsdöttrars lösa och fasta ägendom till sytningzlöön efftersom han deras systerson är, oklandrat.
Ting den 24 till 27 oktober 1692
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3176 fol. 615v-632v. (JDs saknas)
Anno 1692 den 24, 25, 26 och 27 octobris höltz laga tingh medh allmogen aff Offerdalls tinglagh, närwarande befallningzman Lorens Backman, och desse såtho i
Nämbden
Halvar Nilsson i Bleckåsen Jöns Nilsson i Ugården
Peder Jonsson i Landverk Mårten Jonsson i Röde
Olof Nilsson i Mo Per Olofsson i Tulleråsen
Jon Mattsson i Ulfsås Nils Torkelsson i Glösa
Erik Henriksson i Tångeråsen Måns Persson i Berge
Peder Månsson i Kaxås Jon Mårtensson i Ubyn
1. Dato uplästes Kongl. Maij:tz förr specificerade placater.
2. Dragon Jöns Getingh angafs hafwa belägrat Gertrud [fol. 616r] Nilsdotter som förr warit besåfwen, och afladt barn tillsammans som läfwer, hwilcka tillstå lägersmåhlet, och Giertrudh föregifwer honom sigh låfwadt ächtenskap, men han nekar därtill och will henne intet ächta, och hon honom dhet eij öfwertyga kan.
Resolutio. Såsom Jöns Getingh hafwer häfdat och lägradt kånan Gertrudh Nillsdotter så plichtar han effter praxin med tree mark och för Gertrudh som andra gången sigh där medh försedt fördubblas böterne effter Kongl. resolution anno 1679 och blifwer 40 marck.
3. Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen anklagades hafwa i olaga tijdh gildrat opp sina älgzgrafwar. Hwar till han nekade och lijkawell skall Nils Pederssons änckias i Ede koo där i kommit. Pijgorne Märit Pedersdotter och Råggierd Olofsdotter som walladt boskapen wid Essbodarne berätta att änckians koo kom neder i en graf näst för S. Johannes sidstleden, som oskadd med lijfwet opkom, twijfwels utan af dee andra nederträngdt, men intet war grafwen öfwerhölt och tächt, utan een tårkadt rijssbuska lågh däröfwer. Länsman föregifwer sigh intet däraf hördt, förr än effter Olofsmässa, och dy intet kunnat see och ransaka där effter, emedhan som han då allareda, samma graf och dee andra oplagadt. Pijgorne betyga grafwen wara reen och inga bahr uthi och pålarne optagne, hwar af nogsampt pröfwas kan, att den icke warit oplagat och gildrat och altfördenskuldh finns Gunnar derutinnan oskyldigh och des medelst intet straffwärdigh.
4. Lars Olofsson i Vången käradhe till Peder Nilsson ib:m för dhet han förledne winther skall uthspridt sig stullit i Nårie? [fol. 617v] Swaar, att han honom derföre intet beskyldt, utan talet gick att han i Nårie på Löfångers marknan skulle stulit ett kort och ett bleckhuus, och dhet hördt af Måns Gunnarsson i Bräcken. Måns Gunnarsson berättar sig föllia Erik Larsson i Häste på Löfångers gathan och då kom Larss Olofsson löpandhe, och begärde at dee wille hielpa sigh, efftersom han han hade fått hugg, och kommande till köpmansbodan, där een hustru stodh, som dee intet kände, frågadt hwarföre han fått hugg, och hon swaradt, att han stullit ett bleckhuus, och Larss slagit på wäggen och bedit köpman komma uth, och med dhet samma kom wachten, och tog Larss Olson, och \intet/ hörde wachten säija för hwad ordsaak, och därmedh gått sin wägh. Erich Larsson i Kiöstad berättar äfwen som Måns Gunnarsson. Måns tillstår sigh sagt för Peder Nillsson huru tilgångit war, och Larss dhet intet tillwett. Actor föregifwer sig wara bedin af Christier Jonsson i Berge och Kall sochn at köpa åth honom ett kohrt, och begärt dhet oplösa och påsee, men efftersom dhet intet dugde, kastadt tilbaka, dhet köpman förtruttit, och stött honom altså uth genom dören, och folgt medh, och dy kommit at slåss, och denne blef rifwin i ansichtet, och därmed gått derifrån, och råkadt Måns Gunnarsson och Erich Larsson, och så gått tilbaka och wellat hafua ut köpman, och medsamma kom wachten, och tog honom Lars Olofsson för slagzmåhlet, och strax löös gifwit, enär han sig förklarat, dhet Chrestiern skall kunna betyga. Item, at Peder Nillsson sagdt i Nills Tårkellsons närwaru sig stullit [fol. 617r] een bandhwippa och kohrtet. Nills Tårkellson, at han nembde koortet och bleckhuset, men intet bandwippan. Peder Jonsson i Landwerck berättar dhet samma. Unge Olof Larsson i Wången sammalledes. Altså beropade han sigh på pijgan Gunilla Pedersdotter i Wången som säger sigh wara 16 åhr gamall, och därhoos, at Nills Pederson strax effter han förledne winther kom heem ifrå baggmarknan i Nårie, kom till sin faders gårdh middagztijdhen och förtäldt, at Oloff Larssons son Lars på marcknan uti een krambodh tagit ett koort, bleckhuus och något bandh och fått hugg af köpman, så att han blef liggiande på sin släda. Item, at hennes swåger Oloff Larsson intet war inne i stugun, då Peder dhet sade, som hon kunde see och förstå. Actor berättade, dhet länsman i Undersåker, Hanss Månsson war hardt inwidh bodan där han fick hugg.
Resolutio. Saken kan intet med domb behielpas förr än Christier Jonsson i Bärge som skall warit tillstädes och folgdt Larss Olsson till köpmans eller krambodan at köpa koort som föregifwes, och om så är, lärer han kunna wetta huru tilgick, och om Larss wellat afhända kortet eller allenast kastat dhet ifrå sigh och derföre fått hugg, och huad meera som då kan föreluppit wara, blifwer å nästa laga tingh afhörde. Imedler tijdh kan lensman Hanss Månsson som föregifwes der brede widh warit, gifwa sin relation huru wida han der om kan wettskap hafwa.
5. Dragon Anders Svensson Bremer kärade till Olof Larsson i Vången, för dhet han förledne sommar beskylt sigh hafwa afhändt och stullit ett paar af giethskin [fol. 617v] giorde byxor, där uthi han håller sigh oskylldigh. Swaar, att byxorne lågo i sängstufwucammaren, där Bremer ena natt lågh, och då kommo de bårt, och kan ingen annan skylla dher före, och han samma gångh lembnat ett par gambla och lappade byxor igen, och begifwit sigh till Undersåkers tinglagh och Mörwijken, och enär han effter Michaelis kommit effter sina gambla byxor sagt, sigh sina mistadt. Brämer påminner sigh intet därom, men widh senaste compagnie möthet lagt sigh fulkombligen till, hafwa stullit byxorne, dhet han intet giordt, och Oloff Larssons sönner lågo samma natt och senast han där lågh i samma cammaren, och då han kommit ifrå Möhrwijken, legat i stugan, och tagit igen sine gambla byxor, itererandes honom i hela corporalskapetz närwaru skalt sigh för tyff? Rp. Hwem hafwer då tagit byxorne än du. Brämer föregifver sig i cammaren inga byxor see och blifwa warsse. Oloff Larsson, att Knut i Mörviken sagt åth Bremer, deth hans hafde små byxor icke warit giorde åth honom, och han sagdt sigh hafwa tree paar, dhet han tillstår, men intet dera stullit, och dee små giordt af twenne små giethskin han köpt som han till låårfoor brukar, och begärte dhet han wille see dem. Swarade, sigh dem förr sedt, och och att dee icke äre dee han mistat, hafwandes inget skähl hwar medh han kan honom öfwertygha. Desuthan är föga någon natt, att fremmande och dragoner icke där liggia så wäll till som från möthen, och med breef löpande. Oloff Larsson, att ingen ligger i den cammaren [fol. 618r] uthan widh möthen, och at låås är för dören. Sedan, at Knuth i Mörwijken sagt, dhet byxorne wore halfsålckade och tunna, och intet warit guhlgiorde, och äfven woro dee som bortkomne. Bremer berättas wara förr beslagen medh smått snatterie, men icke lagförder. Oloff begärer opskåf till dhes Knuth kan lagligen förhöras om Bremers hafda byxor. Altså till större säker- och wissheet i saken är skälligt funnit, at Oloff Larsson skall till nästa tingh få upskåf, bättre skähl sökia, och Knuth i Möörwijken låta komma till förhöör.
6. Erik Pedersson i Offne kärade till Kjel Nilssons änckia i Hållbacken om myntevaloren på 30 caroliner som då gängse wore – 10 r.d:r courant han 1674 länt, och der på betalt på twå r.d:r när, men myntevaloren och förhögningen sökes. Resp. genom sonen Måns Kjelsson, att 8 r.d:r äre effter 6 mark s.m:t betallte, och rester 2 r.d:r som hon eij nekadt betalla effter förra valor á 16 öre. Men Erich Pedersson söcht effter förhögningen á 20 öre. Dhet Måns intet säger sig kunna göra, effter som han stoort interesse gifwit till 24 öre s.m:t åhrligen med arbete, hwar af Erichs hustru Karin Månsdotter, som för fyra åhr sedan blifwit hans hustru, föregifwer sigh intet stoort wetta, och begärer at saken må kunna beroo till nästa laga tingh, då Erich Pedersson förmodelligen lärer kunna wara till mundz medh honom, och bewijsa där med icke wara så beskaffadt. 24 öre för 10 r.d:r courant till interesse åhrl. belöper icke meera á 5 pro cento. Lensman Anders Långh och tolffman Olof Nilsson i Mo, berätta sigh [fol. 618v] wara på arfskiptet för fyra åhr sedan effter Erich Pederssons förra hustru, och då skickade effter sal. Kiehl och taltes om carolinernes förhögning, och då beiakade Kiehl willia gifwa Erich Pedersson åthskillnan emellan carolinernes wärde, den tijden han dem länte, och nu warande markgångh. Nembl. 4 öre s.m:t på hwar carolin.
Enhälligt votum.
Såsom sahl. Kiehl Nillsson hafwer anno 1674 länt af Erich Pedersson i Ofne 30 caroliner, då hwardera war giängsse och gångbar för 16 öre, och effter handen betalt på twå r.d:r när effter 6 mark s.m:t för hwarie tree caroliner hwarå klandrades enär enär bytet och arfskiptet höltz effter Erich Pederssons förra hustru, och Kiehl då uti länsmans Anders Bångz och tolfmans Oloff Nillssons i Mo närwaru, uthlåfwadt willia betalla hwar carolin, som han sedan blef gängsse, som är 20 öre s.m:t, och sonen Måns dhet icke widare disputerar, än han tycker sigh gifwit något högdt interesse á 24 öre s.m:t om åhret, som icke stiger meera än 5 pro cento, och intet högt utan skälligt interesse. Altfördenskuldh och emedan Kiehl Nillssons låfwan icke sträfwar emot Kongl. Maij:tz mynte placater, så erkännes hans arfwingar wara skyldige at betalla besagde 30 caroliner á 20 öre s.m:t stycket och sållunda 4 öre s.m:t på hwardera, som är och belöper 3:24:- och dertil med dee resterande 2 r.d:r á 6 mark s.m:t som gör tilsammans 6 daler 24 öre s.m:t.
7. Olof Clemetsson i Lien beswärade sig öfwer Hans Jönsson i Kaxås, för dhet han intager fremmande boskap, och tillijka medh sin hafwer widh [fol. 619r] sina fäbodar, som i Lijens skogh äre belägne och drijfwer dem så widt, att dee offta komma inpå Lijens egen lotegångh, byen till stoor skada och ruin, anhållandes att een wiss skillnad kunde blifwa emellan hans fäbostelle Tritten och Lijens enskylds bydzskogh och mark?
Resp. att han ringa boskap äger sielf, och dy förra åhren warit afftalt, at enär så skee skulle, skulle gifwas till Lijen 12 öre s.m:t, opwijsandes breef af den 15 februarij 1632, att hans hemman hafwer skogh, myror och nyttningh under och på Lijdz skogen. Actor opwijste under lagmans Peder Claessons underskrefne tingzresolution af den 10 sept. anno 1663, hwar uti förbiudes någon annan än sin eghen boskap der må hafwas, och icke wijdare än effter gamall häfd uti lagligh tijdh at bruka. Hanss Jonsson berättar sig skatta ett tunlandh för fäbowallen, beropandes sigh på sin granne Peder Månsson som sägher sigh skatta för twå tunlandh, och Hanss Jonsson hafwa lijka stoor ägor i åker och ängh medh sig i Kaxåås och skattar för 3 tunlandh, och sålledes skattar han ett tunlandh för Trittbodarne. Helge Ersson i Lundsjön i Aspås sochn och Simon Andersson som boor i Nårie, äro födde i Lijen och äre gamble män, och der några märkien äre mellan Lijen och Trittbodarne, måtte dem wetta, och ingen annan wettskap är derom, än at Kaxåås hållit wägen till Jöransdrole, inom hwilcken Trittbodarnes myror äre belägen, och effter något samtahl, at hwar må wetta sina ägor, och undkomma både trätor och missförstånd, och dertill medh afböija kåstnader at skifta [fol. 619v] ägorne, förlijcktes dhe sålledes, att Hanss Jönsson skall hafwa under Trittbodarne muhlbete, myhrslått och annan nyttningh till Jöransdrohle i öster och wäster, och om winteren hålla wägen öppen till Jöransdrolet, och hwarcken Lijman däröfwer i någon måtto gå och preiudicere Trittbodarne, heller dee Lijman.
8. Olof Olofsson i Kougsta gaf till känna, hurusom hans oächta son Olof Oloffson genom döden förledne somar är afgången ogifft och barnlöös, förfrågandes sig om någon annan kan komma medh sigh till arfs effter honom. Den dödas moder ½systers Elins barn willia wara i arfwet dehlachtige. Den dödas faderbroder Anders Olsson i Slåtte opwijste dragons Daniel Rosenbusks attest af den 8 huius, at Oloff Olsson sagt tree gånger sig willia gifwa Anders Olofsson sin fodran af 8 daler s.m:t hoos Kjel Björnsson i Kougsta, emedan han årkade eij längre tiena, och wille gifwa sigh till sythning hoos honom. Item Peder Nilsson i Klukz af den 1 junij sidstleden, at han 1691 om sommaren wellat leija een koo af Oloff Oloffson, och fått till swar, at han kan intet låta henne wijdare bårtleija, efftersom han årkar eij längre tiena, och dy måste gifwa sigh in till sin faderbroder Anders Olsson, och läggia kohn där in för sigh, som och skiedde om hösten 1691.
Emedan som Oluff Oluffsons oächta son i Kougstad Oloff Oloffson är genom dödhen afgången, och intet warit gifft, och fast mindre hwarken hustru eller barn hafft, och fadren och icke modren läfwer, altså [fol. 620r] effter 19 cap. erfdabalcken L.L. faller all hans quaråtenskap fadren Oloff Oloffson allena till och ingen annan fiermare.
9. Nils Simonsson fodrade aff Jon Pålsson i Bångåsen 27 dal. s.m:t som skulle restera på trediemanslönen som war 60 dal. k.m:t efftersom Olof Jonsson i Bångåsen för rothen först gått, och upburit enär han gått till Skåne 10 dahl. och widh heemkombsten 15 dahl. k.m:t och actor sedan 5 dahl, och 3 dahl. och anhåller derföre om resten som ähr 27 dahl. k.m:t. Swarar, at han gått tredieman för samma rota 1½ åhr, och sedan legdt Nils Andersson, som dödde, och i des stelle kom Oluff Jonsson och war ett åhr i Skåne och satte Nills Simonsson i sitt ställe, och tillsade honom deth som återstodh af legan som är omtallte 27 dahl. k.m:t, hwar aff Jon Påhlsson för halfwa rotan kommer at betalla halfparten. Actor, at han will afstå ½ten af dhet han gifwit Nils Andersson, som war 2 dahl. 16 öre k.m:t.
Parterne förlijcktes sålledes, at Jon Påhlsson låfwadhe gifwa Nills Simonsson 10 dahl. k.m:t hwarmed han war benögd, och gaf honom sin hand der på.
10. Erik Henriksson i Tångeråsen gaf till känna, huru som många åboer tijdh effter annan warit på hans hemman, och altså några städz twifwellachtigt om skillnaden däremellan och Olof Jonsson ib:m, och dy begärer gode män som kunna dhet taga i ögnosyn och rättat. Oloff Jonsson föregifwer sigh intet mehra innehafwa än hans förmän hafft. Resp. att han några små stycken [fol. 620v] hafwer, som skolla lydt till sitt hemman, anhållandes at få gode män som dhet rätta kunna, hwar till Oloff Jonson samtyckte, altså blifwer där ägandesyhn hållen af dee män som dee hwar för sigh därtill kalla, lijkmätigt 26 cap. byggningabalcken L.L.
11. Mårten Jonsson i Röde och Alsen sochn och dragon Göran Gröningh upwijste een sin supplique till hans excellens h:r general maioren och gouverneuren högwelb. h:r Otto Vellingk, hurusom dee anno 1691 om hösten fast tagit en båtzman ifrå Helssingellandh på rymande foth till Nårie, och bracht tillrätta, och hans excell:s den 23 aug. sidstleden resolverat, att dee widh häradztinget skulle anamma bewijs, hwar och huru dee fasttagit och återbracht den omtallde förrymbde båtzman. Till hörsampt föllie der aff, undersöchtes der om, och befans, dhet båtzman Daniel Andersson Storm, hafwer kommit ifrå Hellssingellandh förledne höst, i meningh at rymma till Nårie, och uti Röud by stullit ost och kårff och något öhl af be:de personer, och dee honom medh tiufften fasttagit och bracht till tinget, som då höltz, och honom derföre lagfördt, och han för begångit tyfwerije blef dömbdt och afstraffadt, och sedan skickadt herifrån till lensman i Rödhen och så widare etz. Hwar om dee tillförenne bekommit extractum protocolli, och hållen ransakningh och domb der öfwer.
12. Herr corneten Matts Brevitz upwijste h:r ryttmestare welb. Magnus Gabriel Willenssens memorale af den 22 huius, hwarutinnan honom committeres at gifua widh handen, hurusom leutenanten Måns Christierssons [fol. 621r] änckia hustru Dordi Månsdotter, hafwer försåldt rustningzhemmanet Ede, ifrå rustningzhåldet, som intet tillåteligit är, hwar till änckian genom herr Måns Petræus swarar, at hon intet förmått dhet sielf häfda och bruka som sig böör, och alla näst förrige åhren hafft der på landbönder och dee ena wärre och försumligare än dhen andra warit, och på dhet hemmanet icke skulle wanbrukas och komma på fall, så som tvungen måst dhet försällia, och swara till een tijdh sielff för rustningen, till dhes köparen kunde komma sigh före och blifwa mechtigh rustningen till sigh lösa, tilläggiandes at hon i sin höga ållder, med stort beswär och mycken möda kan häfda sitt andra rustningzhemman Änge. Chrestiern Påhlson som hafwer med leutnantskan om Ede hemmans skatterättigheet köpslagit, och förledne wårasse dhet tillträdt, föregifwer sigh intet wara mechtigh hwarken rustningen köpa eller hålla wid macht och at till hemmanet är så ringa slått, at knapt nogh een häst kan där födas, emedan som der underlydande ödesböhle Högkläppen, som skattar för 2/3 tunlandh är undantagit. Tilldehlningzbonden Göran Jonsson i Tångeråsen förehöltz antaga halfwa rusthållet, men kunde intet där till öfwertallas, eij heller wille Chrestier Peersson beiaka till halfwa rusthålletz antagande, berättandes sig intet köpebreeff på Ede än bekommit, och will heller afstå sitt giorde kööp. Altså kan därtill intet göras, efftersom allenast befaldt är, at sådanne rustningzhemmans köpare, intet upbudh och lagfarande skall tillåtas, medh mindre dee skaffa sigh wederbörligh tillåtellsse dertill. [fol. 621v]
13. Nils Jonsson i Stavre som är bördig och odellsman till halfwa hemmannet medh ryttaren Anders Skåre, och hwarderas består af 2 tunlandh, och särskilde gårdar, tillspordhes om han icke will wara dehlachtigh uti halfwa rustningen medh Anders Skåre, efftersom heela hemmanet är skrifwit för rustningen. Resp. att han först 1691 sin faders halfwa hemman antagit, och försäkradt creditorerne om betahlningen, och icke desto mindre, uthlåfwade sig willia antaga halfwa rustningen, och halfwa mountæringen till sig effter handen lösa för dhet prijss som h:r ryttmestaren kan finna den wärd wara.
14. Peder Månsson i Kaxås tillfrågades om han hafwer sine edgerdzmän, at eedelligen betyga sig intet hafwa flyttiadt råstakarne på Sandbergzåhns ängie, in på Bengt Ersson. Därtill han swarade ja, och sade sigh kunna den trygt och medh godt sambwette gå och giöra fölliande edh, iembwell och undertechnade edzgierdzmän sade sig med honom kunna gå lagh.
Nembl.
Jagh Per Månsson swär widh Gudh och hans helige evangelium, at iag icke hafwer flyttiadt råstakarne på Sanbergzåns ängie, in på Bengt Erssons, så sant mig gudh hielpe till lijff och siähl.
Nambn på edgerdzmän, nembl. corporal Anders Falin, Anders Svensson i Stavre, Olof Nilsson i Landön, Erik Olofsson i Kläppen, Olof Staffansson ib:m, Olof Andersson i Östbacken, Nils Jonsson i Stavre, Simon Ersson i Röde, Jon Esbjörnsson ib:m, Olof Olofsson i Kiöstad och Erik Olsson i Kluk, hwilcka framkallades, och sade sigh [fol. 622r] kunna gå lagh med honom, och fölliandhe edh göra, och så wida dee intygades wara ährlige män, stafwades deen för dem, som dee frijwilliogdt præsterade.
Nembl.
Wij swärie widh Gudh och hans helige evangelium, at af dhet umgiängie och bekandtskap, wij hafwa hafft med Peder Månsson i Kaxåås, och den wettenskap wij hafwa och kunnat hördt om råstakarnes flyttiande, troo, att han effter aflagdan edh är frij och oskylldigh, så sant oss Gudh hielpe till lijff och siähl, och till föllie aff præsterade och giorde edh, erkännes han för dhet tillmälo wara frij och entledigat.
Altfördenskuld förehölts Enar Pålson, at han uti Bäcken fullkombligen tillagdt Peder Månsson hafwa flyttiadt råstakarne, och at sahl. Moses Andersson och lensman Anders Ersson Långh edelligen intygadt, honom hafwa sagt, sig intet skolla släppa Peder Månsson, förr än han skulle göra honom till een annan karll och skielm? Swarar, sigh intet kunna draga till minnes, så grofft om honom tallat, men måtte icke desto mindre låta sig nöija medh dhet dee hafwa edeligen betygadt. Peder Månsson lembnar saken till rättens afdömmande, och önskar sig kunna få läfwa i fredh och roligheet.
Saken öfwerlades till fölliande sluth och domb enhälleligen. Alldenstundh Enar Påhlsson i Ekberg hafwer effter edeligit intygande, tillwitt Peder Månsson i Kaxåås, hafwa flyttiadt råstakarne på Sandbergzååns ängie in på Bengt Erichson, med sådan expression, at han intet skulle der medh uphöra och afstå, förr än han skulle göra honom derföre till een annan karl och skiälm [fol. 622v] och Peder Månsson hafwer sielf tålffte edelligen sig därifrån befriadt, altså warder Enar Påhlsson för obewijsslig beskylningh som angår ähran, effter 20 cap. tingmålabalcken saker till sina 40 mark.
15. Om frambledne förarens Mårten Nilssons hemman i Ugård och Mattmar sochn, effter giordt sluth på 1691 åhrs höstetingh, undersöktes och tillfrågades Göran Johansson i Brasta, huru han war kommen och befogadt at taga betallningh för giorde byggnadt på Ugården. Nembl. 9 r.d:r efftersom han den brukadt? Swarar sig brukat halfwa Ugården uti sex åhrs tijdh, och där mycket arbete och sleep nederlagdt, och måst halfwa gården till Halvar Nilsson som den andra halfwa hade, afstå och cedera, och då lade gode män, at han skulle få för sitt åbo 9 r.d:r, dhem han och af Halfwar Nillsson bekom, hwar med hans broder Mårten Nilsson, som åhret effter kom ifrå Tydsklandh, intet war nögder, och dy hade gode män dijtgå ånyo, hwilcket sedan skall wara på tinget i Nerbeli tijdh och så dömbdt, at han skulle icke allenast bemelte 9 r.d:r behålla, utan och bekomma 6 orth, hwilcka han säger sig på tinget efftergifwit. Jöran säger sigh och bekomma sina i gården inlagde tree r.d:r och 3 dito förbetallt rest på uthlagorne, hwar å sex nembdemän gifwit een skrifft den 12 martij anno 1670 dhet Mårten Nillsson icke wellat bestå, utan widh heemkombsten ryggiadt, och så warit till tingz, som producerat ähr. Meera säger han sigh der med intet hafwa beställa, eller willia där af wetta. Huru Halfward [fol. 623r] Nillsson mon wara af sin broder Mårten Nillsson utur halfwa Ugårdzhemmannet löst, discurerades och undersöcktes, och upwijstes een förtechningh som Mårten Nilson skall där öfwer låtit fatta, som lyder, att Halfwar skulle honom för några poster wara skylldigh 45 r.d:r 3 ort och 12 d. item effter Halfwars dödh, hafwer Mårten begärt gode män, at låta upteckna sin fodran af honom, som lensman Anders Ersson berättar blifwa giordt, och intet tillstädes är, men dhet allenast effter Mårtens berättelsse.
Såssom Jöran Johansson i Brasta påstår, dhet hans åthniutne 9 r.d:r för nederlagd arbete och giordh byggnad på halfwa gården, är å tinget erkändt, och der tillökt sex orter som protocollet för 22 åhr sedan skall utwijsa. Altså kan därtill intet denne gången göras, utan Jöran Johanson åligger till nästa laga ting bewijsa sigh hafft tingzdom der på, heller befahra dem restituere och lefwerera tilbaka, emedan som hwar åbo bör effter lagh och Kongl. husesynsordningh, byggia för sina åhr. Sedhan wille rätten fast gärna uträckna och afdömma, huru mycket sahl. Mårthen Nillssons twenne barnkullar äga uti halfwa Ugårdzhemmannet, men kan därtill intet komma, efftersom ingen säker underrättelsse kunnat inhämptas om Halfwar Nillssons barn äre tillfyllest uthlöste heller icke, hwarmedh intet längre upskåf kan tillåthas, än till nästkommande laga tingh, inom hwilcken tijdh Halfwars barn heller deras förmyndare åligger och måste skaffa wist beskedh därom, der dee något willia niuta. [fol. 623v]
16. Till förmyndare för Märit Mårtensdotter den äldre förordnas Nils Bengtsson i Vike och Rödöns sochn som är hennes syskonebarn, uti Jon Mårtenssons ställe i Ubyn, som är fiermare i slächten, och twenne barnkullar hafwa at förestå.
17. Olof Larsson i Ede beswärade sigh öfwer dragone corporalen Anders Falin för dhet han hafwer ett hans stoo förledne höst 1691 med rijdande förderfwadt, så at han måst henne 8 eller 10 weckor föda utan ringaste gangn och kiördzell, och är däraf ofärdigh. Resp. att han rijdit sachta, och henne icke förderfwadt, dhet han kan med skähl bewijsa, och at Oloff sedan kiördt med stoet både till Kåpparberget och Nårie. Actor begärde 3 d. s.m:t i förlijkningh och corporalen omsijder låfwade gifwa honom 1 d. 16 öre s.m:t hwarmed han nögdes.
18. Olof Jonsson opbödh tredie gången halfwa hemmannet i Hållbacken 2¼ tunlandh som han inbördat af Mårten Olofsson i Mårdsund, och löst medh 63 d. s.m:t och en tunna korn, på åtskillige terminer at betalla.
19. Olof Olofsson upbödh tredie gången sin sahl. faders halfwa hemman i Rönningsberg á 1½ tunlandh som han inbördat af sine syskon med 102 dahl. s.m:t.
20. I lijka måtto opböd Olof Olofson dhet andra halfwa hemmannet i Rönningsberg á 1½ tunlandh, som han inbördat af sin brodher Mattes Oloffson för 75 d. s.m:t effter köpeskrifftens innehålld, daterat Rönnisbergh den 19 october 1692. [fol. 624r]
21. Lars Ersson ifrå Kjösta opbödh tredie gången Olof Olofssons odellshemman halfwa gården i Kougsta och Alsen sochn af 2 tunlandh för 102 d. 16 öre s.m:t, som utom börden är försåldt, och der före reserveres Kongl. Maij:tt och cronan till lössn, der icke någon af bördhen inom lagssens determinerade tijdh dhet inbördar och löser.
22. Halvar Olofsson i Rönningsberg opbödh andre gången Nils Nilssons halfwa hemman i Ede emoth contant länte penningar för 109 d. 16 öre s.m:t.
23. Grels Ersson insinuerede een köpeskrifft daterat Faxnälden den 30 september anno 1690 gifwen af sine syskon på halfwa ytersta gården i Valne i Alsen sochn beläget, om 2 1/6 tun-landh som han inbördat och inlöst för 112 dal. 16 öre s.m:t och dem effter quotan betallt, och till den ändan opbödz dhet första gången oklandradt.
24. Nils Andersson i Kjösta incaminerade een lagbuden och lagstånden köpeskrifft daterat Kiösta den 26 septemb. anno 1690 på westra gården i Ytterkjösta i Alsen sochn om tree tunlandh som han af wederbörandhe bördemän köpt för 151 d. 4 öre s.m:t warandes dertill obördigh, och tredie gången den 19 octobris 1691 dhet opbiuda låtit Kongl. Maij:tt och cronan till lösn, och så wijda dhet lagståndit är bör derå gifwas fasta och dombreeff, där Kongl. Maij:tt och cronan dhet icke i nåder behagar låta sig tilhandla.
25. Ryttaren Anders Skogh förekom och opwijste ett köpebreef af sina styfsönner Lars Jonsson i Kälen och Rödöns sochn och Måns Jonsson på sitt arfftelige [fol. 624v] tillfalldne hemman i Röde by och Alsen sochn om 1½ tunl. som dheres sahl. fader Jon Larsson under ächtenskap medh deras k. modher af fadrens syskon inbördat och löst, deth han den 27 september 1690 första gången och d. 20 feb. 1691 utan klander upbudit, och den 29 october 1691 tredie gången, då Lars och Måns Jonssöners systers Annas man dragon Göran Gröningh klandrade, och wille i sin hustrus byrdh lösa, och han dåch den 6 april 1690 hafwer quitterat sin hustrus jordepenningar, nembl 11:13:17 5/7 p. s.m:t, men förhöltz at han åthminstone bordt sättia penningarne ifrån sigh, dhet lensman Anders Ersson Bångh berättar honom icke giordt hafwa, hwartill kommer, at hemmannet är rusthåld, och han fast mindre mächtigh rustningen till sig handla, och omöijelligen kunna dhen præstera. Altså bewillias Anders Andersson derå dom och fastebreff, där Kongl. Maij:tt dhet icke behagar i nåder låta inlösa.
26. Jongdahls action företogz, och corneten Mattias Brevitz betygade sigh köpeskrifften på Jongdahlen d. 28 january anno 1670 hafwa skrifwit effter begäran, emedhan som sochneskrifwaren Nils Nilsson i Ede intet war hemmastadder, och han kommit reesande ifrå Kongzgårdhen då Äwen Oloffson ifrå Jongdahlen till Trångh war kommen, och hustru Marit Hem-mings¬dotter i Trång skickade sin brodher Jon Hemmingsson till Mo effter sin styffson Nils Olofsson, och han dijth kom, dher Måns Olofsson i Åkeräng och war, och altså satte dee sigh [fol.625r] i österstugan widh bordet, och läht skrifften fatta som hon nu är, och enär nambnen war undersatta, sade Nils Olsson sigh intet hafwa sitt bomerkie medh sigh, och dy togh han krijthan, som lågh i fönstret, och å bordet sitt bomerkie restade, hwar effter han dhet under skrifften satte. Äwen Oloffson stodh widh bordzändan, och uthur een katta optogh 40 r.d.r specie och satte på bordet, och der medh reest tilbaka till Kongzgården, wettandes intet huru bemelte 40 r.d:r deltes, kunnandes med edh besanna sin nu giorda relation. Trångzarfwingarna hålla underligit, at ingha wittnen äre under samma köpeskrifft, och at Äwen som tillförenne Jongdahlen sig tillhandlat, skulle å nyo till Trångh wara, och penningarne på een annans wengnar lefwerera. Item, att Erich Nillson som war mågh i Trångh och bodde i Åsan, intet skulle wetta der aff som icke långt der ifrån är belägit. Oloff Nillsson i Moo säger som sidst, att bomercket som i skrifften är satt, ähr intet sin sahl. faders Nills Olofssons gårdzmerckie.
Anno 1687 hafwa Trångsarfwingarne åther såldt Jongdahlen till Even Olofsson för 60 dahl. s.m:t och på handen fått 5¼ dahl. s.m:t, och dee öfrige 54 dahl. 24 öre, hafwer han låfwadt betalla Martini tijdh 1687, som eij skedde, efftersom han intet bekom Jongdahlens gamble breeff som hans zedel af den 15 novembris utwijser. Warandes altså Jongdalen tree gånger försåldt, nembl. 1:mo till Even Olofsson hwar uppå upbars 12½ r.d:r. 2:do till Olof Olofsson i Långå för 40 r.d:r som en bördzman, och då skulle Äwen få sina 12½ r.d:r tilbaka, och 3:tio till Äwen Olofsson igen, förordsakadt deraff, att dee intet skollat wettat [fol. 625v] dhet wara tillförenne försåldt. Även Olofsson är förlengst genom breef till lensman i Hede, hijt till tinges kallat, men icke sigh inställt. Sahl. Måns Olofssons giorde berättellse om 40 r.d:r 1691 d. 1 februarij som Christoffer Erson och Olof Månsson i Fäste besannat, lyder, att modren togh 20 r.d:r deraff, och 20 r.d:r tillkom barnen, hwaraf Måns tagit 7 r.d:r at uthdehla, och Nills Olofson 13 r.d:r sammalledes at skiffta emella arfwa. Sedan opwijste Daniel Månsson i Winälven ett quittens af den 28 decemer 1690, af innehålld, att Jon Jonsson i Tännäs och Hede sochn hafw:r emottagit 7 r.d:r som Måns i Åkerängh nedsatt hoos Erich Jönsson i Bergh på Jongdahlshemmannet, som synes sträfwa emot Måns Olofsons giorde relation. Trångzarfwingarne sadhe sigh intet hafwa säija emoth h:r cornetens giorde relation, utan hålla den sanfärdigh, men om Äwen icke togh både penningar och skrifften medh sigh, som dåch icke kan wara, som och wore emoth Måns Olofsons berättelse. Corneten prætenderade betallningh för sin giorde reesa och omkåstnadh, och effter något samtahl låfwadt der medh dröija till dhes saken kan kunna komma till ändtelligit sluth.
Såsom Trångzarfwingarne intet finna sigh om Jongdahlshemmans köp, förr än Äwen Olofson blifwer lagligen förhördh, som icke allenast dhet först sig tillhandlat, och måst medelst byrdzrätt som Oloff Olofson i Långå dertill hade, dhet afstå, utan och sedhan, [fol.626r] som intygadt är, 1670 warit till Trångh, och på Oloff Oloffsons wengnar lefwereradt 40 r.d:r för Jongdahlshemmannet. Iembwell och sedermeera anno 1687 sielf ingått köp om Jongdahlshemmannet för 60 dahl. s.m:t och der å till fästepenningh gifwit 5¼ dahl. s.m:t, hwar till han hijt till tinget warit kallat, men icke sigh inställt. Hwarföre är skälligt funnet, at uphöra medh dömande der uthi, till dhes Even Olofsson kan komma till lagl. förhöör, som kan skee å Hede tingh, där han boendes är, både i anseende till widt aflägne heemwist härifrån, som dhet han är gamall och oföör, och Hede är under samma jurisdiction och härade.
27. Sahl. Moses Anderssons prætension och fodran aff påstmestaren Senn Danielsson och vice versa, skulle företagas, och widh opropande, berättade fendrich Larss Holmer på sin swärmoders, Mosses Anderssons änkias wengnar saken å begge sijdor wara förlijcht, och opwijste postmestarens skrifft der öfwer, detta dato skrifwen, af innehålld, at alle gamble rächningar äre ophäfne å beggie sijdor, och aldrigh skolla meera påtallas och yrckias, och Swän Danielsson låfwadt till nästkommande juhl betalla slutelligen 40 dahl. k.m:t, hwar till Swen Daniellson beiakar, och bekänner så afftallat wara, och hwad sahl. Moses till Jöns Larsson Skijfwa i Nårie hafwer lefwereredt, will Swän Danielsson intet wetta af, utan hwar söker sin man.
28. Dragon Peder Olofsson Roos stembdh till tinget, att [fol. 626v] bewijsa sitt uthspridde tahl, at han wettadt hwarest förkombne biörnskinsfälldh i Kiöstadh hoos lensmansänckian skulle wara såldh i Hellsingellandh, och warit tillstädes första uthsedde tingzdagh, som medelst laga hinder å Rödens tingh intet blef hållen, och sedermeera tillsagd att sigh infinna, men intet comparerat, dy plichtar han effter 33 cap tingmålabalcken med sina tree mark.
29. Effter ingifwen specifikation på illa bygde och lutande hemman, tillsadhes wederbörenderne, at så frampt dee willia salvera sin skatträttigheet, och den icke blifwa widh tredie anmaninghen förlustigh, att wähl häfda sine hemman så till byggnad som till brukz.
30. Lappen Jon Olsson Skiörben betygas wara uthfattigh och ingen rehn äga, och flydt ifrå sitt skattfieldh, Ansätt, som ingen brukadt för 1692, och Jon Olofsson tigger sigh födhan, och för denne tijden håller sig uppe i Hammardal.
31. Lars Halvarsson opbödh tredie gången sitt giorde hemmansbyte medh Olof Olofsson i Landön sålledes, att Larss bekommit den nedre gården, som består af 2½ tunlandh och Oloff Oloffson den öfre gården af 2 tunlandh, och han bekommit i wederlagh af Lars 22 dahl. 16 öre s.m:t.
32. Dato förehades hålldne husesyner under herr öfwersteleutenantens compagnie, och iembfördes dhes feelachtigheet med Kongl. Maij:tz 1681 åhrs husesynsordningh och befans och dömbdes som föllier.
Nembl.
Alsen sochn:
Värrmon: Lars Eriksson af 3 tunland skatte, är furiersquarteer och boostelle: [fol. 627r]
– Öster och hwardagzstugun 11 alnar långh, 11½ aln bredh medh een cammare i förstugan, är medh ferdigt innanrede, och till wäggiar och taak dugellig inalles tillijka med förstugucammaren.
– En stugu wäster i gården 6½ aln långh och dito bredh medh een camar och förstugu, ferdigt innanrede. I spijselln felas murstångh i hwalfwet som köpes för 8 öre s.m:t, taket och wäggiarne duglige…. -:8:-
– Sängstufwan öster på gården med källare under och allt färdigt till botn, taak och wäggar.
– I låfftsbyggningen är miöhlbodh och sädesbodh medh portlijder emellan, dörar och låsen dyglige. Norre och östre syllarne under ruttnadt och westre syllarne i knutan dito som kan bewaras medh näfwer och warpa sedan mullen bårttagen blifwer,
för och med …. -:12:-
– Twenne bodar inom fyre knutar afplankade med ett låfft och öfwerskått till portlijder 9 ahl. långt 7 ahl. bredt, är dugeligt till wäggiar och taak.
– Ett dugeligit herberge westan gården 7½ aln långt 8 ahl. bredt, är med dörar, gångiern och låås alt dugligit
– Badstugan 7½ aln långh 8 ahl. bredh med tree tårke lafwar, är till wäggiar och taak dugel.
– Ett litet gamalt herberge som brukas till redskapshuus är dugeligit. Dugeligit wedlider finns.
– Stallen á 3 hesterum och dertill hörum med höbodh under ett taak, iempte allt tilbehör nytt och dugel.
– Twenne heembligehuus finnas dugelige.
– Ett fähuus östan gården 12 ahl. långt och bredt medh 15 båsar och der till kiettar ferdige. Wäggiarne äre odugelige. Ett nytt opsättas medh och för …. -:12:-
– [fol. 627v] Swijnhuset är till wäggiar dugel. gammalt barck och bredetaak som repareras medh …. -:6:-
– Kornladan söder i gården 12½ aln långh 10 alnar bredh med 2:ne gålff och een loa, är till wäggiar och taak dugeligh.
– Källaren wester på gården med dugeligit tälningztaak.
– Foderboden sunnan gården är till wäggiar och taak dugl.
– Åkeren finns effter uthsäde wara i fult bruuk.
– Humblegården á 300 stenger wähl häfdat.
– 850 famnar dugelligh gerdlsegårdh.
– 400 fam. halfgill gerdslegård, göres gill á ½ öre …. 6:8:-
– 107 ahl. rijsshagh som för gammalt warit, och intet ödh dijth kommer.
– Ängiesslåtten ungefähr 50 lass förmenes med rödningh kunna förbättras till 3 á 4 lass.
– Höladurne äre 15 st. hwar ibland är tree aldeles odugl. 2 st á 3 lass och en á 4 lass som astimeres kunna opbyggias á 1 dahl s.m:t 3:-:-
Summa 22:2:-
Blifwer altså som nästkommande wåår ofehlbart måste byggias, eller ersättias med 22 dahl. 20 öre s.m:t.
33. Valne: Helge och Jon Christoffersönners skattehemman 4 tunland. Dragone quarteer.
– Westre stugun 11 ahl. långh 10¼ aln bredh. Skorsten med twå röökgångar och baakungn med ferdigt tilbehör, ferdigt innanrede. 3 st fönster tree ruthor sundrigt. Syllorne ruttnade i jorden så well som på lilla cammaren under ett tak med stugun, som är så hög [fol. 628r] och behålldne i knutar, at hon kan wara dugligh, enär wäggen blifwer bewaradt med näfwer och mullbänckiar för och medh …. 1:3:-
– Östre stugun medh een liten cammare 10 ahl. i quadrat. Spijsellen med baakungn och duglig muur och ett spield, murstångh och jernstålpe dugel., dåch felas ett spieldh i spijselln – 1 dahl s.m:t. Tredie ståcken i öfre wäggen ruttin utaneffter till märgen, kan fodras och repareras med 6 öre, facit … 1:6:-
– En liten ny stugu 5 ahl. i quadrat med träspield och trästålpe. Spiellet och jernstolpen köpes för …. 1:-:-
– Twå miöhlbodar 5 alnar långa 6 alnar breda hwardera med tree låfftswahlar och öfwerskått till portlijer med 5 dörar, och ett odugligit skrålåås å ena dören. Öster syllan och knuten till helften ruttin under. Taket medh rafter och täckoir gamble och ruttnade, kan botas och repareras medh … 1:8:-
– Tree st bodar tillsammans 17 ahl. långa 6 ahl breda till wisterhuus under ett taak. Öster och wäster syllarne med syllståckarne odugelige, och taket odugligit, dåch dråpplöst, måste hafwas kull och undertimbras, och æstimeres kunna skee medh …. 6:-:-
– Badstugun 7 ahl. i quadrat med twå torckelafwar och een kåpungn, tre st. syllor ruttnade undher, och måtte bewaras för 6 öre, brädstaket är dels gamalt, och kan efftersom skogen är när göras ferdigt med 8 öre …. -:14:-
– Ett stålpherberge wästan gården 10 ahl. långdt 4 ahl. bredt, norra undersyllan och twå ståckar i swalan ruttnade. [fol. 628v] Taket på södersijdan ougligit, som lembnes efftersom wisterhuus, sädes och miöhlbodh dessutan äre.
– Wedlijdret är till taket dugelligit men den södre wäggen lutar.
– En stall 7 ahl. långh 5 alnar bredh á 3 hesterum. Öster syllan och twå ståckar ruttnade, gålffwet odugligit, kan eij repareras till gangns, utan måste nederhafwas och undertimbras etz. såwida twenne åboer är medh …. 3:-:-
– En dito wästan gården 6 ahl. långh 5½ aln bredh ny och ferdigh.
– En locus privatus dugelligit.
– Fähuset 13 ahl. långt 10½ aln bredt, nytt och alldeles ferdigt medh fult innanrede som Hällie tilkommer.
– Swijnhuset 4 alnar långt 5 ahl. bredt är odugelligit, och betyges sedan synen höltz ett ånyo wara opsatt.
– Kornladan 13 alnar långh 10 alnar bredh med stålpar under ett gålff och een lou, är till wäggiar och taak dugl.
– 2:ne gambla och brukelliga foderbodar sunnan gården ena långsyllen rutten.
– En gammal doch dugeligh foderbodh öfwer källaren wästan gården.
– Åkeren är i godt och fult bruuk.
– 200 stenger humblegård wähl häfdat.
– 304 famnar dugelligh gerdzlegårdh.
– 200 dito halvdugligh á ½ öre …. 3:4:-
– 47 dito rijssgård kring om åkeren á 1 öre …. 1:15:-
– 10 st höladur der af een odugligh som kåstar …. 1:-:-
– 4 st dito felas taak som repareras medh …. -:24:-
Utan längre uppskåf måste åboerne nästkommande wåår byggia och förbättra huad som återstår, eller ersättia feelachtigheeten med …. 20:10:-
[fol. 629r]
34. Röde: Simon Erssons skattehemman 3¼ tunlandh, hälften med Esbjörn Simonsson.
– Östre stugun 10½ aln långh 9½ aln bredh. Skorsteen med 2 röökgångar utan spieldh á 26 2/3 öre och murstängher 21 1/3 öre. 2 st fönsterruthor sönder 2 öre. Cammar spijselln medh spieldh ferdigt. Een lijten rötha i södra syllknuten som bewaras med näfwer för 2 öre. Taket dugelligit. Belöper inalles … 1:20:-
– En stugu wester i gården 8 alnar i qvadrat medh een liten cammare och förstugu och een källare under stugun, är till innanrede, taak och wäggiar dugligh.
– Miöhlboden wäster i gården 5½ aln långh 5 alnar bredh, är till wäggar och tak dugligh.
– Ett wisterhuus opbygges å nyo med … 8:-:-
– Badstugun sunnan gården 5½ aln i quadrat med tilbehör. Alt dugelligit.
– Wedhlijder wester i gården odugelligit som måtte repareras.
– Ett heembligithuus finns inget och dy bygges af nyo för …. 1:-:-
– En stall söder i gården 7 alnar långt 6½ aln bredt medh skulla och öfwerskått till portlijder á 2 häste- och hörum till wäggiar och taak dugligh.
– Än en dito 5 alnar långh 5½ aln bredh á 3 hesterum och hörum, krubba och gålff dugeligit. Nårra syllan rutten och twå ståckar i öster gafwellen ruttnade som bör repareras till nästa syhn så wida 2:ne bönder hemmanet åbo.
– Kornladan 12 alnar långh 8½ aln bredh ferdig gålff och loa dugelligh. 5:te ståcken i westre wäggen, weggbanståcken i den södra och hela nårre wäggen ruttna, skattas odugelligh och een bygges ånyo och pröfwas kunna med den nyttningh af den gamble göras medh …. 8:-:-
– [fol. 629v] Fähuset wester i gården nyss opphuggit, felar taak, innanrede och dör. Gålf, båsar och dör äre giorde sedan synen höltz, tillika medh barcktaket. Kan göras ferdig medh näfwertaak för …. 2:-:-
– Swijnhuset dugel., å dören felar gångiern som köpes för …. -:6:-
– 2:e st. foderbodar nederst om gården något gambla dåch duglige.
– En liten duglig miölckbodh westan gården.
– Åkeren finns i begge sädhen i godt och fult bruuk.
– Humblegården nårr om gården af 40 stänger bör uthwidgas till 100 stenger som kan göras för …. -:21:8
– 120 famnar dugelligh gerdzlegårdh.
– 120 dito halfdugelligh á ½ öre …. 1:28:-
– 80 famnar med rijsshage som för gamalt warit och kan för hällan ingen stöör sättias nedher.
– Ängiesslåtten intyges wara wähl rödder, ungefehr 30 lass höö.
– En höladu finnes odugelligh som bygges medh …. -:24:-
– 5 st. dito felar taket á 12 öre …. 1:28:-
Utan upskåf dömmes han till nästkommande wår fehlachtligen ersättia antingen med byggnad eller med …. 25:31:8
35. Röde: Esbjörn Simonssons skattehemman 3¼ tunland, brukas ½-ten med Simon Ersson.
– Österstugun är ny 9 alnar i quadrat ferdigt, innanredning tillbehör så in som uthom.
– Westerstugun 9½ aln långh 10 ahl. bredh, ferdig spijsell och skorsteen medh innanrede dugeligt och ferdigt, doch 1/3 af gålfwet odugligit som ånyo inlägges med …. -:24:-
derunder är cammaren inbegripen
– Sängstugun wester i gården 6 ahl. långh 8½ aln bredh [fol. 630r]. Spijsell medh iern-spieldh och fult innandöme. Wester syllkanten rutten i jorden och kan bewaras medh 4 öre. Taket på östersijdan af gamalt näfwer och taakbredh för 24 öre, facit …. -:28:-
– Miöhlboden 5 ahl. långh 6 ahl. bredh medh skulla och öfwerskått till portlijder, alt dugelligit.
– Stålpherberget 4 alnar i quadrat är merndels dugelligit , allenast under ståcken ifrå gålfwet på öfwersijdan rutten utanpå och bör bewaras och brädhslåes för …. -:3:-
– Badstugun är odugligh, en sättes up af ånyo för …. 6:-:-
– Wedlijdret dito udugligit, som repareres.
– Ett hembligit huus dugligit.
– En ny stall á 7 ahl. långh 6 alnar bredh med skulla och öfwerskått till portlijder dugligh, felar allenast innanbygningh, är effter synen ferdigh giordh.
– Än en liten dito med skulla och öfwerskått till portlijderet dugelligit.
– Ett nytt fähuus östan gården medh tilbehör aldeles dugligit och ferdigt.
– Swinhuset ibidem finns dugligit.
– Kornladan 11½ aln långh 9½ aln bredh med alt tilbehör dugligit.
– En gamall foderbodh ofwan på källaren är till taket dugelig men tree ståckar i lång-wäggen äre ruttnade som bör fodras och kan skee medh …. -:12:-
– En foderbodh bredewidh swijnhuset är dugelig.
– Åkeren är i fult bruuk effter utsäde.
– Humblegården är 200 stenger wäll häfdat.
– Ängiarne äre wäl rödde.
– En hölada finnes alldeles odugligh …. 1:-:-
– 2 st. dito felar taak á 12 öre …. -:24:-
– 10 famnar halfgill haga som göres gill á ½ öre …. -:5:-
Bör nästkommande wåår ehrsättias medh byggnadh eller penningar 10:-:-
[fol. 630v]
36. Alsen sochn: Nils Nilssons hemman af 1½ tunlandh, der af 2/3 tunlandh chrone och 1/3 dito skatte.
– Hwardagzstufwan 9 alnar långh 10 alnar bredh. Spijselln med skorsteen dugligh och baakungnen dito, och allenast ett iernspieldh, murstångh och stålpe felas för 1:24. På förstugudören felar ett gångiern 6 öre. 2 st. fönster 3 ruthor sönder och een dito breckt, á 1 öre. Rafftarne på nårre sijdan afruttnade, barcktaket alldeles odugeligit, göras ferdigt medh 2 dahl. 16 öre, blifwa inalles …. 4:17:-
– Ingen gästestufwa, dy opsättes een liten cammare …. 8:-:-
– En miöhlbodh 5 alnar i quadrat är duglig till wäggiar och taak sampt innanrede.
– Ett nytt stålpherberge östan gården 4½ aln bredt 5 ahl. långt felar allenast taak och dör med jern och låås, kan repareras medh …. 2:-:-
– Ingen badstugu. En bygges medh …. 5:-:-
– Intet heembligit huus, dy opsättes ett för …. -:24:-
– Stallen söder på gården 4½ aln i quadrat á 2 hästerum och dertill hörum. Foderboden i samma byggningh emoth kornladuwäggen med dugelige wäggiar, innanbyggningh och barcktaak.
– Fähuset wästan i gården 9 ahl. långt 7 alnar bredt med dugl. innanbyggningh och wäggiarne dito men odugligh taak, doch taakweden nyttigh. Taket görs
ferdigt medh …. 1:16:-
– Intet swijnhuus finns effter ordningen, dy bygges och göres medh …. 1:-:-
– En kornlada á 7 ahlnar i quadrat är oduglig och brukas till foderbodh. En kornlada bygges af nyo med …. 12:-:-
– En liten foderbodh brede widh fähuset som flytties der ifrån och med nytt förbättras till redskapshuus för …. -:24:-
– [fol. 631r] Aff åkrarne liggia 2 mällingar i lin och lägde, som måtte opköras och bringas i bruuk för och medh …. 1:16:-
– Den öfrige i fult bruuk och någorlundha giödd.
– Ingen humblegårdh där warit, och betyges intet å den tracten någon humbla wäxa.
– Gerdzlegårdh finnes till 60 famnar dugelligh.
– 96 famnar dito half dugligh som göres gill á ½ öre …. 1:16:-
– 75 famnar rijshaga som för gamalt warit, och kan för berget skuldh ingen ordinarie haga hawas.
– Höladurne äre till 3 st. halfduglige, pröfwes kunna göras dugeliga medh …. 2:-:-
Åligger åboen fordersampt ersättia ofwanskrefne felachtigheet medh byggnad eller med penningar 38:17:-
37. Alsen sochn, Kluk: Peer Nilssons hemman 2½ tunl. crone.
– Westre stugun 10 ahl. i quadrat medh ferdigh spijsell och baakungn, murstångh och ett jernspieldh. Innanrede dugeligit, et litet fönster 3 ruthor sunder á 2 öre. Cammaren och förstugan är under samma taak. Taket dugelligit, allenast een rafft på den nårra och twå dito på södersijdan afruttnade. Kan göras ferdigh inalles medh …. -:11:-
– Öfre stugun 9½ aln i quadrat med spijsell och baakungn etc. Spiellen lagas och repareras medh …. -:24:-
– Cammare och förstugu i samma byggningh är till wäggar och taak dugelligh.
– En miöhlbod söder i gården 5½ aln i quadrat medh skulla och öfwerskått till foderbodh med alt tilbehör dugel.
– Ett stålpherberge á 7 ahl. långt 6½ aln bredt, nyss repareret och giordt dugligit in alles.
– Badstugun nårr om gården 6 ahl. långh 5 ahl. bredh är odugelligh, dy opsättes een å nyo för …. 6:-:-
– [fol. 631v] Intet hembligit huus, dy opsättes ett á …. -:24:-
– En stall á 5 alnar i quadrat och foderboden i samma knythningh 3 aln. med skulla och alt tilbehör, dugeligit.
– En dito wester i gården 5 ahlnar i quadrat är reparerat och duglig giordh.
– Fähuset 9½ aln långdt 9 alnar bredt är odugligit in alles,
dy bygges ett å nyo för …. 10:-:-
– Swijnhuset är något gamalt doch brukelligit, allenast taket som dråppigt är, blifwer botadt och lagat med barck, för …. -:6:-
– En foderbodh á 6½ aln i quadrat är medh duglige wäggar, taket halfft med bräder och halfft med skurin bark täckt.
– En kornlada dugelligh.
– Gambla kornladhan brukas till foderbodh och redskapshuus hwartill hon kan een tijdh nyttias.
– En lijten foderbodh brukas i stellet för källare och miölckbodh.
– Åkeren är wähl giödd, och effter uthsädhe inalles yppen.
– Ingen humblegårdh, och kan där ingen humbla wäxas.
– 320 famnar dugligh gerdzlegård.
– 330 famnar halfdugligh och gill á ½ öre …. 4:12:-
– Å twenne höladur felas taak och repareras medh …. -:24:-
– Dee öfrige äre färdighe.
38:10:-
Utan upskåf dömmes Peder Nillsson fulgöra hwad som på byggnaden felar effter specificationen nästkommande wåår, heller ersättiadt med …. 38:10:- s.m:t
38. Bräcke: Gunnar Larsson 3 1/3 tunland skatte, trumbslagare quarteer.
– Hwardagzstugan dugligh till wäggiar och taak och twå st. fönsterruthor lagas á 1 öre och fönsterbogan botas medh 2 öre, facit …. -:4:-
– [fol 632r] Östre eller sängstugun är odugligh och een ny oprättas med …. 12:-:-
– Härberget sunnan gården är å wester wäggen skadd och bör öfwer alt fodras medh bräder. Item een ståck å wester sijdan …. 1:-:-
– På miöhlboden felas taakwedhen, och skrålåset lagas och göres medh …. 1:-:-
– Halfwa badstugan medh Thomas Ersson ferdigh föruthan dörajern för …. -:4:-
– Stallen wäster i gården är ferdigh.
– Nytt och ferdigt fähuus inalles.
– Swijnhuustaket lagas och giörs medh …. -:12:-
– Kornladan inalles dugligh.
– Foderboden sunnan gården undertimbres och rep:s med …. 1:-:-
– Gamble låfftet brukas till redskapshuus och taket lagas och botas medh …. 1:16:-
– Humblegård af 100 st:r, något gamall, bör utwidgas och omläggias
till 200 st:r för …. 1:-:-
– 330 famnar halfgill haga á 1½ öre …. 5:5:-
Ofwanstående feelachtigheet måste ofelbart till nästkommande wåhr ersättias och göras ferdigt, heller medh 23:9:-
39. Bräcke: Tomas Ersson 2½ tunl. skatte. Dragonquarteer.
– Hwardagzstugun till wäggiar duglligh men felas som föllier: ett spield 24 öre, jernstålpen 16 öre, 3 st. små fönster á 12 öre, ett långt säthe för 8 öre, odugeligt gålf, göres nytt med 2 dahl. och ¾ af taket med 1dahl., facit …. 4:20:-
– Till gäststugun requireres een jernstålpe för 12 öre, fyra st. fönsterruthor 4 öre, ¼ af gålfwet med 16 öre, 2 st. ståckar å norre och östre wäggiarne böre rensas och tagas mull ifrån och bewaras med 1 dahl. och taket repareres med 1 dahl. s.m:t, facit …. 3:-:-
– På miöhlboden felas taakweden för 1 dahl. och ståcken ofwan dören fodras medh 6 öre, facit …. 1:6:-
– [fol. 632v] Ett låfft söder om porten 5½ aln i quadrat medh öfwerskått till portlijder. Wäster wäggen kan fodras för 8 öre. Swalan är mäst odugligh, men sielfwa låfftswäggen dugligh och kan afhuggas, och till upgången göras trappa, och taket förbättras medh och för 1 dahl. 16 öre. Ett paar dörajern och ett låås för 18 öre, facit …. 2:10:-
– Halfwa badstugun med Gunnar. 1/3 af taket odugligit som repareres … -:8:-
– En stall wäst sunnan i gården med ferdigt gålff, krubba och dör, men ett gångiern sundert för 2 öre och taket medh weden för 1 dahl. …. 1:2:-
– Fähuset är odugl. och ett upsättes å nyo för …. 9:-:-
– Swijnhuset dugelligit.
– Kornladan odugeligh, een bygges af nyo för …. 12:-:-
– Foderbodtaket öfwer källaren repareres medh …. -:24:-
– Redskapshuus berättas wara widh kornladan af 2:ne knutar, och taket lagas och repareras medh …. -:12:-
– Hembl.huustaket repareres medh -:6:-
– Humblegården förlagd och bör oprättas till 200 st:r som pröfwes kunna
skee för …. 2:-:-
– 390 famnar haga halfgill á ½ öre …. 6:3:-
– 20 dito alldeles odugelligh …. -:20:-
– En höladu odugelligh, en bygges för …. 1:-:-
– Noch een odugelligh …. -:24:-
– Taken på 4 st. höladur repareras …. 1:10:16
Tohmas är utfattigh och måste fodersampt ersättia fehlachtigheeten
heller betalla med …. 46:17:16
Ting den 6 till 8 april 1693
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3178 fol. 320r-632v. (JDs saknas)
Anno 1693 den 6, 7 och 8 aprillis, höltz laga tingh medh allmogen aff Offerdahls tinglagh uthi Altzen, närwarande befallningzman Lorens Bachman, och
Nämbden
Halvar Nilsson i Bleckåsen Peder Månsson i Kaxås
Jon Nilsson i Ugård Per Jonsson i Landverk
Mårten Jonsson i Röde Olof Nilsson i Mo
Per Olofsson i Tulleråsen Jon Mattsson i Ulfsås
Nils Torkelsson i Glösa Jon Mårtenson i Öbyn
Måns Persson i Berge Jon Pålsson i Bångåsen
1. Dato aflade Jon Pålsson sin nembdemans edh å book.
2. Dato uplästes Kongl. Maij:tz förr specificerade Placater.
3. Hans Andersson i Kaxås beswärade sigh öfwer Peder Månsson ib:m om ett stycke åker, som hörer hans hemman till och Peder sigh tillängnadt. Resp. at hans förmän dhet hafft och egdt ett stycke jordh som han uprestadt, och effter som dhet lågh icke till lagz och wid hans annan[?] åkerjordh, hafwer han dhet för 7 åhr sedan, med åklagaren bortbytt, och fått så mycken åker igen å lägligare orth. Actor sade så wara giordt, och då wiste han intet dhet samma sitt hemman tillhörigt wara, uthan sedermera igenfunnet ett breff och synedomb sine dato, lydandes, at tålff nembdemän warit kallade på prob emellan Olof Simonsson och Anders Simonsson på dhen enna och Olof Swensson å dhen andre sijdan om ett stycke åker som sex mänd hade lagt ifrå dem, som hade legat under deras, nembl. Olufs och Anders Simonsons gårdar öfwer 100:d åhr som dee bewijst medh twenne gode mäns intygande, och derföre dömbd samma gamble häfd ständigh, och post tergum är skrifwit den 20 februarij 1635 af lagman Claus Lauritzson, at han intet kunde swijka samma doom efftersom [fol. 320v] probsmän medh sworne edhe dhet giordt. Actor åboor Simons sönneres hemman, och reus Olof Swänsons. Peder Månson påstår sine förmän, rehnan som opgiordes, öfwer 60 åhr brukadt, men åkerstycket hörer åklagaren till. Actor påminte, enär syhn där i nejgden höltz, at han wijste honom råstehnen, och där han stått, och tallte honom där om till, och at han intet tog wittnen på dee ordh som sades, och tålffmännen swarade intet där till, utan den ena gick hijt och den andra dijth. Resp. at han intet då något hörde, men nu hörer, dhet han skyller sigh hafwa opkastadt råstehnen. Actor berättar sig dhet icke sedt, utan weeth huar stenen är och blef optagen, enär Peder Månson oprepade rehnan som twistas om, och at samma stehn wijste öster och wäster, men Peder säger steenen wijst nordh och söder, och at märkien öster och wäster äre quaar, och at han sedhan med sig bytt och skall kunna finnas på sin sijda richtigt, enär synen kommer och steenmärkiet legat i een stehnrösa, wettandes intet huru dhet rördt och bårtkastadt, och om dhet stått i sitt rätta rum, så hade Hanss Anderson intet kunnat klandra, dhet han nu åtallar. Actor föregifwer sig intet wara mechtigh att hålla någon syhn, och will heller lembna sin klagan och prætention, sägandes, at råstehnen wijst sin klagan wara rättmätig. Hans Anderson prætenderer i lijka måtto under sitt hemman hafwa qwarnstället af Peder Månsson, som Sjul Gunnarsson i Kaxås kan betyga, som berättar sin modher, hustru Märet Pedersdotter, öfwer sina 80 åhr, för Hanss sagt i sin närwaru, dhet Peder Månssons qwarnstelle war kiöpt ifrån Hans Anderssons hemman för 1 r.d:r och nämbde huarken heelt eller halfft, dhet hon så mycket bättre kunde wetta som hon war född på Peders gård, men intet [fol. 321r] sade hon, om hon dhet mindes heller intet, heller och det hördt af sina föräldrar. Resp. at han i 30 åhr besuttit gården och hans hustrus styffader i 20 åhr, och ingen därpå klandrat wettandes intet huru där medh är beskaffat. Siuhl Gunnarson om sina 62 åhr g:l berättar sigh icke annat minnas än dhet twistige qwarn, under Peder Månssons gårdh warit brukadt. Item, at Mårten Olofsson, som åbodde Hanss Anderssons gårdh, opbygde ett qwarnhuus och där af nyo i samma bäck, och sedan kom han till dhen gårdhen som Bengt Erson åboor, och kiände stället der till, huar under dhet ännu är, och at ett gamalt förfallit ställe war och där som hörde Hanss Anders gård till, som än ligger öde. Parterne begärte ägandesyhn till bättre underrättelse, at taga allt i ögnosyn, och så wijda actor will dhenne wåhr såå sit stycke, will han at synen icke skeer förr än åth hösten, altså förblifwer dhet där medh, och där dhet icke kan der igenom slättas, så skall tålfmannasyn förordnas, som dhet 26 cap. byggningzbalcken L.L. biuder.
Huad qwarnstället som Hanss Anderson söker at äga halfparten med Peder Månson widkommer, af skähl, at dhet skall wara effter Siuhl Gunnarsons modhers tahl af Peder Månsons förman af Hanss Anderson köpt för een r.d:r och hans wittne på samma ordh sonen Siuhl Gunnarsson bewittnar sig hördt af sin moder, at dhet skall wara kommit ifrå Hanss Anderssons, men hon intet sagt om dhet skiedt i hennes tijdh heller effter härmellse af sine föräldrar, icke heller heelt eller halfft, och Peder Månsons hemman, dhet roligen possiderat uti så långan tijd, at ingen mins, huru, enär och på hwad sätt dhet dijtkommit är, antingen som en bymans rätta ägendom, eller på köp, huartill kommer [fol. 321v] at enär Mårten Olufson åbodde Hanss Anderssons hemman så hafwer han ett nytt ställe i samma bäck anlagdt och bebygdt och intet klandrat på Peder Månssons, och då läfde Siuhls moder hustru Märit Pedersdotter, effter huilckens berättelse dhet sökes, och då kunnat oppenbaradt om så warit. Altså kan rätten intet betaga Peder Månsons långlige rolige häfd derpå, effter ett så ogrundat tahl, utan finner dhet lijkmätigt 1 cap. jordabalcken L.L. böra så här effter som härtills lyda under Peder Månssons hemman.
4. Om dee twifwellachtige skilnader emellan Erik Henriksson och Olof Jonsson i Tångeråhsen uti deras ägor, hafwa gode män effter rättens förordnande den 20 octobris 1692 tagit i ögnosyn, och funnit icke allenast igen gambla öfwerhölde steenmärkien, utan och parterne förlijcht så när som om hamplandet Oloff Jonson hafwer inwidh Erich Henrichsons stuguwägg, och han \intet/ will låta sig dädan byta, som der på uthgifne skrifft af 4 tålffmän den 24 october 1692 lyder, huar med dee äre tillfredz och nögde, men hamplandet will Oloff Jonson intet låta från sig bytha, och Erich Henrichson beklager dhet wara sig till mehn, och at hans stuguwägg och källarbodh äre af muld dels förderfwade och at han om sommaren intet kan komma medh fodher till källarboan, williandes dy gifwa honom så mycken godh åker igen widh hans gård, men han wille intet, utan begärer blifwa med sitt conserverat, och will här effter intet köra så när in till stuguwäggen, så at dhen ingen skada där af taga, och där mullan för giordt någon skada, will han den refundera, och föra mullan der ifrån, och intet drifwa sin boskap öfwer hans åkrar och der till med cedera twå måhlstänger ifrån wäggen. [fol. 322r]
Emedan som Erich Henrichson och Olof Jonson i Tångeråsen äre uthi gode mäns närwaru om några märkien och skildnader emellan dheras ägor förlichte, som uprättadt skrifft den 24 october anno 1692 förmäller, som dee och nu tillstått. Altså förblifwer deth där medh. Och huad Oloff Jonsons hampland belägit in till Erich Henrichsons stuguwägg, som han will dädan byta emoth så godt åkerstycke af sin åker anbelangar, så låter Oluff Jonson intet sig där till intalla af åtskillige inwändningar, och begärer blifwa conserverat wijdh sina förfäders häfd och rätt där uti, williandes föra mullan ifrån hans stuguwägg, och icke heller drifwe sin boskap öfwer hans åker, och där hans stuguwägg skulle finnas hafwa tagit någon skada af dijthfolgde jordh och mull, undrager han sigh intet dhet skäligen refundera och wedergälla, hwarföre kan rätten intet betaga honom sin rätt där uti, och därhoos obligerer at hålla huad han utlåfwadt hafwer, så om twå måhlstängers lembnande ifrån Erich Henrichsons stuguwägg, som mullans dädanförande, och förnögningh om hans stuguwägg där af är skadd worden.
5. Olof Pedersson i Kläppe i Kyrkås sochn beswärade sigh öfwer Peder Olofsson i Tossberg för 6 d. 6: 16 pgr s.m:t som restera på ett hästekiöp för 5 åhr sedan, som inalles war 7½ r.d:r á 6 mark s.m:t och icke mere där på bekommit i persedlar än 5 d: 1: 8 pgr s.m:t. Kunnandes intet längre där effter wänta. Resp. at han tilstår skullden, och hafwer allenast en half tunna sallt der till, som han will föra till Röden, och skulle han resten obigeras nu betalla, så wore eij annat tillgå, än frökornet, begärandes dilation med dhet öfrige till hösten, huartill actors fullmechtigh lensman Anders [fol. 322v] Erson Bångh beiakade, och Peder Olufson låfwadhe föra een half tunna salt till Röden, och skulden clarera nästkommande höst, huar på handsträckning giordes.
6. Hustru Kerstin Olofsdotter i Krokom beswärade sigh öfwer Anders Andersson i Ytterocke sållunda, at hans fader Anders Olofsson warit förmyndare för hennes sönner, Erik och Lars Nillssöner, och enär hon trädde i annat giffte, höltz byte emellan henne och barnen, och kom på deras andehl af löösörerne så mycket som 10 r.d:r specie wore wärdhe, dem hon behölt, och 10 r.d:r specie lefwererde till Anders Anderson, hwilcka hon länte af sin granne Erik Erson i Krokom, och enär sonen Erich dödde i trediemanstiensten fodrat sin andehl där af, och fått till swaar, at broder ärfwer brodher, och dermedh låtit sig nöija, men andre sonen Larss gifftat sigh och för 4 åhr sedhan dödh blefven, och ett barn effter sigh lembnat, warandes så mycken skuldh på gården, at hemmanet kom till creditorernes betallningh. Erich Ersson berättar, hustru Kerstin läna af sin fader och sigh 10 r.d:r á 6 mark at betalla till Anders Olufson för sönernes löösören, huar till hon ifrå Undersåkers sochn (där hon då boendes war) war stembdher, och medh besagde 10 r.d:r gått i stugan, därest lensman sahl. Erik Ersson, Anders Olofsson och några tålfmän wore, och sedan hördes hon intet blifwa där om krafd och tiltallt. Jon Nilsson i Ugård berättar, sigh effter hustru Kerstins begäran, för twå åhr sedan, näst för än Anders Olufson dödde, honom förbem:te 10 r.d:r kräfia, och intet fått något synnerligit swaar, neij heller ja, nekandes intet sig warit ombudzman, och enär effter quittens frågades, sagt sig intet hafwa, och om hårdt skulle gälla, sagt sig wara man ännu [fol. 323r] för 10 r.d:r. Responsio, at han hörde sin fader aldrigh talla där om, eij heller weth modren där aff, och kan medh edh dhet hålla, men hustru Kerstin påstår sin fodran, och Erich Ersson och Jon Nillson sin giorde berättelse då Anders Anderson sade sigh fråga sin fader, enär han lågh på sotesängen om samma skulld, effter som hustru Kerstin offta där om tallat, och han swarat, sigh inga penningar sålledes tagit, utan allenast 9 r.d:r för hennes förra mans syster Karins jordepenningar i Kroke. Hustru Kerstin hafwer kommit till Åcke, widh dhet bytet effter Anders Olufson war slutit, och fodrade effter bem:te 10 r.d:r huar af änkian och sonen sagt sigh intet wetta som bytesmän Måns Persson i Berge och Jon Månsson i Öbyn betyga. Länsman Anders Ersson berättar sig höra hustru Kerstin kräfwa Anders Olufson, och han bedit henne stembna sig till tingz, och intet mera där till swarat. Sedan intygades, at enär Anders Olufson fått förnimma, at hustru Kerstin medh sin senare man, war ärnade resa till Nårie, hafwer han warit till Undersåker, och hafft dhem därifrå, at kunna få bem:te 10 r.d:r och då länte hustru Kerstin dhem af Erich Olufson och Erich Erson i Kroke, förmenades nembden, at Erik Gudfastsson i Mällbyn som dhen tijdhen war tålfman och boor där i neijgden och grändan, skall wetta gifwa någon underrättelse därom, och där hoos, at Anders Olofssons änkia, måtte wetta däraf, fast än hon för bytesmännen där till nekadt. Änckian hustru Magnil Nilsdotter berättar sin sahl. man offta tallat därom, men aldrigh sagt sig dem handfångit och widh dhet han sidst blef siuk, dhet samma itererat, och sagt om lijfztijden warar, will han å tinget bewijsa sin oskyldigheet i dhet måhlet. [fol. 323v]
Samptel. votum.
Alldenstundh frambledne Anders Olufson i Yteråcke befins warit Erich och Larss Nillsons söners i Kroke förmyndare och ombudzman, och under den tijden deras modher hustru Kerstin Olufsdotter war i ächtenskap med senare mannen Jon Jonsson, och dee ett åhr wistatz i Nårie, så strängt fodrat betallningh för deras hoos modren innestående löösören, att dee måst begifwa sigh där ifrån hijt i landet och skaffa honom ett nöije dherutinnan, på dhet dess ringha ägendom uti Nyland och Undersåkers sochn, skulle förwaras och altså fått tilläns af Erich Olufson och sonen Erich Ersson i Kroke 10 r.d:r á 6 mark, huilcka Erich Erson bekänner, henne till den ändan bekomma, och bära till andra stugan där lensman sahl. Erich Erson, Anders Olufson och sochnskrifwaren Johan Rask wore, och sedan krafdes hustru Kerstin aldrigh derföre, utan sedan hennes sönner genom döden afgångne wore, genom een och annan bemelte 10 r.d:r af Andhers Olufson fodrat, och intet fått. Och enär Jon Nillson i Ugården samma åhr Anders Olufson dödde på hustru Kerstins wengnar där om påminnelse giordt, sagt sig warit deras förmyndare och intet quittens hafwa, och där så hårdt skulle gälla, wara man om 10 r.d:r. Hustru Kerstin hafwer och honom krafd uti länsmans Anders Erson Bångz närwaru, och fått dhet swar, at hon kunde honom derföre lagföra. Altså finner rätten skälligt, at Anders Olufsons sterbhuus bör antingen med qwittobreeff bewijsa besagde 10 r.d:r á 6 mark s.m:t wara till wederbörande lefwereradhe heller dhem betalla med 15 d. s.m:t.
7. På winthertinget här i Offerdal 1691 angafs och betygades at trenne skattelappar wore så utfattighe och af [fol. 324r] sigh kombne, at dee intet mechtadt betalla 1689 åhrs uthlagor som opfördes á 2 d:16 öre s.m:t. Och såsom i jordeboken sådan högh ränta intet finns på dhem, så fordres närmare underrättelse, och kan intet widare ehrnåess, än at för gamalt och i jordeboken finnes 10 st. skattlappar á 1 dahl. 16 öre åhrligen, och een långh tijdh allenast 6 st dito på dee fiellen warit, och huardera åhrligen uthgifwit 2 d: 16 öre s.m:t och sålledes hafwer Kongl. Maij:tt och cronan niuttit sin fulla och förra rättigheet, men ingen weth berätta, enär föränd¬ringen begyntes och skedde.
8. Olof Hemmingsson ifrån Rise käradhe till Nils Jonsson i Åflo om een häst som han till kiöps tagit förledne höst för 4½ r.d:r huilcka han intet skall fått? Resp. at han öfwertallte sigh at emothtaga hans uthmagre och gl:a häst, och där han skulle komma sig före, skulle han gifwa honom 5 dahl. 8 öre s.m:t, och där han intet wore till nöije och kunnat blifwa wäll opstillt, skulle Oloff tagan och gifwa siu storplåtar, men blefwo hästen intet godh, skulle han ingen halföre för honom begära, huilcket dragon Johan Skarpsinnigh åhörde och witta kan. Oloff tillstår sig låfwadt willia gifwa honom siu plåtar, om han blifwer godh och wäll opstillter, men icke låfwadt utan betallningh, om han störte, och at han budit honom ett stodh och wille hafwa hästen igen, och intet kunde få, och så må dhet wara hans egen skada, men Nillss Jonson säger, honom biuda sigh ett litet sto twå eller tree weckor sedan han antagit hästen, som då kommit sigh något före, dhet han intet kunde göra, efftersom han intet kunde taga stodet och intet wille släppa hästen förr än han finge betallning [fol. 324v] för giorde kåstnadh. Peder Månsson i Kaxås berättar sigh bårtbytha samma häst till Anders Svensson i Stavre och då war han på 9:de året, och sedan äre 8 el:r 9 åhr förlupne, och dy så gamall, at han föga längre kunde läfwa, efftersom han outhskurin war.
Oloff Hemmingson förekom, och berättade sig hwara medh Nillss Jonson om hästen förlicht, och at han skulle ett för alt betalla sex ort som är 2 d: 8 öre s.m:t. huar medh han war benögder.
9. Mårten Jonsson i Röde beswärade sigh öfwer dragon Anders Andersson Springare, för dhet han den sidste jauarij sidstledne, uti fyllerie tagit skinfeldhen utur sängan och kastat i elldhen, som hustrun med mödha fått der ifrån och salverat, hafwandes honom stadt i sin tienst. 2:dre om Kindersmessdagzaffton hafwer han gått till Esbjörn Simonsson och där druckit hehla nattan, och in emoth morghonen kommit heem då hustrun upstigit och fallit på knä at göra sin bön, och hafwer han gått till henne och sagt, du Sathan, som läth migh icke få bränwijn, och wid dhet samma slogh hen henne både blå och blodigh, och sedan kastadt ett wedträdh effter henne, som icke träffade, utan på cammardören, huar aff ett håhl bleff. 3:die hafwer han gått till fähuset och slagit hans son om sina 12 eller 13 åhr, som för hans olåth i stugun dijth gått, blå och blodigh, och hafft neder af skullan. Resp. at fällden war liten, och tree personer skulle liggia där under, och han räckte intet öfwer dhem, och så måst offta frysa, och bedit att ett stycke skulle skarfwas widh honom, som intet skedde och derföre uti fyllerie kastat den åth spijselln. [fol. 325r] Hustru Märet Larsdotter säger honom wäll sagt fäldhen wara liten, och Mårten samma gångh hördt honom där om talla, och fått till swaar, at han skulle få taga dheras fälldh. Dragon beklagar sitt oförståndh där uti, och begärer få förlijkas, hwartill dee skolla wara benägne. Mårten och hustrun sade sigh intet wara belåtne med hans ofähl. Anders Springer nekar sigh kallat hustru Märit Sathan, och tilstår sigh henne slagit een öhrfijhl för dhet hon afwugt swarat, enär han sagt sig få dricka annorstädhes, fast hon icke wille låtha honom få begärte brännewijn, och sedan hon kastat watn på ellden slängt een staff till en bytta åth henne, men hustru Märit säger dhet skiedde förr, som dragon Göran Gröning skall kunna betyga. Springaren beropar sigh och på honom, som skall warit inne ifrån begynnelsen. Hustru Märit berättar sigh warit blå å beggie sijdor om näsan, under ögonen, dhet Springaren tillstår, men intet slagit hans son Mårten, uthan tagit honom i håret, och hafft neder ifrå jällen, emedan som han bedit sigh intet läggia sigh neder där hoos pijgan, uthan gå till pijgan i Kiöstadh, som honom förtruttit, ehuruwell han till henne friat. Olof Nilsson i Mo och Peder Jonsson i Landverk berätta, Mårten warit på näsan rifwin. Erich Nillson i Röödh hafwer fått budh at gå dijth, och kommande i stugun råkadt Spring¬aren, och frågadt huru till står, och han swarat wähl, och widh det samma kom hustru Märit, och wijste sigh wara blodiger, och han sagt det icke wara wäl lagat och giordt, då Springaren sagt sig skolla läggia igen mund på gossen Mårten, och der medh gått åth fähuset, och Erich Nillson effter. Då han hafft gåssen af skullan och rifwit på näsan, och Erich hafft gåssen uth. Warandhes Springaren något drucken.
[fol. 325v] Enhälligt votum.
Såsom dragon Anders Andersson Springare warit hoos Mårthen Jonson i tienst och som hemmastadder, så kan hans förseendhe icke hållas för heemgångh, ehuruwäll han bordt som ett annant rättsinnigt legohjon sigh förhålla och ställa. Altfördenskuldh pröfwar rätten skälligt, at han skall först effter mätismanna ordom betalla dhen skada skinfälden kan tagit af dhet han kastades på ellden, och sedhan för dhet han slagit sin matmoder twenne blånader, plichtar han effter 10 cap. såram. med willia L.L. med twå gånger tree mark, och för dhet han håårdragit sonen Mårten och rifwit i ansichtet, saker effter 13 cap. ib:m till twå gånger tree marck, och dhet förra i twebetum, i anseende där aff, at han utan ordsaak slagit sin mathmoder, effter antagne åhrstienst, som skulle skiärpas, där han icke wore i cronans tienst däriempte, som doch icke bör dragas till något exempel för dhe wahnartige.
10. Jon Nilsson i Ugården beswärade sigh öfwer dragon Hans Larsson Brämer, för dhet han strax effter sidstleden nyåhrsdagh seent om een affton kommit till sigh, då hans dragon Erik Persson Swan hade lagdt sig på långsätet wijdh spijselln drucken, och barnen skodt af honom tillijka medh dragon Jon Halvarsson, och beggie krafd swaar, för dhet han dem kunde wara skylldigh, och at han intet swarat, utan legat som een stehn, och Halfwarson honom sparkat, och Brämer i sängen med een sko slagit uppå fälden, och enär han blef afrådder, swarat, at hans bonde i den Elackas nambn skulle betalla skullden, och fått till swaar, honom intet något wara skylldigh, och brukat fuhl mund, och der med tagit ett wedträdh, och gifwit honom ett slagh öfwer axlan, och [fol. 326r] sprungit på sigh, och skuffat in på bäncken, och rifwit sönder hans skiorta, och Olof Jacobsson å Kyrkbordet tagit honom derifrån, och blifwit warse at han tagit i byxsäcken effter knijfwen, och dy fattat honom kringom axlarne och armarne, at knijfwen fallit neder å gålfwet, och han sparkade honom bårt, och actor altså gått uth. Resp. at han gått till Erick Swaan som sig lagt, och på narri tagit honom i axlarne, och begärt sine penningar, och han intet swaradt, och dy fattadt i sängbolstret, och dragit ståndsängen litet uth på gålfwet, nekandhes sig bedia Jon Nillson at betalla för Swaan, men han brukadt fuhl mundh, såsom till sin dragons förswaar, och bekänner sigh bedia honom kyssa honom i baakändan, huar med han tagit wedträdhet och slagit åth hufwudet, och han burit armen emoth, som däraf blef swullen, så at han intet kunde på åtta dagars tijdh något arbete göra, exciperandes emoth Oluff Jacobsons bewittnande, efftersom dee äre i swågerskap, och till dhen ändan tagit upp sin knijf, at skära up remman på sin ythersta jacka, huar medh hon war ihoopknytt, af fruchtan, at Jon Nillson skulle ytterligare willia sig slå. Olof Jacobson giorde fölliande relation, at Brämer krefde swaar, som låg i sängen, och han intet stort swaradt, och dy med skohn slagit på fälden, och dragit sängen uth på gålfwet och kommit at bruka mund med Jon Nilson, och bedit honom kyssa sigh i etz., och Jon tagit ett wedträdh, och slagit honom öfwer armarne, och dermed fattade Brämer honom i axlarne och gaf intet acht på om skiortan gick sönder, men skilde dhem åth, och Brämmer satte sigh på säthet, och drogh af sig jackan, och sågh knijfwen falla till gålfwet, den han sparkade bårt, och Jons hustru knijfwen tagit, och Jon Nilson gått [fol. 326v] der med uth, och Brämer godt tillijka medh Oloff uth, och Bremmer sacknadt sin knijf och gått in, effter honom frågat och hustrun sagt sigh eij där af wetta, och där medh gått sina färde. Men om morgonen effter dijtgått och begärt igen sin knijf och intet fått, Actor berättar honom sig hotat at skada huar han skulle honom möta, därtill Brämer nekar, och Jon beropar sig på Nillss Erson i Bye, som säger sigh om morgonen komma till Jon Nilson, och hörde Brämmer och han tallas widh, om dhet som om afftonen war passerat, men intet at han honom hotadhe och undsadhe. Drängen Jacob Jonson säger sig och där warit, och sedt Jon Halfwardson sparka Swaan och kräfia honom, och kalla honom tyff och skiälm, och Swahn lagt sigh, och Bremer några slagh på fälden med een sko slagit men Swaan legat stilla. Då Brämer dragit sängen på gålfwet och Jon bedit honom låtha honom wara i fredh och sagt at han må elliest sökia lagligen sin rätt. Då Bremer swaradt, fast du är tålfman, så får du lijkawell dricka uhr röfwen, där med Jon med ett wedträdh slagit honom öfwer armarne, och han tagit Jon altså i axlarne, så at skiortan gick litet söndher, och Oloff dhem åtskildt, der med Jacob säger sig gå uth.
Samptel. votum.
Såsom dragon Hanss Brämmer intet wijdare giordt än enär han fått ett slagh öfwer armen för sin owettige mundh, tagit och fattadt Jon Nilson om axlarne, och Bremer intet klagadt öfwer bekomne slagh, altså behålle huardere huad i så måtto fångit är.
11. Erik Persson i Offne angaf sin dragon Jonas Apellman hafwa för tree åhr sedan kommit i sin stuga och krafd resten på räntan nembl. 12 öre s.m:t och fått till swar [fol. 327r] at han födt hans häst i sex dyngn, och enär han blifwer nychter komma dee wäll till rätta, då Jonas tagher yxan, och slår hans bordh sönder, och actor uthafder af dragon Mårten Nilsson Falck, och äre wäll sin emillan förlichte, och dy är Mårten icke till städes? Resp, at han icke är stembder och medh bonden förlicht, och war så wäl hemma som bonden, huar till nekas, efftersom han legdt huus åth honom annorstädz, och där Mårten Falck icke warit, så hade han fuller burit hand på sigh, dhet Jonas säger sigh eij minnas. Så wida Jonas Apellman icke är stembder, och Mårten Falck icke tillstädes, så kan saken intet widare dhenne gången handteras.
12. Nils Stensson i Offne hafwer citerat dragon Jonas Apellman för dhet han een månadt för juhl råkat sigh i fähuset och frågadt effter sin hustru, och han sagt sig icke wetta hwar hon war, och han wille äntel:n dhet han skulle säijat, och som förr nekadt, och där medh fått een öhrfijhl, som eij hårdt togh, efftersom han war mycket drucken, och honom det tillgifwit och ingen stembningh på honom begärt utan lensman honom citerat? Resp. at han kommit heem trötter och druckit bränwijn, at han hades till sängz och i förtijdh wacknadt och frågadt effter sin hustru, och som säijes gått till fähuset och råkadt Nillss, och frågadt effter henne, och han skall nekadt, och som berättas skall han gifwit honom en öhrfihl, dhet han säger sigh icke minnas, och Nills gifwit sin saak effter och dessutan betygas han wara stilla och roligh karll.
Såsom dragon Jonas Apellman berättas warit ibland dee rolige och icke öfwerdådige, och at han i fyllerie och ruus gifwit sin bonde Nillss Stehnson en öhrfihl, som han intet [fol. 327v]
mins, och medh honom ingen trätha och owänskap hafft och han derföre intet på honom klagar utan tilgifwit så låter rätten därmed förblifwa.
13. Olof Mattsson i Hof kärade till Lars Olofsson i Vången för dhet han gifwit sig ökenambn, och kalladt Treedahlersfothen, twifwelsutan där utaf, att han bröth af ena benet och den som war wållande dertill, gifwit i skadeståndhet tree r.d:r, dhet dragon Olof Håfman skall hördt, som berättar sig wackna medh dhet folck skrijat och ropadt, och hörde een säija, kom uth tre dalers foth, wettandes icke wist om dhet war Larss, men Larss warit sedan in till Oloff, och hörde honom widh utgående skria. Swarar, at han i lustigheet gått in att talla medh Olufs syster, och fodra någon trå som drängiar plägar göra, men intet kallat honom tree dalers foten, säijandes i sitt föllie wara Simon Andersson i Hof, som brutit foten af Oloff och pijparen Jonas Fogel, men hörde ingendera säija dee orden. Actor, at Håfman förbrådt honom dhet i Wången effter bönestunden, och han der till intet neka kunnat, huar till han nekar. Håfman säger sig honom frågadt, hwij han går och skriar, och kallar folck treedahlefothen, till at så wetta om han deth sagt, då han lutat sigh baak om folcket och ledt, huar till han nekar, och Håfman tagit Peder Carlsson i Berge till witnes. Peder Carlson berättar sig höra Oluff Håfman fråga Larss Olufson huar effter han går och skriar om nättren, och om han ropar på sigh, och om han kåstat något på tree dahla fothen. Då Larss bedit honom intet talla om lorthen[?]. Simon Anderson berättar Jonas Fogell säija högt, enär [fol. 328r] dee gått genom Oloff Mattzons gårdh, treedalafoth. Fogell bekände sigh säija treedalafoth, men intet ropat, som han hördt af andra säijas. Actor föregifwer sigh intet minnas om dhet sades förr än Larss kommit in heller sedan han utgått. Piparen Fogell är icke stembder för samma saak.
Såsom intygadt och bekändt är, at piparen Jonas Fogell wid dhet han gått genom Oloff Mattzons gård, sagt och nembt treedalafoten, och han huarken derföre stembder är heller rörer dhet högmåla, alltså effter Kongl. Maij:tz nådige resolution 1686, remitteres dhet till regementz-rättens afdömmande.
14. Olof Nilsson i Kjöstad kärade till dragon Henrik Kraft för dhet han slagit sigh wid Ytheråqwarnen, först genom dören och sedan uth på brohn, och welat stöta neder i åhn, och han gifwit sigh till landet, och Krafften effter, och gifwit sigh een öhrfijhl, warandes ingen tilstädes som sedt huru dhet begyntes, men Hans Ersson i Faxnälden warit å andra sijdan om åhn och sedt at han gaf sigh öhrfijlen. Resp. at han kom dijth drucken, och wille taga qwarnan, förr än afmalit war och tijdhen war uthe, och brukat mundh, men dåch bekom han icke quarnen förr än om afftonen, och nekar aldeles sigh honom rördt eller slagit, eij heller är Hanss Erson tilstädes. Omsijder sade Krafften sig stööta honom litet för bröstet in emot badstugan, där han gick och raglade, och druckit hoos sin swåger i Åsan, huar till nekas.
Såsom Oloff Nillsons klagan emoth dragon Henrich Krafft icke rörer högmåla, så remitteres saken effter Kongl. Maij:tz nådigste resolution anno 1686 till regemetzrättens optagande och afdömmande.
15. Måns Nilsson i sochnstugun opwijste sin hustrubrodhers Erik Halvarssons zedell af den 10 martij sidstleden i [fol. 328v] Skonstadh uti Nårie, huar uti han begärer dhet Månss wille å sin och sin broders Grels wengnar förmå både löst och fast effter deras fader, men huarken medh wittnen eller signete verificerat. Warandes dess broder Nils och i Nårie som äldst är, och intet der i nämbnes, huilcket öfwerlades, och kundhe intet antagas för giltigh fullmacht i annat konungarijke skrifwit, och icke han sielff kan skrifwa. Altså understår rätten sig saken icke företaga, förr än fullmacht kommer af alla tree bröderne ifrån Nårie med bekände wittnen och segell och i synnerheet hålles nödigt, att Nillss sigh inställer, som warit till sina åhr kommen, enär fadren skall giordt skullden hoos Mårten Nillson.
16. Mårten Olofsson i Mårdsundh citerat Måns Kjelsson i Hållbacken för dhet han såldt een oduglig biörnhud? Resp. att han fått biörnen för ledh, och intet wettat dhen wara skadd, och icke heller fullkombligen dhen såldh, utan lembnat dhen till Erik Olofsson i Tossberg, som hans lagsman war, och intet wettat hudan warit förskiembd. Altså war Mårten nögd med sina uthgifne 4 d: 16 öre k.m:t för hudan, som Månss och Erich låfwade honom restituera, och slogo huarannan i hand der på.
17. Nils Grelsson i Kluk kärade till dragon Anders Röningzbergh för dhet han huggit och brändt swedielandh olåfligen på hans skogh? Resp. at han hafft låf dertill af änckian hustru Lucia Olofsdotter som brukar halfwa gården med Nillss, dhet hustu Luci tillstår, och berättar dhet wara för sitt äng, och bestodh af små grahnskogh, och mera är där quart, och huar råder för sitt ängh. Actor, at han säger sig wäl gifwit honom låf, men dhet war icke, förr än han hörde där å klandras. Hustru Luci itererer sig gifwit honom låf der till förr än han begynte där hugga.
Aldenstundh Anders Röningzbergh med hustro Lucis [fol. 329r] Olufsdåtters låf och tillståndh huggit ett litet swedielandh mitt för och hardt inwidh hennes ängh, som här i landhet
rächnas och hålles såsom ens a part ägendom, så kan rätten intet bijfalla Nillss Grehlsson uti hans klagan i dhet målet, och erkänner Anders Röningzbergh der för frij och otiltallt.
18. Olof Hemmingsson fodrade sin hustrus Sigrid Olofsdotters jordepenningar af 30 d. s.m:t i Kläppen, som är ¼, af Olof Staffansson i Kläppen, tillijka medh löösöhrer, som hemmanet åboor, och fått allenast af hans moder interesse för tree åhr och af Oloff Staffanson för 4 åhr fått 3½ r.d:r. Resp. at hemmanet består af swaga tillägor och kan ingen gifwa så stor lösn och hans hustrusyster såldt sin ¼ för 24 dahl. s.m:t, och meera är dhet icke wärdt, och at hustru Segridh fått något af löösören såsom ett bryggekahr och annat, och een stoor kijsta är där qwaar. Actor föregaff sig intet af köhrredskapen fått. Resp. at han skulle dhet i tijdh affodrat, och at han war då barn, och kan intet där till swara. Actor sadhe dhet intet af stort wärde wara, får han något, wore godt. Huar om icke så må dhet få wara. Hustru Segrid berättes wara några och 50 åhr gammal, och hafwer en krympling och oferdigh dåtter, och sitter inhyses, och merndels tigger sin föda, och Oloff går för sigh sielf här och där, warandes Oloff Hemmingson nögd medh så stoor lösn som hans hustru syster bekommit, nembl. 24 dahl. s.m:t. Men dee 3½ r.d:r hon bekommit af Oloff Staffanson räcknas för interesse, huar till nekas, och föregifwes honom dem begiärt till sin reesa åth Nårie på jordepenningarne.
Emedan som Oloff Hemmingsons hustro Segrid Olufsdåtter äger ¼ uti hemmannet Kläppen och mannen icke är befogat dhet försällia utan serdelles händelser, som 28 cap. jordabalcken L.L. tallar, och hon icke allenast något gammal är, utan och een ofärdigh dåtter hafwer och sitter inhyses [fol. 329v] altså finner rätten skälligt, at Oloff Staffanson skall henne så stoor lösn gifwa som han gifwit dhess syster, nembl. 24 d. s.m:t huar å kårtas 4 d: 16 öre s.m:t som Oloff Hemmingson till een sin resa åth Nårie bekommit, effter som hemmanet är af så ringa willkor, at dhet intet interesse kan kasta af sigh, och efter handen låta hustro Segrid något till uppehälle på betallningen bekomma, och huad prætenderade löösören widkommer, så kan hustu Segridh medh Oluff Staffansons moder som dem om händer hafft, där om i gode mäns närwaru liquidera.
19. Peder Nilsson i Kluk angaf Kougsta by tillängna sigh skogh som hörer Kluk till, som skall synas af ett gamalt pergamentzbreef, som icke snart är at läsa, och hafwer en gamal man låfwat dhet willia afskrifwa till näste tingh. Men så wida twenne cronehemman i Kluk äre, så hafwa han eij undherlåtha kunnat dhet angifwa. Resp. at dee intet mera hafwa än deras förfäder hafft. Actor, at Anders Andersson i Östbacken om sina 70 åhr skall läsit råbrefwet hoos gl:e män som bodde i Kluk och wetta des innehåld, som förhördes, och berättade, at han för 30 åhr sedan warit i Kluk och hoos gl:e männen läsit tree st. breef, och uti ett stodh, dhet Kluk skulle hafwa sin skogzgiehl åt Kallbymans skogh ifrå östre ändan af Kugstad siön, i med siön till wäster ändhan, och ut Wånabecken som löper i Kougstadsjön hörer Kluk till, och brefwet war skrifwit för 160 åhr sedan, som han kan sigh påminna och dhet war besworit. Gamble män Kjel Kjelsson, Anders Mårtensson och Jon Pedersson skolla sagt, dhet Kougstad hade hela sjön, och at intet lönte mödhan för dess ringa fiskie skuld där om agera, och at för gammalt warit skyldskap emellan Kluk och Kougstad. Bemelte breef berättar han warit långt och smalt. Bengt Kiehlson som boor i Krokum uti [fol. 330r] Rödens sochn och födder i Kluk, bör om förkombne breef examineras tillijka medh Oloff Anderson i Kluk som boor på Kiehl Kiehlsons gårdh, där brefwen legat, och dee twå st. som qwarre äre, äre där uti een liten kårgh förwarade. Altfördenskuld kan saken intet handteras, utan differeras till nästa laga tingh.
20. Förijdaren Håkan Örn angafs hafwa försummadt predijkan om nyåhrsdagen? Resp. at han bittijda om morgonen kört ifrå sitt qwarteer i Värmon, i meningh at hinna till Offerdals kyrckia, men medelst om natten mycken fallne snö intet kunde hinna i rättand tijdh fram utan sedan gudztiensten war ute. Bondens son Per Larsson betyger honom i dagningen kördt hemman ifrån, då gårdzfolcket och körde till Altzens kyrckia, och för mycken fallne snö om natten, intet kommit förr än prästen läsit fader wår å predijkostohlen, som doch war landswägh och litet närmare, och håller dy omöijel. at han kunnat i tijdh komma till Offerdalls kyrckia, ehuruwäl han strax kiörde om gårdzfolcket.
Emedan som mycken snö natten emoth nyåhrsdaghen föll och förrijdaren Håkan Örn hafwer effter intygandet i dagningen kört ifrå sitt quarteer Wärmohn, och wäl kunnat hinna till Offerdalls kyrckia, om oföret icke hindrat, och icke warit in i Röde och Glösa. Altså kan rätten intet finna honom derutinnan straffwärdigh, utan för ett laga förfall erkänner och håller.
21. Dragon Anders Svensson Bremers anhängige sak emoth Olof Larsson i Vången, å sidstledne höstetingh, angående beskyllningh för ett par skinbyxor, som opskötz till dhess Knut Nilsson i Mörviken skulle kunna däruthi wittna och förhöras, företogz, då Oloff Larson framwijste een zedell medh Knutz nambn och bomercke af d. 4 huius [fol. 330v] lydandes, at Anders Bremer hade twå par byxor, ett nytt och ett gamallt, och intet meera nämbdes: Hafwandes inga skähl huar med han honom kan öfwerbewijsa byxorne afhändt. Oloff Larson kärade till Anders Bremer, för dhet han förledne höst på Offerdalls tingzplatz skält sig för tyff, och tagit dragon Peer Roos och bonden Olof Andersson i Östbacken till wittne. Oloff är dödh och Rosen berättar sig höra dem bruka mundh och talla sin emellan, men intet huad det war. Oloff Larson föregaff sig taga honom till wittne och han intet något hördt, men actor påstår honom ordhen hördt, och icke will emot sin cammerath wittna, dy aflade Peder Olofson Roos sin wittnesedh och bekändhe. Nembl. att han hörde dem träta sin emellan, och Oloff Larson roper sig till wittnes, men intet huru dheras tahl föll huarken i en eller annan måtto. Anders Bremer tilstår sigh sagt hålla honom för een tyff, som han skält sig före till dess han dhet bewijser, som då skulle ageras. Oloff Andersons änckia hustru Gertrud Andersdotter berättar sin sahl. man säija, enär han kom i höstas ifrå Offerdahl, at Bremer skält Oloff Larson för tyff, och intet nämbt för huad, utan at Oloff tagit honom till wittne där om. Peder Roos, at Oloff Andersson stodh ett stycke ifrån Oloff och Bremer, och intet medh honom där om kan tilltales. Anders Bremer bekänner sigh stullit een r.d:r af Torbjörn Simonsson i Utgård och utsatt hoos klåckaren Lars Olofsson i Landverk och bonden fått sin r.d:r igen, och intet klagat.
Enhälligt votum till fölliande doom.
Alldenstundh Oloff Larson i Wången hafwer så uthom som inom rätten beskylt dragonen Anders Swänson [fol. 331r] Bremer bårtstullit ett par skinbyxor, och gitter dhet intet bewijsa, och eftersom Anders Brämer hafwer afhändt Tårbiörn Simonson een r.d:r och klåckaren Lars Olufson den låtit bekomma, som han utan action igenfått. Altså blifwer Oloff Larson effter 20 cap. tingmålabalcken för samma beskyllningh allenast saker till tree marck. Och ehuruwäll Oloff Larson sökt öfwerbewijsa Anders Bremer hafwa honom för tyff skält, och han tilstår sigh sagt, att han håller honom för tyff till des han bewijser sigh stullit byxorne som intet skiedt är, så hafwer han dåch dhet icke göra kunnat. Altfördenskuldh kan Bremer icke derföre saakfällas.
22. Om Uthgårdzhemmanetz beskaffenheet undersöchtes å nyo, och intygades, at Simon Torbjörnsson brukat dhet 1678 på halfparten, och föraren Jon Skalckz hustru på sin mans löhn
den bekommit, som då warande sochneskrifware Peder Månsson i Kaxås berättar och skall kunna bewijsa. A:o 1679 hafwer ryttaren Tyris Jonsson dhet optagit, och ett åhrs friheet på hela hemmanet niuttit, och som han nu berättar, war halfwa eena sädhet i fast lin och lägde, och deth öfrige yppat, men illa häfdat, och enär frijheetzåhret war ändat, togz brefwet tilbakas, och ingen copia där af lembnades. Effter ödeslängderne för nästförrige åhren söcktes hoos gl. länsman och sochnskrifwaren Moses Anderson men inga funnit. Henrik Jonsson besuttit gården näst för sidstledne feijgde och blifwit tredieman, och strax dödt, och effter honom Simon Olofsson, som läfwer. Wettandes intet nämbden, huad åhr gården legat, efftersom friheetzbrefwet är icke tilstädes, men förmena at Simon Olufson och Nillss Olufson skolla hafwa där om beskedh och [fol. 331v] wettskap. Altså tilsades lensman Anders Erson, at han gör sigh informerat där om, och insändat.
23. Lars Olofssons i Vången angifne sak emoth Peder Nilsson ib:m för beskyllningh, at hafwa stullit i Nårie, företogz och Christiern Jonsson i Berge uti Kall sochn förhördes och berättar sig bidia Larss Olufson wällia åth sig ett koort uti en köpmans bodh, och han gått altså in, och oplöst ett koort, och som dhet intet war behageligit, dhet kastadt på lukan och wid dhet samma kom köpman gåendes, och begynte slåss med Larss, säijandes honnom stullit ett bleckhuus, och ett bleckhuus låg på platzen, wettandes intet ifrå hwem dhet kom, och låtit wachten tagan, men intet talltes om någre bandh, och strax kom Larss löös och tilbaka. Länsman Hans Månsson attesterat den 3 martij sidstledne, sigh wara i Löfånger, enär dhet skiedde, och sågh wachten föra een, och frågadt huem dhet war, och fick höra dhet wara Oloff Larsons son, och frågadhe wachten för huad dee honom förde, huar till dee intet swarade, utan släpte honom, och meera därom weth han intet berätta. Måns Gunnarsson föregifwer sigh sagt för Peder Nillson huru borgarehustrun tallt om bleckhuset, och dhet hörde han och wäl af andra på marcknaden. Gunil Pedersdåtter berättes få hugg af Peder Nillson, och derföre skall hon luppit till Oloff Larson at förföre honom.
Såsom Peder Nillsson i Wången hafwer intet för- och tillwitt Larss Olufson i Wången för någon tyfnad i Nårie, utan referert och sagt huad han hördt i Nårie om honom wara tallat, så aff Månss Gunnarson i Bräcke som andre, och deerhos är intygat, at enär Larss Olufson warit i slagzmåhl med nårske köpman, at ett bleckhorn på [fol. 332r] samma platz warit liggiande. Altfördenskuld pröfwer rätten Peder Nillson icke wara i så måtto straffwärdig, helst och emedan som han, som sagt är, honom icke någon missgärning tillwitt, dåch bör han och fleera achta sigh at förklena sin nästas goda nampn, och stånde Larss Olufson fritt till sin exculpation af nårske köpmannen sökia bewijs om utspridde tahl af hans hustru om bleckhuset för Månss Gunnarson i Bräcken och Erich Larson i Kiöstadh.
24. Effterskrefne illa bygde hemmansåboer föreställtes och förmantes.
Offerdal sochn: Kaxås. Gunnar Sjulsson skatte, anmanadhes på höstetinget 1692 förste gången som nu itererades, huggit 20 timberståckar.
Bengt Ersson ib:m, skatte. Sammalledes huggit timber till een foderbodh.
Liden. Simon Andersson, skatte. Peder Jonsson 1692 förste gången, hafwer huggit något stalltimber.
Landön. Olof Olofsson skatte. 1692 förste gången, hafwer huggit fähuustimber.
Rise. Olof Jonsson skatte. 1692 förste gången, som nu itereres.
Västbyn. Jon Månsson skatte, 1692 förste gången, som itereres.
Alsen sochn: Bräcke. Thomas Ersson skatte. 1692 förste gången, som itereres. Hafwer huggit kornladutimber.
Nordbyn. Nils Larsson skatte. 1692 förste gången, som itereres. Hafwer fört stugutimber.
Östbacken. Olof Anderssons skatte. 1692 förste gången, som itereres.
Hof. Anders Simonsson skatte. 1692 förste gången.
Kjösta. Nils Mårtensson skatte. 1692 förste gången.
Rönningsbergh. Halvar Persson skatte. 1692 förste gången.
Kluk. Anders Mårtensson. Skatte 1/3 crone 2/3 1692 förste gången.
Mattmar sochn: Offne. Erik Petersson skatte. Ansäijes förste gång.
Gräfte. Lars Nilsson skatte. Ansäijes förste gången. [fol. 332v]
Hållbacken. Olof Jonsson skatte. Ansäijes förste gången.
Krokom. Erik Eriksson skatte. Ansäijes förste gången.
Bye. Nils Pedersson skatte. Ansäijes förste gången.
25. Anhängige saak om een biörnskinsfäldh som lensmansänckian hustru Sigrid Pedersdotter mistadt, som hennes sönner Erik och Lars Erikssönner äre misstänchte före, förtogz å nyo. Dragon Peder Olofsson Roos, som sagt sigh igenkändt förkombne biörnskinsfelldh i Hellsingelandh tillspordes der om, emedhan som han på sidsta höstetinget sigh absenterade. Resp. att han sade sigh eij annat kunnat förstå, och dhet warit i Enar sochen uti Hellsingellandh icke långt ifrån kyrckian, men nambnet på byen och bonden mins han intet, och effter tree åhrs förlåpp dijt warit, och fellden besedt, och funnit honom icke wara dhen samme som omtallas. Hustru Segrid, att Pedher Roos för sigh sagt, hafwa legat under samma fäldh, och at bonden sagt sigh gifwit för honom tålff dahl. k.m:t. Där till han nekar. Han hafwer och tagit breef af hustro Segrid till befallningzman Broman där om, som han tilstår, och säger sigh dhet intet lefwererat, effter som han sågh fällden icke wara dhen samme. Lars Olofsson i Vången itererade sin giorde edellige relation 1691 på höstetinget, och sade sigh intet meera der om hafwa at säija, men Jacob nekar på samma sätt som tilförenne. Dragon Carl Åhl är och ständig i förr giorde relation.
Om sölfwer kädan berättar Olof Larsson, Nils Nilsson i Ede hafwa uti dragons Olof Håfmans närwaru uti Värmon om hösten sagt, sin son wara skylt för r.d:r ducaten och sölfkädan, men Larss hafwer dem tagit och Erich felden. Resp. Nills Nillson, at Oloff Larson frågat sigh om Jacob icke wille låta stembna sin mathmodher för beskylningen [fol. 333r] och säger sigh nekadt, och Oluff animerat dertill, och fick till swaar, at han är oskylldigh, och misstankar bijta icke långt genom skinnet, och att talet war uthspridt, dhet Erich Erson tagit fällden, och intet talt om honom som dhet andra tagit. Oloff Håfman berättar, sigh höra dem tallas medh och icke gaf acht der på, emedan han war drucken, men mins allenast, dhet Nillss Nilson sade, at kädan skall fölgt Larss Ersons fästmö till Kongstadh, och mera säger han sigh eij minnas. Pedher Nillsons uthsago, at han mötat Erich Erson medh fälden, war effter sköhlandan på Långmyren, men dhet andre senare in på hösten, och altså är tahlet först kommit af Peder Nillson. Peder Nillson bekände omsider, sig wara beden at opspana huarest fällen mon wara kommen, och kommande ifrå Kluk i mörkret, om een måndagzqwäll nohlan för Slåtte, blef hans häst rädd, och kom så löös och låpp heem och ingen menniska sedt där, dhet han säger sigh kunna med edh bestå, och därhoos för Larss och Erich allenast sagt, at hästen blef rädd. Larss Olufson säger sigh kunna wijsa honom rum och ställe, huru han dhet sagt, och at hästen blef rädd af dhet fällden flächtade. Peder Nillson, at Lars Olufson sagt sin moder och moder[!] i Kiöstad legat under fäldhen i prästegården, där till nekas, men at Peder Nillson sadhe sig mött dhen som fällden tagit och baar. Warandes ingen mera tilstädhes än desse twå och Erich Jacobson som nu boor i Hallens sochn. Larss Ersons hustru är Peder Nillsons syster.
Nembdens eenhällel:e betenckiande till dombs.
Såsom Larss Olufson och Erich Jacobson edeligen betygat, thet Peder Nillsoon sagt, sig seent om een affton kommit effter Erich Erson i Kougstadh på wägen, och han burit en [fol. 333v] biörnskinsfälldh medh blått kläde, huar af hans häst blifwit rädd, och Peder Nillson icke meer där af består, än at hästen blifwit rädd, och sprungit ifrån sig heemåth, huar af uthspridde
rychte och tahl lijkawell är här kommit. Huarföre är skälligt funnit, at Peder Nillson för obewijssligit tahl som ens ähre angår, blifwer effter 20 cap. tingmålabalcken saker till sina 40 mark. Huad widkommer ducaten och sölfwerkedan som hustru Segridh Pedersdåtter och mistadt, och Oloff Larson i Wången utspridt, dhet hennes son Lars Erson skulle afhändt, beropandes sigh på sin son Larss och Peder Nillson i Wången som skolla hördt drängen Jacob Nillson dhet sagt och berättadt, men dee effter aflagdan edh allenast betygat honom sagt sigh wara oskyldigh, och eij wetta huru med Larss Erson mon wara. Oloff Larson hafwer och sökt öndskylla sig der medh, at Nillss Nillson i Ede uti Wärmohn skall beskylt Larss Erson därföre, men dhet intet kunnat bewijsa. Alltfördenskuldh finner rätten skälligt, at Oloff Larson för sådant ährrörigt obewisligit tahl, blifwer effter 20 cap. tingmålabalcken, saker till sina 40 marck.
26. Nils Oloffsons i Hållbackens saak emoth Mårten Olofsson i Mårdsundh om halfwa Håhlbackshemmannet, kunde intet företagas, emedan som saken merndels beroor på Sten Olofssons i Rehn görande intygende om afftahl och sluth om föräldrarnes sytningh, och Steen boor i Aspås sochn i Rödens tinglagh fierran här ifrån. Altså måtte saken nödwendigt bero till nästa tingh, då Stehn äntelligen måste wara tillstädes.
27. Jon Mårtensson upbödh förste gången halfwa hemmannet i Ubyn á 2 tunlan, som sahl. Grels Halvarsson åbodt [fol. 334r] huilcket han inbördat medh 64 d. s.m:t och arfwingarne uthlösa effter huars och eens deel på åthskillige terminer, giordt och slutit den 4 juni anno 1690 effter gode mäns wärderingh och besichtning den 4 juni 1690.
28. Daniel Jonsson upbödh förste gången Nygårdshemmannet af 3 1/3 tunl. som han skall lösa effter gode mäns werderingh medh 150 dahl. s.m:t och dem till rätta arftagarna på åthskillige terminer betalla. Warande å sin hustrus wengnar där till bördigh.
29. Grels Ersson i Valne upbödh andre gången sin faders hemman i Wahlne, den ytterste gården om 2 1/6 tunlandh, som han inbördat af sine syskon för 119 d. 16 öre s.m:t.
30. Olof Nilsson upbödh förste gången Karin Larsdotters i Bye gifne sytningzskrifft af den 26 october 1692, at effter hennes dödedagar bekomma dhen ringa ägendom som hon hafwer otallalöst för alle effterkommande, och dhet med underskrefne wittnen besannat.
31. Nils Olofsson i Ulfsåsen incaminerade Märet och Magnil Torsdöttars lagbudne gifne sytningzskrifft daterat den 25 maij 1690, at niuta både löst och fast effter dheras dödedagar, som utan klander är skiedt, och med trenne upbud fortfarit, och dhet sidsta opbudhet skedt d. 30 januarij 1692. Dy bewillias honom laga fångzbreff.
32. Olof Olofsson upbödh andra gången halfwa hemmannet i Rönningsbergh, köpt af Matts Olofsson, och der till bördig är, för 75 dahl. s.m:t med alla des tilhörigheeter.
Syneprotokoll den 4 augusti 1693.
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3178 fol. 407v-409v.
Anno 1693 den 4 augusti öfwersågs håldne husesyn på öfwersteleutnantens welb. herr Bengt Ribbingz bostele i Vången och Alsen sochn af 6 tunland, och af hela nembden iembfördes medh Kongl. Maij:tz 1681 åhrs husesyns ordningh, och afgiordes som föllier. Nembl.
Mangården.
Byggningen norr på gården, af een sahl, twå camrar och ett kiöke, finns wara 1683 den 1 juni illa hållen med taak, som dråppachtigt warit och taakwedhen [fol. 408r] förruttnat, och nu är södre wäggbandståcken funnen af dråpp skadd innan till, som är botat medh ett dijthslagit brädhe på hela sijdan, såsom een panehlningh och pröfwes kunna der medh wara conserverat, helst och emedhan som byggningen något gammall är, och warit illa ophuggen, och intet meriterar at taket skulle röras och eij wäggbandståck insättias. Uti dhet öfrige finns alt innanrede och jernredskap behållet, och herr öfwersteleutenanten köpt till köket twå st. fönster och ett dito i sahlcontoiret, förutan ett i sielfa sahlen, som är satt i stället för dhet som war tagit uthur windzgawelln. Ett ovalt bordh 3¼ ahln långt och 1½ ahl. bredt, är af herr öfversteleutenanten giordt. Item i södra cammaren ett åttkantigt 2 alnar långt och 1½ ahln bredt. Uti kiöket äre tree st:n gålftillior förderfwade, som skaffas och dijtläggias medh och för 12 öre. Sahlstaket å södersijdan dråppigt, och kan botas med 6 öre. Wäggbandståcken ähr skiödt, och dy ändan uthskridin, och kan med een lithen bielcka drifwas till rätta och conserveras som kan kåsta 6 öre. Byggningen är på tree sijdor medh rödh färga öfwerstruken och kan i dhet anseende intet widare attenderas och ansees utan special ordres.
Bagarestugubyggningen stått wid h:r öfwersteleut:ns tillträde söder på gården, utan gålf, spijsell etc. och allenast warit tächt med tre, barck och näfwer, men sedan flyttiat på läglig orth till källare, och är där af giordt tuå camrar och een stuga twå spijslar, een röökgångh uti beggie camrarne, en med baakungn i stugun och en i förstugucammaren, dee 2:ne sidsta med murstänger, iernstålpar och spieldh, tillhopa 10 st:n fönster förutan 4 st. små som wetta emoth nya byggningen, som eij kunna brukas, 4 dörrar med jern och låås före. 3 st:n bordh, 2 st. sängiar, gålff, panelat taak och någon näfwer och barck etc. som i det ringaste kunnat kåsta effter en serdeles specifikation och werderingh 46 dahl. s.m:t. [fol. 408v]
En källare där under hafwer h:r öfwersteleutnanten anlagt och muradt, och dertill brukat steen af dee twenne förrige, som intet kunnat förslå, och det meera sielf skaffadt tillijka medh båtn, dörar och dess jern och låås. Och så wida Kongl. Maij:tz 1681 åhrs husesyns ordning icke biuder något om källare, så kan därå giorde kåstnadh utan tilståndh icke wärderes och berächnas. I lijka considertion kommer och den kåstnad som med rödfärgan på byggningen är giord.
Gamble stugun wäster om gl:e stugubyggningen är oduglig och hafwer h:r öfwersteleutenanten till een ny skaffat heem timber och syllor, huar till reserveres den oduglias innanrede och jernredskap.
Gamble bryggstugan nårr om gården är förfallen och oduglig och på dören allenast ett långt och ett stackot gångiern som tillijka medh mälteslafwan reserveres Kongl. Maij:tz och cronan.
Miöhlbodan är sigen af stålparne, och kan uppvägas och knuthsteenar undersättias för och med 1 d. Dråppskijdan på wästre sijdan repareras med 4 öre och skrålåset göres ferdigt för 2 öre. Facit …. 1: 6: :-
Ett litet härberge söder om möhlbodan är ferdigt, enär beggie ståckarne till underbyggningen som å nårre ändan äre i jorden, uptagas och med näfwer bewaras, och tree taakwedsträ och 3 raffter påläggias för 8 öre.
Ett nytt stålpherberge söder om gården 10½ aln långt 9 ahl. bredt af 4 knutar medh uthskått 1¾ ahl. långt medh öfwerbåtn, är inalles ferdigt, räknas effter 5 § i Kongl. Maij:tz 1681 åhrs husesynsordningh för een årsbyggnad, fastän dhet lärer mere kåsta, och rödfärgan kommer icke heller i någon consideration, och des utan kunde dhet lilla heeberge wara stoort nogh till wisterhuus, dåch för en bonde.
Gamble kornladan är nödwendigt transporterat neder [fol. 409r] i gården till redskapshuus, 13 ahl. långh 11 ahl. bredh, huaruti höö medelst dess stoorlek kan hafwas, och med 11 st:n nya ståckar, nytt barktaak, täckior och rafttar och ny taakwedh, item en stoor dör förbättrat, som räcknas för en halff åhrs byggnad.
Förrige stallen stått å olägligh orth, och dy flyttiat och afknytt. Warandes nu 9¼ aln långh 9½ aln bredh af fyre knutar, af åtta duglige spilter, tillijka medh krubban och höskullan. Dören med långa gångiern, godt näfwertaak och taakwedh, men en tillia eller tullningh för östre måkrumsståcken mäst förlorat, och nårre tuärsyllknuten på österändan och östre långsyllan å nårre ändan något af jord och mullan skadd, som kan medh näfwer bewares, och kan kåsta 6 öre s.m:t. Och efftersom stallen war widh tilträdet 1683 mångastädz ruttnadt, och taket så dråppachtigt, at dhet intet stått at bota, med mindre dhet skulle aftagas, och på andre sijdan är, at sompt af förre timbret, skullan, tre och en deel af näfren är nyttiat. Altså är skälligt funnit, at där å giorde kåstnadh kan icke för reparation rächnas, utan för halfwa stallens wärde, och berächnas derföre för en half åhrsbyggnad.
Hembligit huus är ferdigt.
Ett nytt fähuus 16 2/3 ahl. långt och 15 ahl. bredt inom knutar af 9 båhsrum å huardera sijdan mitt öfwer gålfwet och bakom på nårre sijdan för ungnnöth, och å den södra för gietter. En skulla är på öster halfwa dehlen för fåhr och kalfwar, och å den wästra å begge sijdor om ytre gången warandes alt innanrede färdigt tillijka med näfwertaket, men söder taakskijdan är sprucken mäst öfwer, och kan conserveras med 4 jernspänger som hålla den tillsammans och kan kåsta 8 öre s.m:t.
Ett swijnhuus af nyo uppsatt med twenne rum och dörar utan gångiern och med barktaak, æstimeres för 1 d. 16 öre s.m:t.
En foderbodh 12 alnar långh 10 ahl. bredh med färdige wäggiar [fol. 409v] och skurin barcktaak, men een ståck wid tröskellen förloradt som kan afhuggas och insättias och dören botas inalles medh 6 öre s.m:t.
Kornladan 15½ aln långh 14 ahl. bredh är upwägen och medh nya knutsteenar undersatt och nytt skurit barcktaak, som intet widare kan consideras än wid macht hållande, men fiedran på ståcklåftet måtte göras ny för 3 öre s.m:t.
Badstugun 8¼ aln långh, förutan uthskåttet till swalan 9½ aln bredh. Alla fyre syllorne bewares medh näfwer, och warpa å tree sijdor, som kan skiee medh 16 öre.
Gambla wedlijdret är medh een wägg förbättradt. Och så wida sådana huus icke uti förordningen nämbnes och ingen kåstnadh i synnerheet där medh kan wara giord så lämbnes dhet där hän, och äfwen är medh lilla hönsehuset och extaordin. hemblige huset.
439 2/3 fambn halfdugelligh och lutande gerdzlegårdh som bör repareres á ½ öre.
Facit …. 6:27:20
Medh humblegården observeres dhet som i sielfwa husesynen är annoterat.
Herr öfwerstleutenantens nya byggning är med dess spijslar och alt innanrede, bestående af stora fönster wähl panelade. Item sielfwa taket, dörar medh gångiern, smellås, klinkor och gräpar. Styckewijs så i en som annor måtto, effter een särdelles förtechningh och opsattz skiäligast werderat för 146: -:10 pgr s.m:t.
Effter noga öfwerläggiande huad een åhrs byggnad i proportion och anledningh af den 5 § i Kongl. Maij:tz 1681 åhrs husesynsordningh, skulle i Wången kunna komma at kåsta, beslötz, at dhen under tijo dahl. s.m:t icke han göras, effter som på bostelletz ägor ingen timber och näfwerskogh finns. [fol. 410r]
Liquidationsrächning
Liquidationsräkning med h:r öfertsteleut:n wälborne Bengt Ribbingh angående dess bostelle i Wången uti Allzhen sochn.
Debet
Herr öfwersteleut:n hafwer bebodt bostellet ifrå 1683 inclusive som är förutan innewarande 10 åhr, och rächnas een åhrsbyggnad för 10 d:r s.m:t. Facit… 100:-:-
Antagne färdige huus och haga äre inalles icke widh macht håldne, som kunna botas och conserveras med … 9:28:20
Summa 109:28:20
Credit
Nuwarande bagarstugubyggning är transporterat och afdelt till 2:ne camrar, en bagarstugu och en cammar i förstugan med spijslar och ungn och alt innanrede, och tilförenne war allenast stomen och näfwertaket med treet, och är effter een apart specification werderet at kåsta … 46:-:-
Ett nytt stålpherberge upsatt som inalles ferdigh är, och är icke högre berächnadt effter 5 § i Kongl. Maij:tz 1681 åhrs husesyhnsordningh än för een åhrs byggnad af dee skähl som synen förmäller … 10:-:-
Gamble kornladun är flyttiat och med nytt timber och taak etc. förbettradt och reparerat som hålles för ½ åhrs bygnad … 5:-:-
Förrige stallen är tranporterat och afknydt och med nytt näfwertaak och taakwedh giordt till dugligh som för half åhrs byggnad är æstimerat … 5:-:-
Ett stort nytt fähuus opsatt för tree åhrs
byggnad … 30:-:-
Ett swinhuus dito för 1:16:-
Pro saldo skyldig effter denne rächningh 12:12:20
Summa 109: 28: 20
Conto Novo
Debet
Förra saldo … 12:12:20
Pro saldo hafwa herr öfwersteleut:n effter denne rächning giordt öfwerbyggnadh, men icke dess mindre åligger h:r öfwersteleutnanten opförde fehlachtige huus reparera och kunna blij reserwerade och framdeles niutas … 133:19:14
Summa 146: -: 10
Credit
Anno 1692 hafwer h. öfwersteleut:n opsatt een byggningh och een sahl och 2 camrar, och 1693 förferdigadt som effter en á part specification är befunnen kåstat och wara
wärdh … 146:-:10
Summa 146:-:10
Ting den 2 till 4 november 1693
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3178 fol. 507r-517v. (JDs saknas)
Anno 1693 den 2, 3 och 4 november, höltz laga tingh medh allmogen af Offerdalls tinglagh närwarande:
Nämbden
Halvar Nilsson i Bleckåsen Peder Jonsson i Landverk
Jon Nilsson i Ugård Mårten Jonsson i Röde
Olof Nilsson i Mo Per Olsson i Tulleråsen
Jon Mattsson i Ulfsås Nils Torkelsson i Glösa
Jon Mårtensson i Öbyn Måns Persson i Berge
Jon Pålson i Bångåsen Peder Månsson i Kaxås
1. Dato uplästes förr specificerade placater.
2. Måns Nilsson, Hälleberg anklagades hafwa häfdadt Karin Mattsdotter ifrå Rönningsberg och aflat barn tillsammans, huilcka tilstå giärningen. Warandhes han en gångh tillförenne, med den synden beslagen, och [fol. 507v] sakfelt. Karin är af ächta säng född, och icke förr dermed funnen. Barnet läfwer.
Såsom Månss Nillson tillförenne medh lönsklägher sig försedt. Altså fördubblas böterne effter Kongl. Maij:tz straffordning 1659 och blifwer 80 mark och Karin plichtar effter praxin med sina 20 mark.
3. Nils Olofsson i Mällbyn angafs af Jon Nilsson och hustru Märit i Ugården hafwa uthsläpt eldh förledne sommar och giordt stoor skada, som läns- och tålfmän besedt. Warandes för tagne skada förlichte medh 10 dahl. s.m:t och obligerat förferdiga upbrände och förfaldne älgzgrafwar. Resp. genom sonen Nills Nilsson, at sådan förlijkning är giord bekännades at barnen hafwa den 2 junij utan tillståndh eldh uptändt, wid dhet dee satte roffrö wid Stehnbodarne, och fiorton dagar effter sigh yppat, och något sigh widgat. Jon Nilson berättar sigh blifwa warse elldhen den 29 juni, och altså dijtgått medh sin granne, och enär dee sågo huru därmed hwaar beskaffat, begärt och fått släckningzhielp och den dämpat. Lensman Anders Bångh berättar twenne hans små döttrar hafwa tagit elldh med sigh heman ifrån och burit till fäbodarne som är pass ¼ mijhl ifrå Mällbyen, men sonen Nills Nilson berättar, at hans systrar Kerstin om sina 14 åhr och Elin om sina 12 åhr gått åstadh at sättia roffrö på landet som dagen före war brändt, och funnit elden läfwa i några små ihoopkastade brender, och burit ett stycke ifrå wallen, och antändt en wåhlbråtta, som legat fördåld, och sedan sigh yppat, och considererat som wore dhet af föräldrarne befalt, som eij annars wara kan.
Såsom Nillss Olufsons döttrar i Mällbyn Kerstin [fol 508r] och Elin hafwa in junio antändt een wåhlbråtta som d. 20 juni sigh yppat och widgat, och genom sammankalladh släckningzhielp dämpat blefwen. Och såsom stoor hetha och tårka war den tijden, å hwilcken ingen hafwer låf elldh i skoghen uptända som Kongl. Maij:tz skogzeldplacat 1690 biuder, och den som dhet öfwerträder saker till 30 dahl. s.m:t, och till underdånigst föllie där af, dömmes Kerstin och Elin hafwa förbruttit 30 d. s.m:t eller plichta med kråppen.
4. Daniel Jonsson i Nygården, Nils Jacobsson i Norrgården, Olof Nilsson i Bye och Erik Erson i Krokom anklagas hafue genom sitt wallfolck widh fäbodarne på Riskälen utsläpt elldhen 20 juni sidstleden. Resp. at deras wallpijgor dem owittterligit dhet giordt på förnembde dagh, och så snart dee dhet blifwit warse folgdz dijth och elden utsläkt. Magnil Nilsdotter berättar Magnil Jacobsdotter warit medh sigh den gången dee optände ellden i een wåhlbråtta, och at hustru Lucia Larsdotter, som på wallen war, såg dem taga eldbenett, och wiste at dee skulle tända på wåhlbråtan, och om afftonen samma dagen kommo huusböndren dijth och ellden uthsläckte, huartill hustrun Luci nekar, och Mangnilla Nilsdåtter bekände, sig orätt därom berättat, där till Mangnilla Jacobsdåtter bejakar, och säger sig haft eldbenet och Mangnilla Nillsdåtter opslagit ellden, och med beggies rådh och willia upgiordt eldh i wåhlbråttan, sina huusbönder owitterligit.
Aldenstundh wallpigorne Mangnilla Nillsdotter och Mangnilla Jacobsdotter hafwa den 20 juni sidstleden, uthom sina huusbönders wettskap och låf uptändt elld uthi een wåhlbråtta på Rijsskiählen, då stor heta och tårka war, som sträfwer emoth Kongl. Maij:tz skogzeldzplacat 1690. Altså till underdånigst föllie däraf dömmes dee derföre at böta 30 dahl. s.m:t heller plichta med kråppen. [fol. 508v]
5. Erik Olofsson i Tossberg tilltalltes för dhet han förledne sommar skall utsläpt elldh, emellan Kluk och Tåssbergh? Resp. at han strax effter wårandan afbrändt en swedielapp, och först frågadt Erik Håkansson i Kluk och Peder Fiskare till rådz, som skulle swaradt, at dhet intet kan skada så bittida på åhret, men ingen af dem begärt eller tagit med sigh, enär itändes, som sigh icke skall widgat, utan strax blifwit uthsläkt, och där emellan och alldeles löös kom, skall warit siu weckor, och måtte af någon, som där framgått wara uptänd, emedan som wägen löper öfwer skogen till Hållbacken, och han skall offta gått sin lilla skogswedia förbij och igenom, och ingen eldh skall blifwit warsse. Erich Olufson och Pedher Olofsson bekänna sigh med sitt och sina grannars Östen Gudfastssons och Nils Gunnarssons folck dämpat elden och icke sändt effter hielp. Förmodandes dhet han ingen skada skulle göra. Kluksboerne berätta, sigh sedan dijth warit och den tillijka med Peder Olufson i Tåssbergh dämpat effter machtan, och Tåssbergz åboer skulle sedan hålla der öfwer wacht, men på 5:te dyngnet löös kommen, och Oloff Erson och Nils Grelsson i Kluk hafwa om 3:de stoorböndagz afton sändt budhkaflan till Mattmar, men icke Tåssbergarne, at sochnallmogen måtte dijth och den släckia, som arbetade derpå i fyra dygn. Kunnandes Kluksboerne intet förstå huarest ellden war löös kommen, men hagan kringh om Erich Olssons swedia så wähl som hagan kring om ängiet brann, och ellden kastat sigh hijt och dijth i skogen icke långt ifrå Tåssbergh. Peer Olson i Tåssbergh berättar sedan ellden åter yppades, sigh wara till Opne om söndagen strax effter middagen och få een pijga till hielp i Mellangården af Jon Nilsson, och wore wähl manfolcken hemma och drucko barnsöhl, där Erik [fol. 509r] Olofsson i Tåssbergh och war, och intet wille komma, och Peder Olson medh dee andra hulpes åth at släckian, som dee intet annat kunde förstå, men sedan sigh yppat. Förståendes intet annat, än att ellden måtte warit fördoldh i jorden uti Erich Olufsons swedia, därest jordbråna war. Erik Persson och Nils Stensson i Offne boo på ett hemman, och Nillss skulle den gången gå åstad, fast än han då och hela åhret warit siukligh, och icke hemmastadd, enär budh kom, som föregifwer (så snart han dhet af sin hustru kommande heem fått wetta) sig skulle gå om afftonen, men efftersom Jon Nillsons pijga Märit war igenkommen, töfwat, emedan som Jon Nillson sagt ellden wara släkt, huartill Jon Nillson nekar, och säger Märit om natten wara heem effter math, som dhet allenast ett stycke emellan byarne är. Nillss Steenson begärer opskåf at öfwertyga Jon Nillson om afftonen hafwa sagt, ellden wara släkt, och om morgonen kom Peder Olufson dijt igen, och då folgdes Opnegrannarne dijth. Östen Gudfastsson och Nillss Gunnarson i Tåssbergh wore icke hemma enär ellden först yppades, men deras folck arbetat på släckningen tillijka medh Erich Olufson och Peer Olufon, som sedan antändes och yppades. Jon Olufson i Opne föregifwer sigh sända sin drängh Olof Månsson åstadh, som lagt sigh i skogen, och om affton heem kommit då Jon Olufson säger sig ärnat gå till elden, som intet blef af, emedan som Märit hördes wara heemkommen och ellden skulle wara dämpat, huar till intet bewijs är, och Jon Nilson nekar henne dhet sagt. Peder Olufson berättar sigh höra Jon Olufson befalla sin drängh Oloff Månson gå till elden som nu icke tillstädes är, och säger sig intet råka Nills Steenson och hans hustru, utan [fol. 509v] Erich Pedersons. Nillss Pederson berättar folcket få om måndagz affton heemlåf, och Tåssbergarne låfwat hålla wacht, men Erich och Peder föregifwa sigh dem intet gifwit heemlåf, och Opneerne berätta så aftallat wara, effter som ingen eldh då syntes. Erich Håkanson i Kluk bekänner sigh wara ett ärende till Tåssbergh strax effter wåhrandan, och af Erich Olufson frågader, om han skulle drista sigh tända swedian, och swaradt, att deth må eij skada, så bittida på åhret, och at jorden då intet tårr war. Peder Fiskiare påminner sigh intet blifwa der om tillfrågader, men at Erich Håkanson war hoos Erich Olson strax effter wårandan. Pedher Fiskiare bekänner sig på Kallsmyran i begynnelsen af slåttandan om een affton slå upp eld uti een myrståck at bränna en hwättstehn som war för håhl och den stax utsläckt, som icke heller skall wara löös kommen. Sedan effterfrågades huad skada skogzellden giordt, och betygades icke wijdare och meera än å en tallmo och någon lööfskogh, men ingen timberskogh och näfwerflät. Ingen är heller som därom klaghar.
Nembden hålla såsom omöijel. at elden i Erich Olsons swedia uti een så långan tijdh kunnat fördöllias helst och emedan jorden då rå war, men kunnat doch skee.
Ransakningen förhölts nembden som enhällel. den considerade till fölliande doom.
Emedan som Erich Olufson i Tåssbergh hafwer itändt een sin svedia förledne wårasse strax effter sädesanden, och icke tillsagt sina grannar, och skaffat hielp och manskap, at elden rätteligen uthsläckia och han sålledes öfwerträdt Kongl. Maij:tz allernådigste [fol. 510r] förordningh i dess skogzelldzplacat anno 1690, och ehuruwäl af ransakningen finns, at ingen annan kan förstå, än sedermera opkomne skogzeldh skall wara af längie liggande, några weckor effter swedian antändes, fördold jordbråna härkommen, så är för säkrast och skälligit funnit af ofwantalde motiv och skiähl at sakfälla Erich Olufson för sitt förfarande derutinnan effter Kongl. Maij:tz skogzordningz 22 § anno 1664 at plichta medh sina 12 mark och wara arbetet förlustigh. Sedhan befins också, at Erich Olufson och Peder Olufson i Tåssbergh som warit hemma, enär ellden först yppades, intet hafwa kallat och begärt släckningzhielp, utan medh bydzfolcket skola giordt sin flijth, och icke elden wähl utsläckt. Huarföre hafwa dee effter Kongl. Maij:tz skogzeldzplacat förwärckadt 20 dahl. s.m:t. Erich Olufson i Tåssbergh hafwer warit i Opne när ellden sedermehra yppades, och Peder Olofson dijthkommit om släckningzhielp, och han lijkawäl blifwit qwaar i barnsölet hoos Jon Olufson. Altså finner rätten skälligt, att han icke mindre än den som budkaflan nederlägger, bör böta 20 dahl. s.m:t. Angående Nillss Steenson som skall försummat budet, och han begärer uppskåf till nästa laga tingh att öfwerbewijsa Jon Nillson sagt elden wara dämpat och släkt, och därföre intet åstad gått, så gifwes honom dilation der medh till nästa tingh. Och så wida Erich Peerson som boor å samma hemman, doch i särdeles matlagh, icke warit om söndagzaffton hemma enär budh kom, och om måndagzmorgonen wid andra budet sig dijth förfogadt, så kan han intet där uti finnas straffwärdig. Anbelangande Jon Olufson i Ofne som föregifwer sigh sändt sin drängh Oluff Månson på eldzwachtan, som icke dijt gått, utan lagt sigh i skogen, dhet Peder [fol. 510v] Olufson i Tåssbergh bekändt sig höra, och Oloff Månsson nu icke tillstädes är, så måtte därmedh beroo till näste tingh, då huusbonden och drängen skole confronteres och till mundz komma. Sidst betreffande dragon Peder Pederson Fiskiare, som i begynnelsen af slåttandan förledne sommar bekändt sigh slagit upp eldh på Carlsmyran och antändt een myrstack och den skall utsläckt, som och ingen skogzeldh där ifrån år kommen, men såsom den tijdhen stoor heta och tårka war, då ingen tillåtes hafwa elld i skogen. Alltå hafwer rätten icke mindre kunnat göra än till underdånigst föllie af Kongl. Maij:tz 1690 åhrs skogzeldzplacat döma honom der medh hafwa förbruttit sine 30 d. s.m:t heller plichta med kråppen.
6. Nils Stensson i Offne, dragon Peder Fiskare och Anders Rymonius beskyltes hafwa förledne sommar uptändt eldh emellan Opne och Tåssbergh i pingestweckan, som strax blef kunnigt och uthsläkt utan skada? Resp. Peder Fiskiare, at dee alla tree folgdz åth at klyfwa tällningar och Rymonius hafft eld före, och Peder opslagit eldh och antändt tobakzpijpan och der med gått der ifrån och fnösken fallit neder på jorden och itändt, som kan tänkias, som syntes till Tåssbergh, där lensman stadder äre, och altså strax skickat effter folck och ellden uthsläckt. Nills Stehnson berättas wara siuk och sagt så tillgångit wara som Fiskiaren refereret. Rymonius berättar, Fiskiaren begära en pijpa tobak, som han honom gaf, och länte sitt eld före huar med han slog upp eldh, och dee gått derifrån, och huarken Nillss Steenson eller han, drucko någhot tobak den gången, huartill Fiskiaren beiakar.
Enhälligt votum.
Alldenstundh Peder Person Fiskiare befinnes icke [fol. 511r] hafwa uptändt eldh i skogen, utan af hans tobakzpipa uti pingestweckan fallit eldh, som kan tänckias, och sedhan itändt, och dagen effter blifwit utan skada utsläckt, huar till kommer, at stoor heta och tårka den tijden icke war. Altså hafwer rätten icke funnit honom i dhet fallet öfwerträdt Kongl. Maij:tz skogseldzplacat anno 1690, utan af wådelig händelse här kommit och skiedt.
7. Daniel Jonsson i Nygården, Nils Jacobsson i Norrgården, Erik Ersson i Krokom, Nils Erson och Olof Nilsson i Bye anklagades af Jon Nilsson och hustru Märit Nilsdotter i Ugården, Olof Ersson och Nils Olofsson i Mällbye, för det dee hafwa förledne wåår gifwit dragon Olof Svensson Höök låf opkasta deras ryssia wid stehn, och sättia sin i stället uti kiärnan, och skall samma ställe och fiskien liggia in för deras landh och grundh, som deras breef skal utwijsa, som upwijstes de anno 1600 d. 12 octobris, af innehåld at tålfmannasyn hafwer tilldömbt Östen Olofsson på Mällbyn ett stycke jord och ängh, som ligger uth för hans åker och sträcker sigh rätt i suder från hans gårdh effter sexmanna probs lydellse anno 1587, och at hafwa fiskerije för samma sitt land och grundh in till wederparterne kunna medh bättre bewijs om samma jordepart inkomma. Resp. att dee hafwa gifwit Oloff Höök låf at utsättia sin ryssia widh stehn, om dhet wore ledigt, men intet at upkastat. Föregifwandes at Nillss Hanson i Bye i sin tijdh hafft ryssiestället wid stehn, som dödde för tiugu åhr sedan, som sedan blef dem betagit, huilcket hustru Kerstin Nilsdotter Nils Hanssons skall kunna betyga. Actores berätta, at Nils Olofsson i Mo bodde för 40 á 50 åhr sedan i Mällbyn 4 á 5 åhr, och den tijden [fol. 511v] hafft ryssiestället widh stehn, dhet som Oloff Nillson i Mo betyger sig offta af sin fader höra, och at dhet war dhet bästa stället. Hustru Kerstin säger sin man dhet brukat och at dee altijdh drages därom. Actores, at om sommaren plägar intet wara så laghgrant om, då litet wankas, och kan wäl hända, at Nillss Hansson sin ryssia dijthlagdt, men aldrig om någon winter. Swaranderne, at där finnes steenmärkien, nembl. 2:ne. Det ena wäster om skifteshagan emellan Mällbyen och Bye, det andra litet söder ifrån på en holma, Kidön benembd, huar af actores säija sig intet hördt, utan måtte wara någon annan skillnad dhem emellan. Inga breef skohla finnas där om, å någondera sijdan. Swarenderne begära ägandesyhn at öfwersee märkien och pröfwa huru dee sigh sträckia, och hwad witzord dhem kan gifwas, som intet förwägres kan, lijkmätigt deth 26 cap. byggningabalcken landslagen.
8. Anders Jonsson i Östbacken angafz hafwa Christi himmelsfärdzdagh brändt roflandh och sedan opplögdt hampelandet. Resp. at han tände ann någon qwist, och där medh gått därifrån, men länsman Anders Bångh betyger sigh komma dijth pass klåckan tree effter middagen, och då war han neder på roflandet och lychtadt, och blef heemropadt, dhet han tillstår. Halvar i Bleckåsen berättar sigh komma medafftonstijdh dijth, och då war roflandet afbrunnit, och röök allenast i några stubbar och brander. Han tillstår sigh upkiört hamplandet wid sollens nedergångh men Nils Torkelsson i Glöte betyger honom dhet kunna wäl lychta till solennes nedergångh. Peder Nilsson i Kluk berättar sigh samma affton gå där förbij, och såg honom i sohlglädien lychtadt kiöre i hamplandet, hafwandes hästen [fol. 512r] på åkeren hoos sigh. Nembdens meening är, at han under gudztiensten måtte begynt bränna, efftersom rofweden är grof och behöfwer långh tijdh, men den daghen war ingen predijkan i Altzen, där Östbacken är belägen.
Saken öfwerlades eenhälleligen till fölliande doom.
Såsom Anders Jonson i Östbacken hafwer Christti himmelsfärdzdagh brändt roflandh, som pröfwes wara begynt under gudztiensten, å hwilcken dagh alle sådanne sysslor äre förbudne. Derföre finner rätten honom effter Kongl. Maij:tz förnyade stadga om sabbatzbrått anno 1687 och des 3 § böra plichta 40 mark, 1/6 till angifwaren, och deth öfrige till tre[?]skiptes till kyrckian och dee fattige, och i lika måtto effter högstbemelte stadga och punct saker till sina 40 mark för det han samma dagh upplögdt sitt hampelandh.
9. Bye, Nygården och Norrgården kärade till Jon Nilsson och hustru Märit i Ugården om någon skogh och slått som dee eij niuttit effter een förlijkningh af den 1 octobris anno 1651, lydandes, at Ugården effter wrångh berättelse kommit inom Byemans råmerckien, och altså under synegången förlijchts, at huardera skulle behålla halfparten af den slått och skogh som Ugårdzman af dem wunnit. Föregifwandes at gl:e råmercken som synen omtaller, lärer än finnas. Resp. at dee effter förlijkningen hafwa sin ½ft på södersijdan, där Ugården tillförenne hafft sine fäbodar, och des medelst blifwit cederat, och skulle dee bekomma något på nårra sijdhan så kunde Ugården intet begå sigh, och dee andre hafwe meer slått än dee hinna bärga, producerandes Anders Jeppesons i Qwitsle attest af den 12 maij 1693, huru som skogsmärkien emellan Ugårdzman och Wästergårdsman [fol. 512v] i Bye för gamalt sigh sträckia. Actores, at Ugårdsman hafwer sin deel på södre sijdan, men på norre sijdan hafwer han intet beställa. Resp. at dhet för gamalt är reserverat Ugården, emoth dhet Bye och Wästergårdzman hafwa sin muhlbete wäst på Kiälen. Mårten Nilsson i Bleckåsen hafwer längie bodt i Nårrgården, och där han någon rätt hafft till nu giorde prætension hade han wäll den kunnat i 42 åhrs tijdh giöra och uthföra, och åklagarena äre unga och willia intaga, dhet en och annan kan berättat, begärandes ägandesyhn på råmerkien som skola där finnas.
Enhälligt votum.
Såsom ägandesyn är begärt och belefwat emellan parterna om råmärkien wid Mattmars kiärnan, där uti Mällbyman är interesserat, och nu twistas om någon skogh som Ugårdzman å nårra sijdan innehafwer, och intet will tillåta Bye och Wästergårdsman någon nyttningh där hafwa, och dee föregifwer råmärkie skall där finnas. Warandes å dhen tracten och där i neijgden som synen skall hållas, altså är skälligt funnit, at samma syhn skall som nogast göra sigh kunnigh huru hermed är beskaffadt, och sedan skall doom i saken föllia.
10. Action emellan twenne cronohemman i Kluk och Erik Ersson och Kjel Björson i Kougsta om någon skogh och Wånabäcken, som Kougstad sigh tillängnadt, finns å wårtinget wara anhängiggiord, och nu skulle afgöras. Men såsom Kongl. Maij:t sedermera resolverat, at alla ägotwister emellan crone och skatte skohle af herrar landshöfdingerne optagas och afhielpas, så anstår icke rätten därmedh sig befatta.
11. Lars Helgesson i Åflod hafwer citerat Lars Olofsson och Gunnar Ersson i Berge för dhet dee skola fiskat i Rökiernan [fol. 513r] och tagit dess båth olåfligen, och berättar sigh wara medh dem förlicht, och dee allenast låfwat intet wijdare där fiskia, huar till dee bejakade, men ingen båth tagit, utan een ryssia satt uti bäcken Bartholomei tijdh då fisket war. Actor, at båten war uthhafder och wåther. Swaar, at dee dhet intet goirdt, utan måtte af någon annan wara giordt, som sades wäll kunna wara, efftersom lappar och andra fählas dhen wägen.
Såsom Larss Olson och Gunnar Erson i Bärge hafwa utsatt een ryssia uti Larss Helliesons fiskiewatn uti fiskeleken. Altså sakfällas dee effter 25 cap. byggningabalcken L.L. till sina tree mark. Och så wida dee eij kunna öfwertygas hafft hans båth, så lembnas dhet där hänn.
12. Måns Nilsson i Viken kärade till dragon Jöran Gröningh för dhet han på hans myror olåfligen slagit tuå lass staar? Resp. att Erik Nilsson i Röde gifwit sig låf at slå på fälötan, det han giordt här och där. Wettandes intet om Måns där något äger. Tålfman Mårten Jonsson i Röud berättar sig hördt säijas af Gröningen, at han af Erich Nillson fått låf, men intet af Erich Nillson. Wettandes icke heller huarest det är skedt, men Röudmyran löper ihop med Måns Nillsons öster om Hälloms ödesböle. Lensman Anders Bångh berättar honom slagit på Wijkz myror, och han nekar, föregifwandes sigh slagit mitt emoth Erich Nillssons lada på Rijsmyren som wäll kan synas. Rijsmyren betygas höra Måns i Wijken till. Erich Nilsons attest af den 5 huius uppwijsas, lydande, at han intet hafwer gifwit Gröningen låf på någon staarslått som en annan tillhörer. Gunnar Larsson i Bräcke attesteret d. 5 huius, sig [fol. 513v] några åhr hafwa slagit staarslått under Hälloms ödesböle, som Håkan i Wejmon egt, och där till gifwit låf och sedan kiöpte Månss Nillson i Wijken samma part, wettandes intet hwem han hafwer gifwit låff den at slå. Jöran Gröningh föregifwer sigh frågat Erich Nillson, och han swarat samma slått liggia under fäfoth.
Enhälligt votum.
Såsom dragon Jöran Gröningh hafwer olåfwandes slagit twenne staargålff på Rijsmyran under Hälloms ödesböle, Månss Nilson i Wijken tillhörigh, altså dömes han effter 28 cap. konungab. L.L. at böta därföre 40 mark, och mista där slagne staar.
13. Olof Olofsson i Kluk fodrade aff Peder Olofsson i Tossbergh twå dahl. s.m:t som han honom låfwadt på wägen åth Åsans slåttböle, och tillstadt honom gå till sin hustru och dem bekomma, som och skiedde, och han sedan nekadt. Resp. at han sig det eij kan påminna, och aldrigh fått dem af hans hustru. Efter något samtahl förlichtes Parterne sålledes, at Oluff Oluson efftergaf en dahl. s.m:t och halfwa stemningzpenningarne, hwar om dee handsträchtes.
14. Nils Olofsson i Hållbacken insinuerade een oprättadt förlijkningh emellan sigh och Mårten Olofsson i Mårdsund, angående den twist, dee sins emellan hafft om halfwa Håhlbackzgården, som Nillss förr besuttit, och Mårten försåldt till Olof Jonsson för 63 dahl. sölf.m:t. daterat gårdagen den 2 novembris, lydande, att Nillss Olufson skall hafwa halfparten af gårdzssens wärde, nembl 31 d. 16 öre s.m:t och hafwa macht sin [fol. 514r] odallsrätt där på af Oloff Jonson at lagligen sökia, som medh beggies nambn och bomerckien och trowärdige mäns underskrifft är verificerat, och derför rätten samma contract tillstått och erkiänt, altså till större säker- och wissheet inprotocollerades.
15. Jon Mårtensson i Ubyn och Gräfte beswärade sigh öfwer Olof Jonsson i Hållbacken om någon skogh han will sigh tilängna inom råmerkiet wäster om Drafsjön och i bäcken som öster löper i Drafsjön, som honom intet tillkommer, emedan som ingen bytt dem emellan, och Ubyen äger wäst sunnarst i Drafsjön, huilcket han will bewijsa med en gamal jordeskiffte af Torbjörn Andersson med Jon Janson [?] i Åkiem [Offne?] och Hordebacken i Myrkmar [Mattmar?] sochn anno domine CDXLIII [1443?], S. Gregori dagh och där till medh upwijstes et gamalt probsbreef af anno 89 som lyder om skogzmärkien emellan Tåssbergh och Gräffte, huar med parterne där effter warit nögde, och äre märkien sålledes nämbde. På en hög wästerst i Slåttbrändan sundan för kyrkiowägen, det andra öfwerst i Skrawillsiön i Rodbäcken, och sedan föllia bäcken till Drafsiön, huilcket icke är förseglat, och synes wara ett project eller chartek? Huartill Oloff Jonson swarade, at hans förmän oklandrat innehafft dee låtter och lunder, som nu åtalas, görandes halfwa gården han åbor, hans styfbarn till, huars förmyndare Halvar Olofsson i Kvitsle är, som frånwarande är, och därföre kan han intet stort där till swara, men hördt tallas om, att märkie skulle wara på Slättbrännan, som han eij funnit. Länsman föregaff sigh medh nembden dijth warit at besee orten och märkien, och råkat Oloff Jonson i Mattmar sochn om afftonen föruth, och honom tilsagd [fol. 514v] att wara tillstädes, men han icke kommit, altså kunde ingen rättelse ernås. Oloff föregifwer sigh om affton blifwa tillsagd at underhålla twenne nembdemän, warandes icke hemmastadder, utan till quarn i Mattmar, och kunde altså icke komma.
Ehuruwähl Jon Mårtensons upwiste eena breef skrifwit 89 icke kan annorledes hållas före än ett chartek, efftersom det icke är verificerat med signeten, så äre dåch några råmerkien däruti opnämbde som ändas i Drafsiön, och ett pergamentzbreff de anno 1543 wijser, att Hohlbacken böör råda i bäcken som öster löper i Österdrafsiön. Altså är skälligt funnit, at låta ägandhesyn, effter förre förordningen, i laga tijd nästkommande sommar, alla nämbde märkien noga och grannelligen uti förmyndarens Halfwar Olufsons i Qwissle och Oloff Jonsons närwaru besee och antechna, huru märkien wijsa in på huar andre, och där dee då eij kunna förenas skall dom i saken föllia.
16. Lappen Jon Olsson Skiörben effterfrågades, och intygades at han förr hafde skattfieldh Ansätt, huarken 1692 el. 1693 brukat, utan medelst fattigdom en och annan standz tigger sigh födan, och ingen dhet brukadt, som kunnigt är.
17. Dragon Olof Nilsson Modigh beswärade sigh över sin swåger Erik Ersson i Kougsta på sin moders hustru Ingeborg Nilsdotters wengnar, för dhet han henne intet på sex åhrs tijdh låtit effter afftahl på arfskifftet den 2 aprilis 1683 bekomma foder för een koo och tuå st. gietter åhrligen. Swar, at han födde kohn så längie hon den ägde, och på sex åhr sedan förflutne, gifwit henne [fol. 515r] 4 d. 16 öre k.m:t och ¼ tunna korn för 2 d. 8 öre, och een skrinda med höö och staar för 1 d. 22 öre. Facit 8:14 öre s.m:t. Erich Olufson upwijste bytesmännens Bengt Larssons i Nordbyn och Per Nilssons i Vångens attest af den 1 huius at på bytet war ibland annat förafskedat, at änkian skulle om sommaren arbeta så mycket som kunde swara emoth dhet foder hon åth sina creatur åhrligen niuter, men uti byteslängdan står dhet intet förmält, som han säger förgätit wara. Men Olof Modigh påstår, at förblifwe med byteslängdans innehåld. Erich Erson, at hemmannet af 2 tunlandh intet kan tåhla 1½ mällingh huart åhr till föderådh, och han derföre skall gifwa 150 d. s.m:t,, och till skuldemännen betalla 126 d. s.m:t och till syskonen för bröllopskåst 24 dahl. dito.
Enhälligt votum.
Såsom Erich Ersons hemman i Kogstad består allenast af 2 tunlandh, så kan dhet intet, utan hans stora afsachnad tåla 1½ mälingh åker till födorådh åth hustru Ingeborgh Nilsdåtter gifwa. Och till at conservera bonden, så finner rätten skälligt, at hustru Ingeborg måtte wara benögd her effter med een mällingh åker i träde huart åhr. Och aldenstundh han födt åth henne een koo, så lengie hon den hade, och sedan i dhet anseende, låtit henne bekomma i penningar och wärde 8 d. 14 öre k.m:t, och hustru Ingeborgh effter bytesmännens Bengt Larsons i Nohlbyen och Peder Nilsons i Wången attest af den 1 november innewarandhe, bordt om somrarne arbeta så mycket som kunnat swara emoth dhet fodher som hennes koor och crettur skulle om winteren consummera och förtära, som intet är bewijst efterkommit wara, huar till kommer, at där hon [fol. 515v] hafft kohn, och giordt något sommararbete för dess winterföda, så hade Erich Erson och hafft nytta af däraf falldne gödningh till hemmannetz bättre häfd, huarföre kan rätten intet finna hustru Ingeborgh wara berättigadt något mera för prætenderade koföda at niuta, uthan wara benögd medh dhet som upburit är, dåch så wida afftalat och belefwat är å arfskifftet, at hon sedan hon intet årkar arbeta skulle och niuta foder till en ko, är skälligt funnet, at förekomma och afböija alt missförståndh, deth hon skall af hans näst till byhn belägne staarmyrar åhrl. hafwa låf at låta fyra lass staar slå och bärga, helst och emedan som hemmannetz slått kan deth tåhla, men huad giödningh som däraf kan falla tillijka aff åkermällingens halm, kommer Erich Ersons hemman till godo och nytta.
18. Jon Mårtensson upbödh andre gången ½ hemmanet i Ubyn, som sahl. Grels Halvarsson åbodt, 1 tunland bestående, som han inbördat för 64 d. s.m:t oklandrat.
19. Daniel Jonsson opbödh andre gången Nygårdshemmannet 3 1/3 tunland som han inbördat med 150 d. s.m:t utan klander.
20. Olof Nilsson ifrå Bye upbödh andre gången Karin Larsdotters ringa ägendom, att behålla till sytninghzlöön effter hennes dödedagar otallalöst för hennes arfwingar.
21. Lars Halvarsson läth incaminera sitt lagbudne och lagståndne hemmans byte med Olof Olofsson, begge i Landö och Offerdal sochn boende, huilcket dee å tree laga tingh upbudit utan klander, och dhet sidsta skedt den 27 octob. 1692 och sålledes lagståndit. Dy dömbdes och bewilliade der å fasta och doombreff.
22. [fol. 516r] Nills Gunnarsson i Tossberg Olof Jacobsson i Helgesund i Hallens sochn och tinglagh stämbde för köpslagan och dryckenskap å annandag påsk sidstleden och Oloff betyges wara siuk och kan altså intet företagas.
23. Dragonerne Anders Rymonius, Olof Hammarström och Erik Winter och Jacob Nilsson i Helgesund stämbde för dhet dee skolla å annandagh påska druckit och slagitz hoos Nils Gunnarsson i Tossbergh. Warandes alla tilstädes, förutan Jacob Nillson, som berättat icke wara lagl:n stembd, och dee andra föregifwa sigh intet fylt sig eller slagitz, utan Jacob Nillson på narri hafft Hammarström ut af ett säte, och Rymonius bedit dem hålla stilla, och Jacob stött honom litet för mundh. Wettandes intet om dhet war medh ondo, men ingen lagt där om, utan som wänner wore tilsammans och skildes åth. Altså kan därtill intet göras, utan å nästa tingh åligger Jacob Nillson wijsa sitt laga förfall, och tillijka med dee andra swara till saken.
24. Hans Jönsson, Hans Andersson och Gunnar Sjulsson i Kaxås anklagades hafwa den 8, 9 och 10 juni sidstleden försummat wägabyggningen, och deras afmätte wägastycke står ännu ofärdigt. Resp. Hanss Jönsson är rusthållare af ryttare compagnie och Hanss Anderson är corporal af herr öfwerseleut:ns compagnie och måste wara på camperingen som samma tijdh höltz, och gärna wellat leija någon i sitt ställe, men kunde inga bekomma, som lensman betygade. Gunnar betygs hafft siukt folck och ingen som dem syta skulle, och dy nödgatz wara hemma. Williandes göra afdeelte wägastycke färdigt. [fol.516v] Emedhan som Hanss Jönson är rusthållare och Hanss Anderson är corporal och måst uprustha camperingen som höltz samma tijdh som wägabyggningen skiedde, och Gunnar Siuhlson hafft siukt folck, och ingen fått för sigh leija, och des medelst intet kunnat komma utur gården. Altså är deras uteblifwande considerat som annat laga förfall, och i dhet anseende förskonas medh böter, dåch måste dee nästkommande wåår göra färdigt afsatte wägastycke.
25. Grels Ersson i Valne upbödh tredie gången sitt fadershemman i Wahlne af 2 1/6 tun¬landh, inbördat af sine syskon.
26. Hustru Märit Nilsdotter och Olof Mattsson i Ugården kallade till answaar för dhet dee 1693 hafwa brukadt hemmannet af 2½ tunland, som icke bordt klyfwas? Rp. at hustru Märit intet war lagligen uthsagder, och icke heller niuttit sina barns uthlössningh, och derföre kan intet därtill göras, och befallningzman Lorentz Bachman detta dato befalt lenssman Anders Bångh, immittera Oloff Mattzon hela hemmanet, så snart hustro Märit fått sin förnöijningh effter afsagde doom. Begärandes gode män som kunna hemmannet wärdera, huareffter lössn gifwes kan, huilcket intet kan honom förwägras.
27. Nembden förehöltz, huru som pastor mag. Abraham Burman hafwer gått i caution för tullnären Anders Lenæsio i Giefle, och tillfrågades om han wore af dhet willkor och förnögenheet, at kunna tillijka med twenne andra wara därtill sufficient, huartill bejakades så wida dem kan witterligit wara, och herr pastor nu inför rätten tillstår sig för bem:te Lenæsio hafwa gått i borgen, huilcket blifwer med tingelagetz signet verificerat. [fol. 517r]
28. Effterskrefne rustningzhemmans åboer under ryttercompagnie hafwa illa häfdat och brukadt hemmanen som anmantes förste gången.
N:o 7 Ede 3½ tunland skatte. hustro Dordi Månsdotter.
10. Västerulfsås 2 tunl. skatte. Jonas Månsson.
11. Utgård 2/3 skatte, 1/3 crone, 1 1/3 tunl. Tyris Jonsson.
12. Stavre 4 tunland skatte, beboos af Anders Svensson och Nils Jonsson.
29. Befallningzman Lorens Bachman påminte herr kyrckioherden mag. Abraham Burman om prästestombnerne här i Offerdaal, och med huars privilegio dee utan skatt possideras och brukas. Resp. att Kongl. Maij:tz resolution af den 23 decembris 1672 är, at där effter skulle ransakas, och där dee af uhrminnes tijder warit prästestombner, skulle dee hafwa at niuta lijka friheet som andra prästestomner, huilcket läns- och tålfmän den 6 december 1673 attesterat och vice häradzhöfdingen Knuth Ingellson den 4 januarij 1674 dhet verificerat, och generalen och gouverneuren h:r Carl Sparre den 20 augustj 1674, immitterat Prestebordet dem fritt at niuta med 1673 åhrs (ofwanbemelte resolutioner och attester berättar herr pastor sigh copialiter lefwereradt till h:r befallningzman). Huar om menbden tillfrågades, och swarade sig aldrigh annat hördt, än dee af ålder warit under Prästebordet brukade.
30. Effterskrefne åboer anmantes rätteligen sine hemman bebyggia.
Offerdahl sochn.
Kaxås. Per Håkansson (Gunnar Sjulsson) skatte, tredie gången. [fol. 517v]
Kaxås. Hans Mårtensson, skatte, sammaledes, 3:die gången.
Landön. Helge Ersson, förste gången.
Rise. Lars Larsson, förste gången.
Västbyn. Måns Jonsson (Jon Månsson), skatte, twenne gånger tilförenne och nu tredie gången tilsagd.
Liden. Simon Andersson 1692 förste gången och å wårtinget 1693 2:dre gången och nu tredie gången.
Alsen sochn.
Måns Ersson i Bräcke, skatte, tredie gången itererad.
Hof. Anders Simonsson, skatte, 3:die gången.
Kiösta. Nills Mårtenson 3:die gången anmant.
Rönningsberg. Halvar Pedersson, skatte, 1692 förste gången och 1693 å wårtinget 2:dre gången och nu itererat.
Kluk. Anders Mårtensson, skatte 1/3 och crone 2/3, itererat tredie gången.
Nordbyn. Lars Mårtensson, skatte, åthwarnadt tredie gången.
Östbacken. Anders Olofsson (Olof Andersson), skatte, 2:dre gången tilförenne anmant och nu tredie gången.
Ting den 22 till 24 maj 1694
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:15a, fol. 92r-102v. ÖLA.
Anno 1694 d. 22, 23 och 24 maj, höltz laga wåårtingh med allmogen i Offerdalls tinglagh, närwarande befallningzman welbet:de Lorens Bachman och desse såtho i nämden
Peder Månsson i Kaxås Peder Olofsson i Tulleråsen
Måns Person i Berge Jon Nilsson i Ugård
Jon Mattsson i Ulfsås Nils Torkelsson i Glösa
Jon Mårtensson i Öbyn Jon Pålsson i Bångåsen
Nils Andersson i Kjösta Måns Andersson i Västbacken
Olof Nilsson i Mo Erik Pedersson i Valne
1. Dato aflade Nils Andersson i Kjösta, Måns Andersson i Västbacken och Erik Pedersson i Valne sin nämndemans edh.
2. Samma dagh uplästes Kongl. Maij:tz förr specificerade placater.
3. Olof Pedersson ifrå Duved och Undersåkers sochn angafs hafwa försummadt första storböndagen, och warit i Bleckåsen hoos Erik Nilsson. Swaar, at han war siukligh och årkade intet gå. Hans wärd hafwer berättadt honom blifwit därom påmint, och sagt sigh inga kläder hafwa, och intet årka, men intet siuklig utan elliest gammall, och åthskillige gånger något tillförenne warit i kyrkian och bewistadt gudztiensten.
Enhälligt votum.
Emedan som Oluff Pederson utan laga förfall hafwer försummadt sidstledne stoorböndagh. Altså effter Kongl. Maij:tz stoorböndagzplacat saker till sina 40 mark.
4. [fol. 92v] På höstetinget förehafde sak om skogzellden ifrå Tossberg företogz at afdömmas, deth som då icke kunde skiee.
Nils Stensson i Offne som begierte upskåf at öfwertyga Jon Nilsson om afftonen hafwa sagt ellden wara utslächt, är för några weckor sedan dödh blefwen. Jon Nilsson föregifwer honom sig icke råka uthan sin hustru, som nu ligger siuker, och hon allenast skall sagdt, det ingen fahra medan påstår, lärer wara. Där medh han skall gått heem. Jon Olufsons drängh Olof Månsson berättar, sig blij befallt at gå på eldwacht, och skulle gått strax om icke Peder Olofsson i Tåssbergh, som war een förman, bedit sig töfwa, deth han giorde, och Peder såth lengie på afftonen och drack, och Oluff gått uth och sombnadt, och icke blef tillsagd af Peder. Peder säger sig då hafwa bråttom, och drach allenast twå gånger, men Jon Olufson berättar honom pass een halff tijma stå på gålfwet, och sedan litet sittia i andra stufwan hoos quinfolcken, huartill han icke kunde neka, men icke längre än han några gånger drack, och kan eij minnas sig bedia Oluff töfwa efter sigh, och honom wid dädangående intet blij warse. Jon Olufson berättar Peder Olufson bedia Oluff töfwa effter sigh och Oluff sombnadt, och Peder gått bårdt. Wettandes intet huru längie han töfwade hoos qwinfolken.
Jon Nillsons dåtter Märit Jonsdotter berättar, sigh föllia Peder Olufson ifrån Opne twå eller tree tijmar efter middagen, som kom till Jon Nillson, och widh elden war pass twå tijmor, då Klukzboerne kommo, och Peder bedit honom gå till gårdz så lengie meera folk kommer at föra wattn, och så gått till Östen Gudfastsson i Tossberg, och der töfwadt till sollennes nedergångh, emedan som intet meera folk kom, och han intet budh ifrå eldwachten bekom, och så gått heem at få math, och intet till eldwachten, då folket lagt sigh, och allenast sagdt för mathmoran, sig få låf gå till Östens, till dess meera folk skulle komma at föra watn, som intet skedde. Warandes Jon Nillson då intet hemma utan hoos Jon Olufson i barnsöhlet [fol. 93r] berättandes, sig intet see och blij warsse Nils Stensson den affton, och icke meera dijthkalladt och gått, utan faderen legdt een dragon därtill. Oluff Månson föregifwer sig eij wacknadt förr än om morgonen, och då folgt huusbonden dijth. Jon Nillson, att Peder Olufson stodh en stund på gålfwet, och intet wetta, at han gått in i andre stufwan hoos qwinfolken. Erik Nilsson i Röde som är Jon Olssons swärfader, att han stodh pass een halff tijma på gålfwet och eij wetta om han gått i andra stufwan. Corporalen Jon Lång har och där warit och kan wittna, och hans hustru war och i andra stufwan.
Jon Lång berättar Peer Olson komma dijth effter eldwacht och Jon Olufson budit honom dricka, och han sig ursechtat intet hafwa tijd därtill, och dåch druckit twå gånger ståendes på gålfwet, och der med hafwer Jon Långh gått in i andre stufwan och lagdt sig på bänken, och intet weet om han war där inne eller intet, emedan som han strax sombnadt. Han säger sin hustru wara siukligh, och intet kunna förmå gå hijth, och berättat, henne okunnigt wara om Peder Olufson war inne eller intet. Oluff Månson betygas wara född 1678 om sommaren.
Enhälligt votum.
Aldenstundh drängen Oluff Månson hafwer intet efter huusbondens befallningh gått på eldwacht, utan lagdt sigh afsijdes uth på marken till morgonen, och sålledes bekomna budh försummadt. Altså är han effter Kongl. Maij:tz skogzeldzplacat 1690, saker till sina 40 mark penningar, eller plichta med kråppen. Hwad widkommer Peder Olufson i Tåssbergh, som hafwer bådat eldwachten i Opne, och beskylles der längie drögdt, så befinnes han där uti oskyldigh wara, och inthet straff förtient. Anbelangande pijgan Märit Jonsdåtter som om afton på eldwacht warit, och fått låf gå till bydz, til dess meera folk skulle komma och bära watn, och intet budh fått, och dy seent om afftonen gått heem at få sigh math, kan rätten intet heller finna derföre wara straffwärdigh. [fol. 93v]
5. Angifne slagzmåhl och dryckenskap på höstetinget om andre påskedagh 1693 som intet kunde med doom afhielpas, eller dem som Jacob Nilsson i Helgesund intet comparerade, företogz, och Jacob Nillson tillspordhes, hwij han sig absenterade, och föregaf sig icke blij stembder förr än dagen för tinget, som fans af ingen sanningh, uthan 4 dagar förr, då alla interessenterne tilsagde blefwo, och sig infunno. Jacob tillstår sigh narras medh Olof Hammarström, icke af någon ondsko, men nekar sigh stött Rymonius för mundh. Anders Rymonius säger sig komma in och see dem handryckias, och tenkte dem wara ovänner, och warnadt dem ifrå deras narri, då rördes han litet ofwan mund, men hwarken blått eller blodigt, och intet slog efter honom. Rustmester Olof Holm den 8 huius attesterat sig warit i deras sällskap een stund, och ingen slagzmål skedde då, och om det skulle sedan skiedt, hade deth wäll hördtz i hans quarteer som är fönster emoth fönster emot Nils Gunnarssons. Sexman Jon Olsson föregaf, Östen Gudfastsson i Tossberg berättadt, Jacob Nillson och Oloff Hammarström hafwa trätt, och Rymonius kommit heem, och deth sedt, och dem tilltallt, och fått af Jacob en öhrfijhl, hwar till dee beggie neka. Östen Guffastson säger Jon Olsson sig fråga om slagsmålet, och swaradt sig intet wetta därom, om icke hans sönner det hördt. Sonen Guffast berättar sigh komma enär det war afstådt och stilla, och Nills Gunnarsons drängh Erik Jonsson sagt, Jacob Nilson och Hammargren warit ihop litet. Erich tienar nu i Mörsill sochn. Wärden Nils Gunnarsson säger sigh gifwa om middagen Oluff Jacobson och Jacob Nillson math och twå kannor öhl, och sedan kom Hammarström som och fick något, men intet öhl sålldes och tillijka medh Oluff Jacobson gått i nedra stufwan at hwijla lithet, men Jacob blefo qwar tillijka medh Hammarström och Rymonius, och om morgonen hörde ingen talla der om.
Ehuruwell Jacob Nillson och drag. Olof Hammarström [fol. 94r] eenständigt neka sigh hafwa slagits och Jacob icke heller slagit drag. Anders Rymonius, och lijkawäll berättar Guffast Östenson, Nils Gunnarsons då warande drängh Erich Jonson som nu tienar i Öfweråcke och Mörsill sochn hafwa då om afftonen berättat Jacob och Hammarström warit ihop litet, och Erich icke tilstädes är. Altså kan saken icke afdömmas, förr än Erich Jonson å nästa ting blijr afhörder.
6. Jon Mattsson i Västerulfsås beswärade sig öfwer dragon Olof Holenius, för dhet han skall sagdt honom hafwa flådt hudan af bakbenen på een häst, som biörn ihälrijfwit, och tillijka med hudan heemburit, och efter dragons Carl Åhls tahl, sagt, sigh icke wara des medelst wärdh at sittia i nämden? Resp. at han folgdt honom till skogz at sökia effter hans häst, och funnit honom warit af biörn ihählrifwen och upäten, at allenast något af hudan war i behåld, som såth fast wid skånkarne och bakfötterne, och Jon skaar deth löst, och lade huden i klöfmesen, och intet bedt honom dem flå. Men Jon Mattzson säger honom så sagdt, och fått till swar, at den fahnen som flådt dhet meera, han må flå dhet som qwart är. Anders Andersson i Bredbyn berättar, sigh wara tilstädes enär hästaset igenfans, och såg något af hudan wara qwart, och hängia litet ihop med fötterne eller skånkorne och Holenius badh Oluf Mattzson dem flå, och han swaradt den som giordt deth förr, må dhet giöra nu, men lijka well några små rimssor med knijfwen afskurit, och hudlapparne heemburit. Erik Ersson i Bredbyn wittnade och refererade deth samma. Emoth Erichssons protesterade han, medelst swågerskap. Carll Åhl berättar, Holenius säija uti Ede, det Jon Mattzon skulle hafwa flådt aff skånkarne på en ihählrijfwen häst, och burit heem, där till han nekar, och tilstår sig sagt, honom skurit huden af beenen eller skånkorne, och Åhlen sagdt, lijka mycket wara flå eller skiära af hästhudan. Item at Holenius sagdt, sig hielpa Jon Mattzson at taga skona af samma [fol. 94v] aas, och Åhlen swaradt, honom bordt tija med sådant, och förr än saken warit på tinget, icke will dricka utur kanna med honom. Olof Larsson i Ede berättar Holenius hoos sigh säija till Åhlen, at Jon Mattzon satte sigh neder at gråtha, enär han sågh sin häst wara ihählrifwen, och Holenius bedia honom taga deth som qwaart är af hudan, och sno af skånkorne. Anders Nilsson i Stavre, at Holenius sade till Åhlen i Änge, huru Jon Mattzon greth då han sågh sin häst wara rifwin och upäthin, och sagt till honom, att han har brafwe skoor, och hulpes \åth/ deem löös taga, och at Jon skall bedit honom hålla i skånkorne medan han skulle sno och flå hudan af, och han där till nekadt, och Jon lijkawäll deth giordt, huilcket Holenis tillstår sig sagt.
Saken öfwerlades till fölliande doom.
Emedhan som dragon Oluff Holenius befins inthet meere tallt och sagdt om Jon Mattzon i Wästerulfzåhs än intygadt och bekändt af honom wara giordt, altså finner rätten honom derut-innan intet wara straffwärdigh.
7. Johan Ersson i Rise föredrogh, hurusom Långkiernsmyran af 24 staargålff inom Rijse skatteskogh belägen är, den tijden landet låg under danske regementet medelst ett junckerhåldh som allmogen skulle hålla och hustro Barbru som bodde på Risehemmanet war fattig, och måtte leija för samma junkerhåldh, och utsättia bemelte myra och den sedhan icke igenfått, som nu sökes återwinnas af Faxneldz åboer, under bohlbyen.
Responsio. Genom Lars Ersson, att ett gammalt pergamentzbreef daterat Feria 6:ta post Nativ: D:ni anno 1485 uthwijser huru där medh är beskaffadt, som opwijstes, och lyder, at en twist warit emellan Eskil i Faxnelf (Faxnälden) och Pål i Rise, i dhet at Påhl hafwer tagit ifrå Eskell een slåttermyra som af ållder hafwer legat under Faxnelfden, som Aldenäs hether, belägen Nordan Nälden, och där [fol. 95r] under ber:de tijdh dömdes höra, som fordom warit under Faxnälden, hwilcken actor berättar wara dhen samma som twistas om, och liggia till ½ mihl ifrån Rijse by. Där till Larss Erson samtyckier, och at sådanne exempel mångastädz finnas, och hoppas blifwa med sin uhrminnes rättigheet conserverat.
Enhälligt votum.
Ehuruwäll Aldenäs myra som kallas Långkiernsmyran finns wara belägen i Rijse bydz skatteskogh, och dy där under efter g:l härmelsse prætenderes och sökes ifrå Faxnäldens by. Men såsom besagde Aldernäsmyra är anno 1485 befunnen, då allareda af ållder hördt undher Eskell i Faxnälden, och dömd därtill lyda. Altfördenskuldh kan rätten ingen ändringh där uti giöra, utan i krafft och förmågho af 1 cap. jordebalken L.L. och Kongl. Maij:tz jordeplacat anno 1677, merbemelte Aldenäs myra såsom annan uhrminnes och laghäfdadt ägendom conservera och bijbehålla, oklandtat at höra och lyda under Faxnälden här efter som här till.
8. Peder Månsson i Stavre hafwer stämdt sin granne Anders Nilsson ib:m om någon lötegångh, hwar med så hänger tilhopa, at åklagaren hafwer större rätt å nårra sijdhan effter skatten, och swaranden å den södra sijdan om Nälden och äre så öfwereenskomne och förlijkte, at de beggie å båda sijdorne skohla hwar om annan hafwa sin löthegångh och nyttningh, alt framgient här effter utan åtahl.
9. Peder Ersson i Överhallen och Hallens sochn, kiärade till Moses Andersons sterbhuus i Bäcken och Offerdals s:n om 19 r.d:r, som skole restera på något smidhe, som han i Nårie a:o 1690 till Thomas Haman å hans wegnar bårthandlade, och bekom godz och penningar af Moses handh i krambodan, så at allenast återstod 29 r.d:r hwar med skulle töfwas till åhret efter, emedan som ingen åthgång den gången med smide war, och enär reesan dijt galt till marcknaden, hade han icke tidh dijth reesa, utan förtrodde [fol. 95v] sin swåger Anders Persson i Överhallen, och dränghen Peder Jonsson resten at emothtaga genom Moses Anderson, och bekommo 10 r.d:r och Moses sagt, att med dee 19 kan töfwas, och at Peder Erson offta warit sig meere skyldigh, och sedhan intet råkatz. Resp. sonen Anders Mosesson, at härom i sin sahl. faders skriffter ingen underrättelse finns, och undrer at han icke dhem krafd eller tagit någon zedell där på. Hwartill swaras, at han om hösten 1690 war till Bäcken där om, och då tillbödz beetallningh twå stycken hästar och 2 lass, men kommo intet öfwerens om kiöpet och så blef intet aff, och at dee hade altijdh handell sin emellan, och ingen skrifft gafs å någondera sijdan. Peder Jonsson berättar sigh tiena hoos Peder Ersson, enär Moses sålde bårt hans smide, och burit det in, och något kläde lefwerertes till Moses där på, och han till Peder Erson, som Moses drängh Olof Mårtensson och kan wetta, och åhret effter folgdt Moses til Nårje tillijka medh Anders Peerson at bekomma 29 r.d:r och fått allenast 10 r.d:r, och 19 skulle han lefwerere hemma. Oluff Mårtenson säger sig blij af Peder Larson bedin at hielpa bära in smidet, det han giorde till Tomas Hamans bodh där Moses war, och weeth intet mera där af. Anders Persson i Öfwerhallen berättar, sig wara bedin at fodra af Moses i Nårie 29 r.d:r för något försåldt godz, och eij bekommit meere än 10 r.d:r, och sagt, Peder Erson eij meera begiert där at bekomma. Anders Moseson säger sig sedt där efter i sin faders skriffter och intet funnit, och Peder Erson eij troligit eftersom han een flijtig skrifware war, och med hwar och en hade räkningh per debet och credit, och dy fans skälligt, at han bör å nästa tingh upwijsa sin faders book och hafde räkningh medh Thomas Haman at där aff kan någon uplyssningh och underrättelse inhemptas och ernåes.
10. Peder Ersson i Överhallen fodrade efter Olof Ivarssons [fol. 96r] i Nårie och Näs uti Värdalen, fulmacht af den 3 martij 1694, 6 r.d:r för een bårgadt häst och Olof Larsson i Ede och Olof Hemmingsson, efter Oluff Hemmingsons obligation den 10 october 1692. Oluff Larson föregif:r sig intet där med hafwa beställa, och allenast efter begären obligation skrifwit, och intet caverat, som där uthi intet heller förmälles. Oluff Hemmingson tilstår sigh bårgadt hästen för 6 r.d:r och dem ännu skylldigh wara hwilka han will betalla, enär han får betallningh för halfwa hemmanet i Ulfsåås.
Såsom Oluff Hemmingson tilstår sig wara skylldig Oluff Iwarsson i Nääs uti Wärdahlen 6 r.d:r för een bårgadt häst. Altså erkännes och dömmes han dem till fullmechtigen Peder Erson i Hallen fordersampt at betalla.
11. Olof Hemmingsson giorde påminnelse om halfwa Ulfsåshemmannet som honom tildömd skall wara, och domen icke är wid handen, eij heller protocollet där om, och kan intet skaffa den till rätta denne gången utan till höstetinget, dessutan hafwer åboen Jonas Månsson hela hemmanet nu besådt, och kan intet därifrån hindras. Altså opskiutes saken till höstetinget då däröfwer afsagde doom skall uppwijsas.
12. Lars Nilsson och Nils Ersson i Önet föregifwa Giälesman tillängna sig meera skogh och sloar under ödesböhlet Kläppen än den böör, begiärandes, at wiss skillnad kunde blij oprättadt emellan sin by och Kläppe? Resp. Lars Olofsson och Gunnar Ersson, genom sina mödrar att dee intet meere än som deras förfäder innehafft, sig tillängnadt, som Jon Nilsson i Önet som en g:l man är, weth, och intet där på tallar, utan Larss och Nills som nyss dijtkommit, af Erik Henriksson i Tångeråsen ophissade, och af ållder warit Kläppens skog till Medskog [fol. 96v] kårsset, och däreffter måst åhrligen hålla wägen oppe om winteren. Tångeråsman hafwer sin skogh och slått östnårr om Kläppen in emoth Öneskogen, och emellan Kläppe ödesböle och Tångeråsen, skohla märkien å wästra sijdan finnas, och på östra sijdan allenast Medskoghkårset. Altså tillätz ägandesyen genom gode män walde af Öne, Tångeråsen och Gärde för Kläppe ödesböle, at giöra sigh kunnig där om, och tillsee at kunna med allas samtyckio uprätta wiss skogzskillnad på östersijdan dem emellan.
13. Effterskrefne hemmansåboer anmantes som föllier.
Offerdahl sochn.
– Wästbyn. Jon Månsson, skatte, anmantes på höstetinget tredie gången, och sedan ingen byggning giordt, och dy läth befallningzman till säkerheet opbiuda dess skatträttigheet förste gången.
– Kaxås. Bengt Ersson, skatte, anmantes 3:de gången förledne höst, Gunnar Sjulson dito, och nu upbiudes beggies skatträttigheeter förste gången.
– Landön. Olof Olofsson, skatte, andre gången.
– Liden. Simon Andersson, anmant 3 gånger tillförenne och nu upbiudes til säkerheet skatträttighetn förste g:n.
– Stavre. Jöns Månsson, skatte, anmanes genom tålfman förste gången.
Alsen sochn.
– Bräcke. Måns Ersson, Hof, Anders Simonsson, Kjösta, Nils Mårtensson, alla 3 tilsagde 1693 på höstetinget tredie gången, och alla tree skatterättigheeten opbödz förste gången.
– Rönningsbergh. Halvar Persson, 1693 tredie gången, och skall något bygdt, men skatterättigheeten till säkerheet lijkawäll opbödz förste gången.
– Kluk. Anders Mårtensson, crone 2/3 skatte 1/3, anmant 3:die gången 1693, och nu upbiudes skatterättigheeten af 1/3 förste gången. [fol. 97r]
– Nordbyn. Bengt och Nils Larssönner anmantes tredie gången 1693 och nu upbudhes skatterättigheeten förste gången.
– Östbacken. Olof Andersson sammalledes.
– Landverk. Peder Jonsson, tree tunl. anmantes förste gången.
14. Anders Olofsson i Slåtte kärade till Lars Ersson i Kougsta om halfwa hemmannet i Kogsta, som han af Olof Olofsson kiöpt hafwer, och är dertill obördig? Resp. att han dhet med win och wittnen kiöpt för 102 d. 16 öre, och det på tree laga ting utan klander upbudit, nembl. den 19 octob. 1691, den 30 januari och 25 october a:o 1692, och allenast observerat, at så wida dhet uthom börden såldt är, at dhet skulle heembiudas Kongl. Maij:t och cronan, som i protocollen richtig finns, och på köpebrefwet annoterat är.
Enhälligt votum.
Såsom Larss Erichson hafwer med win och wittnen köpt halfwa hemmannet i Kogstadh af 2 tunl. skatte utaf Oluff Olufson för 102 d. 16 öre s.m:t den 9 februari a:o 1691, och deth på tree laga ting, nembl. den 19 octobris a:o 1691, den 30 januari och 25 octobris a:o 1692 upbiuda och kungiöra låtit utan klander, och så wida han där till obördig är, reserwerat och förbehållit Kongl. Maij:t och cronan dess lösn, och där deth icke warit, der på bekommit doom och laga fångzbreeff, och hafwer altså Anders Olufson försummadt sina fatalia och bördzrätt, och efter 2 cap. jordabalken L.L. ingen macht der på widare talla, och Larss Erson bijbehålles der medh, så frampt Kongl. Maij:t icke i nåder behagar låta dhet inlösa.
15. Olof Larsson i Vången fodrade af Erik Pedersson i Valne 2 dahl. s.m.t, bestående af en specie r.d:r som han skulle taga af Jon Larsson i Öd i Färila sochn och Helsingelandh på sine wegnar, och 1 dal. s.m:t som resterade på deras handell och kiöpenskap. Resp. att han intet låfwadt kräfia hans r.d:r hoos Jon Larson i Öd, och icke eller den bekommit, och at han giordt räkning i winthras, och icke blifwit skyldig full 1 dahl. s.m:t, då Oluf begynt kräfia [fol. 97v] betallningh för twå st. lijar, som förr wore betallte, och med swordom dhet wille besanna, så bekänner han sig bedia sin moder låta honom bekomma 3 d. k.m:t dhem Oluff inthet wille emoth-taga, efftersom han 2 d. s.m:t för r.d:rn intet bekom. Warandes Jon i Ö än i lijfwet, och kan weetta, hwilken af dem r.d:rne bekommit, och at Erich gifwit Oluff Pärson i Öd, i Bergh sochn 24 öre s.m:t på 2 st. lijar och skulle hafwa en dal. silf:rm:t.
Enhälligt voterande.
Aldenstundh Oluff Larson icke kan öfwerbewijsa Erich Pedersson, hafwa låfwadt å sine wegnar upbära af Jon Larson i Öö uti Färilla sochn 1 r.d:r specie, eller den handslagit, och Jon Larson än läfwer, och kan wetta om Erich Pederson den fodrat och bekommit. Altså kan därtill intet giöras, förr än säkert bewijs kommer af Jon Larson därom. Och så wida Erich Peerson föregifwer, sig till lijernes inkiöp hoos Oluff Peerson i Öu uti Bergh sochn gifwit 24 öre s.m:t för sedermeera bekomne lijar, och Oluf Larson där till nekar. Hwarföre måtte därmed beroo till smedens Oluff Peersons bewittnande, och Erich Pederson finns imedlertijdh skylldig betalla till Oluff Larson 8 öre silf.m:t.
16. Dragon Henrik Krafft kärade till Peder Olofsson i Tossberg om een koo som han egdt, och Peder hade födt om winteren halft för betallningh och halft för det han skulle hafwa halft gangn af henne, och han henne så illa födt, at hon kommande till fäboderne strax wid wallen på släta marken stört, och han intet budh därom fått, förrän hon war dels af hundar upäten. Resp. att han kohn födde så wäll som sine egne och dee andre, och Krafftens wecka waar enär dee buförde, och kommo till wallen om torsdagzafftonen och dhen weckan borde hans hustru syster, hustru Karin Gunnarsdotter gieta kohn, som hade Nils Gunnarsons boskap at walla, och om fredagen omkom kohn, och dy intet skyldig därtill. Anna Östensdotter som skulle walla Peder Olufsons, berättar sig intet böra dhen weckan walla Krafftens ko, utan Karin som efter [fol. 98r] middagen intet gått åstadh, och boskapen lijkawell folgdz till skogz, och Krafftens ko kommit ifrå dhe andra, och fastnadt uti een dy, och om afftonen sökte hon och Karin effter henne och intet funne förän andra dagen, och håller sig därutinnan oskylldigh, och att Karin mölkade kohn om affton och middagen, och om wäl warit, alt till lögardagzmiddaghen, då Peder Olufsons skulle henne miölka. Actor, at Pädher Olufsons skulle henne walla så wäll den ena som andre weckan, hwar till han och pijgan nekar. Actor föregifwer sin hustru hålla sig där widh, att buföringzweckan hörde Peder Olufsson till, och han som tillförenne nekar.
Såsom twisten om förkomne koo emillan dragon Henrich Krafft och Peder Olufson, intet kan med dom afhielpas, förän wissheten ernåes uti hwilkens wecka kohn omkom och störter, och om dee skulle hwar sin wecka henne walla låtha, hwilket pröfwes intet kunna skee, förr än hustru Karin Gunnarsdåtter och pijgan Anna Östensdotter kommer till förhöör och mundz, som å näste laga ting bör skee.
17. Dato aflade Gudfast Mattsson i Stavre sin sexmans eedh å bok.
18. Erik Gudfastsson i Mällbyn och Mattmar sochn tiltaltes för dhet han d. 4 martij dom. remin. hafwer hyst een förrymd passlös persohn, Johan Olofsson Spännare, och ett hans medhafd qwinfolk, Anna Jonsdotter ifrå Wästmanland? Resp. att dragonerne Anders Frimodig, Nils Holenius, Jöns Liljia och Anders Hägg kommo till honom inemoth medafftonstijdh, och inemoth afftonen gick Holenius och Lillian uth och hade den fremmande medh sigh in och accorderade med honom at blifwa dragon i Henrik Finnes ställe, och effter en timas förlåpp, alla folgdz ut, och altså kunde han sig intet därom bekymbra, utan tänchte honom wara rätt i sitt ährende, och kunde wäll i kyrkian see en fremmande, och mente dhet wara någon dragon ifrå något annat compagnie. Nillss Holenius berättar sig råka Johan Spännare uti Kvitsle by, där han öfwer nattan hoos Henrich Finnes bonde och swärfader Anders Jeppesson warit och sade [fol. 98v] sig warit dijth wijsth af ziergeanten Erich Järling, at komma i Henrichs ställe, och frågadt effter hans quarteer, och med grannarne folgdz till Mattmars kyrkia, och sedhan till Qwissle igen, och åter tilbaka och så till Mälbyen och Erik Gudfastssons gårdh, där dragonerne såto, som honom blefwo warse, och Holenius gått uth på brohn och hade honom in effter Frimodighz begäran, som är Henrich Finnes swåger, som giorde dhet afftal med honom, at enär han skulle antagas för Henrich, at taga sitt quarter i Åse, och Frijmodig komma till Qwissle hoos Anders Jeppesson, och sedhan pass efter een tijmas förlåpp gått där ifrån till änkian hustru Märit Nilsdotter i Ugård, men Spännaren först till Oluff Mattzon som bruka samma förstuga till sin stufwa, där han sade sig tagit huus, och hafwa sin bylta och saker, och strax där effter kommit till dem uthi hustru Märitz stufwa, derest han medh Frijmodigh fulkombligen giorde afftahl om quarteerbytet, och sedan gått in i Oluf Mattzons stufwa, och Holenius gått heem till sitt quarter i Qwissle.
Olof Mattsson i Ugård berättar sig dhen tijden wara till Nårie (som betygades sant wara) och at Anders Frimodig och een till kommit om aftonen sedhan folket lagt sig, in i hans stufwa och lagt sig på benken, och förr än gårdzfolket upstijgit, för utgått, tänkiandes honom och wara dragon, men Holenius berättar, dhet Spännarens medhafde qwinfolk låg före i Olofs stufwa. Hustru Märit Nillsdotter, at dragonerne kommo om afftonen at talla medh fählmännen ifrån Nårie, och hon frågadt dem om den fremmande dee hade med sigh, och dee swaradt, honom skulle komma i Henrich Finnes ställe i Qwissle, och hon intet kunde meera läggia där om, och sedan gått der ifrån, och den fremmande gått i Olof Mattzons stufwa, där hans qwinfolk war och låg. Ziergeant Erich Järlingh hafwer sitt quarteer i Oviken sochn, och Qwissle by hörer under Hallens tinglagh, därest Anders Jeppeson boor, som honom hyst. Johan Spennare först om söndagz affton kommande [fol. 99r] ifrå Qwissle, begärt huus hoos Jon Nilsons hustru i Ugård och hon sedt honom i kyrkian, och frågadt om han hade pass och han intet därtill swarat, utan gått uth och der ifrån.
Resol. Så wida ziergeanten Erich Järlingh, föregifwandes hafwa den förrymbde och ertappade Johan Olson Spännare gifwit anledning at blifwa dragon i Henrich Finnes ställe uti Quissle, och han des medelst skulle fått passera fritt så af bönderna som dragonerne, och hos Henrichz bonde och swärfader Anders Jeppeson i Quissle så om lögar- som söndagen warit, och ziergeanten Jerlingh logerer i Owijkz tinglagh, och Quissle hörer under Hallens tinglag, och huar och een bör in foro competenti examineras. Altfördenskuldh kan saken nu intet med doom afhielpas, utan måtte beroo till dess ofwannembde persohner och flere, som honom i Hallens tinglagh kunna hafwa hyst och låtit passera, blifwa förhörde.
19. Måns Nilsson sochnstuguman, fullmechtiggiord af sahl. förarens Mårten Nilssons broders Halvar Nilssons sönner, Nils, Grels och Erik Halvarssönner boende i Nårie, at fodra deras faders arfsrätt i halfwa hemmanet i Ugården, uti Mattmar sochn. Nembl. hans jordepenningar i Ugården 17 r.d:r 24 öre s.m:t. Sedan uthlöst sin broders son Nils Bengtsson medh 12 r.d:r och en koo för 3 r.d:r, facit 15 r.d:r. Till sin syster hustru Gunilla Nilsdotter 6 r.d:r som boor i Nårie, till Göran i Brasta för åboet i Ugården 7 r.d:r. Summa 45½ r.d:r. Och detta efter Halfwar Nillsons berättelse uti sin siukdom d. 1 maij 1681, attesterat aff Nils Pålson i Berge och Måns Persson i Berge med nampn och bomerken skrifwit och underskrifeit, iemwell och af sochenskrif:n Lars Olofsson Bolenius. Hwar till hustru Märit Nilsdotter på sina barns wegnar af senare kullen, och Olof Mattsson på sin hustrus Märits swaradhe, att Halfwar brukade gården några åhr ¼ af hela hemmanet, och sidsta åhret a:o 1675 blef så fattigh, at han illa brukade hafde ¼ [fol. 99v] och intet mechtade uthlagorne betalla och dy måst, som större dehlen hade, dem betalla, och han blef huusman i Slåtte och uti ett opsattz den 3 october a:o 1685 opförer skyldigh wara 17½ r.d:r, och för dhet Mårten gått soldath för halfwa gården 3 r.d:r. För systren Gunnillas arfspart i gårdhen 11 r.d:r, Halfwar fått ett ungt stodh för 1½ r.d:r och af Mällby gårdzbyte hafwer Halfwar upburit 12 r.d:r hwar af Mårten tillkom 3 r.d:r och 3 r.d:r på systren Gunnills weg:r som arfde lijka som een broder. Facit 6 r.d:r, hwilket Erik Gudfastsson i Mäll¬byn betygar sant wara. Dessutan påfördt Halfwar 3 orth, hwar om hustru Märit ingen wetskap säger sig hafwa, och måtte wara skiedt, förr än hon blef gifft. Sedan opföres wara betallt till hustru Cissla i Mellbyen 4 r.d:r och befins Halfwar Nillson dem af henne länt till åboet åth Jöran Johanson, och satt en half mällingh åker i pant at bruka, efter obligation af d. 13 april 1675, hwilka 4 r.d:r Mårten Nilsson d. 13 aprilis 1679 efter quittens betallt. Halfwar hafwer och länt aff Anders Andersson i Krokom till åboetz betallningh 4 r.d:r och Mårtens hustru Märit dem betallt d. 6 juli a:o 1675, hwartill fullmechtigen swarade, sigh intet förstånd där om hafwa och upwijste ett quittens daterat i Wike d. 24 martij 1694 af Nils Bengtsson på 22 d: 16 öre s.m:t för sin faders jordepenningar i Mällbyn med ett bomerkie XX utan verification, och skrifwit af dragon Rymonius. Anno 1681 är Halvar Nilsson genom döden afgången. Sonen Nils war tredieman och rymde till Nårie a:o 1677 näst för än infallet skedde, och folgde dem tilbaka hijt och sedan wäst öfwer. Sonen Grelss och Erich begifwit sig åth Nårie förr än ofreden blef och ingendere någon arff effter faderns dödh prætenderat och sökt. Deras syster Brita Halfwarsdotter, Måns Nilssons hustru hafwer stadigt warit här i landet, och ingen förmyndare förr än hon blef gifft hafft, och nu söker sina jordepenningar. A:o 1670 den 22 martij hafwer gode män warit kallade till Ugården, då hafwer landbonden Göran Johansson [fol. 100r] bewijst, dhet Mårten Nilssons förra hustru Kerstin Mårtensdotter fått på hemmansköpet 3 r.d:r och 3 r.d:r hade han betallt för resterande uthlagor på hennes wegnar, och 9 r.d:r tillordnades honom för sitt åbo, hwilka 15 r.d:r Halfwar skulle honom betalla, och finns at han länt af hustru Sissla i Mällbyen 4 r.d:r och af Anders Anderson i Krokum 4 r.d:r hwilka 8 r.d:r Mårten Nillson hafwer betallt. Half:r i sin upsattz opfördt till åboet hafwa betallt 7 r.d:r men Jöran Johanson är icke tilstädes, som penningarne skulle hafwa, at betyga af hwem han dem fått. Sedan, at Halfwar intet kan graveras med dee 3 r.d:r Mårtens hustru på jordepenningarna upburit, icke eller med dee 3 r.d:r som resterade på utlagorna, och Jöran för henne betallt. Mårten Nillsons barn med hustro Märit äre 6 st., 4 gåssar och 2 döttrar, alla omyndige, och inga förmyndare hafwa, som bör skiee efter lag och desse utsees dertill, nembl. barnsens syskonebarn Nills Bengtsson i Vike och Rödöns sochn, moderbroderen Lars Nilsson i Helgesund uti Hallen sochn, Gudfast Ersson i Gräfte och Mattmar sochn som med dem är tremänningh, Lars Nilsson i Öne och Offerdals sochn som är moormoders broder, hwilka åligger wara bekymbradt å barnens wegnar at kunna med skiähl och wittnen bewijsa å nästa ting, at Halfwar Nillson af Mårten Nillson niuttit opförde poster d. 3 october 1685, då Jöran i Brastad och böör wara tillsädes at gifwa wid handen, af hwem han upburit 15 r.d:r efter giordt sluth den 12 martij 1670, och enär rätten blijr där om underrättadt, skall dom föllia emellan Halfwar Nillsons och Mårten Nillssons barn.
20. Nils Gunnarsson i Tossberg upbödh förste gången Lars Olofssons odallshemman i Tåssberghz södre gård 1½ tunl. för 85 d: 16 öre s.m:t som utom börden är såldt, och förbehålles cronan till lösn.
21. Jon Mårtensson i Ubyn upbödh tredie gången ett halft hemman ib:m á 1 tunl:d som han inbördat af sahl. Grels Halvars bröder för 64 dahl. s.m.t som dem till arfs fallit är, och dhet oklandradt. [fol. 100v]
22. Torbjörn Simonsson upbödh förste gången Margareta Flodalinæ hemman i Bergom, den östre gården, af 3 tunlandh, som han kiöpt af dess arfwingar för 110 dal. s.m:t efter köpeskrifftens lydellse, daterat Frössöön och Wästerhuus d. 29 martij 1694 med hand och segell verificerat och underskrifwit, och det utan klander, dåch så wida hemmannet är såldt utom börden, förbehålles det Kongl. Maij:t och cronan dess lösn, der icke någon af börden deth i rättan tijdh klandra och inbörda will.
23. Olof Olofsson upbödh tredie gången Matts Olofssons hemman i Rönningbergh wästerste gården á 1½ tl:d för 75 dal. s.m:t som han inbördat utan klander.
24. Nils Stensson i Offne warit förmyndare för Lars Nilssons dåtter i Gräfte, Märit Larsdotter, och är dödh blefwen och i hans ställe förordnas till förmyndare Nills Jacobsson i Storgården, som är med Märit i andra och tredie ledh skyld, och äger för henne och dess ägendom talla och swara som lag och Kongl. Maij:tz förmyndareordning biuder.
25. Göran Johansson i Brasta och Hallen sochn lagstemd at swara för opburne 9 r.d:r för åboet på Mårten och Halvar Nilssönners halfwa hemman i Ugård, och warit i Mällbyn förledne måndagz, och sagt sig eij gå där efter. Och ehuruwäll inga förmyndare för Mårtens senare barnkull warit förordnade, förr än nu, och i dhet anseende intet kunnat afdömmas, så har han lijkawäll bordt lyda stembningen och afwachta rättens utslagh. Så dömmes han för tredsko och olydno at bötha efter 33 cap. tingmålabalken 3 mark till treskiptes, och comparera å nästa laga tingh.
26. Nills Månsson Helleberg, hafwer stämdt genom lensman Christiern Pedersson i Hallen, Mårten Olofsson i Mårdsund för 14 d: 14 öre och 16 pgr s.m:t som skola restera på deras [fol. 101r] handel efter fattadt räkningh den 14 maj 1688, huar upå Mårten giordt contrarächning d. 21 maj 1688, och erkänner förra rächningens debet 49 d: 4 öre s.m:t, men in credito afförde 100 al. lärfft 6 2/3 dal. s.m:t opförer han á 8 d. och ehuruwell actor föregifwer sigh med wittnen kunna bewijsa, sig budit honom deth igen, om han icke wille sälliat för 6 2/3 d. och han låfwadt igenlösat för 6 2/3 d. men icke hållit ordh, dåch at slippa action beräknar han deth för 8 dal. s.m:t. Lijnet har han opfördt för 2 dahl. och en hatt för 2 dahl. s.m:t som intet meera war wärdt än 1½ d. och förskrefne anseende berecknas lijkawäll á 2 dahl. s.m:t. Ena byssan kommer och i lijka consideration och beräknas á 2 dal. Men den andra bössan som hans son Måns tagit och icke war i hans bröd, kan han intet sig påtaga, och Måns föregifwer sig den fått för 3 d. s.m:t som resterade på deras priuathandell. Måns säger sig och af honom fått en myssa för 6 öre för några lappwarur, och af Jon Larsson i Ede upburit 2 dal. s.m:t, som rächnades för een slädha som togz af Måns i Viken till ena lasset, och låfwades skickas heem som eij skiedde, och Måns derföre måst den betalla med 2 d. s.m:t. Lensman Anders Ersson Bångh betygar Mårten fått citation och af mothwilliogheet sig absenterat. Altså efter Kongl. Maij:tz stembningzplacat a:o 1692 fans skälligt, at liquidera slutelligen med dem, och icke påbörda Nills Månson deth hans son Måns, som icke war i hans brödh bekommit på egen handell, däruti Mårten giörs godt lärefftet, lijnet, hatten och bössan efter egit utsatt wärde, tillijka medh 3 dal. 4 öre s.m:t till lensman som giör tillsammans 6: 14: 16 pgr s.m:t och blijr pro resto 8 dal. s.m:t hwilka Mårten Olufson dömes fordersampt betalla, och hafwa macht at sökia Måns Nillson för emothtagne bössa och myssa, iempte opburne 2 dal. af Jon Larsson i Ede, som han bäst kan och gitter, som sluträkningen utwijser.
Sluträkning emellan Nills Månson i Hellberg och Mårten Olson i Mårtsund. Effter Nills Månsons räkning:
Mårten skyldigh – 14:14:16.
Emotstående summa giöres [fol. 101v] sålledes betallt. Nembl.
På lärefftet 4 d. k.m:t …. 1: 10: 16
På lijnet …. -: 16: –
På hatten …. -: 16: –
På byssan …. 1: . : –
Af lensman Anders Ersson Bångh …. 3: 4 : –
Pro saldo blifwer Mårten Olufson skyldig emedan som een byssa och en myssa och 2 dahl. s.m:t hoos Jon Larson i Edhe icke kunna påbyrdas Nills Månson, som sonen Måns på egen räkningh fått och Mårten söke Måns derom som han bäst kan och gitter …. 8: – : –
Summa 14: 14: 16
27. Jeppe Grelsson i Finsätt kärade till Olof Larsson i Vången, för dhet han hafft 1693 om winteren hans häst till Nårie, och skulle derföre gifwa 6 marck s.m:t, och kommande dijt honom utan tilståndh bårtbytt uti ett stodh deth han wäll bekom, och hade till förledne höst, då Oluff uti sin frånvaru tagit deth heem till sigh, och ingen lega eller betallningh för bårtbytte häst gifwit, som oförswarligit och olydellligit är. Resp. at han blifwit ombedin at taga hans gl. kamp till Nårie at bårtbytha, det han giorde, och förmådde han eij draga mathspan och fodret under wägen längre än till Undersåkers sochn, därest han måtte töma uhr skrinnan och låta honom gå så godt som löös öfwer fiällen, och på Löfångers marcknan bårtbytte uti ett stodh, och gaf 10 orter efter dansk räkning emellan, och Jeppe wid heemkomsten deth tagit, och låfwadt der på gifwa korn, där till han omsijder bejakade, och måst för nöd skuldh sålledes försäkra honom om 15 d. k.m:t, men sedan tenkt sig något få där på niuta för det stoet drog hans lass heem. Oluf i Håff berättar Jeppe låfwa Olof Larsson i Trångh uti augusto 1693, där han icke får sin betallning innan 14 dagar, skulle han så [fol. 102r] taga stoet igen, deth Olof Nilsson i Mo berättar sigh litet där effter af honom höra, och thertill med, at Nils Nilssons gåsse sedan dijth till honom om penningarne skickades, och fått till swar, at han inga penningar hafwer och at han må taga stoet igen, deth han sedan giorde, och sållde till lensman Anders Bångh för 16 d: 16 öre k.m:t. Parterne förlichtes sålledes, at Oluff Larson skulle gifwa Jeppe – 16 öre s.m;t hwar om dee handsloges.
28. Måns Kjelsson i Hållbacken beswärade sigh öfwer Jon Olofsson i Offne och Nils Grelsson i Kluk, för deth dee willia låta honom wara deelachtig i böterne som pålades för deth deres wallfolk icke angifwit seende skogseldh wästnårr Uplandzfäbodarne som intill deras gräntzsa. Resp. att hans twenne systrar wore äfwen där och hafwa wäll elden som dee andre sedt, men actor säger, den eena nekadt där till, och frågar allenast om huusbonden bör i sådant fall böta eller dee som deth försummadt. Williandes icke dess mindre betalla dess 1/3, och intet beräkna. Altså hafwer han intet fogh at i deth målet tillkalla Jon Olson och Nills Grehlson, utan dem som öfwerträdt Kongl. Maij:tz nådige förbudh.
29. Måns Nilsson i Helleberg tilltaltes efter ven. consitori breff af den 22 januari 1694 till pastorem mag. Abraham Burman, för dhet han gått i kyrkian, sedan han en dagh för lönsk läger stådt på plichtepallen, och borde stå een söndag till och absolveras, och deth oachtadt gått i kyrkian och satt sig på lächtarne wid trappan. Resp. at han een söndag stådt, och blef tilsagd där på fölliande söndagh och stå och till den ändan sigh dijth förfogadt, och enär kyrkioheerden kom, och intet bleff förwissadt huru civilböterne skulle blij betallte eller om dee wore clarerede, läth han säija at det kunde den dagen icke skee, och han intet bättre wiste, än stijgit in genom dören, och satt sig bak på lechtarne [fol. 102v] widh trappan och sedermeera stådt een söndagh till och bleff absolverat, beklagandes sitt oförstånd derutinnan, och tillbiuder willia gifwa till kyrkian 3 d. s.m:t och där Gudh hielper honom framdelles till medell, will han ihugkomma Gudz huus med meera, huar medh rätten låter beroo, och om h:r pastor icke der medh kan wara nögd, stående honom fritt å nästa tingh derföre wijdare lagföra, och afwachta rättens uthslagh.
Ting den 1 till 4 oktober 1694
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:15a, fol. 227r-238v. ÖLA.
Anno 1694 d. 1, 2, 3 och 4 october, höltz laga höstetingh med allmogen af Offerdals tinglagh, närwarande befallningzman welbet:d Lorens Bachman, och desse såtho i nämden:
Peder Månsson i Kaxås Per Olsson i Tulleråsen
Olof Nilsson i Mo Måns Persson i Berge
Jon Nilsson i Ugård Nils Torkelsson i Glösa
Jon Pålsson i Bångåsen Nils Andersson i Kjösta
Måns Andersson i Västbacken Erik Pedersson i Valne
Jon Mårtensson i Öbyn
1. Dato uplästes Kongl. Maij:tz förr specificerede placater.
2. Olof Mattsson i Ugård tilltallte Nils Torkelsson i Glösa för 15 r.d:r á 6 mark s.m:t som Peder Larsson i Hof på hans löffte för twå åhr sedan fått tilträde i Håfsgårdehn, där uti hans moder inlagdt bemelte 15 r.d:r som Peder betalla skulle och inget efterkommit. Resp. att han gått i löffte, men icke låfwadt dem betalla på någon wiss dagh, utan där Peder icke skulle wara mechtigh därtill, som han kan wara och är bofaster, och har både crettur och åhrswäxt. Actor at Nills låfwadt gifwa penningar, huar till han nekar, och Måns Persson i Berge betygar honom inte låfwadt betallningen, utan caverat. Peder Larson tilstår debet, och undrager sig intet betallningen efter handen och at Oluff Mattzon brukadt gården och ingen byggnad giordt. Warandes intet stemder af honom eij eller honom stembt hafwer.
Enhälligt votum.
Såsom Oluff Mattzon intet kan öfwerbewijsa Nillss Tårkellson hafwa låfwadt betalla hans moders inlagde 15 r.d:r i Håfhemmannet, utan caverat för Päder Larson som dhet tilträdde, och ingen wiss dagh blifwit förelagd, enär dee skulle betallas, eij eller nekar Peder Larson sig dem wilia efter handen betalla. Altså finner rätten skälligt, att Oluff Mattzon bör sökia principalgäldenären Peder Larson, och där han icke hafwer något at betalla skulden medh, så skall Nillss Tårkellson medelst sitt löffte betallat, men i medler tijd wara der med förskont. [fol. 227v]
3. Erik Larsson i Kjösta på sin moders wegnar, krafde Anders Jeppessons arfwa i Kvitsle för resterande gäldzfodran på länte 15 r.d:r specie, som Lars Ersson till Anders Jeppeson förlengst och för 30 åhr sedan hafwer länt, och återstår 11 r.d:r och på interesset 8 d. s.m:t och een koo för 4 d. s.m:t, huar å Anders fått 2 dahl. s.m:t, en oxe för 3 caroliner, ett renskin för 24 öre s.m:t och contant 24 öre s.m:t. Resp. mågen Henrik Jacobsson, at skulden war 15 r.d:r á 6 mark s.m:t, och därpå betallt 8 d. s.m:t och een koo för 4½ d. s.m:t och tagit oxen för 2 d. 8 öre s.m:t, ett reenskin för 24 öre och contant 28 öre dito, och gifwit åhrlig interesse 3 ort efter dansk räkning., men actor, at han intet meera än en dahl. s.m:t åhrligen till interesse begiert och fått. Hafwandes intet wittne, at Anders Jonsson fått på kohn 2 dahl. s.m:t. Men Henrich föregifwer rustmestaren Olof Holm wara tilstädes, enär Lars bekom kohn och oxen, och hörde köpet tillijka med Anders Mårtensson i Oviken, förståendes om oxen. Henrich kan sig icke påminna om annat än han fått 1:28 öre men icke 24 öre, och där uti ett gamalt båckskin, huartill nekas. Henrich påstår at rustmestar Holm weth berätta, at Larss Erson fått kohn och oxen på capitalet, och at interesset betalltes åhrligen.
Samptel. votum.
Angående Larss Erichssons änkias fodhran i Kiöstad af Anders Jeppessons i Qwissle, så är twistigt först om länte 15 r.d:r warit specie eller courant, som åklagaren åligger bewijsa. Sedan bör Henrich Jacobson med rustmestarens Oluff Holms intygande bewijsa lefwererte koo wara antagen för 4 d. 16 öre s.m:t, och intet derpå opburit tillförenne 2 dahl. s.m:t, iembwäll och at oxen antogz för 2 dahl. 8 öre s.m:t, och om rustmestaren weeth, antingen giorde lefwereringh skedde på capitalet eller interesset och enär det är effterkommit, skall rättens utslagh och doom föllia.
4. Effterskrefne angifne illa bebygde hemmansåboar opropades, nembl.
Offerdal sochn.
Västbyn. Jon Månsson, skatte, dess skatterättigheet upbödz andre gången.
Kaxås. Bengt Ersson och Gunnar Sjulsson, dito andre gången. [fol. 228r]
Landön. Olof Olofsson, skatte, tredie gången anmant.
Liden. Simon Andersson, andre gången upbudit.
Stavre. Jöns Månsson, skatte, andre gången förmantz.
Alsen sochn.
Bräcke. Måns Ersson. Håff. Anders Simonsson. Kjösta. Nils Mårtensson, alla tree deras skatterättigheeter opbiudes andre gången.
Rönningsberg. Halvar Persson, skatte, andre gången upbudit.
Kluk. Anders Mårtensson, crone 2/3, skatte 1/3. Skattedelen opbiudes andre gången.
Nordbyn. Bengt och Nils Larsönners skattehemman andre gången dito.
Östbacken. Olof Andersson, sammalledes.
Landverk. Peder Jonsson, tree tunland dito.
Rise. Lars Larsson, andre gången formant.
Ryttare rustningshemman. Offerdahl sochn.
N:o 7, Ede, 3½ tunland skatte, anrde g:n anmant.
N:o 10, Västerulfsås, 2 tunland skatte, dito.
N:o 11, Utgård, 1 1/3 tunl. 2/3 skatte, en dehl crone, dito.
N:o 12, Stavre, bebos af twenne, 4 tl. skate, dito.
5. Anders Jonsson i Östbacken tiltalte Olof Anderssons änkia Gertrud Andersdotter at få inlösa halfwa hemmanet ib:m af 2 1/3 tunl. skatte eller blifwa uthlöst, eftersom dee beggie intet kunna sigh där wäl begå och förlijkas, helst och emedan som hon intagit een huusman Anders Anderson ben:d, som i skogh och mark slår och bärgar så mycket, at han föder tree stycken koor, och han som bonde är, och skattar icke fleera än 4 st. dito, aldenstund skogzslåtten icke är deelt. Rs. at Anders Olufson war hennes swärfader, och enär han dödde, skulle äldste sonen Anders Andersson besittia gården, som han eij mechtade, och dy sålde till hennes man, sin broder Olof Andersson halwa hemmanet, och dess andre halfwa behölt broderen Nils Andersson som deth sållde till sin swåger Jon Olofsson, actors fader. Warandes änkians barn af brodern och åklagaren af systeren, beklagandes hustro Gertrud, at han huarken bygger eller hängnar, som lensman och flere sedt hafwa. Actor har een medarfwe och broder Erich Jonson om sina 13 åhr, och bäggie äga odalsskatträttigheeten i halfwa gården emedan som modren tagit lösn af broderen Anders Anderson, [fol. 228v] och hennes man Jon Olufson bårtbytte sin odallsjordh i Wästbackan till Östbackan och nu omtalde halfwa hemmanspart. Upwijsandes hustru Gertrudh een wittnesskrifft af d. 11 april 1675, hurusom Oluff Anderson hafwer qifwit sinom broder Anders Anderson för sin arfspart och afgångzpenningar i Östbacken 68 r.d:r 1 ort etz. Actor har brukadt halfwa gårdhen fem åhr, och nekar intet swara till sina åhrs byggnad, om något skulle fehlas och återstå.
Enhälligt votum.
Såsom Anders Andersons barn äre af broderen och bördige till Östbackzhemmannet af 2 1/3 tunlandh, och possidera dess halfpart, och Anders Jonson är född af systran, som utlöst är, och hennes man Jon Olufson den andra halfwa deelen af Oluff Andersons broder Nills Anderson sig sedhan tilhandladt huilken sonen Anders Jonson i fem åhr brukadt och begärer inlösa hela hemmannet eller blifwa uthlöst och taga lössn. Och aldenstundh sådanne små hemman i synnerheet intet böre klyfwas, och Oluf Andersons barn äre af broderen, och Anders Jonson af systran, så finner rätten skälligt, at Anders Jonson och hans broder Erich Jonson bör taga lösn effter mätismanna ordom, lijkmätigt 3 cap. jordab. L.L. och Kongl. Maij:tz resolution gifwen samptel. allmogen på richsdagen 1680 och dess 30 §. Warandes Anders Jonsons skylldigheet at swara för 5 åhrs byggnad och hängnad, som gode män widh hans afträde i laga tijd böre skiärskåda och wärdera.
6. Hustro Gunilla Larsdotter i Vången och hustru Agnes Larsdotter i Kjösta genom sina sönner, fodrade sine jordepenningar af broderen Nils Larsson i Nordbyn 60 d. s.m:t och wore twenne bröder och tree systrar, och systren Märit war gifft och dödt barnlöös. Resp. att han nekar dem icke sin lösn, men intet kommit fullel. öfwereens huru hög den bör wara. Actores, at på bytet aftallades, deth gården skulle inbördas med 160 r.d:r á 6 marck, huar efter Gunnar Larsson af broderen Bengt, bekänner sig få lösn. Nills Larson föregifwer, sig gifwit sin sahl. syster Märit på hennes lösn 10 r.d:r ringare en ort, och enär hon afledh fans där mycket litet till bästa, och mannen Peder i Så uti Åre sochn, uthlåfwadt willia skaffa bekomne 9 ¾ r.d:r jordepenningar tilbaka, huaraf Gunnar bekänner sigh [fol. 229r] fått 9 ort och 9 öre s.m:t på sin broders part, och systrarne 9 ortt. Men Nillss skall ännu sin betallning icke fått. Actores neka intet wilia på sin fodran afkårtha opburne 9 orter i Så, och Nills Larson nekar icke heller dem gifwa 40 r.d:rs lösn, allenast han får deth giöra efter handan, och kommo öfwereens, at han inom åhretz förlåpp, skall betalla halfparten, och därpå fölliande åhr dhen andre halfparten.
Enhälligt votum.
Såsom afftalat är, at Nillss Larson skall uthlösa sina systrar Gunnilla och Agnes Larssdöttrar uth ur fadershemmannet Nohlbyen med 40 r.d:r som är 60 dahl. s.m:t och där på kårtha och afräkna 2 ¼ r.d:r som är 3 dahl. 12 öre s.m:t huilka dee af Peder i Så på Nills Larsons utgifne jordepenningar des lösn till systran Märit som dödde barnlöös hafwa upburit, och därtill med kommit övereens, at halfparten skall betalas inom åhretz förlåpp, och andra halfparten åhret der efter, huar med dhet förblifwer, och på dhet han må sielfmant deth efterkomma, och intet förordsaka widare beswär, så sättes efter Kongl. Maij:tz stadga 1669 5 dahl. s.m:t wijte för Nills Larson, om han icke fulgiör giorde afftahl på föresatte tijdh och terminer.
7. Olof Michelsson och Håkan Månsson i Åse kärade till comministrum h:r Peder Ranklöf i Trång om skogztracten som löper neder för Åsans by till Stoorsiön och twå laduängh wästanföre som skolla hördt till Åsan efter gamble männens Jon Hemmingsons i Hållbacken och Grels Månssons ib:m berättelse, som för sin höga ålder och synlöösheet skuldh icke kunna till tinget komma, och däruti wittna. Resp. at han intet bör swara Oluff Michelson, som ähr allenast gift till Åsan, och intet där äger, utan hans styfbarn, och deras förmyndare. Erik Nilsson i Mo och Olof Larsson i Vången, som intet action antagit eller giordt Oluff Michelson där till fullmechtigh, dhet Oluf tilstår, men Håkan som är odalsman undrager han sig intet swara på sin hustrus wegnar och andehl i Trång men inthet på sina styfbarns, utan dheras förmyndares wettskap och tillståndh. Men aldrigh skall någon kunna bewijsa samma ägor hört och lydt till Åsan. [fol. 229v]
Enhälligt votum.
Alldenstundh Oluff Michelson intet är aff sine styfbarns förmyndare, som äre ägande till större delen af hans åboende hemman fullmechtig giordh, at agera emoth Trångzarfwingarne om een skogztract eller kijhl nedanför Åsan till Stoorsiön och twenne laduäng wästan före. Icke eller tillijka medh Håkan Månson kan uppwijsa några skiähl till angifne klagemåhl och prætension, utan föregifwa, at Jon Hemmingson och Grehlss Månson i Håhlbacken skola därom wettenskap hafwa, och icke kunna för hög ålder skull och dels blindheet och fehl på synen komma till tinget at wittna derutinnan och comminister wällärde h:r Peder Ranklöf allenast är wederredo at swara därtill för sin hustrus anpart i Trångh, men icke kan uthan commission af sine styfbarns förmyndare action säkert antaga som eij heller låtit sig giöra, eftersom ena förmyndaren pastor mag. Abraham Burman intet een tijdh warit hemma i landet stadder, och dee andre och frånwarande. Altså af ofwantalte hinder kan rätten intet emoth laga process saken antaga, utan differera till dess laga fullmechtige och skiälen kunna förekomma.
8. Action emellan Öneman och Gärde om någon skogh och floar som Gierde tillängnadt sigh under ödesbölet Kläppen, agerades på sidsthåldne wårting och lembnades efter begäran till ägandesyhn som där och hållen är d. 12 juni sidstleden, och funnit ett steenmärkie, och huggit uti een furu som wijste i östsöder och wästnårr dem emillan och wästan för Kläppeböhlet östan för Kålkiernbäcken på södersijdhan i wägen ett steenmärkie, och ett kårss där uti huggit och 6 skurur som wijste östernårr åth Hällkiärnsändan, men emellan Öhneskoge och Kläppeskogen finns intet märkie etz. och parterne altså förlichts och specificerat i ägande synebrefwet huad huardere af deth twistige skulle niutha, dhet Gierde tilstår men förordat och för sigh behållit, om dee intet märkie framdeles skulle igenfinna, huar till synemännen beiaka, och nu föregifwer Gierdeman sig igenfunnit ett steenmärkie emellan Kålkiernsbäcken och Hälkiernsändan som skall wijsa nårr och söder, och skall skiära sigh wästan för kiärnan söder uth, och der medh intagha [fol. 230r] Kläppe ödesböle, hwar af Öneman säger sigh intet wetta eller hördt förr där om tallas. Begiärandes Giärde dess medelst ny syhn, som intet förwägras kan, och parterne wore nögde med förriga synemän af nämbden, som sedan inkommo och berättade sigh wara ånyo förente at förblif:a med dhen förlijkningh som på synen skedde, och satt i wijthe 15 dahl. s.m:t för dhen som förlijkningen påtallar och ryggiar, och kyrkwägen hålla dee till med skogzkårsset som tillförenne, huar öfwer dee handsträcktes.
9. Giälesman kiärade till Erik Henriksson i Tångeråsen för det han uphafft råmerkiet wid Kläppwijke, och märkiessteen lagdt twärt öfwer hafde groop som kunde göra irringh. Resp. att han där i neijgden gått och sökt efter duglige knuthsteenar och hällor, och med ett gräf een och annan standz försökt, och kommit äfwen till märkiessteen, och den rördt, och wid det samma blifwit seende upp och warse een där bredewid stående merkte furu, och där med satt stenen i sitt förra rum och ställe, och enär länsman och ägandesynen dijt kommit och sedt stenen wara rörd och frågat efter hwem dhet monde hafwa giordt, då han sagt sig deth af ofwannemde tillfelle giordt. Synemännen betyga stenen warit rörder, men stå i sitt förra rum, och dee den ophafft och besedt, och sedan nedersatt, och at en furu står där bred widh med sex skurur å huardera sijdhan och at en och annan stantz syntes huru han med gräf hackadt och sökt efter tienlige hällor till knuthsteenar. Men Jon Påhls änkia hustro Brita föregifwer honom närmare wid stranden kunnat sådant finna, huartill han nekar. Peder Henrichson, at omtallde steenmärkie icke een gång hörer Giärde, utan emellan Åflo och Öneman. Men hustru Brita förmenar, Giärde räckia dijth, och som synen kunde förstå, skall Giähle by intet komma dijth, om icke för Kläppe ödesböle.
Aldenstundh hustru Brita Ersdotter och hustru Märit Gunnarsdotter i Giärde, hafwa icke allenast tillwitt [fol. 230v] Erich Henrichson i Tångeråsen hafwa uphafft råmerkiet widh Kläppewijken, och sielfwa märkiessteenen lagdt öf:r dess förr hafde groop och rum, och honom deth welat öfwertyga, och synemännen som besedt råskillnaden emellan Öne och Giärde, betyga, steenen allenast warit rörd och märkiesfurun der bredewidh, som och at Tångeråsen ingen nytta kunnat hafft om både steenen och furun warit bårta utan han sökt effter knuthsteenar till ett båthuus och oförwarandes steenen rördt, och satt i sitt förra och rätta rum som synemännen pröfwat, alltå böta dee effter 20 cap. tingmålabalken för obewijsslig beskyldning 40 marck.
10. Michel Henriksson i Säter kärade till Hans Andersson i Kaxås, skatte, om en slåttermyra som kallas Håkamyran som han will bewijsa höra och lyda under cronhemmannet Säter med efterskrefne attester, nembl. Jon Nilssons i Önet och Tohl Jonssons i Åflo af den 28 september sidstleden, att dee hafwa hördt af sine gambla föräldrar, det Håkamyran war pantsatt Kaxåsman i pant för een systerpart i Sätergård, nembl. 5 r.d:r. Sedan af Hans Jönsson Mogh i Kaxås, at enär han kiöpt Säthergården, Håkanmyran med lag och doom igenwunnit af Kaxåsman i befallningzmans Daniell Bertillsons tijd, och den brukadt så längie han hade gården. Larss Hellieson i Åflo dato attesterat at han Håkanmyran i tree åhr hafft i pant af Jöns Mårtensson i Säter, som dödde, och hustrun lade gården öde. Rp. att han bemelte myra lagligen wunnit ifrå Säter den 9 november a:o 1672, som opwijstes, och lyder, at samma myra på commissorial ransakningen a:o 1666 effter orätt berättelse dömdes ifrå Kaxåås till Säter och Hanss Jönson ifrå 1666 brukadt och efftersom af nemden och gamble man Tohl Olofson i Åflo bewijstes på samma myra wara uhrminnes häfd, och öfwer 150 åhr hördt Kaxås till, dömdes den som annan uhrminnes häfd böra oqualt brukas under Kaxåås, och den alt sedan roligen possiderat, berättandes, at Hanss Jonsons där på hafde doom, togz tilbaka 1672 enär upwijste doom föll och utgafs. Protesterandes [fol. 231r] emoth Tohl Olsson i Åflod, som på tinget 1672 betygat, myran af urminnes tijdh legat under Kaxås, och nu attesterat wara pantewijs för een systerpart kommit till Kaxåås.
Enhälligt votum.
Aldenstundh Håkamyran är a:o 1672 den 9 novembris dömdt och erkändt för uhrminnes häfd under Hanss Andersons hemman i Kaxås, ehuru well den några åhr tilförenne på orätt berättelse warit där ifrån och brukadt under Säterhemmannet då deth skatte war, och Kongl. Maij:tz 1677 åhrs placat om skattskyldig jordzdelningh i nåder biuder, med alla abulienerende ägors återdömande ophöra, enär uhrminnes häfd åkommer, och till underdånigst föllie däraff stadnar rätten med deth som sålledes för urminnes dömdt är.
11. Måns Andersson i Västbacken beswärade sigh öfwer Nils Nilsson i Landverk, för deth han äger och brukar halfwa ödesbölet Trubacken som under Wästbacken är högre skattelagdt än under Landwärk, och derföre af ålder gifwit 3 öre s.m:t åhrligen till Wästbacken, som sedan fördubblingen kom är 6 öre, huilken är betallt, så längie actoris fader läfde, som dödde 1674, och sedan intet. Resp. at där med är så beskaffadt, och icke förr än för fem åhr sedan begynt där på kräfia, och han elliest så längie der med drögdt, och låthit wara obetallt, men Wästbacken åhrligen där af nytta med muhlbeth hafwer, och Landwärk ingen.
Parterne förlijktes sålledes, att Nills Nilson erkände sigh wara skyldigh för 20 åhr med innewarande á 6 öre s.m:t som är 3 dahl. 24 öre och låfwar 1694 betalla 1 d. 16 öre. 1695 1 d. 16 öre föuthan det åhretz skatt 6 öre, och 1696 24 öre förutan deth åhretz skatt och sedan framgeent och åhrligen 6 öre s.m:t.
12. Dragon Matts Törns hustru Kerstin Mårtensdotter angafs hafwa rappat af kornskyhlarne i Överkjösta några kannor ax lensman Anders Ersson tilhörige, som Erik Larsson ib:m blifwit warse, och tagit henne medh bördan, och hon hafft deth i sitt skiörte, som rugat mere än ½ spann och mindre än een span som han skakadt utur hennes skiörte på stufvubrohn, och gått till länsman at förkunnat, och kommandes tilbaka war det af hans [fol. 231v] swijn merendels upätit. Resp. at hennes man war tree weckor upp i landet, och hon med sina fyra st. små barn intet hade till födhan, och beklagar med gråtande tårar, dessmedelst tagit sigh det orådet före, som hon icke något crettur eller gieth till barnens uppehälle hafwer, och ingen weeth berätta henne med otrooheet före warit beslagen, och allom här kunnigt, henne med sina barn lefwadt i största armodh och fattigdom, och det giordt i hungersnödh som betygades sant wara, och pröfwas eij warit meer än 3 kannor korn.
Enhälligt votum.
Såsom hustru Kerstin Mårtensdåtter pröfwes hafwa på åkeren afhändt tree kannor korn i hungersnödh för sig och sina fyra stycken små barn, och tillförene medh stöld icke beslagen, så hafwer häradsrätten applicerat hennes förfarande till Kongl. Maij:tz straffordningh at böta tree gången så mycket, som är 9 kannor korn, och slippa betalla deth afhände kornet, efftersom bondens swijn deth förtärde, huilket under höglofl. Kongl. Swea hofrättz nådh och äntellige resolution ödmiukelligast heemställes.
13. Olof Jonsson i Bångåsen angaf hurusom hans förman Olof Månsson hafwer bårtbytt Wästby slåttegodz som af ålder hördt under Bångåsen, med Matts Jonsson i Stavre, och fått igen Skarpås ödesböle, huar med han intet kan wara benögder, och hålla hemmannet uprätt och wid macht, medelst ringare slått, och dy begärer Wästby slåttergodz under förra och rätta bohlstad igen. Att dhet finns emellan så giordt hafwa, och hafwer Mattes gifwidt Oloff Månson 10 r.d:r till mellangåfwa, för dhet, deth Wästbyen låg honom närmare til handa, och opsatt 10 r.d:r i wijte för dhen som ryggia wille, och ändå med bytet stå och förblifwa, som bytesbrefwet af den 5 septembris 1673 af tree man verificerat, innehåller och utwijser. Anhållandes, at bytet kunde blifwa stående, och at han sin nyttning af Skarpåsskogen tagit, som merndeels skall förnött wara. Actor förnekar honom intet mellangåfwan, fast än han större och bättre slått hafwer och swarar intet till wijtet som han intet af weth, och dy eij bruttit. [fol. 232r]
Samptel. votum.
Såsom Kongl. Maij:tz jordeplacater a:o 1673 och 1677 uthförligen biuda, at alla abalienerade ägor, antingen genom köp eller skiffte skiedde, till dess urminnes häfd åkommer, skole til förre bohlstad läggias. Altså till underdånigst föllie där af dömes Wästby slåttegodz at lyda som tillförene och af ållder warit, under Oloff Jonsons hemman i Bångåsen och Skarpås ödesböle till förra bohlstadh och Mattes Jonsons i Stafre, och igengifwa till Mattes hans uthgifne 10 r.d:r á 6 mark till mellangåfwa, och i ofwan bemelte anseende faller deras satte wijte af sigh sielff och skattas krafftlöst, men skulle Skarpåsböhletz tilhörige skogh under warande byte wara uthuggen till Oloff Jonsons gårdz opbyggiande, som föregifwes, som gode män kunna pröfwa, så ware skälligt, att Mattes Jonson efter mätismanna ordom derföre nöto wedergällningh, och där dee efter hållen besichtningh och wärdering icke komma där om öfwereens, will rätten där öfwer döma.
14. Olof Enarsson i Slåtte angaf, sitt och Anders Olofssons heman warit ett, och består allenast af 2 tunland skatte, hafwandes altså icke meera än ett tunland huardera och beggie sware för ett rökemantahl. Begärandes, at dee kunna ihopslåes som i forna tijder warit, och han finge uthlösa Anders Olson. Resp. at hemmannet är af uhrminnes tijder delat och serskilte gårdar, och åboerne i förfluttne tijder man efter man warit behåldne och kunnat betalla cronones uthskyllder, och som dee skulle ihop slåes wore han så när honom utlösa, som han honom. Bäggie berätta, at ingendera är till den andres halfva deel bördig eller odallsman, och åstunda beggie bruka här efter som här till, om det efterlåtes.
Samptel. votum.
Emedan som Oloff Enarsons och Anders Olufsons hemman i Slåtte, i forna och uhrminnes tijder warit delat, och alla tijder hafft särskilte gårdar, och ehuruwäll huardera allenast består af ett tunland eller 1/6 mantahl, som ringa är, så finner rätten sig icke anständigt [fol. 232v] wara någon ändringh där uti giöra, utan låter beroo med deth som sålledes för gammalt giordt är, till dess höga öfwerheeten i nåder där om kan resolvera.
15. Peder Eriksson i Berge beswäradt sigh öfwer sin swågher och systerman Olof Mårtensson, som will besittia fadershemmanet i Berg, och han efter fadrens willia förledne åhr måtte hemman ifrån. Och såsom faderen sedan genom döden afgången är, begärer han som brodre är, uthlösa systran. Resp. at han offta budit honom efter föräldrarnas dödh at antaga gården, och han i medler tijd kunde sig skaffa något hemman och heemwist, och intet fått något swar af honom förr än sahl. swärfadren den 1 januari 1694 uti Erik Erssons i Bredbyn närwaru hade dem tilsammans, och då kommit öfwerens, att Oluff Mårtenson skulle besittia hemmannet i Bergh och gifwa Peder Erson 50 r.d:r courant, och då strax till honom lefwererade och betallte 20 r.d:r dito, och 30 r.d:r efter föräldrarnes dödh, därtill med begierte Peder Ersson 5 r.d:rs wärde som honom efterlätz, och han bekom een duhnsängh med fäldh och hufwudkudd, och där medh å både sijdor wäll förlijkte, som upwijst skrifft af bem:te dato, af fadren Erik Pedersson i Bergh och Erich Erson i Brebyn underskrifwen är. Huar till Peder Erson icke kan neka, och bekänner sig på deth accordet och som upburit 20 r.d:r courant, och duhnsängen med fäld och kudd. Hafwandes begiärt een där warande sölfwerbägare som förwägredes, och där det icke hade skedt, skulle han med förlijkningen warit nögder. Olof Mårtenson sade honom begära bägaren, och fadren swara, sig willia gifwa honom deth bättre wore, som skedde med sängen, och sedan talltes intet om bägaren. Erich Erson i Brebyn betygar, dem om besittningzrätten och lösn komma wäll öfereens, och at Peder Erson emothtog strax af Oluff Mårtenson 11 r.d:r och åtta dagar för Kindersmess begiärt och fått resten, och dee 9 r.d:r, det Peder tillstår. Oluf Mårtenson berättar, swerfadren, Peder och sigh wara sedan baggmarknadztijden [fol. 233r] hoos kyrkioherden mag. Abraham Burman till tals om något annat, då kyrkherden sagt till fadren, at han tyckte icke wara rätt, att systren skulle trängia uth broderen, och han swarat deth sig lijka mycket wara, och at Oluff är lijka nögder, och Oluff föregifwer sig sagt till Peder, om han wore ångerkiöpt så wille han taga igen sina penningar, och han läth sig benöija med deth som giordt war, huar till Peder säger sigh intet stort swara. H:r pastor kan sig intet påminna Oluf Mårtenson tilbiuda Peder Erson gifwa tilbaka upburne pennigar och träda till gården, och hördt föräldrarne warit bättre nögd med dåttren.
Enhälligt votum.
Såsom Peder Erichson uti faderens Erich Pedersons lijfstijd den 1 januari a:o 1694, hafwer sin swåger och systers man Oluff Mårtenson, friwilliogt updragit besittningzrätten och lössn, och strax derpå opburit 11 r.d:r och tree weckor där effter 9 r.d:r huar med contractetz första terminer fulgiordt, och 30 r.d:r skulle efter föräldrarnas dödelige afgång, som blifwa obetallte till modrenes dödh och afgång. Så borde det fuller stå, så wida deth medh wittne skedt är, och 20 r.d:r där uppå upburit, där till han icke neka kan. Men såsom rätten funnit, faderen större deel i hemmannet tillängnadt dåttren än henne emot brodern effter lagh borde tillfalla, är försökt, om dee intet skulle närmanre komma öfwereens, som stadnade där widh, at Oluff Mårtenson inför rätten för bättre wänskap och sämia skulld, uthlåfwade förbättra lössn med 10 r.d:r, som är 15 dahl. s.m:t och till Thomasmess nästkommande låta honom få 7 d :16 öre s.m:t och dee öfrige 7 d: 16 öre effter Gregori marknadh 1695, huar under handsloges, där med och rätten låter beroo.
16. Dragon Göran Wåghals krafde å sin hustrus Sigrid Olofsdotters arff af förmyndaren Gunnar Larsson i Bräcke allenast ¼ tunna korn och slakt af ett swijn, och om dee öfrige kommit öfwereens. Resp. at han intet med korntröskningen hade beställa, utan Segridz broder Olof Olofsson, som deth tilstår och säger sig icke kunna minnas och weta henne något fehla, och intet däraf hafwe. Actor det han intet kunnat förstå henne något restera, om [fol. 233v] icke dess syster Gertrud hade fått ¼ tunna korn meera nembl, 7½ span och Segrid 6½ spann. Med fläsket är så satt, at Gunnar har swijnet slachtadt hoos Oluff, och där saltades och tårkades fläsket, och Gunnar tagit eena sijdan och een ijsterbaka, och Gertrudz förmyndare Jon Olofsson i Bräcke den andra sijdan och ijsterbakan, som opwägdes, och Oluff Olufson intet mins wichtan. Gunnar föregifwer sig intet för sijdan meera fått än 2 dahl. s.m:t och några ören för ijsterbakun. Jon Olsson säger sig intet wäga fläsksijdan utan som han tycker skulle hon wara wärd med ijstrett en dahl. 16 öre s.m:t. Gunnar säger sigh lefwereradt betallningen för emothtagne sijda och ijster till Segrid uti Wijken och hon nekar. Jon Olufson säger sigh af Gertrudz korn tagit ½ tunna och ½ spann, och det öfrige tog hon sielff hoos broderen som är inalles efter Gertrudz berättelse 8½ spann.
Aldenstundh Oluff Olufson hafwer hafft sin systers Segridz uthtröskade korn om händer, som warit 7½ spann, och så mycket har systren Gertrud bekommit, och icke mera utlefwereradt och bewijst än 6½ spann, och så wida Oluff Olufson Segridz spannmåhl hafft under händer, och den in och uthmätt, pröfwes skälligt, at han bör återstående ¼ tunna korn till henne betalla. Och i lijka måtto finns skälligt, at Gunnar Larson bör betalla emothtagne fläsksijda och ijster för så högt wärde, som han den andra tagit, nembl. 1 d :16 öre s.m:t, emedhan som han intet kan bewijsa deth förr till Segrid hafwa betalt.
17. Märit Nilsdotter ifrå Smedsåsen fodrade någon arf efter sitt syskonebarn Karin Jonsdotter, som dödde hoos Olof Nilsson i Kjösta, och blefwe så förlijkte, at Oluff Nillson låfwade gifwa henne ¼ tunna korn, och låta henne få een af Karins lembnade kijstor, hwar medh hon nögder war, och där om handsloges.
18. Märet Nilsdotter ifrå Smedsåsen föredrogh huru som hennes syskonebarn Karin Jonsdotter, hafwer länt sinom broder Erik Jonsson i Kjösta 10 r.d:r och hans hemman togz i skuld, och hon intet nöth något där af [fol. 234r] och såsom Karin intet war gifft, och dee födde af hwar sin broder, prætenderer henne at ärfwa framför någon oskylld. Resp. at hemmannet uppehöltz i ofredztijden, och där det icke skedt hade, det blifwit öde och skattwrak, och omsijder det försåldt till Nils Andersson, och fått på sin fodran 54 r.d:r á 6 mark. Nils Ersson 14 r.d:r, Grels i Rönningsberg 5 r.d:r, Nils Persson i Vången 3 r.d:r och Nils Andersson i Kluk 1¼ r.d:r. Summa 76¼ r.d:r, huilka Nills Anderson berättar, sig efter Larss Ersons disposition uthlefwereradt. Framledne Lars Erssons son Erik Larsson upwijste sin faders bekomne fastebreeff på Kiöstad, som är daterat den 18 octobris a:o 1680 på hemmannet för 66¼ r.d:r och Nills Erson på samma sätt försträkt 18 r.d:r och åtskillige creditorer som Erich Jonson sielf tilstådt och erkändt, 46½ r.d:r huar, ibland Karin Jonsdåtters fodran är opförd för 10 r.d:r, huilka Märit prætenderer och Larss Erson antagit willia betalla ofwannemde 46½ r.d:r efter dombrefwetz lydelse. Erik Jonsson begifwit sig förlängst till Nårie och där dödt. Han hade twenne söner, Peder och Jon som wore soldather, och enär regementet 1674 uthcommenderades, rymdt till Nårie, och Jon säges läfwa. Han hade och twenne döttrar, Ingeborg och Anna. Ingeborgs man Matts Nilsson war tredieman, och enär dee skulle gå till Skåne, rymdt öfwer till Nårie. Anna haf:r länsman Anders Erson för sex åhr sedan råkadt i Nårie. Hustru Sigrid Persdotter i Kjösta betygar, Karin Jonsdotter hafft een syster Anna ben:d, som blifwit gifft i Nårie och hafft barn.
Enhälligt votum.
Såsom Karin Jonsdåtter hafwer hafft een syster Anna benembd, som blifwit gifft i Nårie, och hafft barn, och een brodersdåtter Anna wid nambn och i Nårie, som icke längie sedan läfwadt, huilka äre närmare at ärfwa Karin Jonsdåtters jordepenningar i Kiöstad, än dess syskonebarn Märit Nillsdotter. Altså reserveres dee till dess wiss efterrättelse kommer, om någondera af dhem i Nårie eller dess barn läfwa.
19. Faxnäldmän i Näskott sochn begierte wetta af Peder Olofsson i Tulleråsen huru han är kommen at hafwa slått inom deras skogsmerckien, som är emellan Nordannäldz[fol. 234v] mannen och dem, emedhan som lagmansdoom a:o 1485 klarligen uthwijser skogzmarkien dem emillan skulle föllia gl:e wägen öster uth så lengie Nordanäldzskogen emothtagher. Resp. att han intet meera däraf weeth, än hans förman Måns Ersson hafwer förpantadt tree st. små myror, nembl. Gammalmyran, Kårsmyran och Pijpröörmyran till Jon Ersson i Smedsåsen och Näskott sochn för 10 r.d:r den 20 juni a:o 1653, huilka hans fader, sedan han kiöpt Månss Erssons heman af honom, igenlöst och pantskrifften igenfått, som är af owanskrefne innehåld, och Peter Olson förmenar bemelte myror intet wara begrepne inom Faxenäldz råmerkien, och om så warit, hade dee förlengst där på klandradt. Actor Lars Erson föregifwer at Rijse och Tullerås män småningom intagit slått, som dem intet tilkomma, och begiärt, att Päder Olufson wille föllia sig dijth som een rätt granne, och tillsee huru deth förewitter? Resp. att Rijsemyrorne liggia mellan Faxnäldens och hans innehafwande myror up före een strupa till een hollma emellan Kårsmyran och Rijsmyran, huar till actor intet will beiaka, men Peder föregifwer, märkien finnas emellan Tulleråsen och Rijse, och actor säger, twisten intet dee märkien angå, och kommo lijawäll öfwereens om ägandesyhn at bese märkien.
20. Dragon Johan Ersson Lax i Rise beswärade sig öfwer Faxneldzmän å nyo om Äldenäsmyran, och kunnat gifwa sigh tillfredz med deth uthslagh, rätten tillförenne där om giordt, där dee icke i förledne sommar bårttagit hans och grannarnes näth uti een liten insiö, som Rijse äga. Resp. Lars Eriksson, at Faxenälden myran på wåårtinget den 22 maj sidstleden såsom annan urminnes rätt fick behålla, emedhan som den allaredha a:o 1485, fans af ålder lydt till Faxenälden. Till nätens uptagande swaras att kiärnan hörer myran till, och icke näten tagit, någon at missunna där fiskia, men för det dee förtrampa slåtten där omkring. Actor, at Rijse ägher å den ena ena sijdan om kiärnan, huar till nekas, och föregifwes, att Faxnäldhen slår kring om hela Kiernan, som Peder Olufson i Tulleråsen kan wetta, som berättar, myran [fol. 235r] lycktas widh kiernan, och å andra sidorne äre små fickior som Faxenäldhen altidh slagit. Rijse hafwer gifwit huusman Olof Olofsson låff, sättia uth sina näth, som dem igenfått.
Enhälligt votum.
Emedan Johan Erichson i Rijse hafwer klandradt aflagd doom den 22 maj sidstleden på Äldenäsmyran, som allaredan a:o 1485 warit funnen och dömbd af ållder hördt och lydt under
Faxenällden, huar wid dee såsom annan uhrminnes häfd effter 1 cap, jordabalken L.L. och Kongl. Maij:tz jordeplacat a:o 1677 äre conserverade. Altså dömmes han efter 39 cap. tingmålabalken at böta för domqwahl tree mark, rättens ensak. Och så wida Faxenälden äga och insiön där brede wid hafwe dee hafft fogh huusmans Oluf Olufsons där lagde näth uptaga, som dee låtit honom lijkawäll igen bekomma.
21. Om slagzmåhlet hoos Nils Gunnarsson i Tossberg annandag påska 1693, företogs å nyo efter interlocutorie sluth på sidsthållne wårting, och tillspordes efter Gudfast Östenssons angifwande Erik Jonsson huru tilgick, och han nekade sigh sedt och sagdt Jacob Nilsson och Hammarström slagitz, och under betänkiande, at låta honom afläggia sin wittnesedh, betygades honom wara beslagen med någon otrooheet och smått snatterie, derföre togs ingen edh af honom, och han lijkwäl berättade sig intet see någon slåss eller ryckias, utan litet druckit in till skymningen, och Nills Gunnarson gifwit dem till bästa. Nills Gunnarson och Hammarström äre genom lensman Chrestier Pedersson i Hallen hijth stemde och sig icke infunnit. Nillss rest till bröllops och Hammarström warit lydig, och fast litet hafwer till bästa at kunna komma. Nämnden confererade herom, och betygadhe sig frågat grannar och någre mera där om, och ingen wettat berätta någon öhlsällning och slagzmåhl där warit, och hålla före, deth wara af någon afwundzman uthsagdt, och kunna intet finna wara straffwärdigt, det een gif:r den andra een kanna ööl om högtijdzdagen, och sådane hafwa å andre tijder sällan ööl.
Enhälligt votum.
Såsom rätten intet finner något slagzmåhl warit föröfwadt, och tilstädes warande, af Nillss Gunnarsson [fol. 235v] fått några kannor öhl till bästa utan betallning på sabbatzdagen. Altså pröfwar rätten det icke wara straffwärdigt. Men Nillss Gunnarson, som till detta tinget stemder och hafwer rest till bröllops, och bort lyda stemningh, dömmes för olydno efter 33 cap. tingmålabalken at böta tree mark till treskiptes, och Jacob Nillson som stijmadt med Hammar-ström, huar af rychtet utkommit, bör förnöija dragon Anders Rymonius med 16 öre s.m:t för deth han måst upwachta tingen för action skuld.
22. Anhängige sak emellan Halvar Nilsson och Mårten Nilsson om halfwa Ugårdzhemmannet i Mattmar sochn, företogs i förordnade förmyndarers för Mårtens omyndige barns närwaru, som ingen underrättelse meera där om inhemptat än at Gunnila Nilsdotter boende i Nårie, förledne winter på baggmarknan bekändt för Daniel Jonsson i Nygården sig och sin broder Mårten fått sina jordepenningar, och icke aff Halfwar, det Daniell Jonson tillstår, och bekänner sant wara, och om mannen warit tilstädes, wellat gifwa quittens där på. Göran Johansson i Brasta, är kalladt och intet tillstädes, at bekänna af huem han upburne 15 r.d:r handfångit. Hustro Märit, Mårten Nilssons berättar, Halfwar Nillson betalla honom 7 r.d:r, dem han sedan till Halfwar lefwereradt, som skedde medan Mårten war i Tydsklandh, och intet quittens begierte eller togh, altså måtte dee wara inbegrepne i opförde 17½ r.d:rs skuld på Halfwar, medan Mårten wore i Tydsklandh.
Enhälligt votum.
Af hålldne ransakningar befins, at Halfwar Nillson hafwer uthlöst broderens Bengts barns arfsrätt i halfwa Ugårdzhemmannet, och Mårten Nillson systrens Gunnilla Nillsdåtters, som ärfde lijka med bröderne, och Halfwar blifwit skylldig icke allenast sidste åhretz utlagor för des halfpart utan och meera, och derföre måst der ifrå och blifwa huusman i Slåtte, och Mårten giordt ett upsatz därpå som lyder på 17 r.d:r 24 öre. Item för deth han gått soldath för hemmannet på hans quota 3 r.d:r. Sammalledes upburit aff Mällby gårdzbyte som Mårten och Gunnilla tillkom 6 dahl. och der till med af Mårten fått ett ungdt stoo för 1½ r.d:r och ehuruwäl hemmannet icke är wärdt så mycket [fol. 236r] som dee sins emellan deth wärderat, nembl. 15 r.d:r på hwar lått och part, så belöper Halfwars skuldh till Mårten snart dubbelt, och där Halfars barn i Nårie intet skulle förlorat och förtegat sin rätt, så hade dee lijkawäll ingen deel uti halfa Ugårdzhemmannet at prætendera. Huarföre tillerklarar rätten Mårten Nillsons barn och arfwa wara rätta ägare till halfwa Ugårdzhemmannet, och Halfwars intet där medh hafwa beställa, eller däruti rådande wara.
23. Mårten Nilssons änkia i Ugården låtit å nyo stembna Göran Johansson i Brasta och Hallens sochn för 9 r.d:r han upburit för dee sex åhr han bebodt halfa Ugårdzhemmannet för dess bebyggnad. Nembl. ett fähuus, een källarebodh och twå höladur, ett hembligit huus och någon ny haga som gode män den 12 martij a:o 1670 honom tillwerderat, som af Mårten Nillson klandrades, och Jöran på 1692 åhrs hösteting berättat där öfwer wara dömdt uti underlaghmanns Johan Nerbelij tijd, huarefter är ransakadt och intet där funnitz. Lensman Anders Erson har stemdt honom genom dess lensman Chrestier Person, och fått swar, honom stemd wara, och dess grannar betyga honom eij siuk wara huilket nemden togh i betenkiande, och beslöto, at hans giorde byggnad intet will förslå och giöra fyllest för hans sex åhrs bruk som han efter husesynsordningen bordt göra.
Enhälligt votum.
Aldenstund Jöran Johanson hafwer uti 6 åhr brukat halfwa Ugårdzhemmannet, och upsatt allenast ett fäähus, een källarebodh och twå höladur och litet hembl.huus och någon ny haga, huilket effter Kongl. Maij:tz husesyns ordning intet giör fyllest för 6 åhrs byggnad som huar landbonde bör giöra, och han lijkawäll för åboet upburit och tagit 9 r.d:r á 6 mark s.m:t och föregifwit, sedermera uti underlagmans Johan Nerbelus tijd fått dom därpå, som i dee åhrens protocoll intet finns. Och ehuruwäll han efter laga undfången stemning sig absenterat och uteblifwit, hafwer rätten stält sig till underdånigst effterrättelse Kongl. Maij:tz stemningzplacat a:o 1692, och finner skälligt, at Jöran Johanson böhr restituera och lefwerera i så måtto opburne 9 r.d:r som är 13 d: 16 öre s.m:t innan fiortton [fol. 236v] dagars tijdh efter domen blijr honom upwijst, och om han deth icke fullgiör, gifwa i wijte tree dahl. s.m:t och lijkawäll silelwa skulden betalla, lijkmätigt Kongl. Maij:tz executionsstadga a:o 1669.
24. H:r leutnant Gabriel Falk inlade skrifftelligen sin fodran aff capplan i Lit, herr Peder Klockhoff, beståendhe af 38 d: 23 öre k.m:t för länt spanmåhl af sahl. probsten mag. Zack. Plantin, som leut:ns hustru till arfs fallit är, och debet wistes af vidimerat extract af sahl. probstens book, och h:r Päder offta låfwat clarera, men intet hållit, dhet han och skrifftelligen sidstledne d. [lucka] sept. giorde, och låfwade denne höst med humbla och talgh och huad som kunde behöfwas till huushållet clarera, och som han intet tillförenne sin låfwen hållit, har han honom hijth till tinget citera låtit, som är bewijst, honom i laga tijd det handfångit, och intet wijst något laga förfall, protesterandes på interesse, och där på anwändne kåstnad med reesor och elliest, begiärande doom i saken.
Saken hemskötz nemden at afdömmas, som enhälleligen skedde på fölliande sätt.
Såsom comminister i Lijtz pastorat wällärde h:r Päder Klåckhåff, befins wara lagligen stemder af h:r leutnant Gabriel Falk för 28 d: 23 öre kopp.m:t som han efter sahl. probstens mag. Zackariæ Plantins book och dess vidimerade extract för bekomne spanmåhl a:o 1686 är skyldig och han skrifftel. sidstledne d. [lucka] septembris försäkrat willia denne höst med humbla och talg betalla, huar med han intet kan wara benögder, emedan som han tilförene och låfwadt betallning, och sin låfwen intet hållit. Altfördenskuldh till underdånigst föllie af Kongl. Maij:tz stemningzplacat a:o 1692, dömmes han besagde 38 d: 23 öre k.m:t medh 12 d: 29 öre s.m:t betalla till nästkommande Allhelgon, eller tree weckor efter domen blijr honom upwijst med 3 dahl. s.m:t wijte och för anwändne omkåstnadh ett för allt twå dahl. s.m:t.
25. Håldne ägandesyn emellan By, Nygården och Norrgården på ena sijdan och Ugårdzman å den andra företogs, och uplästes så lydande, at wästnårr ifrå Bye [fol. 237r] gårdarne till 1/8 mijhl på södersijdan i Högåhswägen är ett steenmärkie som wijser wästnårr öfwer Wahlsiön, och ett stycke ifrån upwijstes een steen, som intet erkändes för fult märkie. Der ifrån nårr till Högåhswägen, där intet märkie fans, utan Högåhswägen är skillnadt emellan Ugårdz- och Mällbyeman. Ifrån första merkiet och wästnårr om Wahlsiön till ¼ mijhl, där ifrå till Högåhswägen och så till ¼ dito der ifrån till första märkiet igen, något meer än ¼ mijhl. Altså är bemellte skogzstycke nästan treekantigt. Efter något samtahl emellan parterne och wedertagne underwijssning förlijktes sålledes, at Wästbyman skall hafwa sin buwäg och boskapsdrifft nårr om Wahlsiön öfwer moen wid strandhan, som af gode män i parternes närwaru skall upmärkias och bleka, huaröfwer dee intet måge gå och drifwa sin boskap huarken fram eller tilbaka. Hafwandes Ugårdzman skogen på norra sijdan efter märkien och fiskiewatn alt till Wahlsiöhollmen sig förbehållit och Wästbyman å södre sijdan äfwen så.
26. Ägandesynen emellan Ugårdz och Mällbyman å den ena och Wästbymännen å den andre sijdan företogs och betygades där opnemde märkien icke angå deras twist och fiskie wästerst i Kiedöön, som är en liten holma wid en stoor steen, föruthan efter den 4 § östanför skiffteshagan up i ett äng utanför Mällby åkrerne, därest ett steenmärkie står, som wiser i wästsöder litet wästanför märkiet som står söder om kiärnan, och ett skulle på söder widh Åckesiön till kiernan å södersijdan. Sedan betygade synemännen, at Wästbymans ägor äre belägne alt inwid och till kiernan, och intaga steenen så å nårra som södra sijdan, Slutandes synemännen och nämden at Mällbyen intet kunna komma till fiskiet widh steenen efter märkien, och at dee intet efter sina gambla probsbreeff, som lyda, at de skolla medelst wundne äng uth för deras åker för samma land hafwa fiskerie, kunna dijt nå.
Samtel. votum.
Så som stehnmärkiet östan för skiffteshagan up i ängiet utanför Mällbyåkrarne wijser i wästsöder litet wästanför märkiet söder om kiernan, och ett södher widh Åckesiön som swarar där emoth och skillier [fol. 237v] Ugårdzman och Mälbyman åth med deras skogh, alt ifrå Åckesiön till kiernan å södersijdan, och Ugårdz och Wästbymäns ägor äre belägne alt inwid och till kiernan, och steenen är på wästnorra ändan af Kiedöön inom dess ägor och råmerkien belägen, och Mällbyman nåhr intet dijth utan allenast till östre ändan af Kiedöhn. Altså finner rätten Mälbyman intet hafwa någon rätt å den sijdan eller steenen at fiskia, utan dömmer honom aldeles där ifrån.
27. Olof Nilssons änkia i Åflo hustru Brita Olufsdotter, tilltalte sahl. leutnantens Måns Crestiersons änkia i Ängie hustru Dordi Månsdotter om ett stycke äng widh Åflod som 1674 sattes i pant till sahl. probsten mester Zackarias Plantin för ¾ tunna korn, och tunnan galt då 18 dahl. k.m:t, emedan som han intet om hösten effter kunde skaffa så godt korn igen som läntes. Resp. at samma ängiesstycke brukas under sahl. probstens rustningshemman i Bergom, det hans änkia hustru Dårdis dåtter till sig löste af andra arfwingarne, och efter hennes dödh fallit till modren och den dödas syskon, som frånwarande äre, och lära hafwa skrifftellig beskied där om. Begärandes dilation dermed till näste ting, som intet förwägras kan, inom huilken tijdh hustru Dårdi åligger correspondera med interessenterne, at dee constituera någon fullmechtige hustru Brita till swars å nästa laga tingh.
28. Olof Simonsson i Västerberg, klandrade på ett ängh östanför gården som Nils Gunnarsson i Rise af hans swärfader Hemmning Jonsson i Rise fått för någre och 40 åhr sedan i pant för 21 r.d:r och han för tiugu åhr sedan det bårtsatt till leut:ns Måns Chrestierssons änkia hustru Dordi i Ängie för 13 r.d:r, som sedan mycket skogh wuxit är, begärandes det under rätta bohlstad igen. Resp. Genom Erik Olofsson i Kläppen, at deth är förpantadt för 14 r.d:r in specie, huar å änkian sagdt sigh hafwa breeff och intet medskickadt, utan sagdt, enär hon får sina penningar, får han sitt äng igen. Actor föregif:r nyland warit i samma ängh, som nu förwuxit är, och deth öfrige skogwäxit, och begärer afslag på penningarne. [fol. 238r] Fullmechtigen swarade, henne intet neka at afrödiat, enär hon får sine utlagde penningar, som och tillförenne budet är.
Enhälligt votum.
Emedan som ett ängh östan för Oluff Simonsons gårdh i Westerbergh för någre och 40 åhr sedan warit pantsatt till Nillss Gunnarson i Rijse för 23 r.d:r och han för tiugu åhr sedan samma pant updragit sahl. leutenantens Måns Chrestsiersons änkia hustro Dårdi Månsdåtter för 13 r.d:r efter åklagarens angifwande, och efter swarandens för 14 r.d:r specie, och samma slått hörer och lyder egentel. till Oluff Simonsons gårdh. Altså til underdånig föllie aff Kongl. Maij:tz jordeplacater de anno 1673 och 1677, lägges samma slått under rätta bohlstad i Westerbergh emoth lösn, efter Kongl. Maij:tz resolution af den 10 martij a:o 1685, finnandes rätten där hoos skälligt, at hustru Dårdi som så längie slåtten brukadt och under den tijden skog wuxit, at hon bör denna frödin eller något af penningarne afslå.
29. Erik Olofsson i Tossberg lagstemdt sin granne Nils Gunnarsson ib:m för deth han sådt råg och korn i skogzbränningen utom grannarnes wettskap, och ingendera comparerat och sig inställt, altså för olydne och contumalia huar sina tree mark böter falldne.
30. Torbiörn Simonsson upbödh andre gången östre gården i Bergom af 3 tunland för 110 d. s.m:t köpt af arfwingarne, som utom börden är såldt och reserveres Kongl. Maij:t och cronan till lösn.
31. Nils Gunnarsson upbödh andre gången Lars Olssons hemman i Tossberg, den södre gården af 1½ tl:d för 85 d: 16 öre s.m:t som utom börden är försåldt, och förbehålles cronan till lösn.
32. Olof Säterman upbödh förste gången Olof Olofssons heman uti Kälen med dess lösa ägendom at niuta och behålla för dee andre syskonens åtahl, efter dee anbudne wilkor eij emothtaga wellat som skrifften den 22 martij 1694 utwijser, och det utan klander.
33. [fol.238v] Daniel Jonsson upbödh tredie gången Nygårdshemmannet af 3 1/3 tunlandh som han inbördat medh 150 dahl. s.m:t effter skrifftens innehåld, och deth uthan klander.
34. Olof Nilsson upbödh förste gången sin sahl. faders hemman i Bye och Mattmar sochn af 1 2/3 tunland, som han inbördat efter länsmans och fyre tålfmäns håldne syn och wärderingh, daterat den 29 maj 1693 med 60 dahl. s.m:t, huilket oklandradt skiedde.
Ting den 12, 14 och 15 oktober 1695
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:16, fol. 71v – 78v. ÖLA.
Anno 1695 d. 12, 14, 15 october, höltz laga tingh medh allmogen af Offerdahls tinglagh, närwar-ande befallningzman welbet:d Lorens Backman, och ordinarie nämden:
Peder Månsson i Kaxås Per Olofsson i Tulleråsen
Olof Nilsson i Mo Måns Persson i Berge
Jon Nilsson i Ugård Nils Torkelsson i Glösa
Jon Pålsson i Bångåsen Nils Andersson i Kjösta
Måns Andersson i Västbacken Erik Pedersson i Valne
Jon Mårtensson i Öbyn –
1. Kongl. Maij:tz förr publicerade placater uplästes.
2. Dato aflade Lars Ersson i Kougsta sin sexmanns edh å book.
3. Dragon Erik Ersson Rödell angafs hafwa besåfwit Märet Jonsdotter ifrån Högen och med henne afladt barn som läfwer och beggie tillstå gierningen, och ingendera medh den synden förr beslagen. Altså plichtar han efter 3 cap. gifftmålabalken L.L. 40 mark till treeskiftes, och Märit efter Kongl. Maij:tz resolution 1694 20 marck, och inthet hafwa at undfå af målsägarerätten af hans böter.
4. Jon Nilsson, Olof Matsson och hustru Märit Nilsdotter i Ugården och Halvar Nilsson i Bleckåsen, hafwa sidst in maio nästleden, uti een sin älgzgraff funnit een åhrsgamal älgh dödh liggiande, och deth för lensman uppenbaradt och han låtit tålfman Jon Mårtensson och sexman Daniel Jonsson see därefter, som betyga sig dijth warit och funnit på brännan 12 stycken grafwar, alla upslagne, och den som älgzkalfwen låg uti, så gått som mitt emillan berörde 12 st. och kunde intet finna något tächn, dhensamma warit oupslagen, och at älgen luchtade fast illa. Jon Nillson berättar, Oluff Mattzon skulle grafwarne i rättan tijdh upslå, och för mycken sniö skuldh förmådde allenast slå neder tree stycken, eftersom han kan intet löpa på skidh, och Jon Nillson altså måst dijth och dee öfriga neder- och upslå. Nämden discurerade och föregofwo, at så wijda ingen sniö föll och stort uhrwäder war effter midfastan, då grafwar pläga öfwerdrifwas, och kan hända, at här med så kan skiedt wara, och älgen des medelst dijth kommit, eller och [fol. 72r] at han legat hardt inwidh gropen och grafwen och blifwitt skrämd och sprungit i grafwen. Sedan observeras, at tracten där grafwarne äre, äre på bydzens lötegång, och för sina crettar skuldh intet kunnat dem hafwa oupkastade. Sedan at kalfwen kunde icke wara af odiur dijthjagadt. Altså öfwerlades deth böra considereras som annat findh, och dee som deth hittadt, efter 33 cap. tyffmålabalken L.L. niuta 1/3 till hittarelöön, och Kongl. Maij:tt som een skytzherre öfwer alla högdiur niuter 2/3. Kiöttet hafwer warit wärdt 20 öre s.m:t och hudan som och skadd och något skiemdt kan wara wärderas och för 20 öre. Altså tillfaller Kongl. Maij:tt och cronan hudan för 20 öre och dee som kiöttet antagit lefwererar ifrå sigh 6 2/3 öre.
5. Nils Olofsson och Olof Eriksson i Mällbyn beswärade sig öfwer Ugårdzmännen, at dee icke få niuta betesmark och timberhugge hwar om annan, efter gaml. föreening på bäggies bydz skogar, utan Ugårdzman på sin skogh giordt älgzgrafwar, och dem intet tillsagdt, och dee derföre som tillförenne hafft muhlbete klöff om klöff, warandes grafwarne in emoth Mällby skogzskillnadt, och strax efter sidstledne Bartolomei, een deras ko kommit uti Ugårdzmans älgzgraff, med begiäran, dem kunde påläggias icke sine grafwar opsättia och öfwerhöllia för Michaelis. Resp. att dee så för någon tijdh sedan så kommit öfwereens, at beggie byars boskap skulle gå klöff om klöff, och hwar om annan fiskiewatnet bruka, och efter Mällbyman icke wellat at dee skohla som förr är skiedt, i Mörtåhn fiskia, willia och dee uphäfwa och ryggia samet om betesmarken. Hafwandes för fem eller sex åhr sedan giordt sina älgzgrafwar, och som dee intet hållit sitt sam, så hålla dee eij eller sitt, utan huardera brukar sine bydzägor och förmåhn han bäst kan och gitter. Actores, at dee aldrig hafft något lagh med dem i Mörtåhn, Ugårdzman at deras förmän hafft fiskie där, och at Mällbyen hafwa mycken boskap, och om hösten hålla till på Stegen, hwar omkring Ugårdz sloar liggia, som blifwa förtrampade. Resp. att deth deras skattegodz är, och at Ugård hafwa beställa på östersijdan och kallas Åsen, och [där] deras boskap skulle giöra någon skada på deras sloar, kunna dee genom gode män låtha besee och sökia wedergällning.
Samptel. votum.
Ändåch Mällbyen och Ugård warit så föreente, at bäggie byars boskap skulle gå kloff om klöff på beggies löth och bethesmarck, som een god tijd hållit är, och Ugårdsmän willia [fol. 72v] samma förening intet längre hålla, både derföre at dee icke skohle få som deras förmän fiskia widh Mörtåhn, och at dee widh Stegens fäbodar om hösten skolla förtrampa deras där bredewidh liggiande sloar, såsom och at Mällbyman will förmena dem hafwa älgzgrafwar på sin egen skogh och förskrif:r dem wiss tijdh dem at bruka, huilket af rätten öfwerlagdt är, och skälligt funnit, at Mällbyman intet kan obligera Ugårdzman medelst ofwantallte skiähl, hålla sine förmäns afftahl derutinnan utan lembna parterne obehindrat om hwar sin skog och marck inom dess rå och rätta skillnadt wara rådande.
6. Lars Ersson i Kougsta citerat Anders Larsson i Vången för deth han, hans dräng öfwertallt blifwa dess dragon och han gått till camperingen och försummat 14 dagars arbete och äre sålledes förlijkte, at Anders skulle gifwa Lars för efftersatt arbete en dahl. 16 öre s.m:t.
7. Erik Helgesson i Böle citerat dragon Gunnar Dahl om något som resterade på ett hästekiöp och Gunnar låfwadt gifwa honom sex dahl. s.m:t. Test. Olof Simonsson i Västerberg.
8. Olof Hemmingsson tilltallte Jon Månsson i Ulfsås för dhet han sagt i sochnstufwan skolla giöra honom till annan karll, som sochnstuguman Jon Nilsson och flera hördt, huar till Jon Månson nekar. Jon Nillson berättar, Jonas Månson talla hijth och dijth om sin träta med Oluff Hemmingson, och sade sig skolla giöra honom till een annan karll, förr än han honom släpper, hwartill han nekar. Actor, at han will skaffa flera wittnen därtill, och sedan at dhet intet förr än till ett annat ting kan skiee, hwar med deth beroor.
9. Olof Michelsson i Åse stemdt ryttare swentienaren Erik Höknäbb för deth han skall gått utur sin lagstadde åhrstienst, och äre så förlijckte, at Höknäbb skall gifwa honom tree caroliner. Test. Anders Ersson Bång och Olof Nilsson i Mo.
10. Måns Kjelsson i Hållbacken beswärade sigh öfwer Olof Olofson i Rönningsberg, för dhet han förledne sommar sig tillängnadt hans kööpte och innehafde ¼ uti Klukbodarnes afradzlandh, och han altså intet fått där hafwa [fol. 73r] sin boskap, eller där slå och bärga något höö. Förmenades honom där till icke meera än andre, som sådanne afradzlandh fått, för innewarande åhr wara berättigadt, säijandes, sig 1695 åhrs afradh derföre hafwa betallt. Resp. att han där till låff och tillståndh hafwer, och at samma 1/4part är tillslagit hans ryttare rustningzhåld, och där på fått immission, upwijsandes h:r generalmaiorens och gouverneurens Carl Gustaf Frölicks resolution däröfwer daterat Altzen d. 7 martij a:o 1695 hwar uti rusthållaren Olof Olofsson immitteras till wärkelligit nyttiande af bemellte fierdepart, under sin gårdh at behålla och nyttia etz. Oluff Olufson berättar, sigh intet wetta enär stämbningen till afradzpenningarnes upbördh giordes, och så snart han deth wetta fick, satte han dem ifrån sig hoos Olof Nilsson i Mo. Måns kan icke eller wijsa tillståndh, deth för 1695 at bruka.
Såsom Oluff Olufsons rusthåll i Röningzberg är indelt den 1/4part i Klukzbodarnes afradzlandh som Måns Kiehlson i Hohlbaken innehafft, och där på immission fått af h:r generalmaioren och gouverneuren h:r Carl Gustaff Frölick den 7 martij innewarande åhr 1695, och Måns Kiehlsson intet kan framtee och wijsa, sig tillstånd hafft, samma 1/4part för 1695 at bruka. Altså finns Oluff Olufson intet hafwe öfwerträdt högwelbem:te resolution, eller Måns derutinnan præiudicerat, utan berörde ¼ medh rätta antagit och bärgat.
11. Jon Mårtensson i Ubyn beswärade sigh öfwer Lars Olsson och Olof Grelsson i Rönningsberg, för deth dee hafwa honom befullmechtigat 1692 at resa till lagmanstinget som höltz i Borgsjö, deth han giordt, och allenast därpå fått af Lars Oluffson twå caroliner och af Oluff Grehlson en dahl. 16 öre s.m:t och för domen gifwit 2 caroliner och twå öre s.m:t till den som afcopierade häradzdomen och war där med hindrat uti tree weckor, eftersom lagmanstinget höltz åtta dagar senare än termin war satt. Begärandhes 8 öre s.m:t om dagen, hwar till icke nekades, men eftersom Jon Mårtson hafwer een systerpart såldt till Lars Olson hwar under den twistige Långåkern ligger, altså förmenar han honom och böra stå någon kåstnadt at hemula honom wid hemmannetz pertinentier, och han säger sig deth aldrig låfwat, dåch uthlåtit sig willia därtill [fol. 73v] contribuera een carolin. Larss och Oluff föregifwa Östen Gudfastsson i Tossberg och hafwa såldt åth dem een systerpart, och bör någon kåstnadt som een hemullsman bestå, hwilken icke tillstädes är.
Enhälligt votum.
Emedan som Lars Olufson och Oluff Grehlson i Röningzbergh hafwa a:o 1692, giort Jon Mårtenson i Öbyen å sina wegnar at wara på lagmanstinget i Medelpadh och Bårdsiö sochn fullmechtig om een jordepart som kallas Långåkeren och han deth efterkommit, och därtill behöfdt och förnött tree weckor, och beståtz hwar dagh 8 öre s.m:t som är 5 d. 8 öre och fallne interlocutorie doom inlöst för 1 d. 8 öre och låtit afskrifwe häradzdomen för 2 öre, giörandes tillsammans 6 d. 18 öre s.m:t och därpå af Lars Olufson upburit 1 dahl 8 öre, af Oluff Grehlson 1 d. 16 öre och sielf utlåfwat bestå där uti 20 öre som är 3 d. 12 öre. Resterandes altså 3 d. 6 öre s.m:t hwilka 3 d. 6 öre Lars Olson och Oluff Grehlson som Jon Mårtenson giordt fullmechtig dömes utan längre uppehåld at betalla, och där dee förmena sig någon rätt hafwa till Östen Guffastson i Tåssberg om expenser därutinnan, kunna dee honom lagl. därom sökia.
12. Lars Erssons änkias i Kjösta prætension af Anders Jeppessons arfwa i Kvitsle, differerades på 1694 åhrs hösteting, till dess rustmestaren Olof Holm skulle där om afhöras, och han berättas warit efter Henrik Jacobssons begäran på wägen hijtåth, och fått ordre af sin capiten at förfoga sig till honom, deth han betyges giordt hafwa. Han hafwer icke warit till wittne stemder, och dy kan han för uteblifwande intet tilltalas, eij heller kan saken afhielpas denne gången, utan åligger Henrich Jacobson låtha stembna rustmestaren Holm till nästa tingh, då saken skall befodras till ändskap och sluth.
13. Corporal Anders Phalen hafwer låtit citera Bengt Håkansson i Flatnor för 1681 åhrs halfwa uthlagor han skall skyldig wara dragon Pål Knopp, hwartill han ingen fullmacht hafwer, och Påhl wistadtz i Hallens tinglagh, och Bengt nekar. Altså kan rätten sigh icke därmedh befatta, utan opskiuta till des verus actor kommer eller hans fullmacht där om att agera.
14. Olof Hemmingsson prætenderade af Olof Simonsson i Västerberg sin broderspart af ett tunlandh ib:m som hans [fol. 74r] broder frambledne Jon Hemmingsson egdt och dödt barnlöös,
warandes hans syskon, Olof, Ursila, Elin, Kerstin, Agnes och Märit där till arffallne. Resp. att han där till intet nekar, enär förpantade ängiar der ifrån blifwa inlöste och under hemmannet lagde, och at gården wid hans tillträde war illa faren. Effter något samtahl och conference blef så dem emillan afftallat och sluttit, at tunlandhet skulle efter landzsens sedh syskonen emellan beräknas för 27 d. s.m:t och efter skulle på brodersparten belöpa 7 5/7 d. s.m:t, men medelst bårtpantade ägor skulle Oluff Simonson gifwa för sin andehl i Wästerberg 5 d. sölf:rmynt, huaröf:r dee in för rätten handsträktes, och Hemmingson öfwerdrogh h:r probsten mag. Burman besagde 5 d. s.m:t till betallningh.
15. Erik Pedersson i Offne angafs hafwa dom. Lætare d. 3 martij 1695 kommit i Alsens kyrkia seent under predijkan, och warit så drucken, at han med möda ragladt in i bänken, hwar aff pastor mag. Burman berättar sig mycket på predijostolen bestört och förargadt blifwit, som så mycket högre till hjertat gått, som h:r gouverneuren och fleera förnämare warit i kyrkian, och at han aldrig så högt tillförenne i sin predijkostohl warit förargat. Resp. Att han är een siuklig man, och hans huffwud af rosan illa skadd, at han hwinglar med sin gång . Berättandes sig öfwer natten warit hoos Gunnar Larsson i Bräcke, därest Olof Jonsson i Lien och warit, som skohla wetta betyga, honom eij hafwa druckit sig drucken, utan wid frukosten åthz, togz in ett stoop swagt öhl åth dem alla tree, nembl. Mårten, Gunnar, Oluff i Lijen och denne, och att sedan dee stådt ifrån bordet, och hwarken då eller om natten meera druckit, och at Gunnar och Oluff i Lien gått till kyrckian och han skulle dem fölgt, men efftersom hans swärmodher hustru Karin Östensdotter som på ungnen siuk låg, wille med honom talla, litet drögt, då dragon Jöns Granath inkommit, och tagit sig litet math i mund och een gång druckit och sedan fölgdz, och han gått ifrå honom på ijsen, därest elack wäg war, och wid kyrkian töfwadt, men intet gått in. Kyrkiowächtaren Simon Ersson berättar, Gunnar och Oluff komma till kyrkian förr än sammanringningen skedde, hwar till Gunnar beiakar, och at Erich Person intet kom förrän något war predikat af sidsta stycket. Erich Person berättar sig stå een stundh i wapenhuset till een halff tijma, och sedan bultadt på dören och insluppit, at dhet hördes kringhom [fol. 74v] hela kyrkian, och at kyrkiowachtaren Simon som stodh på lächtarne hörde deth, och ryttarswentienaren Erik Höknäbb som stodh i efftersta bänken upläth dören för honom. Erich Pederson föregifwer sig af huffwudswagheet måst läggia sigh widh brunshohn at hwijla sigh, det dragon Jöns Granath sågh, och ifrå honom där gått. Erich Höknäbb berättar sigh öpna kyrkdörren för honom, och at han något hårdt klappade och trängde sigh in i effterste bänken där bardbeergesällen Sinken stodh, där så trångt war, at han gaf sig in på Sinken och i hans fambn, och at des wäria kroknades och bällian brustit och af gått, och kyrkwächtaren Simon wellat hafwa honom där ifrån, och han intet wellat, utan sagt sig där wara wahn at stå enär han dijt kommer.
Jöns Granath, at han om morgonen warit in hoos Gunnar och tagit litet math och kläder på sigh, och där med gått till kyrkian, och hint på Erich Pederson, och gått ifrå honom som gick sachta, och satt sig på brunshohn, och han gått och kommit till kyrkian, den tijden predijkan skulle begynnas, och intet dristade sig bulta på dören, och Erich Pedeson pass een half tijma därefter kommit, och een lijten stundh stått, och Erich Peerson sagt sig frysa, och wara gamall och intet årka stå, och derföre bultadt och inkommit, kunnandes intet see honom wara drucken. H:r probsten Burmann exceperede emoth hans berättelse, at intet widzord må till hans relation gifwas, emedan som han lärer wara lijka skylldig till försummelse, och är een sådan som gierna fyller sigh.
Oloff Jonson i Lijen berättar, sig om afftonen tillijka med Erich Pederson wara hoos Gunnar Larson i Bräcken och fått math och twå stoop swagt måhltijdzdricka och äfwen så om morgonen, och at intet bränwijn bars där fram, hwarken affton eller morgon, och där med gått till kyrkian, och Erich Pederson stadnat qwaar, wettandes då intet till huad ända, och att ellack wäg war på siön, och kommande till Wången ringdes andre gången, och hörde intet enär han kom till kyrkian.
Gunilla Gunnarsdotter förhördes, och berättar sigh intet gifwit Erich Peerson något dricka, och han icke eller något begiärt, och intet bränwijn eller hafft, och han begynt tahla med sin gl. swärmoder som låg siuk, och hon gått i fähuset, och kommande därifrån, war han bårtgången och at hwarken Erich eller Oluff afftonen eller morgonen fingo mera än 2 stoop tillhopa med wärden som war litet bättre än spijsööl. [fol. 75r]
Enhälligt votum.
Ehuruwäll Erich Pederson i Opne intet kan öfwerbewijsas dom. Lætare som inföll den 3 martij sidstleden, kommit drucken till Altzens kyrkia, så finns han dåch af egen willia kommit mycket seent, och intet förrän deth efftersta stycket i predijkan war begynt, och medelst hårdt bulltande på kyrkdören inkommit, och trängt sigh in uti den efftersta bänken, hoos bardbeergesällen Hans Sink, så at hans wäria bleff krokut och bällian afgått, huar af kyrkwächtaren Simon Ersson blifwit föranlåthen, at kunna förmå honom där ifrån utur bänken, och han sträfwadt där emoth och blifwit stående uthi Sinkens fambn, hwilket allt, predikanten medh stoor förargelsse blifwit warse och en godh deel af församblingen. Altså finner rätten honom Erich Pederson hafwa giordt oliudh och förargellsse i kyrkian, och till underdånigst föllie af Kongl. Maij:tz stadga om oliudh och förargellse i kyrkiorne a:o 1686, dömes han derföre at plichta med 50 dahl. s.m:t eller med kråppen, och stå uppenbar kyrkioplicht.
16. Dragon Hans Larsson Bremer och pijparen Jon Nilsson Hägg angofwes hafwa sidstledne juhledagh uti Kvitsle by slagitz, som sexman Mårten Nilsson i Ocke angifwit för probsten mag. Abraham Burman, och han dem genom lensman Anders Ersson stämbna låtit. Warandes och lydandes Qwissle by under Hallens tingzställe, och till Mattmar kyrkias gudztienst. Beropandes sexman sig på tålffman Nils Nilsson i Qwissle, som deth för honom berättat skall, och han honom i gåhr, skall bedit sig på tinget nu infinna, deth samma at betyga, och han ursächtat sigh intet kunna komma, hwartill Brämer och Hägg neka. Föregifwandes sig kumma utur Hallens kyrkia hehltrötta, och fingo sig math och ett stoop eller twå öhl, och där med gått till sängz, och intet oliudh förordsakadt och hwarken trätt eller slagitz. Mårten, at dragon Nils Andersson Ekeroth och Jon Krigsman warit tillstädes, och wetta huru tillgått, som icke eller tillstädes äre.
Enhälligt votum.
Såsom angifne slagzmåhl skall wara giordt uti Qwissle by som hörer under Hallens tingzrätt, och tålfman [fol. 75v] Nillss Nillson i Qwissle som dhet skall för sexman Mårtten Nillson berättat, och dragonerne Nillss Ekeroth och Jon Krigzman som warit tillstädes, icke närwarande äre, och saken i annat tinglag är passerat, och giärningen bör ransakas där hon giord är, och alla interessenter tillijka medh angifwaren äre i Hallens tinglag och dess jurisdiction boendhe förutan Ekeroth, altså remiteres saken till instundande laga ting i Hallen, där at optagas och afdömmas.
17. Olof Nilsson och Olof Enarsson i Slåtte kärade till Olof Grelsson och Lars Olofsson i Rönningsberg, för någon skogh och slått wid Högåsån, som tillförenne warit under åklagarens hemman, och ligger inom dess bygdz rå och röör, och dess muhlbeth. Begärandes deth under förra och rätta bohlby för lösn. Resp. att Oluff Nillson där på klandrat, och där om agerat på tinget d. 28 octobris a:o 1680, och fått afslagh af fölliande skiähl, 1:mo att deth hafwer warit Grels Larssons förmäns arfgodz. 2:do warit brukadt under Röningzbergz by öfwer 200:de åhr. 3:tio för samma slåttägor drager Grelss Larson ett tunlandz skatt som i cronans jordebook till hans hemman i Röningzbergh är infördt. Och så som dhet således icke sträfwar emoth Kongl. Maij:tz jordeplacater 1673 och 1677, så är efter första cap. jordabalken L.L. dömdt under Röningzbergh, som annat uhrminnes, oqwaldt at behålla och niutha, hwilken dom Oluff Nillson lijkawäll åtallar, och föregifwer samma gång warit framme ett breff, som skulle een kiäring dem deth såsom förpantadt, men kan intet rätt minnas innehåldet, hwar till Oluff och Larss neka, och föregifwer sig sådant breff intet hafft och hafwa, och at rätten wäll sedt skiälen, förr än dom i saken fälldes.
Enhälligt votum.
Såsom af föregående ransakning befins, at slåtten widh Höghåsåhn och Brattmon eller Mattzboerne af uhrminnes tijder hört och lydt under Röningzbergh, och ett tunland skatt i cronones jordebook derföre påfördt Grehlss Larsons heman i Röningzbergh och häradzrätten den 25 octobris 1680 dömbt dhet [fol. 76r] oqwalt som annan uhrminnes häfd skall brukas och niutas under Röningzbergh, som domen med meera innehåller och uthwijser. Altså stadnar rätten där widh till föllie af 2:dra § i rättegångz ordinantzen och 21 cap. tingmålabalken, och aldenstundh Oluff Nillson i Slåtte äfwen som nu, om bemellte slått och ägor a:o 1680 agerat, hwar på ber:de dom är fallen, och han lijkawäll understådt sigh den klandra och åtahla, så plichtar han efter 39 cap. i tingmålabalken med sina tree marck för domqwahl.
18. Dragon Olof Hammarström anklagades tillijka medh sin hustru försummadt kyrkian och gudztienstens bewijstande å sidstledne förste och andre dag påska. Resp. at han war stadd med sin hustru hos Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen, och ingendera war i Alsens kyrkia, och om andre dagen begifwit sig till Mattmar, därest då ingen gudztienst war. Sexman Olof Nilsson berättar, Gunnar i Bleckåsen påmint honom at gå till kyrkia, och intet stort swar där på fått, och enär folket kommit uthur kyrkian om påskdagen, sedt honom i Kluk 1/8 mijhl ifrå Blekåsen, och om afftonen till Kougsta 1/8 längre bårt, och derifrån om andre dagh påska till Nordbyn, i mening at kunna komma öfwer skogen till Offerdal, som ogiörligit war, och derföre tilbaka åth Röningzbergh, där han öfwer natten legat. Hwarwidh observeres, att i Altzen ingen predijkan war, utan i Mattmar, och om tredie dagen efter mässmåhl rest heem till sitt quarteer i Hallens sochn och Högsta, och fierde dag påsk bijwistadt gudztiensten, som han föregifwer, i Hallens kyrkia. Tillståendes sig så giordt som relaterat och annoterat är, begärandes at hans förseende där uti kunde lindras, och inte ansees som han bruttit hafwer. Nils Andersson i Kjösta råkadt honom widh Kiälagårdarne första dagen, och dy intet warit stilla under gudztiensten.
Enhälligt votum.
Emedan som dragon Oluff Hammarström hafwer icke bijwistadt gudztiensten första dagh påska innewarande åhr uti Altzen, utan med sin hustru warit i Bleckåsen till 7/8 mijhl ifrån kyrkian, och samma dagh därifrån reest till Kluk och Kougstad byar, som pröfwes [fol. 76v] wara företagit under gudztiensten. Annandagh påska hafwer han begifwit sig till Nohlbyen, och sedan tillbaka åth Röningzbergh och hehla den dagen förnött med reesor, och intet sökt gudztiensten i Mattmar, och äfwen så om trediedagen fast om hans wäg heemåth där gått förbij, och kunnat skiee. Altså är hans förseende därutinnan applicerat och lämpat till den 11:te § i Kongl. Maij:tz förnyade stadga om sabbatsbrått a:o 1687, at plichta först för deth han förste dag påska försummadt kyrkian, och lijkawell samma dagh påska reest by emellan – 40 marck, och äfwen för annan dagh påska, då han icke heller Gudz huus besökt, uthan reest af och ann, och kunnat wäll det giordt i Mattmar, saker till sina 40 marck.
19. Nils Jonsson i Stavre anklagades för deth han domin. 5:te Trinitatis försummadt gudztiensten och sedan reest till fäbodarne, och kommit tilbaka dagen för J. Mariæ besökelses dagh, och icke eller gudztiensten bijwistadt. Resp. at han om söndagen måst wara hemma, och hustrun war till kyrkian eftersom dee intet meera folk haf:r och om söndagzaffton rijdit till fäbodare, och för hårdt wäder icke kunnat komma öfwer siön, enär han wille, och intet hunnit heem, förrän folket skulle gå till kyrkian, och effter han skolöös war, låthit sin hustru gå till kyrkian. Sexman Gudfast Mattsson i Stavre betygar, Nils Jonssons hustru warit i kyrkian samma dagh han efter predijkan rest till fäbodarne, och enär han om morgonen heem kommit äfwenså tillijka med huuskäringen, och ingen warit hemma mehr än han och dess barn Han hafwer och inga skoo hafft, och förra predijkan skoor länt. Altså finns han ware ursächtadt.
20. H:r probsten mag:r Burman gaf tillkänna, sig offta förmant Lars Halvardsson, Olof Månsson, Carl Olofson och Olof Nilsson i Landön, flijtigare sig i Gudz huus infinna, och icke så offta sig absentera, så at ingen af byen många predijkodagar komma till kyrkian, som oförswarligit är för Gud och öfwerheeten och han deth på sitt samwethe och answaar icke längre kan taga, hwartill dee swarade och begierte denne gången blifwa förskonte, och at dee offta så om [fol. 77r] winteren för mycken sniö skuld, och om sommaren för stårmwäder icke kunna komma till kyrkian, uthlåfwandes häreffter, willia wara flijtigare, och enär lagha förfall intet är, någon eller några af hwar gård hwar söndagh eller hög fest upwachta gudztiensten, och det ömsom sin emellan, hwar medh h:r probsten till prob war nögder, dåch medh deth förbehåld, att där dee sig icke flijtigare här effter däruti ställa, at deras förre försummels skall för dem stå öppen.
21. Håldne besichtning den 29 juni 1695 på den skada som af löös kombne eldh den 21 maj sidstleden, hoos Måns Nilsson i Viken och Alsen sochn, är timat och skiedt, uplästes, och först undersöktes hurulledes ellden månde wara löös kommen, och intygades, at grannens Nils Nilssons dotter Kerstin, om afftonen sedan gårdzfolket hade lagdt sigh, blifwit warse ellden wara löös kommen i wedhlijdrethz taak som stådt hardt in wijdh bryggstufwan och att om dagen där hafft elldh at koka bark till att tähla sina näth, och eldgnistorne måtte kommit aff skårsteen på wedlijdretz taak, och där antändt. Liggiandes drängen och pigorne i bryggstufwan, och intet wiste där af, förr än pijgan Kerstin dem upwäckt, och deth berättadt. Wedlijdret har stått på östre sijdan om stufwan och blåst wästan, och altså pröfwes ellden efter 37 cap. byggningbalken L.L. wara af rättan wåda upkommen, och derföre till branstodh berättigat. Warandes hans halfwa deehl af hemmanet 4 tunlandh skatte.
Finnandes nämden giorde werdering på afbrände giäststufwe wara skälligh eftersom timber måtte skaffas fierran ifrå annans skogh, och dy bestås opfordr. 29: 8: -.
Bryggstufwan pröfwes och intet under 23 d. s.m:t kunna upbyggias, men såsom Kongl. Maij:tz husesynsordningh intet obligerer någon bonde at upsättia någon bryggestufwe, och des utan hwardagz och gäststufwu finnas, så gåes den förbij, som dåch alltid där warit.
Ett härberge till sädes och miöhlbodh 8: -: –
Ett wisterhuus dels utrifwit och kullkastat, och kan repareres med och för 4: -: –
Wedlijdret kommer i lijka consideration som bryggstuf:n.
En ny stall upbrändt 4:16: .
Specificerede saker, som nödige äre till åkerbruket och nu förbrände, uthföres efter Kongl. Maij:tz resolution 2:21: 8
Summa 48:13: 8
[fol. 77v]
22. Ländzman Anders Ersson Bång gaf wid handen, hurusom hans drängiar Jacob Nilsson och Anders Andersson, uthi april månadt sidstleden, kördt till skogs efter höö, och blifwit warse at wargar hade ihählrijfwit ett älgzdiur, och deth merendels upätit, och allenast litet behållit wid hallssen, som och kan sees af hudan som söderrijfwin är på beggie sijdorne och baakdehlen. Drängiarne betyga, att dee hafft medh sigh twenne hundar som blifwit det warse, och begynt skälla på wargarne, och dee altså sedt derefter, och kommit dijth där älgen war nederlagdt, och medelst hundarnas skällande och drängiarnes ropande flydde wargarne ifrå rofwet och aset som wore till 5 eller 6 stycken, och sedan iagat efter hundarne, huilket befans af sielfwe hudan.
Resol. Så som intygat är, at fundne älgh är af wargar ihählrijfwin och merendels opätin, så behåller lensman Anders Erson efter 23 cap. byggningebalken L.L. dhet han sålledes genom sina drängiar bekommit.
23. Lappen Jon Olofsson Skiörben tilltaltes fär een älgh han skuttit, och huden lembnat till länsman Anders Ersson på chronones utlagor, som fans wara skutten, och han bekänner sig älgen skuttit Larsmässtijdhen sidstleden i skogen nedan och sunnan för hans skattfieldh Ansjöfjäll ben:d. som han hördt wara lapparne tillåtit på sin ägor, och bönderne förbudit. Kunnandes inthet medh giller och grafwar någon wåhn efter älgar som bönderne giöra, komma till rätta, och aldrig sådant brukadt. Peder Månsson i Kaxås berättar, ingen annan skogh wara nedan och sunnan för Ansiöfiället, än skattlappens lötegång och betesmark, och uti lötegången kunna inga giller och grafwar göras och brukas, och å södersijdan begynnes böndernes afradzlandh.
Kongl. Maij:tz resolution den 10 martij 1685 uti dess 9 § lyder, at lapparne lemnas fritt uppe på fiällen där som gilder och grafwar eij kunna brukas, efter wahnligheeten med hundar och bössa at efteriagha och fälla älgzdiur.
Enhälligt votum.
Såsom intygat är, at skogen nedan och sunnan för Ansiöfiellet sträcker sig icke widare än som till [fol. 78r] dess skattelapps lötegång och betesmark behöfwes, hwarest inga gilder och grafwar dess medelst kunna hafwas, om änskönt lappen wore där medh bewahn. Och eftersom
Jon Olufson älgzhuden framburit, och till lensman Anders Erson för cronones uthlagor lembnadt, så præsummeres at han diuret å sin lötegång fällt, och ingen kan honom öfwertyga det på annans afradzlandh eller allmänning hafwa skuttit och fält. Altså till underdåndigst föllie af Kongl. Maij:tz resolution d. 10 martij 1685, frikalles Jon Olson för widare åtahl derföre.
24. Erik Olsson i Kläppen är dödh blifwen sidst in aprili sidstleden, och i anseende till stoor giäld, är hans qwarlåtenskap och löösören af gode män opskrefwen, och inventerat, och änkian hustru Anna Ersdotter förbuden något däraf skingra, och förmenes henne deth icke hållit. Altså aftalltes och beslötz, at där hon icke kan för samma saker och löösören, ställa säker och nöijachtig borgen, att de tagas ifrå henne, och i säker hand sättias, och skulle hon något där af skingradt och förytradt emoth förbudh, måtte säkerheet derföre skaffas, och bör een förtechning på alla creditorerne forderl. upsättias, och dee alla offentelligen tillsäijas, at dee sine fordringar å näste ordin. ting wara förtenchte med skiähl och wittnen bewijsa eller wara dem förlustige, hwar widh observeras böhr, om änkian skulle wara till något berättigat, och deth henne icke betages, förståendes i synnerheet, om ägendomen öfwergår creditorernes rättmätige fordringar, eller hon något infört i boet, och hon utan trångmåhl förslöst och skingrat.
25. Till hörsampt föllie af h:r generalmaiorens och gouverneurens högwelborne h:r Carl Gustaf Frolichs resolution daterat Rödön den 16 martij 1695, på Peder Larssons supplique i Hof, at lagligen undersökias skall, huru wida han till samma heman är bördig, är ätten räknadt, och intygadt Peder Larson wara med hustru Kerstin Olofsdotter i Trång till 3:die skyld, som ähr arfwinge till ¼ i Trång, och med sine medarfwe bytt jord emoth jord till Håff, och denne Peder Larson hemmannet antagit på köp och lösn, och det tree åhr häfdat [fol. 78v] och brukadt, willinades deth löse i börd, och enär honom förehöltz, at hans supplique till h:r generalmaioren och gouverneuren lyder, at antingen få igen uthlagde penningar i hemmannet eller deth besittia, swarade han, at skrifwaren emoth hans willia infördt, deth han wille få sine penningar igen, säijandes corporal Magnus Lönnbom suppliquen skrifwit och det giordt, williandes ingallunda cedera sin bördzrätt där uti.
26. Dato upbödz Olof Olofssons skattehemman i Åberg och Alsen sochn af 3 tunland, som hans Kongl. Maij:t i nåder låtit tillbytha till ett boställe för compagnieprästen emot ett cronohemman i Kluk och Altzen sochn som Jon Perssons barn åbodt af 2½ tunlandh med 30 d. s.m:t wederlagh, som köpebrefwet daterat Offerdalls prästegård d. 14 octob. 1695 uthwijser, verificerat af pastore loci, utan klander.
27. Torbiörn Simonsson upböd tredie gången Östergården i Berge 3 tunl:d för 110 d. s.m:t, kiöpt af sahl. hustru Margeta Flodalinas arfwingar, som där till obördig är, och förbehålles Kongl. Maij:tt och cronan lösn, där icke någon af bördemännen inom lagsens tijd det inbördar eller klandrar.
28. Olof Säterman upböd andre gången Olof Olofssons lösa och fasta ägendom uti Kjälen såsom till sytningslöön. at niuta effter hans och dess hustrus dödedagar opåtallt af slächt och barn, ehoo den wara må, som utan klander skiedde.
29. Olof Olofsson insinuerade twenne lagbudne och lagståndne köpeskriffter på sin faders hemman i Rönningsberg, hwilket han inbördat af sine syskon bestående af tree tunlandh för 177 d. s.m:t, warandes sidste opbudet skedt uppå första köpet den 28 october 1692, och på deth senare d. 24 maij 1694, och sålledes lagståndit utan klander, dy bewillies derå doom och fastebreeff enär köparen eller bördemannen wijser med gl:e breeff, hemmannet wara gamalt skatte.
Ting den 17, 18, 20 och 21 juli 1696
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:17a, fol. 150v – 164r. ÖLA.
Anno 1696 d. 17, 18, 20 och 21 juli höltz laga ting medh allmogen aff Offerdahls tinglagh, och desse såtho i nämden:
Per Månsson i Kaxås Per Olofsson i Tulleråsen
Olof Nilsson i Mo Måns Persson i Berge
Jon Nilsson i Ugård Nils Torkelsson i Glösa
Jon Pålsson i Bångåsen Nils Andersson i Kjösta
Måns Andersson i Västbacken Erik Pedersson i Valne
Jon Mårtensson i Ubyn Olof Simonsson i Västerberg
1. Dato publiceredes Kongl. Maij:tz förr specificerede placater.
2. Samma dag aflade Olof Simonsson sin nämndemans edh.
3. Ryttarswentienaren Johan Fogel angafs hafwa 1695 emellan påsk och pingest kommit drucken i Offerdals kyrkia och sedan effter chatechesmi predijkan under allmänne förhöör och examen af h:r probsten mag. Abraham Burman swaradt, enär han intet blifwit tilfrågadt, och enär folket förhördes effterst i kyrkian, och det af fyllerije, som han där af illa kunde stå i bänken, och giorde stoor förargelse, som corporal Anders Lund såg och bewittna kan, som betygar honom drucken wara, och han h:r probsten otijdicht swaradt, berättandes sig offta honom warnadt och förmant hålla der med inne, som ingen wärkan hade. Respondebat: att han allenast een bägare bränwijn af sin rusthållerska, leutnantskan hustru Dordi Månsdotter i Änge bekommit, och uthdruckit, och kunde eij wara drucken, och wähl swaradt h:r probstens på des fråghor, enär honom intet tilfrågades, och bort göra. Sexman Gudfast Mattsson i Stavre betygar sig see Johan Fogell wara drucken enär han i hastigheet körde honom på kyrkwägen förbij, och at han i kyrkian war drucken, och at h:r probsten gaff honom några miner, at hålla der med inne, och därmed wändt sig ifrå honom, och gått bak i kyrkian och allmogen frågadt, och han lijkawäl där framme honom beswaradt. [fol. 151r] H:r probsten bekänner, sig öfwersedt med hans otijdigheet och giordt honom några goda miner, at endthålla sig där ifrån, och till den ändan förfogadt sig bak i kyrkian och giordt sitt ämbete, och det af endast ordsak, at han tillförenne funnit honom uti sin christendom wäl funderat. Feltwäbel Olof Lund refererede sig see Fogell komma i stillheet i kyrkian och taga i bänkdören, och eij fattadt rätt, och altså studzat, och kommit några fiätt tilbaka, och sedhan gått in och satt sig, och under chatechesium i predijkan, lutadt sig på armarne och småsputtadt, och sedan enär förhöret skedde, något otijdigt swarat h:r probsten, och han medh goda miner gifwit honom täckn, det han wille undthålla sig där ifrån, och så gått utföre gången, och farit fort med förhöret, och ryttarcorporalen Anders Lund stötte i honom, trampadt på hans foth och tagit i hans ena arm, och warnadt där med hålla inne. Johan Fogell begiärthe, få förblifwa med den försoning han giordt under sidstledna hösteting, nembl. at gifwa till kyrkian tree d. s.m:t. Rp. at det icke widare war, än om han kunde förmå församblingens äldsta, föllia honom, och uthlåtha sig honom den förargelse willia förlåtha, det han icke giordt, utan som talet gått, fått det råd, där till neka, och intet utgifwa, som han och giordt. Swar, at termin war till juhl, och han icke långt där effter uthbudit bemellte 3 r.d:r. H:r probsten, at där deth effter afftahl blifwit fulgiordt, och intet sin mothwilligheet uthspridt, hade han i anledning af Kongl. Maij:tz kyrkiolag, där med låtit bero, men nu icke så, uthan förmodar och håppas, at Offerdals sochns förnembste ledamöter, som tilstädes wahr, kunna hans angifwande besanna, och wore för Gudi högst beklagelliget, om någon af dem skulle wara så sinnadt, och sökia medh stillatijgande öfwerskyhla hans begångne fehl därutinnan, och förordsaka öf:r sig Gudz straff.
Då Peder Månsson i Kaxås bekände, sig see honom komma i hastigheet in i kyrkian, och studzat emoth efftersta bänken, twijfwels utan af dhet han farit illa [fol. 151v] med ena sin foth, och huru han burit sig åth fram i bänken kunde han intet see, dåch hörde at han där ifrån swarat på h:r probstens frågor bak i kyrkian, och probsten med handen winkadt åth honom. Sexman Guffast, at han tree gånger winkadt med handen åth honom för hans swar, och omsijder sagdt, sig een annan gång få tala med honom där om. Jon Pålsson i Bångåsen, at han war drucken, och at han swarade probsten sadan han gått hans stool förbij, och at probsten nickadt åth honom at tijga. Olof Simonsson i Västerberg, at Fogell war drucken, och swarat enär honom intet bordt, eller tilfrågades. Fogell sade honom då näpligen warit i kyrkian, det Oloff sade sigh kunna bewijsa. Bengt i Ekeberg, at Fogell war litet drucken och swaradt, då examen bak i kyrkian skedde och probsten winkat med handen åth honom. Per Larsson i Åflo, at Fogell war litet drucken, och enär han blef under förhöret frågadt, swaradt, och sedan och een gång, då probsten winkat åth honom med handen, och tredie gången enär han kommit längre bak i kyrkian, hwilket Fogell intet wille tilstå, och begiärte, at dee edeligen måtte afhöras. Ofannemde iempte fleere, af församblingens lemmar intercederade för honom, at förblifwa med omtalte composition, dhet Fogell och begiärte, men h:r probsten föregaff sig det icke kunna tillåtha, efftersom han genom obotfärdigheet och nekande söker sitt begångne fehl förtijga, och därmed giöra större förargelse, än i Gudz huus tillförenne är skiedt.
Resol. Såsom ofwanskrefne personer icke alla i synnerheet äre lagligen kallade till wittnen i saken, och Johan Fogell provocerer dem till edh, och h:r probsten conditional giorde composition, efftersom den effter afftahl icke fulkomnadt bleff, intet will hålla. Dessutan kommer och at häradzhöfdingen med probsten i när swågerskap är. Altså blifwer saken differerat till höstetinget, under een annan kommande domare at afhielpas.
4. Dragon Jöns Olofsson Geting anklagades af probsten mag. [fol. 152r] Abraham Burman, hafwa förledne höst, uthur dess stoora stufwa, neder på gården, stuhlit något smöör, och där ibland twå st. stoora klimpar á 1 [lispund] 6 mark och 1 [lispund] 5 mark effter hans opbördz-book, och sedan mistadt på wichtan wijd Mässlinge bruk 5 [lispund], där doch han tillförenne där på intet mistadt och förloradt. Kunnandes intet wäl honom det senare fulkombligen tilläggia. Resp. at han stulit twenne stora klimpar. Wettandes intet huru mycket dee wägit och dem förwaradt uti een hölada nedanför åkeren, som effter några dagars förlåpp blefwo bårtstuhlne. Furiern Anders Phalen betyger honom förledne höst bekänna sig hafwa afhänt och stuhlit twå stoora klimpar om tree [lispund], men Gieting föregifwer sig dem eij wägit, och at dee på angifne sätt bårtkommit, nekandes aldeles wetta af det senare angifne mistade smöör.
Enhälligt votum.
Såsom dragon Jöns Olufson Geting hafwer förledne höst af erew. h:r probsten mag. Abraham Burman stulit twå [lispund] 11 mark smöör. Altså dömmes han effter Kongl. Maij:tz straffordning a:o 1653, at böte tree gånger så mycket, och därhoos sielfwa tiufften lefwerera, som inalles belöper och ähr 10 [lispund] 4 mark och bestijger effter markgången á 1:21: 8 s.m:t – 17 dahl. s.m:t.
5. Jöns Olofsson Geting tiltallte Olof Larsson i Vången för deth han skall welat handla med honom om stuhlensmöret hoos h:r probsten Burman, söndagen fiorton dagar effter Michaelis 1695. Wijsandes honom rummet där tahlet skall wara fällt, först på kyrkwallen, och sedan bakom Ängesstallen, och han sagdt hwarest han det giömdt och förwaradt, nembl. uti een hölada under för präståkeren, och wid sitt gående till qwarn om söndagzafftonen och måndag warit behålliet, men om tijsdagzaffton bårta, Och Oloff högeligen bedyrat, sig willia wara honom trogen, och frågadt, hwarest han smöret fått, och han det intet sagdt, och Oluff frågadt och huru mycket smör dhet mån wara, och till swar fått, twå stora klimpar, och han sagt, sig willia wäl med honom komma om kiöpet [fol. 152v] öfwereens, förmenandes altså, det ingen annan det mån hafwa afhändt. Rp. at han aldrig med honom där om talt, och huru skulle han med honom handla om smöör, som intet smöör kunnat låfligen hafwa. Warandes samma söndag här wid kyrkian, efftersom han dagen förr upwachtade tinget, men intet krefd honom, eller talt med honom den dagen, men Jöns påstår så wara passerat, och at dragonerne Carl Åhl och Per Halvarson Frimodig skola sedt honom stå bakom stallen med Jöns, och Peer Frijmodig ropadt, och bedit Oluff komma snart, hwartill Oluff Larson nekar, föregifwandes sig intet wid stallen där om talat.
Peder Frijmodig aflade sin wittnesedh, och bekände sig på kyrkiowallen tala med Oluff Larson, men intet seth honom wara till tals med Jöns Geting bakom Ängiesstallen, och fast mindre ropadt effter honom.
Carll Åhl, som icke edhbar är, refererede sig see Jöns och Oluff wid prästporten stå och tahlas widh, hörandes intet om hwadh, utan gått dhem förbij, och sedan sedt Oluff Larson komma och wara på wallen, och intet blifwit warse Jöns Geting.
Actor beropade sig på pijgan Märit Matsdotter i Stavre, som förhördes, och berättade sig see Jöns och Oluff stå tilsammans wijdh prästegårdzporten, och deras tahl intet höra, och mera däraf intet wetta.
Jöns Geting påstår Oluff Larson hafwa betingat smöret, och om deth icke blifwit bårttagit, hade han skolat det bära heem till h:r probsten. Oluff Larson där emoth påstår sin oskyldigheet, och beklagar sig således wara till heder och ähra angripen.
Samptel. votum.
Aldenstund dragon Jöns Olufson Geting intet gitter öfwertyga och bewijsa Oluff Larson i Wången warit med honom i handell om hans stuhlne smöör af h:r probsten mag. Burman, och fast mindre dhet uti förwarade hölada afhändt. Altså finner rätten skäligt, at han för sådhan obewijsslig och ährwördig beskyllning, skall effter 20 cap. tingmålabalken plichta med sine 40 marck till treeskiptes. [fol. 153r]
6. Nils Torkelson i Glösa kärade till dragon Anders Brumer för 4 stycken sölfskedar han honom förledne höst afhendt. Resp. at han ty wärre det giordt, och igenom fönstret gått in i hans giäststufwa och bemelte 4 skedar tagit, och där iempte stulit af Karin Halvarsdotter tree ort 4 skil., i.e. 1: 6 öre s.m:t och den ena skedan såldt till h:r regementzqwarteermestarens Hammarskiöldz dräng, Olof Månsson för 1½ carolin, och där af blefwen rögder, och derföre för leutnanten Gabriel Falk bekändt stölden, och i Krokom hoos dragoncorporalen Carl Berg tree skedar i pant satt för twå caroliner, som dem wid giord påminnelse ifrån sig sändt, och blefwo i förwahr satte hoos Olof Larsson i Ede i Offerdal sochn, hwilka framwijstes och woro gambla och brutne. Actor föregifwer, at bortowarande skedh war makan medh den minsta af bemelte tree stycken, och wäger 1 lodh 3½ q:tin, och alla 4 tilsammans 8 lodh 3½ q:tin. Actor, at regementzqwarteermestaren Hammarskiöld förledne höst tagit skedan i förwahr af sin dräng Oloff Månson, och efftersom Brämer tilstådt tyffnaden, hafwer han honom intet stembna låtit.
Ett lodh bruttit sölfwer köpes á 26 2/3 öre s.m:t.
Enhällicht votum.
Emedan som dragon Anders Brämer hafwer af Nillss Tårkellson i Glösa stuhlit och afhändt fyra st. sölfwerskedhar till wicht 8 lodh 3½ quintin. Altså dömmes han effter Kongl. Maij:tz 1653 åhrs straffordning at böta tree gånger så mycket som dee wärde är á 26 2/3 öre s.m:t och blifwa 7:12:16 pgr s.m:t. Tagandes Nillss Tårckehlson igen sina tree stycken sölfwerskedar, som warit pantsatta hoos corporalen Carl Bärg, och han ifrå sig lefwereradt iemwähl och een skedh som utsatt warit hoos drängen Oloff Månson och af hans huusbonde regementzqwarteermestaren Carl Gustaf Hammarskiöld skall wara förwaradt. Jemwähl och af Karin Halfwarsdåtter 1 d: 6 öre s.m:t som och så effter Kongl. Maij:tz straffordning betalas tredubbelt, och därtill med tiufften, som inalles är 4:24:- silf:rm:t.
7. Dragon Erik Håkanson i Kluk kärade till sin granne Nils [fol. 153v] Grelsson ibidem för deth han honom beskylt för tyfwerije? Resp. at han hafwer så giordt, för deth han förledne wåhr utur hans kåhlbod afhendt och heemfördt twå lass kohl, och honom där med beslagit, kommande med kohlen körande, som deras granne Olof Olofsson kan betyga och wittna, som berättar sig höra Nillss fråga hwarest han förde kohllass tagit, och han swaradt, uti hans kohlbod, och hafft hans låff därtill, och fått till swars, at han intet mera än på ett lass hafft låf, och lijkawäll tagit twå lass, hwarpå Nillss honom till wittne tagit, och Erich swaradt honom mera sig skyldig wara.
Olof Michelsson ifrån Åsan berättar sig och Nillss läna af Erich 2½ lass kohl förledne winther, och han medh Nillss Grehlson een kohldaal brändt, och bedit Nillss betala till Erich i Kluk, och Nillss säger sig för juhl dem betallt, wettandes därom berätta, at Nillss sagt sig gifwa honom låf på ett lass, och han tagit twå, och at han sedan intet dijth warit, uthan rest heem. Nillss förbråer och Erich Håkanson för tree åhr sedan bårthtagit 30 lass af hans kohlwed, och effter påminnelse, något i ställe dijthfördt, men sedan den där ifrån tagit och fördt heem, hwartill Erich nekar, föregifwandes lijka wäl sig tagit Nills Grehlsons kåhlwed, som närmare till kohlmihlrummet, och at Nills skulle få taga hans wedh i stället, som Oluff Olufson kan wetta.
Oluff Olufson berättar sig skulle hielpa Erich med kåhlmijlan 1693 näst för juhl, och såg honom taga där hoos liggiande weedh, säijandes intet Nills den äga eller skola taga hans i ställe, och at twå eller tree ståckar kunde lemnas, om icke några kunde wara nedsnödde, och intet synas, wettandes intet om han i dess ställe någon wed fördt. Erich Håkanson, at han för twå åhr sedan skält och utropadt honom för tyff, som corporal Jon Lång och dragon Mårten Falk wetta berätta, som referera Erich och Nillss på compagniemötet i Hölan 1694 om hösten något druckit, och Nillss uti fyllerije och ordkastning, kallat Erich tyff, och blifwit litet därföre näfste, och om morgonen kommit för h:r öfwersteleutenanten Bengt Ribbing, som Nills tilfrågadt ordsaken där till, och han swaradt icke annat [fol. 154r] än litet kåhl, och fått tillbörlig påminnelse och reprimando, hwartill Nillss intet neka kan, föregifwandes, honom offta kohl olåfwandes tagit, fast än inga wittnen altijd där till kunna warit, iemwäl och kohlwed. Warandes beggie nögde med Långens och Falkens giorde relation och ingen edh af dem begiärer.
Erik Winter at Nillss Grehlsons dräng, hwars nampn han intet mins, eller någon af hans dagakarlar, sedt honom taga så mycken wed af hans, till sin kohlbåtn, hwartill Nillss Grehlson nekar, och omöijeligit kan wara någon dagakarl så långt tilbaka kunna igenfå, eij eller honom kunde wara i minnet, hwad slagz wed i kohlmijlan lades.
Enhälligt votum.
Ehuruwäl synes, som skulle ena kåhllasset utan låf tagit wara, och dee lijkawäl een smidia tilhopa hafwa, och hwarannan tilförenne kåhl länt, och icke aldeles bewijsligit, at dee så just hwarandra kunna hafwa betallt. Så finner rätten skäligt dhet uphäfwa. Men at Erich Håkanson Winter hafwer olåfwandes bårttagit Nillss Grehlsons kåhlwed af 30 lass är applicerat och lämpat till 18 cap. byggningb. L.L., och han altså kommer dherföre at bötha allenast tree marck, och där till med skaffa Nills Grehlson så mycken wed igen, hwarmed saken uphörer.
8. Erik Håkansson Winter kärade till hustru Karin Jonsdotter Nils Grelssons, för dhet hon tillwitt honom hafwa een yxa bårtstuhlit, som grannen Olof Olofsson kan hördt och wetta betyga, som berättar sig eij meera där af wetta, än at han, kommande till deras gård, hörde dem trätha, och Erich frågadt hustru Karin, om hon håller honom före hafwa tagit yxan, och hon swaradt, ja. Resp. at hennes son Jon Nilsson om tålf åhr gamall, näst för juhl sidstleden lembnadt sin yxa i wedlijdret, medan han inbar någon wedh, och kommande strax tilbaka war yxan bårta, och ingen annan war hemma än Erich Håkanson, som då strax drog till Malmskogen, och wid heemkomsten, honom effter yxan frågadt, och han nekat med [fol. 154v] stoor swordom. Några dagar där effter gick hennes son till blästret, att sökia effter yxan, och den igenfunnitt under wästre bodan i blästret, där Erich Håkanson warit och blåst jern, och någon tijd där effter, dhet för honom sagt och han swaradt som förr, beklagandes hon sig intet förstå at låta yxan som af iernröök war rödh, af gode män besedd blifwa. Gifwandes därhoos wid handen, at han förledne höst, olåfwandes och hennes yxa tagit till skogs, och opphuggit een hölada, och den lijkawäl ifrån sig lefwereradt. Resp. at han af henne senare yxan länt, hwar till hon nekar aldeles, och at han sagt sig i Malmskogen länt yxan af Jeppe i Finsäter, och sedan af Erik Olofsson i Tossberg, det han tilstår efftersom Jeppes yxa intet dugde, uthan war lembnadt at ståhlläggias, och dy länt Erich Olufsons, som dhet besannar och at han hade yxan hela den weckan. Erich Håkanson at han sine bröder Grels och Anders hos sig widh blästret hade, som böre förhöres.
Nillss Grehlsons son Jon, om sina tålf åhr, berättar sig hugga wed och den inbära och lembna yxan, och kommande tilbaka, war yxan bårttagen, och Erich Håkanson och Erich Olson i medlertijd gått där förbij, och sedhan gått till Erichs bläster, där han och sedan warit, och sökt effter yxan, och wid sökiandet under wästra kåhlbodan yxan funnit och heemburit.
Grels Håkansson om sina 17 el. 18 åhr berättar sig föllia sin broder Erich Håkanson till blästret, och hade en yxa sielf, och een länt af Erich Olufson i Tåssberg och en dito af Jeppe i Finsätt, hwar med jernet höggs, och inga flera hafft, och ingendera där lembnadt, och kan eij wara, at han någon yxa funnit, och om så warit, intet af dem dijtlagd. Anders Håkanson om sine 13 eller 14 åhr, berättar ord frå ord som brodren Grehlss.
Erich Olufson i Tåssberg aflade sin wittnesed, och bekände Erich på liquidationsmötet begära een yxa till läns, effter som broderen hafft hans yxa till qwarnen, och han henne med sig hafft till Malmskogen, och honom låtit få [fol. 155r] och såg honom ingen annan än een bråddyxa hafwa, och at han hemman ifrån litet förr kiördt dungan eller där wed höggz i Kluk, förbij om morgonen, mädan mörkt war, och ingen eldh såg där wara, eller af någon ryka, och icke eller yxan sedt, och at dragon Nils Holenius warit i föllie med sig till skogs, på Hans Grelssons wegnar i Hållbacken uti Malmskogen, och dijt folgdz, och hafft een sin huggyxa och logerer i Qvitsle uti Mattmar sochn. Hustru Karin berättar, då wara så ljust af dagen, at gåssen kunde see hugga och han sedan kommit och gråtit, at yxan war bårta, och hustru Karin altså gått till Erich Håkansons moder hustru Lucia, och sagdt, det han tagit yxan, och hon bedit Anders gå i grangården, och läna een yxa i stället, dhet Anders tillstår, men intet gått, effter som han wiste sin broder den intet tagit, och at han såg Erich Halfwarson hafwa bråddyxan och at dhet war liust af dagen, och sedan, at han det intet wähl kan minnas.
Erich Olufson, at Erich Håkanson gått först uth att betzla sin häst och kördt sin wäg, och han och Holenius hint på honom strax wid nylandet, och sedan befans, at Erich Håkanson ingen häst hade, det Erich Olufson sig erindrade, och att han åkte med Holenius. Erich Winther tilspordes, huru han kan bewijsa Jäppe i Finsätt egdt den ena yxan. Resp. at han nu intet tilstädes är, och om så wore, kunde han intet där till neka, och at han den ännu hoos sig hafwer, efter som han den icke igenlöst hafwer.
Samptel. votum.
Angående dragon Erich Winters klagemåhl på hustru Karin Jonsdåtter, Nills Grehlsons i Kluk om en yxa hon beskylt honom olåfwandes tagit och icke restitueret enär han gått till Malmskogen, och sedan igenfunnitz wid hans bläster, så kan där uti inthet definitive dömmas, emedan som dragon Nillss Holenius som warit med i Malmskogen, och förmenes hafwa någon wettenskap om Winterens hafda yxor, och huru många han hade hemman ifrån med sig, då han hint på honom, och [fol. 155v] han hoos honom åkadt. Sedan bör rätten underrättadt och förwissat wara om Winter någon yxa då af Jeppe i Finsätt hafft, utan saken måtte beroo till nästskeende hösteting då Holenius och Jeppe böre wara tilstädes at förhöras.
9. Hustro Agnes Larsdotter Lars Ersons i Kjösta itererade sin skuldfordran af Anders Jeppesons arfwingar i Qwissle, som på 1695 åhrs hösteting studzade där på at Olof Holm intet war tilstädes, som skulle wittna, Larss Erson på sin fodran fått een koo. Uppwijsandes Jeppesons måg Henrik Finne Holmens attest af den 13 julij 1696, at Larss Erson 1687 om hösten, uti hans närwaru fått een koo af Anders Jeppeson i betalning, och skall för sin tienst skuldh, inthet kunna komma till tinget, men änkians son, Lars Larsson will inthet troo hans gifne attest och at fadren kohn bekom, och sompt af dess wärde betallte, och sompt afräknadt till lega för penningarnes bårtowarande, dhet fadren på sitt yttersta läth antechna, och at han hade at fordra 15 stycken stoorplåtar, och intet fått, förutan legan mera än 4 plåthar. Henrich Finne föregifwer som tilförenne, at lånet skiedt för 40 åhr sedan uti caroliner, och icke i plåtar, som prætenderes, hwar wid ihugkommes, at en r.d:r specie, den tijden icke gullit meera än sex mark silf:rmynt.
Nils Ersson i Kaxås betygar sin fader hafde för 40 åhr sedan fodra aff Anders Jeppeson 10 r.d:r som i specie warit utlänte, och intet högre i wärde wore än 6 marck s.m:t, hwilka 10 r.d:r deltes i trij, där af Larss Erson sin 1/3 bekom, och det han strächte sedan till Jeppeson, war effter carolinräkning á 6 mark s.m:t. Hindrich Finne berättar, barnen deelt löösörerne effter fad¬ren sin emillan, uti lensmans Chrestier Pederssons närwaru.
Resol.
Rätten finner skäligt, at den twistige kohn för 4 d. s.m:t på Anders Jeppesons skuldz betallning afdrages till lagligit utförande uthaf Larss Ersons sterbhuus fodran i Kiöstad, och tillförenne är betallt 8 d. s.m:t som erkänte [fol. 156r] äre, men till oxen och ett båckskin finnes inga skiähl. Och så som af ransakningen befins, af Larss Ersons fodran bestådt af 15 r.d:r som högre intet böre beräknas än á 6 mark s.m:t som är 22 d: 16: s.m:t och där på afräknas ber:de bekomne 8 dahl. s.m:t och interimswijs 4 d. dito för den twistighe koon. Blifwandes altså Anders Jeppesons arfwinghar skyldige och dömde fordersampt betala tijo dahl. 16 öre s.m:t till Larss Ersons arfwingar.
10. Olof Pedersson i Nordbyn kärade till Bengt Jonsson i Ekeberg för 20 dahl. s.m:t som hans fader war skyldig till actoris swärfader Lars Ersson. Resp. at hans fader Jon Bengtsson på sitt yttersta bekändt, det wara 10 r.d:r á 6 mark s.m:t och på arfskiptet afftallt, at swågeren Peder Olofsson i Almåsa skulle dem betala, efftersom faderen ägde halfwa hemmannet, och Bengt warande skuld i Ekberg till andre syskonens uthlösning. Aff arflängden lärer finnas huru stoor summan warit iemwähl och af det opsatz på gälden som på hans yttersta giordes.
1674 den 24 maj hafwer Jon Bengtson på sin sotesäng låtit länsman Moses Andersson optechna sin skuld, och där ibland finns opfördt wara skyldig till Larss Erson i Kiösta 5 r.d:r 2 ort 16 skill. och 1674 den 29 septembris är arfskiftet hållit effter Jon Bengtson, och eij eller opfördt Larss Erson i Kiöstad mera hafwer at fodra. Actor Oloff Pederson begiärer effter sin swärmoders ankomne breff dilation till höstetinget, at kunna wijsa arflängden i Kiösta fodran bestå af 20 dahl. s.m:t som bijfalles. Då måtte icke allenast Bengt Jonson, uthan och hans swåger och systerman Peder Olufson i Allmosa wara tilstädes med sine wittnen och skiähl, hwar med dee förmena kunna slippa betahla fem dahl. s.m:t som dhe disputera.
11. Corporalen Hanss Kaxe tilltaltes för 10 2/3 öre s.m:t åtherstående prästegårdzarbete 1695. Resp. at han dem will [fol. 156v] betahla, om ett litet hemman bör gifwa så mycket där till som ett stoort. Nämden betygadhe alla lijka mycket där till contribuerat så denne gången som alltid tillförenne. Där med sade corporalen, sig och dem willia betala, och strax ifrån sig lefwererade, williandes å näste landsting där om sig förfråga.
12. Olof Olofsson i Söråsen angaf, hurusom Olof Mårtensson i Berg söndagen effter trettondedagen sidstleden, till honom sagdt, at i all mans mun är, det corporals Pihlfelts kappa, som han förlengst mistadt, skall wara hoos honom, för huilken han misstenkt warit. Begiärandes, det han wille fråga der effter, at de beggie må kunna däruti uhrsächtade blifwa, och han frågadt, om han någon sagusman hade, och där så wore, wille han fråga där effter, och han sagt, Jon Nilsson i Åflo sin sagesman wara, och där medh Oluff Mårtenson citerat. Resp. at han i god troo för honom sagt utspridde tahl och elacke rychte, och bedit honom som een wän leda deth ifrå sig, och at Jon Nillson det berättat. Jon Nillson säger, sig deth för Oluff Mårtenson berättadt Kindersmesstijden, och rådgiort med honom, om han skulle fördrista sig, låta Oluff Olufson deth wetta, och som sedan hördes, hade Mårtenson dhet för honom tillförenne uppenbaradt, dåch dee hördt först af Olof Hemmingsson. Oloff Hemmingson tilstår sig för Jon Nillson näst för Kyndersmässo sagdt, at sådant tahl går i swang om Oluf Olufson, och därhoos, Gud låte det icke wara sant, huilket Jon Nillson bijfaller, och säger talet så falla. Oluff Mårtenson förehöltz, dhet han för Oluff Olufson det sagdt förr än Jon Nillson därom talat. Resp. at Oluf Hemmingson uti hans gård, medan han war näst för juhl till Nårie, dhet sagt, och önskadt, dhet icke sant wara, som hans legofolk åhördt, och sedan här i sochnstufwan. Till dhet förra nekas aldeles, och till det senare, at han frågadt honom Kindersmässtijden där effter, och fått till swar, at det kommer honom intet med, och bedit honom intet fråga där effter, och bekymbra sig [fol. 157r] där om. Oluff Mårtenson, at han i god mening till Oluff Olufson hisce verbis sagdt, är du därföre frij, så söök där efter, hwarom icke, må du hålla inne där medh, hwartill beiakas. Oluff Hemmingson, at det talet gått i hwars mans mund, icke allenast här i sochnen, uthan och i Rödens sochn, och intet lagdt det på minnet, och honom intet därmed tenkt förklena och mycket mindre tillwitt, och at Lars Erssons dräng Oluff i Faxnälden i Näskott sochn, det och sagdt.
Oluff Mårtenson tilspordes, om han sitt legofolk, som skola hördt af Oluff Hämmingson säijas, at Oluff Olufson skulle hafwa Pijhlfelts förkomne kappa? Resp. neij, tenkiandes dhet intet af nöden wara, och at han fleera wittnen hafwer, såsom dragon Larss Flygman, som dhet och för hans huusfolck sagdt, som hwarken citerat eller tilstädes är.
Enhälligt votum.
Emedan som Oluff Mårtenson utspridde sqwaller om corporal Chrestopher Pijhlfeldtz förlengst mistade kappa, som skulle Oluff Olufson i Söråsen därtill skyldig wara, för honom som een wän uppenbaradt, och intet det honom tillwitt. Oluff Hemmingson hafwer och sagdt för Jon Nillson sådant tahl gå i swang, och önskadt det icke sant wara, hwilket han en och annan städz skall hördt hafwa. Och såsom talet af ingen grund finns wara, och dee angifne såsom wänner, uthan förwijthelser där om talat. Warandes okunnigt, hwem det först utspridt, Oluf Olufson till förklening. Altså kan rätten intet effter 19 cap. tingm. b. påläggia Oluff Olufson wäriomåhlsedhen. Men skulle uphofsman blifwa kunnig. stånde Oluf Olufson fritt honom derföre lagföra. Imedlertijd må ingen fördrista sig Oluf Olufson deth förwijta.
13. Leutnanten Gabriel Falk beswärade sig öfwer afdankede dragon Pål Knopp, för det han honom angifwit hoos h:r öfwersten Carl Hård, at hafwa bårta hans halfwa 1681 åhrs löön, hwar till han finner sig oskyldig, och h:r öfwersreleut:n h:r Bengt Ribbing hafft därom förhöör, och funnit hans oskyldigheet, och Påhl Knåpp då bedit om förlåtelse, sökiandes icke desto mindre, på honom reconvention och [fol. 157v] satisfaction för det han honom ohemult hoos dess commendeurer angifwit. Resp. at hans fodran, fast än skrifwaren haf:r sat 1681, är för 1680, effter leut:ns Nils Dittmars polett af den 23 october 1680, lydandes at Paul Paulsson Knåpp bekommer sitt qwarteer i Offerdal och Flatmo hoos Bengt Håkansson, betalas för a:o 1680, 7½ d. s.m:t, hwar på han af leutenant Fallk allenast fått 12 öre s.m:t hoos Hemming i Rise, men leut. hafft med 1680 åhrs räntha intet beställa och det åhret intet under compagniet warit, och måst twijfwels utan honom dem länt och försträcht, och sedan förglömt dem igenfordra. Per Månsson i Kaxås warit 1680 sochnskrifware, och det åhretz räntha upburit, som han tilstår, och säger sig därpå hafwa h:r öfwersteleutenantens Bengt Ribbingz quittens och räkning, som bör upwijsas och öfwersees om Påhl Knåpps löön är där uti opp- eller affördt, protesterandes leutnant Fallk på där af förordsakade expenser, som han måst göra, först till Frösön sig där öfwer förklara och sedan andre gången till Alsen på anbefalte förhöör, och där till med honom länte 12 öre igenfå. Gamble sochnskrifwaren Peder Månsson, upwijser jordebokens hela fulkomliga räntha, och in credito afförer efter quittentier på infanteriet 523:15: – och till cavalleriet 391 d:13:14 pgr som sees af häradzskrifwarens Carl Wargz liquidation af den 26 maj 1681, berättandes Peer Månson inga persohner uti assignation af regementzskrifwaren Johan Johansson wara nämnde och specificerede, uthan opfördt summan, huru mycket compagniet skulle hafwa, huilken summa h:r öffwersteleut:n Ribbing tagit och quitterat, men om Knåpp skulle något där af hafwa är honom okunnigt, efftersom ingen specifikation därpå folgde.
Enhälligt votum.
Alldenstund Påfwell Påhlson Knåpp befins af leutnantens Niclas Dittmars polettzedell daterat d. 23 october 1680 böra niuta 1680 till löön 7 dahl. 16 öre s.m:t och på assignation af Offerdahls sochns uthlagor, föregifwer han sig intet niutet, hwar af nogsampt pröfwes, det han warit 1680 i [fol. 158r] wärkelig tienst, och löön bör undfå, och at \af/ Offerdalls dito åhrs uthlagor till infanteriet är utgångit 523:15 öre s.m:t och ingen specifikation på dem som dem bordt niuta, som dåch lärer af dhet åhretz aflöningzlista kunna sees, och finns Påhl Knåpp där på, så bör han ofehlbart niutha bemelte 7:16 öre s.m:t. I medler tijd beroor h:r leutnantens edell och m:h Gabriel Falks action emot honom, om ohemult angifwande.
14. Ziergeanten Håkan Örn kärade till Erik Olofssons och Olof Pålssons änkior i Gärde hustro Märet och hustro Britta för det dee på hans bostellez skog i Åflo hafwa upbygdt fäbohuus och opgiordt een wall som kallas Söderbowallen medh Åflodz låff och minne, och willia hålla den såsom annan sin rätta odall, som eij kan tålas. Warandes hela bydzens skog oskiptadt, men Söderbowallen är wid boställets och cronhemmannetz myror och sloar belägen, och at alla grannar äre därom ense, och honom bedit det uthföra. Rp. Lars Olofsson hustru Britas son, dem icke wara lagligen stämde, utan sidstledne söndag, och därföre inlåter han sig intet i action där om, och håppas niutha processen till goda, och befanns honom således wara stemder. Actor begiärte, at då syhn kunde i medler tijd dijth förordnas, att öfwersee råmerken emellan Åflo och Gierde hwaraf sees kunde, hwarest Söderbowallen är belägen antingen på Åflodz eller Giärdes äghor och skog. Altså till föllie aff 26 cap byggningb. L.L. kunna parterne wälia sig gode män till ägandesyn och där dee inthet komma öfwereens, å höstetinget angifwa, då tålfmannasyhn kan förordnat wara.
15. Måns Nilsson i Wike kärade till Måns Nilsson i Hälleberg om sex dahl. s.m:t som låfwades förledne winther i Nårie och intet höltz. Resp. lensman Anders Erson Bång på hans wegnar, at han tilstår skuldan och will den betala, men actor wille hafwa en wiss man för sig, då Lars Larsson i Kjösta låfwade dem willia betala och lefwerera enär han will dem hafwa, hwarmed actor war förnögd och togo hwar annan i hand där på, och Måns Nillson som wid upropet gårdagen intet war tilstädes på tingzplatzen [fol. 158v] uthan hemma i Alsen sochn, plichtar effter Kongl. Maij:tz 1695 åhrs stadga och process och dess 2:do § med en dahl. s.m:t aldenstund han intet laga förfall hade at förebära.
16. Olof Hemmingsson itererade sin sak emoth ryttaren Jonas Månsson i Ulfsås för det han skall sagt sig skola göra honom till en annan karl, förrän han honom släpper, det föraren Anders Phalen hördt, hwartill han intet nekar, men Jonas Månson föregaff, honom sin afwundsman wara och det han krefdt af honom, deth han intet warit skyldigh och därföre intet fått, och han skall altså sagt sig skola slå effter honom, hwartill nekas, och eij eller kunde det bewijsas. Olof Olofsson i Söråsen och Jon Olofsson i Bångåsen föregafs samma gång warit i Ede, och hördt Jonas Månsons tahl. Resp. at dee wäl där warit, och stufwan full med folk, och kunna intet påminna sig därom. Phaleen, at dragonerne Carl Jerpe och Carl Åhl wore och där stadde och Åhln bedit honom inthet läggia där om, efftersom det honom icke angår. Actor beklagade sig wara af honom uthropadt för tyff och skiellm och landzlöpare, icke en utan många gånger, och fått uth een tyfwedoom, hwar till nekas, och actor säger, wittnen skola det bewijsa. Pastor och præpositus ehrew. mag. Abraham Burman beklagade, huruledes han af Jonas Månson är beskylter, som skulle han hulpit Oluff Hemmingson till een tyfwedom, som han af häradzrätten fått, och han berättar sig där af intet wettat, och troor näpligen sig undher den tingzterminen warit hemma, och förwisso sig intet wetta, då den saken förehades, och högt bedyrar sig warken med häradzhöfdingen eller någon af nemden där om tallt, och lijkawäl så angrijpen och utförd blefwen, contesterandes sig alltid gifwit fattige änkior och andra effter sitt samwethe det bästa råd han kunnat, och skulle han däremoth så blifwa bemött, måste han undraga sig rådföra den nödlijdande, som dåch sträfwade emot hans christeliga samwethe och prästerliga och lärarens skyldigheet. Hwartill Jonas Månson nekar och säger, h:r probsten alltid på sig bannatz, och för hans skuldh nödgas han gå [fol. 159r] ifrå huus och heem, och begifwa sig här ifrån, det h:r probsten begiärte blifwa inprotocollerat, då Jonas Månson itererade samma sitt tahl. H:r probsten beropade sig på furiern Anders Phaleen, tålfman Per Månsson i Kaxås, Olof Olofsson i Söderåsen och Jon Olufson i Bångåsen och Oluff Larson i Edhe här i Offerdal. Item dragonerne Carll Jerpe och Carl Åhl. Jonas Månson sade sig icke därföre wara stämder, och beswarades af h:r probsten, at det föllier Olof Hemmingsons sak, och at han skall wäl blifwa stämder, uthlåtandes sig alltid Jonas Månson giörligast hulpit med sädeskorns bärgande, så 1695 som 1696, och han lijkawähl ohemul klagan een och annan gång på honom fördt och det han kan honom någon gång tiltallt, warit på ämbetz wegnar och rätt nijth, men intet uti något privat, begiärandes upskåff till nästa laga ting, då han upnemde wittnen will låta lagligen citera till een gång.
Dragonerne Carll Jerpe och Carll Åhl förhördes interim, om dee hördt Jonas Månsons hafde smädetahl om Oluff Hemmingson uti Ede? Resp. att dee sig icke kunna påminna meera än om een attest som Jonas Månson begierte, som angick Oluff Hemmingson. Föraren Phaleen påminte dem, at det andra tahlet skedde samma gång, men dee nekade sig det höra, och Jonas Månson nekar som tilförenne, men actor Oluff Hemmingson påstår honom sådant smädetahl hafft och förstår, att saken denne gången icke kan afhielpas, efftersom probstens oppnämnde wittnen icke stämbde äre, hwarföre begiärer han opskåff till nästa laga ting.
Enhälligt votum.
Ehuruwäl rätten effter sin skyldigheet welat med definitif dom afhielpa Oluff Hemmingsons klagemåhl och sak emot ryttaren Jonas Månson, så kan deth dåch denne gången icke sig giöra låta, effter som h:r probsten mag. Abraham Burman där uti interessent är, och där tillhörige wittnen intet kalladt, eller Jonas Månson stembna låtit, och han därföre undrager sig därom agera med h:r probsten, och Oluff Hemmingson des [fol. 159v] medelst begiärer opskåf till nästa laga ting. Hwartill kommer at häradzhöfdingen medelst när swågerskap medh h:r probsten intet finner sig competens wara däruti döma. Hvarföre differeres och opskiutes saken till ordinarie höstetinget at utföras.
17. Jonas Månsson i Ulfsås kärade till Olof Hemmingsson för dhet han skall under 1695 åhrs hösteting på prästegården honom både tyff och skielm kalladt, som Måns Nilsson i Viken, fogdetienaren Olof Nilsson och häradzfogdens Bachmans poijke Jonas hörde, dem han till wittnes tagit, tänkandes dee twenne senare nämde skulle kommit hijt till tinget. Resp. at det war intet så, utan enär han sade honom hafwa stuhlit een doom swaradt, det han håller honom för een tyff och skiellm till dess han bewijser, sig någon doom hafwer stuhlit. Måns i Wijken berättar sig höra dem ordkastas och trätha, och bedit dem hålla inne där medh, efftersom häradzhöfdingen stod wid fönstret och kunde hörat, men inthet gaf acht på hwad ord som fälltes. Warandes dee andra intet tillstädes, dy måste saken denna gången beroo.
18. Hustru Märit Halvarsdotter i Rise kärade till hustro Dordi Larsdotter för 15 dahl. s.m:t som hennes sahl. man Jon Ersson af under händer hafde barnpenningar för tijo eller tålff åhr sedan ibidem länt henne, och icke igenfått. Resp. at dhet är sant, och at dragon Anders Risberg dem af henne länt, at till sig lösa af Jacob i Söråsen halfwa Nils Gunnarssons hemman i Rise, hafwandes ingen skrifft där på af sahl. Rijssberg, utan hans hustru och änkia Marin Pedersdotter lärer deth wetta, och hennes fader Peder Ersson i Flatmon effter Rijsbergz dödh, halfwa hemmanet opdragit leutnanten Måns Chrestiersson, för och emoth dee penningar, han [fol. 160r] af honom och andra länt, till halfwa hemmannetz lösn och inbördande af Jacob i Söråsen, och som berättas aff tålfman Per Olofsson i Tulleråsen, hafwer Rijsberg länt af leutnanten 10 r.d:r eller 15 dahl. s.m:t och af hustu Dårdj 10 r.d:r eller 15 dahl. s.m:t och 10 r.d:r eller 15 d. s.m:t i plåckgield, och innestående cronones utlagor, som leutenanten skulle betahla, och behålla half¬wa Rijsehemmannet för 30 r.d:r eller 45 dahl. s.m:t och därpå fått Peer Ersons breff d. 1 decemb. 1688, huilket icke rätt och utförligen är fattadt och skrifwit, och leutnanten det tree gånger opbiudha låtit, och sedan det till Oluf Jonson i Rijse såldt, och fått på köpet 12 r.d:r á 6 mark, och Oluff deth twå eller tree åhr brukadt, och sedan lembnadt och förtrodt Sjul Olofsson dhet samma halfwa, och leutnantskan i Ängie hafwer upburne 12 r.d:r och ingen wårdnat om halfwa hemmanet hafft, och dy hafwer lensman måst det låta af cronhemmanet förledne wåhr, merndels beså, men enär bewijsas at sahl. leutenanten på sig tagit Rijsbergs länte 15 d. s.m:t af hustro Dårdj, så blifwer fuller dess änkia responsabel dem betala. Sahl. leutenantens Månss Chrestiersons änkia hustru Dårdj tilstår sin sahl. man antagit halfwa Rijse hemmannet för 45 r.d:r s.m:t, afräknandes först 15 d. s.m:t som han dragon Rijsberg länt. Sedan till resterande utlagor 7 d. och 7 dahl. för plåckgiäld, och för en dahl s.m:t skall leutenanten låfwadt Rijsbergz änkia ett tröijkläde, men leutnantzänkian säger dhet warit låfwadt af frijs. Rijsbergs änkia begiärer intetdera, utan en dahl. s.m:t, och 15 d. skulle betalas som Rijsberg länt af hustru Dårdi Larsdåtter, och hon af sahl. Jon Ersons i Rijse innehafde barnpenningar, som ännu intet effterkommit är, hwartill leutnantskan intet kan neka, men at hustru Dårdj för gammalt warit henne något skyldig. Sahl. leutenanten hafwer hemmannet till Oluff Jonsson [fol. 160v] såldt och fått 12 r.d:r därpå, men han ryggadt köpet och will at han bemelte 15 dahl. s.m:t barnpenningar må obligeras betala, och han därtill nekar och intet stämd är.
Enhälligt votum.
Såsom sahl. leutenanten Månss Chrestierson hafwer tilhandlat sig halfwa Rijsehemmannet, och til des betahlning föruthan sin egen fodran och plåckgield utfästadt 15 d. s.m:t som sahl. dragon Rijsberg warit skyldig hustro Dårdj Larsdåtter i Rijse, och hon dem af sahl. Jon Ersons hafde barnpenningar länt. Altså finner rätten skähligt, att dess änkia dygdesamma hustru Dårdj Månsdåtter, skall dem uthan drögsmåhl betala, och sökia Oloff Jonson, som hon bäst kan, och således hwar sin fångsman.
19. Furieren Anders Phaleen på sin hustrus Anna Ersdotters wegnar prætenderede dess jordepenningar i Kläppen, af Olof Staffansson i Kläppen, som tillförenne warit laghgifft med hans fader Staffan Olofsson, och är Olufs kötzlige moder, och hafwer med och aff sine jordepenningar ifrå Rise inlöst Kerstin Olofsdotters arff och jordepart ifrå Öne uti Kläppen med 10 r.d:r eller 15 dahl. s.m:t huilket Per Månsson i Kaxås bijfaller och betygar, men Oluf Staffanson, att han den jordepart inlöst med brudgåfwor, bröllopskåst och annat slijkt, och icke med sina jordepenningher. Der emoth intygades at hustro Anna, enär hon trädde i giftemåhl med Staffan Olufson hade sina jordepenningar i Rijse behållne, och där utaf utlöst sin mans syster Kerstin med 15 d. s.m:t, och enär actor skulle resa till sitt folk söderuth för någon tijd sedhan, hafwer hustro Annas sahl. broder Jon Erson i Rijse för honom caverat, och till försäkring satt dess hustrus jordepenningar i Kläppen huilket Oloff Stephanson icke disputerer och att hans giorde exception war af andras förslagh. H:r probsten mag. Burman betygar på sin försträckning till Phaleen, fått aff Jon Erson i Rijse een skrifft, at han af hennes jordpgr [fol. 161r] i Kläppen skulle i alt fall hafwa sin betallning och fordran aff 12 dahl. s.m:t. Oloff Staffanson ärkände sin modher med sina jordepenningar ifrå Rijse utlöst hans fasters Kerstins odallsrätt i Kläppen medh 15 dahl. s.m:t.
Enhälligt votum.
Såsom hustro Anna Erichsdåtter befins hafwa af sine jordepenningar och lösn uti Rijse utlöst een sin förre mans Staffan Olufsons syster Kerstin Olufsdåtter utur hemmanet Kläppen medh 15 dahl. s.m:t så finner rätten skäligt, at Oluf Staffanson som hemmannet besitter, bör besagde 15 d. s.m:t betala utan drögsmåhl, helst och efftersom hustro Anna mycket gammall är, och manssens furierens Anders Phaleens löön, icke i synnerheet förslår till des nödige underhåld uti denne swåre tijden, och han någon tijd hennes anpart i hemmannet utan afgifft hafwer brukadt sig till nytta.
20. Dragon Erik Björns hustru Brita Svensdotter i Utgård angafs af sexman Erik Jonsson i Böle för deth hon intet bewistadt andra stoorböndags gudstienst innewarande åhr. Resp. at hon hade ondt i ena sin footh, at hon intet kunde förmå gå till kyrkian. Sexman, at hon om lögerdags morgonen där effter, gått först till fäbodarne 1/8 mijhl ifrå Utgård, och sedan till Nordannälden ¼ mijhl pass därifrån, och där warit till tijsdaghen och tree weckor där effter besedt hennes ena tå, som såg illa uth, men begyntz af een blemma, och warit illa rychtadt. Bekännandes Erich Biörn sig med sin hustru gått till Nordannälden om lögerdagen, och intet om söndagen bewistadt någon ordinarie gudztienst, och det af intet gudzordz föracht, utan af stoor fattigdom, at få sig något till lijfsuppehälle, dåch låfligen.
Nämdens enhällige votum.
Såsom hustro Brita Swänsdåtter i Utgård, befins intet af någon siukdom och såår warit ifrå andra stoorböndagzpredijkan, utan af wanart, efftersom hon daghen [fol. 161v] efter om lögardagen gått först till fäbodarne och sedan till Nordannälden, och intet om söndagen heller bewistat någon ordinarie gudztienst. Altså kan rätten inthet befria henne för stoorböndagzbrått, utan i krafft af Kongl. Maij:tz böndagzplacater dömmer henne at böta 40 mark, orkar hon eij botum, sättes i hächte fiorton dagar, och spijses med watn och brödh.
21. Dragon Brämers hustru Märit Olofsdotter tiltaltes af sexman Nils Ersson i Öne för deth hon Christi himmelsfärdzdag intet warit i kyrkian, och andra söndagen trinitatis, både han och hustrun om lögerdaghen begifwit sig till Tångerås fäbodar, och kommande in emoth husen, hållit sig i skogen afsijdes, till des huusbondfolket war heemreste, och sedan ingått och af Göran Jonssons och Lars Nilssons pijgor fått math och miölk och samma affton gått till Tångeråsen, och fördölt sin bekomne miölk och math, och huusbondfolket icke een gång därföre tackadt. Resp. at hon ärnat sig till Kaxåsfäbodarne och intet hittadt wäl wägen och dy i då warande molna wäder intet dristadt sig deth försökia, och derföre gått till Tångeråsfäbodarne, bekunnandes sig höra folk komma rijdande, tänkiandes det wara några fiskiare ifrå fiällwattnen, och altså begifwit sig af wägen, och sedan sedt Larss Nillson rijda ifrå Tångerås fäbodar, och därmedh gått in och sagt sin nödh, och af Jöran Jonsons pijga fått litet math, och af Lars Nillsons litet miölk i sin flaska, som de berätta sig af sina pijgor och hördt. Hustru Märit bekänner sig i Tångeråsen sagt sig warit i Kaxåsbodarne, men intet i deras uti Tångeråsen. Beklagandes sin stora fattigdom och oförmåga, at een mijhl gå till kyrkian utan math wid kyrkian och tilbaka som betyges sant wara. Begiärandes af h:r probsten tillgift denne gången, och försäkrande om boot och bättring. Resp. at hon offta deth låfwadt och intet hållit, och wore [fol. 162r] önskande, at hon kunde sina synder och ogudachtigheet känna och begära nåd hos Gudh, det hon sade sig genom den helige andes bijstånd willia och skola göra och ytherligare begiärte tilgifft, hwartill han samtychte, med förbehåld at där hon intet wijste flijtigare kyrkgång, att saken måtte stå öppen.
Enhälligt votum.
Ehuruwäll hustro Märit Olufsdåtter hafwer Christi himmelsfärdzdag och dominica 2:do Trinitatis hållit sig ifrå kyrkian och Gudz ordz hörande, och om lögaredagen gått till Tångerås fäbodar, och hållit sig utanför gården så längie Larss Nillson därifrån sig begifwit och sedhan gått in till hans pijga och fått någon miölk, och af Jöran Jonsons pijga litet math, och kommande till Tångeråsen till Jöran, det intet sagt eller framwijst bekomne math och miölk, utan den afsijdes förwaradt. Och såsom hon sitt förfarande och warande ifrån kyrkian afbeder och låfwar both och bättring, så hafwer h:r probsten där medh till prob låtit sig nöija, med förbehåld, om hon sig icke bättrar och rättar, at saken må stå öpen, hwar med deth förblifwer.
22. Per Olofssons hustru i Tossberg Ingeborg Olofsdotter angafs under en söndagspredijkan malit grötmiöhl. Resp. at hon medan gudztiensten sig intet rörde till något arbethe, utan sedan wid deras hemkombst een näfwa korn för nöd skuldh i sin stoora fattigdom malit, och beder om förlåtelse. Warandes sexman Jon Olofsson i Offne förhindradt at wara tilstädes och saken uthföra. H:r probsten Burman beklagade hennes stora försummelse och gudlöösheet, at till kyrkian gå och höra Herrens ordh. Hon swarade sigh offta för nakenheet nödgatz det göra som grannarne betyga sant wara, utlåfwandes booth och bättring, fast än hon skall läna sig kläder, hwar med action dhenne gången uphördes.
23. [fol. 162v] För detta ryttaren Jon Gryta hafwer citerat sahl. cavallerie leutenantens Måns Lilliewalks änkia ehreborne hustrun Dorotea Månsdotter, för hafd omak och giord omkåstnadt, at utfodra hans resterande löner hoos Kongl. Maij:tt och cronan, och där på utwärkadt liqidation som cammareskrifwaren Anders Höök af honom tagit etz. Föregifwandes sig med wälbemelte änkia wore omsijder förlijcht och tilfredz ställt medh tålff dahl. s.m:t och matsäck heem här ifrån, hwar till pastor i Berg erew. h:r Magnus Flodalinus på sin moders wegnar samtycker, och berättar så afftalat och föreent wara, och till större säkerheet och wisso lefwererade han besagde utfästade 12 dahl. s.m:t på tingzbordet, huilka Jon Gryta lefwerertes.
24. Nils Andersson i Kjösta hafwer citerat sin ryttare swentienare Olof Lund som wistas i Rödön sochn, för det han skall för dragon Göran Wåghalss sagdt honom hafwa een sölfwerkosa som af leutnantzänkia i Ängie ähr bårtstuhlen, men sig icke inställt. Ländzman Bång berättar sig honom genom länsman i Röden hijth stemt, och fått bud genom ryttaren Erik Höknäbb, honom wara citerat, som nu absens är. Leutnantskan hustro Dordi Månsdotter, skall och sändt Nillss Anderson bud där om, och sagt sig wetta den, som förkomne kosa skall sedt, och actor will gärna hafwa fram den man, och där före henne citerat. Men dess son pastor h:r Flodalinus berättar sig af sin moder intet hördt något där om och fast mindre befullmechtigadt där till, och således intet kan till action swara och contestera litem. Jöran Wåghalss berättar Oluf Lund i ensligheet för honom deth berättadt och han i god troo dhet för Nills Andersons hustro uppenbaradt, at han giöra sig kunnig där om, dhet actor tilstår, och säger sig intet citerat Wåghallss, om [fol. 163r] icke leutnantskan sitt tahl utspridt, förståendes at saken intet kan afhielpas, efftersom bäggie principalierne äro bårta och icke tilstädes, och fyllest wittnen icke hafwer wid handen, efftersom han seent fått om några kundskap.
25. Olof Persson upbiuder förste gången Bengt Larssons halfwa hemman i Nordbyn af 3 tunland i Alsen sochn som han inbördat med 120 dahl. s.m:t effter köpeskrifften af den 25 aprilis a:o 1696 utan klander.
26. Olof Säterman upbiuder tredie gången Olof Olofssons hemman i Kiälen med dess hustrus ägendom efter deras dödedagar at niutha såsom testamentzwijs oklandrat af dee andra hans barn så skylde som oskylde.
27. Olof Grelsson upbiuder förste gången sin faders hemman ytterste gården i Valne och Alsen sochn á 2 1/6 tunland effter skrifften af d. 9 maij a:o 1696 utan klander.
28. Jon Pålsson läth upbiuda förste gången halfwa Östbackhemmannet i Alsen sochn á 1 1/6 tunland som han inbördat af sine swågrar och syskon med 82 d: 16 öre s.m:t och dem per quota betallt, iemwäll inlöst den andra halfwa gården af Anders Olofsson, huilken han som een rätt odalsbördig såldt för 75 d. s.m:t, hwar af åtskillige creditorer äre betallte.
29. Jon Mattsson i Kiäln läth insinuera sitt giorde hemmansbyte med rusthållaren Anders Svensson Skåre och Nils Jonsson i Stavre sålledes, at Nills Jonson antager rustningzhemmannet Staffre af 4 tunland skatte medh ryttaremonteringen, och Anders Swänson Skåre Kiälahemmannet á 2 tunland, och medelst åthskillnan af hemmannen till mellangifft gifwer sex dahl. s.m:t och för Nills Jonsons andehl i Staffre hemman utlöser Jon Mattzon med 30 dahl. s.m:t, belöpandes till 100 d. s.m:t för [fol. 163v] Staffrehemmannet, at betahla widh 1699 åhrs ända, upbödz förste gången.
30. Olof Larsson i Ede beswärade sigh öfwer dragon Jöns Olsson Geting, för det han hafwer honom beskylt hafwa hans stullne smöör i prostegården förledne höst utur höladan, där han det förwarat hade, afhendt, hwar till han finner sig oskyldig och anhåller at han för sådantt grofft tillmälo, må lagligen plichta. Resp. at han honom allenast frågadt, om han det blifwit warse, och intet tillagdt efftersom han af h:r probsten hårdt tiltaltes at skaffa smöret tillrätta, och Oloff Larson som sin wäg haar till den ort ladan står, begiärandes det han intet wille sökia hans skada där uti. Actor, at han lembnar saken till rättens omdöme, och at han sände budh in effter sig, at komma uth till tahls med honom, och effter som han tagit skona aff sig, bedit honom komma in, dhet han giorde, och samma tahl förde. Getingen föregaff Carl Åhl gifwit det förslaget, och han intet bättre förstådt, än Oloff Larson därom frågadt. Actor, at han wäl frågadt, men därhoos sagdt, at Carll Åhl lärer snart komma med häst, dhet at afhempta, och där med sprungit uth, at see effter honom, och sedan icke igenkommit.
Enhälligt votum.
Såsom Jöns Geting intet hafwer tillwitt Oluff Larson sitt stuhlna och förwarade smöör, uti een hölada afhändt, utan frågadt, om han det warse blifwit, och till den ändan kallat honom uth, hwar till dragon Carll Åhl, som ähr een lidelig persohn, skall honom förledt, och Oluff Larson aldrig för något oährlligit warit misstenckt, mycket mindre med något beslagen, och Jöns Geting beklagar sitt oförstånd där uti, och begärer det han wille honom deth förlåta, och Oluff lembnadt deth i rättens händer och omdöme. Hwarföre pröfwes [fol. 164r] skälligt at låta det fara, och Oluff Larson till sin existimation och heder wara olæderat och otiltallt.
31. Olof Michelsson i Ede tiltaltes om ett satt wijte emellan dess framledne hustru Dordi Olofsdotter och honom på probstetinget in januario 1695, nembl. tijo dahl. s.m:t hwilket han öfwerträdt, och henne twenne gånger slagit, som hans dragon och swändtienare Anders Frimo¬dig på probstetinget den 26 april sidstleden betygat. Resp. at han wijthet intet öfwerträdt, och Anders Frijmodig uthan edgång intet kan troo, och i medler tijd håller sig oskyldig därutinnan, warandes Frijmodig warken stämd eller tilstädes. Altså kan därom intet definieras och dömmas denne gången.
Ting den 22, 23 och 24 oktober 1696
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3183 fol 699r-722r. Jämtlands domsagas häradsrätt AI:17b, fol. 236-260. ÖLA.
[Originalprotokollet är delvis kraftigt fuktskadat, varför renovationen i Svea Hovrätt har använts som grundkon-cept, och där originalprotokollet kan läsas, och avviker från renovationen, så har originaltexten använts]
Anno 1696 d. 22, 23 och 24 octob. höltz laga ting medh allmogen af Offerdahls tingelag utj Altzens sochnstuf:a, närwarande chronones befallningzman wälbe:de Lorentz Backman och fölliande häradz edsworne nembdh:
Per Månsson i Kaxåsen Jon Mårtensson i Ubyn
Jon Pålsson i Bångåsen Jon Nilsson i Ugården
Olof Nilsson i Moo Olof Simonsson i Berg
Nills Torkellson i Glösa Per Olsson i Tulleråsen
Måns Persson i Berge Måns Olsson i Västbacken
Nils Andersson i Kjösta Erik Persson i Valne
1. Sedan höglofl. Kongl. Hofrättens breef för häradzhöfdingen Sparrman effter wanlig uthlyst tingzfrid och de wijd förra tin[g]lagen specificerade Kongl. placater woro upläsne, togos fölljande under händerna, nembl:n
2. Uppå noga giord undersökning betygades af nämbden och närwarande allmoge att Nils Perssons hemman i Vången á 3 tunnel. så och Per Olssons ib:m á 2½ tunnel. som underst. öfwerstleut. bostelle anslagne äre, woro gl. skattehemman, och att ingen wiste, at de af någon stubbrättigheethz [fol. 699v] natur bestodo.
3. För Kongl. Maij:t och cronan upbödes fölljande hemman.
1. Åbergzhemmanet á 3 tunnel. till compagnieprästens bostelle bytt emot
Klukhemmanet – 2 g:n.
2. Förarens boställe under capiteine Lilliecrantz compagnie Tossberg á 1½ tunl. 2 g:n.
3. Lieutn.boställe Ede i Offerdals s:n á 3½ tunnl. kiöpt aff sahl h:r Oluf Flodalini arfwingar effter kiöpebrefwer d. 5 decemb. 1695, 1 g:n.
Om desse hemman så wähl som Hofhemmanet i Alsens s:n undersöchtes om de woro skatte, eller af stubbrättigheetz natur, hwar emot det af nembden och närwarande allmoge intygades, att dee woro gl. skatte och odalshemman.
4. Examinerades afradzextractet af detta tingelaget.
2. Dee gl. och nya förmedlingarne.
3. Lappräntans förmedling.
4. Huusfolckz och boskapslängden.
5. Mantahlslängden för detta tingelaget. [fol. 700r]
6. Uppå allmen efterfrågan war ingen som wille sig antaga bränwijns brännerijet emoth wiss taxa.
7. Betygades att intet tiänstelöst folk war här i tingelaget.
8. Här i tingelaget war inga giärningsmän, och sochneskomakaren Elias Persson angående, så hade han 1693, el:r 1694 tagit sig hemmansbruuk ann.
9. Tillstod ländzman att för innewarande åhr han niutit sin lön.
5. Aflade sexmannen i Offerdahl, Matts Pålson des ed effter wahnligit formular.
6. Ländzman wäh:t Anders Ersson Bång, anklagade å embetes wägnar Per Olssons son i Toss-berg och Mattmars s:n, Olof Persson om sine 17 á 18 åhr, som han förmeente, hwilken under sin warande tienst hos capellanen i dette pastoratet h:r Per Rankleff, har i förleden septemb. månad bohlat med ett sitt huusbondes stoo, hwilket således blifwit uppenbarat, att om morgonen är Oloff af h:r Pehr befallat med en skrinda att kiöhra effter någon spån, som straxt utanför gården blifwit wid [fol. 700v] uptimbringen af en höölada, och när Oloff drögde för länge hade h:r Pehr bedit sin stiufdotter Märta om 12 åhr lööpa dijt efter och hielpa honom på det han desto snarare måtte komma heem, men när flickan kom dijt, hade hon funnit honom uti denna faaslige gierning begripen, hwar med Oluff straxt hade återwändt och bedit flickan tijga stilla, men hon skall af en sådan ängzlan blifwit betagen att hon ingen roo hafft, förän hon det sin moder straxt fick uppenbara, och modren för sin man, och när h:r Pehr uthj 2:ne wittnens närwaro Oloff sådant hade förehållit, har och han tillstådt gierningen med gråtandes tårar.
Oloff blef förehållit att säija sanningen, efftersom häradzrätten stort beswär hade att få något tydeligit swar af honom, då han äntel. bekiände att han kom åth i stoet, och hafft giöra med det, men hade intet fått fullkombna gierningen, emädan flickan kom att [fol. 707r] skrämbde honom der ifrån. På wijdare giord frågan tilstod han och, att han, Salva venia, hafft rem in re, men skall allenast lijtet begynt och eij fått fullborda. Honom förhölltz huru han det förstår, och huad han som en ung dräng kan wetta om han fått fullborda denne onda gierning eller och intet? Hwar till han intet willa swara, utan med tårar bad Gud bättra sig.
Flickan Märta om 11 år blef här på examineradt, doch utan edh, för dess ungdom skull, ehuruwähl hon stälte sig mycket beskiedelig, och berättade hon, att enär hon kom till Olof, hölt han med stoet och skrindan bakom ladan, par mussquete skått från gården, så att hon eij såg honom, för än kom in på honom, och då stod han fram på skrindemedarne och dreef sin otucht med stoet, hållandes med en hand i tömmarne, men lätt straxt blifwit, och när hon hade hielpt honom lassa utj skrindan wille hon [fol. 701v] gåå föruth, efter hon fruchtade att han skulle med yxan gifwa henne någon skada, då Oloff henne bedit att intet tahla här om, hwilket hon eij kunde, alldenstund detta swårl. aggade hennes samwette, mehra hade hon intet att säija, tog afträde.
Oloff tillstod Märtas relation, men påstod nu som förr, att han sin giärning intet fick fullborda.
Ländzman sade wijdare, att Oloff hade då straxt för h:r Pehr, som nu war opasslig, och 2:ne andra karlar, nembl:n dragounen Jöns Granat och Erik Persson i Valne tillstådt giärningen, hwarföre blefwo de edeligen och hwar för sig förhörde.
Jöns Granat wittnade, att den gången war han hos h:r Pehr, då hade han med Olof kommit in, bägge gråtandes, och h:r Pehr bedit honom höra på huru illa Oloff sig åthburit, då uppå tillfrågan Olof beklagadt, att han hade giort stoor synd och bohlat med fahrs stoo, och kunde intet säija sig frij, han höllt på att giöra när flickan kom, men blef af henne skrämdh. Olof föregaf att han då ingen annan bekiännelse hade giordt, än nu, [fol. 702r] att han hade begynt, men fick intet fullbordat.
Sedan Jöns Granat hade tagit afträde förhördes nämbdeman Erich Persson i Wahlne, hwilken öfwer Olofz bekännelse dhen gången samma relation giorde, läggiandes det till, det Oluff sagdt, att han hade stådt fram på skrindmedarne och hållit med en hand i tömmarne och således gierningen begynt, men intet fått fullborda, efter flickan Märta för hastig kom på honom, tog afträde.
Honom förehöltz än en gång huad han som en ung dräng kan wetta, om han fick fullborda sin onda gierning eller eij, när han måste tillståå att han fullkombl:n warit i wärket begrijpen, utan gif:r det emot honom det uthseede, att han förr har måst denne otucht bedrifwit, effter som han dhenne gången har liusa dagen och straxt in wijd gården på slätta fälltet ingen försyn derföre dragit. Hwartil han enständigt nekar. Ländzman påminte [fol. 702v] att förleden sommar hade Oloff länge hafft ondt i sitt been och klagat der en häst slagit honom, förmenandes att han det fått på sådan händelsse som nu, emädan detta stoet, som Oluff nu boolat med hade alltid warit mycket qwickt och yrt, så att undrandes här huru han dhenne gången har fått det at ståå stilla. Men Oluff nekade här till. Honom befaltes taga lijtet afträde, och imedlertijd förhördes hans fader Per Ollsson, hwilken beklagade sonen ilaka förehafwande, och bad att hans förseende eij måtte effter högsta rätten ansees, elliest sonens ålder angående, kunde han eij förwisso wetta, om han war sine 15 el. 16 åhr. Åhrtahlet när han war född wiste han eij wijdare, än att han näst för sidsta feijden blef född i Nårrie (ty denne Per Ollsson med flere andra jemptar, rymde öfwer i fäijde tijden), hwilket honom föreställtz haf:a skiedt a:o 1679, så att [fol. 703r] hans son nu woro sina fulla 16 åhr och något på det 17:de åhret.
Till att wijdare förmå Oluff till bekännelse begiärte häradzrätten, att probsten och kyrkio-herden här i församlingen h:r magister Abraham Burman wille med honom göra sin flijt. Dagen efter berättade h:r probsten att han all möijelig flijt anwendt, men intet fått af honom annat swar än som tillförene.
Fördenskull sedan ransakningen war upläsen, företogz detta grofwa criminalmåhl till dombs, och efftet noga ompröfwande stannade häradzrätten dher öfwer i fölliande sluut.
Resolutio.
Alldenstund Oluff Pärsson så inför sin huusbonde cappellanen h:r Per Rannclöff och 2:ne andre wittnen, såwäl som nu wijd häradzrätten har tillstådt och wederkiäntz, att han eij allenast hafft till intention och upsåth med att stoen bohla, utan och att han wore kommen till sielf:a dhenne wederstyggelige gierningen [fol. 703v] ehuruwäll han will påståå sig aff flickan Märta blifwit skrämbd, så att han den samma intet har fått fullborda. Så kan doch häradzrätten sådan hans förewändning icke attendera, mindre att den honom till någon hielperedo må lända, utan pröfwar skiähligt, det han sig sielf till wählförtient straff och androm till sky och warning effter det 14 cap.högm:b. L.L. skall halshuggas och å båhle brännas, samt stoet ihjälslås och i jorden nedgräfwas, doch till höglåfl. Kongl. Håffrättens wijdare ompröfwande.
7. Opskiötz den nu instämbda twist, emellan h:r ländsmans Moses Andersons enkia i Hammarnäset, angående 2:ne lass sampt hästar der till, som Erik Jonsson af ländzman undfådt emoth 80 d. s.m:t, efter obl. d. 28 decemb. 1685 effter samma saak för 4 á 5 åhr sedan widh tinget i Offerdahl berättades wara afdömbd.
8. Saakfälltes ryttaren Olof Lundh till [fol. 704r] 6 mark s.m:t effter det 43 capit. i tingb. för det han hade låtit uthgå tahlet som skulle nämbdemannen förståndig Nils Andersson i Kjöstad, hafwa kiöpt en sölfwerkedha af dragonnen Carl Åhl, hwilken han stuhlit hoos prestenkian i Änge, som dragoun Göran Wåghals och Olof Ersson på kyrkiobohlet wittnade. Alldenstundh Oloff Lund denne sin tahlan eij påstod, eij heller tillade Nills Anderson något sådant, utj expenser gif:r Oloff Lund 1 d. s.m:t.
9. Såsom det sabbatzbrått för hwilket ryttaren Olof Lund är angifwen woro skedt under marchen ifrån compagniemötet, altså remitteres det till krigzrätten.
10. Samma dag föredrog nämbdemannen förståndig Per Månsson i Kaxåsen, huru han och Lars Nilsson i Önet skola tillijka warit kyrkiowärdar wijd Offerdahls kyrkia, medlen att upphämta och till h:r probsten lefwerera. Doch är dhem emellan den fördelning giord, att Per Månsson skulle uppbära och swara [fol. 704v] för spannmåhlsmedlen och Lars Nilsson för annan kyrkians inkomst, men utaf spannmåhlen hade Lars Nillsson tagit 4 tunnor á 3 d.r s.m:t tunnan hwilka 12 d.r Lars Nillsson i förstone skall påstådt sig till h:r probsten hafwa lefwererat, men skall sedermehra sig ändrat således, att de woro inbegripne uthi dee 34 d:r som Per Månsson ibland andra påster hade lefwererat. Huilket senare Lars Nillson och påstod, och att Per Månsson tagit emoot desse 12 d:r s.m:t då han sielf hafft 22 d:r som giort en summa á 34 d:r s.m:t. H:r probsten och kyrkioherden höghwyrdige mag. Abraham Burman berättar, det Per Månson och Lars Nillsson hade öfwer dheres lefweranrzer altijd kommit öfwereens så och Per Månsson om desse 12 d:r intet har talt, för än när sluträchningen giordes och effter då något feelades, går han på Lars Nillsson der om, ehuruwähl att Hans Nilsson esomofftast hade utj h:r Probstens [fol. 705r] närvaro berättadt, att på detta sättet aff bem:te 12 d:r woro clarerade, hwar emot Per Månson intet hafft att säga. H:r probsten hade och intet chlarerat dee lefwererade påsterne, allenast att han hade fått in fulla summan som kyrkian hafwa borde. Men Per Månson insisterade sin förre giorde berättelse. Och resolwerades, att emädan det af h:r probsten intygadt är, det Per Månsson har en och annan gång då kyrkians penningar blifwit lefwererade, godkient dess relation, som Lars Nillson öfwer desse 12 d:r s.m:t har giordt, och hur dee 34 d:r warit inbegrijpne, så att Lars dher wijd icke har brukat någon twetahlan, som kärenden wehlat honom påbörda, dy pröfwar och rätten skähligidt Lars Nillsson ifrån samma 12 d:r befrija så att Per Månsson derföre ingen regress till honom må hafwa.
11. Det berättade dragounen Olof Fält huru halfwa hemmanet Landön woro [fol. 705v] hans fader Olof Larsson uplåtit och brodren Håkan Larsson för det han Oluff Larsson skulle honom, Håkan och hans hustru i dödedagagar syta och föda, som föreeningzskrifften af d. 6 apr. 1685 gifwer wijd handen. Och emädan Olof Fältz broder sahl. Carl Olssons enkia skall hans fädernes jord här tills besuttit, så påstod han nu den samma få tillträda. Men aldenstund icke allenast Håkan Larssons enkia, utan och Olof Larsson ännu äre i lifwet och hoos Carl Ollsons enkia till sytningz, så kan Oluff Fällt så länge, med så mycket minde foog, någon rättigheet till bem:te hemman prætendera, hälst intet arf än fallit ähr, warandes dess utan bem:te hemman som chronobefallningzman har påstådt och af chronones jordebook weelat bewijsa, icke skatte utan crone, på hwilken händellse Olof Fältz tahlan aldeles förswinner och förfaller.
12. Angående det arff som Kjel Björsson i Kougstad på dess hustrus wägnar fodrar af dess swågrar, Per och Olof [fol. 706r] Olufzsönner \i Rönningsberg/, sampt annan giord tienst förlijktes dee således, att swaranderna skohla gifwa Kiäll Biörson 13 r.d:r rächnadt á 6 mark s.m:t dal. och det räknadt hälfften nästkommande Kyndersmässo, och hälfften om Kyndersmässo åhr 1698, hwar öfwer dhe för sittiande rätten hwarannan handen rächte.
13. Upskiötz till nästa ting twisten emellan Erik Olss och Olof Pålssons enkia i Gärde emoth Lars Nilsson och Nils Ersson i Önet om strijdig skogzskillnadt, till dess att swaranderne får sig bättre informera om det råå som kiäranderne skola nyligen upfunnit.
14. Öfwer dee 6 d:r s.m:t som Bengt Håkansson i Flatnor hade instämbt Jon Nilsson i Sochnestufwan före, föreentes dee, att Jon Nillsson skall åhrl. om andetijdhen giöra 8 dagswärken på Bengtz kost i afrächning här på.
15. Aldenstund dragounen Anders Frimodig effter aflagd edh tillstod, det Olof Mickelsson i Ede hade a:o 1695, sedan det honom [och] hans hustru emellan war [fol. 706v] 40 marker söllf.m:tz wijte widh probstetinget satt, hafwer illa slagit och handteradt sin hustru, hwar till han eij heller nekade, föregifwandes sig der till blifwit förorsakat af hennes oregerlige lefwerne och åthbörder, derföre anstod icke häradzrätten honom ifrån of:nb:te 40 marker wijte till kyrkian att befrija.
16. Alldenstund chiergianten manhafftig Håkan Örn för sitt boställe, så och Åflo byamänn, eij woro nögde med det som sexmannasynen hade giort, emellan dem och Erik Olofz med Pål Olssons enkia i Gärde, beträffande twistige råmärken och skogzskillnader dem emellan, willjandes war och en sin rågång för sig hafwa, kommandes här under jempnwähl Söderbo fäbowallen, hwar om chiergianten Örn har d. 25 junij 1695 supplicerat till h:r generalmaioren och landshöfdingen att densamma till sitt boställe i Åfloo bekomma, men h:r generalmaioren [fol. 707r] och landzhöfdingen till häradzrättens ransakning remitteradt. Altså resolverades att desse twistige rågångar skulle af en häradzsyn besichtigas och afdömas då och med samma tillfälle fäbowallens beskaffenheet kan inhämptas, doch att detta först h:r general majorn och landzhöfdingen i ödmiukheet notificeras, på det någon kan blifwa befullmechtigad som chrono-hemmanetz rätt behörigen i acht tager, dee 6 nämbdemäns och ländzmans beswär wijdh synen, betala Åflod man, effter Kongl. Maij:tz nädigste taxa af åhr 1686 á 16 öre s.m:t om dagen, som i 14 dagar giör för war och een 2 d:r s.m:t hwilket wijd sakhens sluuth på den sucumberande parten skall ankomma.
17. Med det ansökiande som Anders Andersson i Röde hade emot sin tilldeelningzbonde, Erik Persson Valne, om han nembl:n wore plichtig att till ryttarens underhåld hielpa honom med någon weed eller [fol. 707v] sängekläder, hänwisas han till h:r landzhöfdingen, effter som det till häradzrätten icke hörer.
18. Det söchte Nils Nilsson i Viken, att allena för sig fåå behålla den fierdepart honom skall tillhördt i Wikebodars fäbodstelle och afradzlandh, hwar uti hans broder \Måns Nilsson/ åhr 1695 skall med honom fått 1/8-part, ehuruwähl han dess utan skall utij Hallom hafwa andra fäbodar derest han sin boskap har, men effter det länder honom, Nilss, till stoor skada på hans andehl i Hallom så anhölt Nilss Nilsson, det Måns sådant måtte förbiudas, och han med sin boskap tillijka wara i Wikebodarne. Hwar emot Måns Nillsson för sig upptedde h:r general maiorens och landzhöfdingens resolution d. 15 martij 1695, att Wikebodarna niuta en half part med broderen, och fördenskuld åligger parterna wälbe:te resolution sig till rättelse ställa. Men den åwärkan som [fol. 708r] Nils klagar öfwer i Hallom, det blifwer Måns Nillsson wijd 5 d. s.m:t wijte förbudit, hwad brodrens deel angående, och dess utan ärsättia skadan.
19. Uppskiötz till nästa ting den twist som instämd war emellan Niss Nilsson och Måns Nilsson i Viken, angående öhrfisket öster i Alsens sjön, hwaruti Nilss med sin broders andehl prætenderar, till dess at h:r Pehr Ranklef blifwer med instämd, hwilken emot fisket i åhn, skall öhrfisket till Måns Nilsson updragit.
20. Till innewarande ting hade \sahl./ Erik Olssons creditorer i Kläppen instämd enkian hust. Anna Ersdotter angående hennes mans egendomb, hwilken de påstodo at enkian till deras afbetahlning upgifwa måtte, nembl. Olof Jacobsson i Söråsen 3 d. s.m:t, Jon Pålsson i Bångåsen 4 d: 12 s.m:t, Jon Stensson i Kälom 4 d: 20, dragoun Pär Olsson 1 d: 16, pijgan Märit Matsdotter för en koo 3 d., dragoun Jöns Ek 1 d: 28, [fol. 708v] Måns Nilsson i Viken 4 d., liuten.änkian i Änge 6 d., \Per Olsson i Nälden 2 d: 16/, länsman Anders Bång 2 d: 20 öre, Nils Andersson i Kjösta 1 d: 28, Nils Torkelsson i Glösa 1 d: 16, Olof Larson i Ede 4 d: 10 2/3 öre s.m:t. Summa 41 d:26 2/3 öre s.m:t. Hwaremot enkian upgaf en förtechning på egendomen, betygandes sig till 37 d: 24 s.m:t men begärer at rätten wille hennes fattige och olyckel. tilstånd behierta, i det hon icke genom något sitt utan genom mannens förwållande woro till denne extremiteten bracht, hafwandes hon för, som och nämden wiste intyga, settat wäl och behållen, men förmedelst mannens slöserij aldeles af sig kommit, åstundade doch intet mehra än att hon finge för sig behålla dhe 3 st koor, som för echtenskapet hon ägde, bestigandes deras wärde till 11 d: 8 öre s.m:t tillhopa. Och alldenstund Kongl. Maij:tz förklaring öfwer lagsens rätta förstånd af åhr 1687 tillåter, at när mannen genom dobbell och slösserij sitt gode förwärkat och sig giäldbunden giort, det må hustrunes goda dherföre [fol. 709r] eij angrijpas, desse creditorer, sig altså beqwämma låta att enkian i anseende till sitt fattiga tillståndh behåller desse 3 koor, dy lät rätten dher wijd beroo och förblifwa, då resten blifwer 26 d: 26 öre s.m:t som creditorerne emellan för deras 41 d: 26 2/3 öre fördelas, således att såsom dee alla äre af lija rätt och vigilance så bör det och för dhem effter det 22 cap. erfd.b. L.L. brista så af mark som mark, att i stället för hwar daler s.m:t nu eij mehra belöper, än 20 5/6 öhre s.m:t
21. Såsom till föllie af Kongl. Maij:tz nådigste resolution af åhr 1684, det kiöp som Christen Pålsson i Berge, har ingått och slutit med hust. Dorotea i Änge är uphäfwit och be:te hemman af Kongl. Maij:t inlöst, altså afsades att hustru Dorothea, för hwilken sig nu inställte nämbdemannen wäll:t Jon Pålsson i Bångåsen, skulle honom Christen Påhlson återställa dee 20 d. s.m:t som han hustru Dorothea på handen förut gifwit hade, helst han pröfwes intet wållande wara till kiöpetz uphäfwande dem emellan. [fol. 709v]
22. Uphofz det klagomåhl som Olof Hemmingsson hade emot ryttaren Jonas Månsson om några beskyllningar, efter dher till intet bewijs war.
23. Kom för rätten dragounen af h:r capitein Lilliecrantz compagnie Jon Nilsson Storm, föredragandes, at för 37 åhr sedhan 2:ne hans hustrus farbröder Mats och Jon Halvarssönner hafwa med då warande landshöfdingen h:r Claes Stiernstiöldh fölgt härifrån till Stockholm, och sedermehra på så många åhrs \tid/ har ingen hört af dhem, eij heller har Jon Storm kunnat om dhem ärhålla någon rättelse, ehuruwäl genom corporalen Wulf, han låtit dhem effterfråga nu förleden sommar, och emedan något arff woro dem tillfallit utij Ubyn och Mattmars sochn som altsedan stådt anhölt Jon Storm, det emot caution få lyffta och taga, så att om de igen kommandes wordo, han det fullt wille återantwarda [fol. 710r], præsenterandes till den ändan Nils Nilssons och Mårten Nilssons \i Ytterocke och Mattmars sochn/ skrifftel. caution under deras nampn och bomärken af d. 6 octobr. 1695, hwilken Mattz Nilsson för sig och brodren tilstodh, och aldenstund besagde arf så länge \hade/ ståt fruchlöst, det och alt hopp ute är, att desse karlar lära wara wijd lijfwet, dy fant rätten skäligt, at Jonas Storm, som nästa arfwingen är på hustruns wägnar må emot dhen på all oförmodel. händelse stälte borgen effter bem:te arff tillträda, blifwandes för dhenne borgen all Jonas Storms egendomb cautionisterne igen till säkerheet intechnadt.
24. Upbödz Lars Jonssons hemman i Rise, Kongl. Maij:t till säkerheet, för åboernes felachtigheeter skuld.
25. Upböds fölliande hemman:
1. Det jordebyte som emillan Anders Svensson Skåre, Nilss Jonsson i Stavre och Jon Matsson i Kälom skedt är 20 januarij sidstl. om rustningzhemmanet i Stafre, 1 g:n.
2. [fol. 710v] Yttersta gården i Valne och Alsen s:n á 2 1/6 tnl. af Olof Grelsson i Walne, 2 g:n.
3. Halfwa hemmanet Östbacken i Alsen s:n af 1 1/6 tnl. utaf Jon Pålsson ibid. och det 2 g:n.
4. Halfwa Nordben om 3 tunl. af Olof Persson ibidem, 2 g:n.
26. Samma dag kom för rätten Torbjörn Simonsson i Berge i Offerdals s:n, anhållandes, att efftersom det kiöp som d. 19 martij 1694 blifwit slutit emellan honom och sahl. Margareta Flodalinæ arfwingar om Bärgomshemmanet á 3 tunnel. woro lagbudit och d. 15 hujus lagståndit, det måtte honom fasta dher å meddelas. Men alldenstund alla upbuden woro skiedde med förbehåld af hans Kongl. Maij:tz höga rätt effter det gick utom börden, så kunde fasta eij extraderas, för än till underdånigst föllie af hans Kongl. Maij:tz nådige resolution af åhr 1684, det blifwit wälborne h:r general maiorn och landzhöfdingen heembudit, warandes dess hwilkor och lägenheeter noga undersöchte och befinnas af fölljande beskaffenheet. [fol. 711r] Nembl. åkeren á 3 tunnel. god kornjord, men engen lijten. Skog till gierdzell och weedbrand tarfweligit, men till timber ingen utan måste leijas, så wähl som näfwer- och barkskog, muhlbete knapt, fiskewatten intet, förutan det som särdeles skattlagdt utij Dyen, qwarnställe och qwarn, som går höst och wår, diurfång intet, men elliest effter huusesynsordningen tämmelig bebygdt, hwilket alt utj h:r general majores och landzhöfdingens höggunstige godtfinnande ödmiukel:n lembnas.
27. Samma dag öfwersåg dhen huusesyn som länds- och tollfmän hafwer den 29 maij innewarande åhr hållit uppå Utgårdshemmanet i Offerdals s:n. 5/9 tunl. crono och 1 1/9 tunl. skatte, hwilket för detta rusthållaren Tyris Svensson ifrån 1679 till 1695 har åbodt och rustat före, men wid sidsta indehlning blifwit anslagit till dragounehåld under h:r öferstel. compagnie [fol. 711v] och åbos nu af enkian, hust. Anna Olsdotter. A:o 1690 d. 28 febr. är den här öf:r håldne huusesynen afdömd och Tyris Swänsson skyldig kiänd att reparera eller betahla 6 d. s.m:t förutan de feehlachtigheter som syningzmännerne uthsatt till 19 d: 1½ öre s.m:t, giordes nu förslag på en ny stufwa, hwilken förutan dhe 40 stockar, som Tyris Svensson låtit framkiöra effter en noga giord specifikation komme at kosta 16 d: 14 öre s.m:t så at hela summan blifwer 35 d: 15½ s.m:t, hwar utaf Tyris Svensson kommer att swara, nembl.
Effter 1690 åhrs domb -:6:-
Från 1690 till 1695, bägge inclusive är 6 åhr á 6 2/3 d. s.m:t åhrl. 40:-:-
Till humblegård finns ingen lägenheet som nämbden wittnade.
Transp. 46:-:-
Hwar emot han effter domen har bygdt, nembl.
Swijnhuuset -:20:-
Lagat stufwan 1:-:-
Taket öfw:r stufwan 2:-:-
Redskapshuset 1:-:-
Stallet 1:-:12
Höboden 1.-:-
[fol. 712r] Bygdt å nyo ett fähus som räknas för 3 åhrs byggnad 20:-:-
Med Erik Jonsson ½ qwarnhuus 2:-:-
För fähuset i bodarne 2:-:-
Lagat miölboden 1:16:-
40 st. stockar á 4 öre st. 5:-:-
Saldo som Tyris Svensson till successoren betalar 9:16
Summa 46:-:-
28. Lät Erik Larsson i Kjösta upbiuda wästra gården ib:m om 3 tunl. effter kiöpebrefwet d. 29 jan. 1696, 1 g:n.
29. Lät Nils Grelsson upbiuda hemmanet Kluk effter kiöpebref:t d. 16 junij 1696, 1 g:n.
30. Uthi den här instämbde saaken emellan Per Simonsson i Berge och Frösö sochn och Lars Erssons arfwingar i Kjöstad angående 9 d. s.m:t som Per Simonsson prætenterar, at han uti Erik Jonssons gård i Kjöstad hafft att fodra, den Lars Ersson [fol 712v] sedermehra inlöste, förentes omsijder Per Simonsson med Lars Erssons enkia att Per Simonsson afstår hälften, så att enkian homom straxt betahlar 4 d: 16 öre s.m:t.
31. Oppskiötz till nästa ting huusesynen öfwer Sätershemmanet 2 tunl. crono i Offerdals s:n hwilket Mickel Hindersson åboddt från 1680 till 1695, men nu till chergianteboställe anslagits, efftersom bonden eij lagl. och i rättan tijd blifwit instämd, för samma orsak blefwo och åtskillige syner under cavallerie compagniet differerade emedan så i desse som alla andra måhl, processen observeras måste.
32. Bewilljades skatterustningzhemmanet Trångs åboar cappellanen h:r Per Ranklef och Erik Nilsson med Olof Nilsson i Mo, att afswedia det windfall på deras skogar till muhlbetens ränsande, doch att ellden wähl wachtas, och det observeras som Kongl. Maij:tz [fol. 713r] stadga om skogzeldar påbiuder.
33. Upplästes Kongl. Maij:tz nådigste breef om brandstod för soldater och båtzmanshuus d. 15 sept. sidstl. Sedan Kongl. Bärgzcollegij breef om allmenningz torpz skattlägginade d. 1 hujus.
34. Öfwer det beswär, som probsten och kyrkioherden, högwällärde magister Abraham Burman anförde öf:r dragounen Olof Risberg, för det han då han olofl. har satt bäf:rwåhner ofwan för sin grannes Olof Clemetssons bäf:rwåhner i Lien, har han förhållit h:r probsten och kyrkioherden dhen rättigheet, som han effter Kongl. Maij:tz nådigste tillåthelse hafwa borde af bäfwergiäldet, och när h:r probsten om sådant har låtit honom tillspörja, har bem:te dragoun med otijdig mun uthfarit, hwilket Olof Rijsberg måtte tillstå, men beklagade sitt oförstånd afbediandes sådant [fol. 713v] och lofwade bättring, hwilket h:r probsten heemstälte till rättens befriande, at eij flera så måtte framkomma wijdare, och resolverades, att hwad bäfwergiäldet angår, så skall Rijsberg låta h:r probsten der af hälften bekomma, men i det öfriga blifwer han denne gången för wijdare straff förskont, efftersom Oloff Clemetson med honom war förlicht, och Rijsberg förmant, att här effter sin probst och kyrkioherde med all höfligheet att wetta bemööta, så framt han will undwijka det straff, som Kongl. Maij:tz nådigste stadgar förmå och innehålla, om han wijdare kommer igen, då detta skall stå honom alldeles öppet.
35. Samma dag trädde för rätten Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen upwisandes sin sahl. faders Gudmund Gunnarssons kiöpebreef öf:r hemmanet Bleckåsen, á 2 tunnl. d. 14 feb. 1681, af en ben:d Sjul Månsson, såledz [fol. 714r] att effter Anders Andersson i Östbacken, som emot 44 r.d.r det inlösst hade, skall hemmanet illa handteradt och i wahnbruuk bracht, har Siuhl Månsson, som förmält är, det uppdragit Gudmund Gunnarsson, och kiöpebrefwet wijdare förmähler. Sedan han först hade efter befallningsmans Flodins befallning betalt derföre 1678 åhrs uthlagor efter ländzmans Moses Anderssons qwittence d. 8 octob. 1680 hwar emot han heela hemmanet som sitt odall skulle få tillträda, derpå han dhermed har lagfarit, nembl. d. 2 novembr. 1681, sampt d. 10 april och 8 decemb. 1688, då ingen funnes haf:a klandrat, och för dhen skull är det och lagståndit och honom fasta bewilljat, men aldrig blif:t till honom extraderadt. Altderföre anhöllt han nu för sin större säkerheet dher om, hälst h:r general majoren och landzhöfdingen uti dess resolution af d. 7 maij 1695 skall honom det tillåtit, beklagandes elliest, att han i förtröstan, att få blifwa [fol. 714v] wijd detta förlängst lagfarne hemmanet, han låtit sin gl. odalljord i Hallen gå sin koos, och om han nu skulle gåå detta qwitt, sedan han det så godt som öde har uptagit, och han med 4 goda mäns attest af d. 15 junij 1679 bewiste, skulle det honom så mycket högre qwällja, som han der igenom aldeles blif:r ruineradt.
Häradzrätten öfwerlade detta ährendet finnandes å Gunnar Gudmunnsons sijda här 3:ne oklandrade upbud och laga stånd, så att i följe af det 2 och 4 cap. jordb. L.L. honom långt för detta fasta hade bort meddelas helst sielf:a lagfarandet är passerat förr än Kongl. Maij:tz nådigste förordning af åhr 1684 uthgick, och hwad sielf:a fasta angår, det intet annat är, än en attest att alt är lagfarit. Men emedan h:r general majorn och landshöfdingen hwad det åhretz ränta pro a:o 1678 för detta hemmanet beträffar som befallningzman Flodin gifwit bonden [fol. 715r] tillstånd att ärläggia, der medelst dess bördzrätt att conservera, har behagat upskiuta till Flodins förklaring, så kan häradzrätten sig dess innan här med icke befatta, allenast hwad dess hwilkor berörer, så är det dragounehållet tilldelt och har det tämmelig god åker, medelmåttig eng, god gierdzellskog och weedbrand, små timberskog, intet fiske eller qwarnställe, litet diurfång.
36. Till ödmiuk hörsamste föllje af wälborne h:r general majorns och landshöfdingens gifne remiss d. 3 junij 1695 för Nils Månsson i Hälleberg och Olof Larsson i Vången och Alsens s:n att ransaka öf:r det fääboställe som dee begiära emot skatt fåå uptaga på chronones allmenning wijd siön Geten wäst söder från älfwen Torrfin, om det nembl. kan dem utom andres intrång effterlåtas. Så blef dher om undersöcht, och af ländsman med några af nämbden påmint, det bem:te tracht [fol 715v] Västerkälen ben:d wore tillförenne anslagen h:r öfwerstleutnanten och någre bönder emoth wiss afrad, 4 d. s.m:t, hwilka ingalunda wille någon mehre med sig taga dher inn. Utaf 1666 åhrs afradzbook d. 14 martij fans skildnaden och råmärken huru långdt bem:te afradzlandh sig skall sträckia, och kunde Nills Månsson icke neka det ju dhen tract han begiärde woro dher inom begripen, men han föregaf att samma tract aldrig utaf h:r öfwersteleut. och dess interessenter brukades, utan skulle de dess utom haf:a sine fulle ägor, på hwilken händelsse befallningsman förmaante, att desse bönder Nills Månsson och Oluff Larsson eij wägres kunde, att emoth afgifft till cronan uptaga hwad de andre eij behöfde och således Kongl. Maij:tz räntor kunna förmeras.
37. Såsom h:r general majorn och landzhöfdingen wälborne h:r Carl Gustaf Frölich hade d. 4 junij 1695 befallat [fol. 716r] att tingsrätten skulle ransaka och förhöra gl. män, hwad de wetta berätta om fiskerijet utj en fiellsiöö Råvattnet be:md emädan såsom Erik Hindersson och Göran Jonsson utij Tångeråsen, med Jon Olsson i Bångåsen, hos h:r general majorn och landzhöfdingen hade angifwit, att fastän effter gl. mäns berättelsser Råwattnet skall warit brukat af Offerdahls män, så haf:a doch Finlijens män, som lyda under Norries crona, sig det samma aldeles tillwällat. Så att om någon af bönderne i Offerdahl, eller dee swenske lapparne der willja fiskia taga Lijens män af dem deras fiskeredskap. Desse bönder woro och nu till städz och förde samma tahlan och den att bestyrkia, inlade de en attest af Lars Häljesson i Åflo och Tord Jonsson ib:m, af wilken dhen senare nyligen blif:t död, och den förra så gammal, att i detta oföret han nu intet kunnat komma öf:r. [fol. 716v] Attestens innehåld war dhen, att af ålder hade Rååvattnet lydt till Offerdahl och Offerdahls män der fiskiat, efftersom gl. lappen Zachris en mijhl längre bort emot Lien, har sine fjäll och fisken. Dessutan hördes och lappen Zachris Mårtensson om sine 80 åhr, som refererade, att i förstone som han minnes tillbaka af hans döde broder war skattlapp på Grubbdalsfjället, fiskade han med Lijes män till skiftes och hwar om annan utj Rååwattnet, men effter någon tijd wille de sig heela siön tillägna. Denne lapp klagade och, att Lijes män giöra honom stort inpass icke allenast i skogen till Grubbedahlsfiället lydande, utan och i fiskewattnet, för att han sin nähring eij får idka, begiärandes att för sådant blif:a befredad. Detta Grubbdahlsfiället wiste så wähl de äldsta af nembden som allmogen betyga, att det alltijd af Sweriges inwånare opåtaldt är blifwit häfdat, och aldrig Lijens män der hafft at säija, hälst dess situation sådan är, att Lijens man icke kunna komma [fol. 717r] der till. Tångerås byamän förmennte tillfället wara, huru Lijens man kommit att fiskia i Råwattnet, att när Jempteland låg under Norie, hade dee tagit sig dhen frijheeten, men för aldrig och det willja dee än bruuka, men dee wille gif:a afrad om de kunde få behållat. Wijdare underrättelse war för dhenne gången icke att hämpta, utan blif:r dett under högre handens höggunstige behag, ödmiukel. lembnadt.
38. Företogz den wijd sidsta ting upskutne saak öf:r ryttaren Johan Fogel, som blifwit angifwen at förleden winter kommit drucken i Offerdahls kyrkia, och dher under cathechesens examen giort förargelsse, hwilken snart h:r probsten mag. Abraham Burman och ländzman Anders Bång hafwa drifwit, och efter wittnen wijd sidsta tinget eij blifwit edel. examinerade, dy aflade de nu sin wittnes edh nembl:n Gudfast Mattsson i Stavre, corporalen And. Lund, Per Månsson i Kaxåsen, Jon Pålsson i Bångåsen, Olof Simonsson i Västerberg, och Per Larsson i Åflodh [fol. 717v] men fältväbelen Olof Lund admitterades icke till eden, emädan Fogell honom jäfwade. Derpå hördes wittnen separatim, först Gudfast Mattsson i Stafre, som berättade att Fogell i kyrkiowägen hade kört om honom, och då hade han märkt honom wara drucken, sedan i kyrkian när probsten examinerade folcket, talade och swarade Fogell en och annan gång när han eij blef tillspord, så och sedan h:r probsten kom nederst i kyrkian, fast Fogell stod främst, så att alla kunde see att han war drucken, han hindrade och probsten i examinerandet, ehuru wäl h:r probsten gaf honom tekn att tijga. Tog afträde.
Per Månsson i Kaxåsen sade att när Fogell kom på gången haltade han och stödde sig emoot bänkiarne, hwilket Fogell så förklarade, att under wägen till kyrkian hade han kiört footen ofärdig. Wijdare sade Per Månsson att sedan probsten gådt Fogell förbij och han swarat till en fråga, och h:r probsten examinerade de andra neder i kyrkian, swarade Fogell ändå 2 á 3 gånger. Hwad det war wisste han icke. Att han war drucken [fol. 718r] sågo alla af hans åtbörder. Tog afträde.
Jon Påhlsson betygade att det kunde wäl skiönias det Fogell war drucken, ty enär h:r probsten examinerade dee andra inföll Fogell i taalet, och swarade utj annat, än h:r probsten frågade, då probsten gaf honom tecken att tijga, men han swarade ändå en gång ef:r annan. Tog afträde.
Oloff Simonsson i Wästerberg giorde samma relation, läggiandes det der till, att då Fogell gick gången framåth, ledde han bänkiarne.
Samma berättelse giorde och Per Larson i Åflod, sade elliest att Fogell sedan settat stilla och wackert i bäncken, tog afträde.
Corporalen Anders Lund betygade det Fogell wähl hade satt sig wackert i bänken utan förargelsse, men när h:r probsten begynte examinera folcket så war Fogell något frijtelig, ställte sig och oanständigdt, swarandes till de frågor som intet framsattes. Han hade och på gången raglat, men om det war af fyllerij, el:r det han sig stött [fol. 718v] wisste corporalen icke. Han hade ock bedit Fogell tijga, men det giorde han intet.
H:r probsten betygade att Fogell altijd har warit mycket snäll i sin christendomb och wijd examinerande att swara, men beklagade, att han dhenna gången utj sitt fyllerij något owäsende giorde, hwilket h:r probsten ej anstod att tijga med. Fogell swarade att probsten hade en gång förlijkt saaken, och således tagit skulden på sig, och förmeente dherföre, det h:r probsten borde ståå och swara, om Fogell funnes bråtzlig.
H:r probsten swarade det ingen skall bewijsa, att han någon förlijkning hade tillåtit, utan när Fogell så offta kom till honom och bad om tillgifft hade h:r probsten swarat, att om han kunde öfwertala församblingen det han gif:t 3 d. s.m:t till kyrkian, wille h:r probsten för sin deel wara tillfredz, hwar utaf Fogell sig tager anledning och uthsprijder det tahlet att probsten intet torde klaga på honom, effter och probsten emoot en [fol. 719r] söndag hade hållit slåtteröhl. Rätten tillsporde Fogell om h:r probsten har hållit slåtteröhl, så att gudztiänsten der igenom blif:t försummat och förargelsse skiedt. Fogell swarade att det lär församlingen wetta. Men på tillfrågan nekade alla till sådant wara händt, utan om de warit hoos h:r probsten någon gång hade dee straxt dee ätet, i sohlgången begifwit sig heem till sitt. Fogel sade att 2 st. karlar skohla en gång eij för än söndagzmorgonen i sohlgången kommit till sochnestufwan. H:r probsten förbehölt sig, effter den 13 § i Kongl. Maij:tz stadga om sabbatzbrott sin reconvention emot Fogells ohemula angifwande. Förlijkningen angående, moverade h:r probsten att medelst det Fogell påståår den wara skiedd, ärkienner han sig wara skyldig, elliest hade han intet kunnat begiära någon förlijkning. Fogell swarade att han aff eenfaldigheet hade förlijkningen tillbudit för den elaka händelsen, att han beskylltedes warit [fol. 719v] drucken, fast hen eij sööp mehra än en lijten bäkare bränwijn. Wijdare war intet att påminna och dy företogz saaken till dombs och stadnade dher öf:r i fölliande sluut.
Ehuruwähl att ryttaren Johan Fogell will neeka, det han kommit drucken till Offerdahls kyrkia mindre att han under gudztiänstens förrättande skall giordt något oliud och förargelse för hwilken orsaak skull probsten högehrewyrdige magister Abraham Buhrman skall saaken förlijkt och componeradt, om han welat gif:a 3 d. s.m:t till kyrkian, hwar wijd han nu wille sig hålla, och om något wore brutit, h:r probsten står och swarar före, doch emädan det af 6 edel. wittnen intygadt är, att Johan Fogell eij allenast under wägen till kyrkian och på kyrkiowallen har wisat sig drucken, utan och har han i kyrkian under catechismi förhör och examen \på samma sitt fylleri/ giordt oliud och förargelsse med åtskillige oanständige [fol. 720r] swar, enär han icke är blifwen tilfrågad, hwilka egentel. icke hafwa syfftat uppå dhe frågepuncter som h:r probsten har frambstält, hwar med han icke hade aflåtit, fast än både h:r probsten med all moderation, så wäl som corporalen Lundh honom hade åthwarnadt. Warandes hwad förlijkningen angåår det icke bewijst, att den blifwit wedertagen, som det eij heller tillåteligit är, sådane måhl att förlijka och nederläggia. Och fördenskull kan häradzrätten i anseende till dessa befinteliga omständigheeter icke befrija Johan Fogell från 50 d. s.m:t bötter, effter Kongl. Maij:tz nådigste stadga om oliud etz. uti kyrkiorne af åhr 1688 d. 22 decembr. Så och stå uppenbara kyrkioplicht. Orkar han eij botum, sitte 14 dagar wijd watten och brödh.
Den beskylning som Fågell har h:r probsten tillagt, att emot en söndag haf:a anställt slotteröhl, hwarigenom en deel gudztiänsten skohla försummat, så lembnas h:r probsten Fogell [fol. 720v] derföre laga reconvention sökia, om han sådant har ohemult angifwit. För det öfrige skall ländzman sig underrätta hwem som om söndagzmorgonen har såldt Johan Fogell bränwijn och densamma för rätta haf:a.
39. Utj den här instämbde saaken emellan h:r probsten högehrewyrdige magister Abraham och ryttaren Jonas Månsson, angående några obetänksamme och expressioner hwarmed Jonas Månsson skall emoth h:r probsten uthfarit, dem han en dehl nekade till, en dehl och wederkiändes, men kunde doch icke bewijsa, begaf sig h:r probsten uppå nämbdens, sampt fleeras intercession, att som en rätt christen han wille Jonas Månsson för dhenne gången dess förseende tillgifwa, hälst med hans skada h:r probsten icke war betiänt, allenast Jonas Månsson giorde afböön och ärkände sitt brått, så och att om han framdeles medh någon otijdigheet wijdare kommo igen, skulle detta ståå honom öppet, och till dess mehra försäkran begiärade h:r probsten ett 5 d. s.m:t [fol. 721r] wijte för honom måtte sättias, så och att Jonas Månsson betahlar der på wittnen och elliest giorde omkostnader med 3 d. s.m:t. Och alldenstund så wähl den 36 dom. regl. som högl. Kongl. håffrätten i dess breef d. 22 decemb. 1692 befaller alla underdomare i sådana måhl som ens ähra kunna angå, warsampt umgås skola, dy stadfästade och häradzrätten dhenna förlijkning och der å satta wijte, modererandes allenast expencerne till 1 d: 16 öre s.m:t och at Jonas Månsson dessutan giör afbön.
40. Lät regementzskrifwaren wälbe:de Nils Molin uppwijsa ett det högl. Kongl. cammarcollegij breef af d. 17 julij 1696 till öfwersten wälborne h:r Carl Mård, hwar utj högbem:te collegium äskar, att den caution som regementzskrifw:n insinuerat, måtte behörigen verificeras, och han anskaffa attest, om cautioisternes wilkor, upwijsandes regementzskrifwaren en copia af samma [fol. 721v] caution, daterat d. 8 jinij sidstl. wilken öfwerstleutnanten wälborne h:r Bengt Ribbing och regemetzqwartermästaren wälbe:ne h:r Carl Gustaf Hammarsköld underskrifwit, men originalet woro qwar i höglofl. Kongl. cammarcollegio blifwit. Och emädan af be:te cautionister h:r öfwerstleut:n i Offerdahls tingelag war boendes, så betygades om honom, att han eij allenast sitter wähl behållen utan har och dess utan i Wässmanland och Kiöpingz s:n en wacker sätersgård och bönder under, så att fördenskull han kunde skattas solvendo, i fall hoos hans Kongl. Maij:t och cronan, regementzskrifwaren Molin emot förmodan för de under händer hafande medell skulle kunna något att häfta.
41. Såsom Nils Håkanson Winter i Kluk hade till detta ting citerat hustru Karin Andersdotter för något tiufferij han welat henne tillägga, men hwarken wid förste upropet [fol. 722r], eij heller på tingzslutet sig inställte, utan så medelst saaken difererat, derföre och i föllie af Kongl. Maij:ttz process 2 § dömes hustru Anna, för Nills Winters åtahl frij, hälst nämbden med henne betygade, att utaf henne aldrig woro någon sådan odygd förspord, utan att hon sig wähl hade förhållit, stemdes Nilss Winter för upropetz försummande böta 1 d. s.m:t och i expenser till hustru Anna ärläggia 24 öre s.m:t. Dock honom öppet lembnadt wid nästa ting wijsa sine förfall och saken der på uthföra.
Ting den 12, 13, 14 och 15 oktober 1697
Källa: Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3184 fol 784r-807v. (Saknas i JDs AI:18)
Anno 1697 d. 12, 13, 14 och 15 october hölltz laga ting medh allmogen och meenige men af Offerdahls tingelag utj Altzens ländzmansgård, närwarande häradzfougden wälb:de Lorentz Bachman och fölljande nämbdh:
Måns Persson i Berge Jon Nilsson i Ugården
Nils Andersson i Kjösta Olof Persson i Tulleråsen
Nils Torkelsson i Glösa Måns Andersson i Västbacken
Jon Mårtenssson i Ubyn Erik Persson i Valne
Jon Pålsson i Bångåsen Olof Simonsson i Berg
– –
1. Aflade först ofwannämbde tolfmän deras troheetz- och dommare eed till underdånödmiukt föllje af höglofl. Kongl. Hofrättens breef d. 15 april nästförwekne, till hans Kongl. Maij:t wår nu allernådigste konung, konung Carl den tollfte. Och emädan Per Månsson i Kaxås och Olof Nilsson i Mo woro af Kongl. commissionen dömbde till Kongl. Maij:ttz onåde och de jempte flere, genom dess fullmechtige söcht Kongl. Maij:tt så kunde imedlertijd innan resolution [fol. 784v] erhålles ingen antagas i deras ställe.
2. Publicerades dee Kongl. placater och förordningar, som wijd Rödöns protocoll anskrefne finnas, så och Kongl. Maij:ttz protectorial för tullbetiänter d. 26 novembr. 1695.
3.
1. Förehades och verificerades Boskapz och Husfolcks längderna.
2. Så och Mantahlslängden
3. I detta tingelaget woro inga gierningsmän
4. Eij heller något tienstelöst folck
5. Emoot en wiss taxa förmåtte ingen sig antaga bränwijnsbrännerijet.
6. Med afradzlanden betygades wara samma beskaffenheet som förledit åhr, så och
7. med dee gambla och nya förmedlingarne.
8. Betygades att lapparne åthniuta förmedling af dubbla räntan, och woro lappen Jon Ollson Skiörben både förledit åhr 1696 så wähl 1697 öde[-]
9. Tillstod länzman att för föreledet åhr han åthniutit dess lön. [fol. 785r]
10. Så hade och målsägarne af bötterne bekommit deras andeelar.
11. För Kongl. Maij:t och chronan upbödes fölljande hemman kiöpte:
– Compagnieprästens boställe Åberg om 3 tunl:d, 3 gången
– Lieutnantens boställe Ede á 3½ tunel:d, 2 gången
– Förarens boställe wid Lilliecrantz compagnie i Tossberg 1½ tunnel:d, 3 gången
– Nils Perssons hemman i Vången lagdt under öfwerstelieutnantens boställe.
Upbudh 1 gången
4. Efter föregången laga stembning kärade ländzman wählförståndig Anders Bång till kyrkio-herdens i Rödön ehrewördige h:r Per Gestrinius dåtter jungfu Apollonia för det hon aftonen emoot Mariæ besökelses dag innewarande åhr hade med en dräng reest Alsens kyrkia förbij upp till deras fäbodar, Swartbodarne ben:d, 2 mijhl här ifrån, så att de icke skohla hindt fram för än långt in på dagen, hwilket emädan sexman Lars Ersson i Kougstad hade hoos h:r probsten angifwit, så hade ländzman eij undgå kunnat sådant att åtahla, [fol. 785v] heemställandes det till rättens afdömmande. Uppå swarandes wägnar inställte sig h:r kyrkioherdens måg auditeuren wälbe:de h:r Petter Björk, förklarandes detta således, att när h:r kyrkioherdens dotter dagen för Mariæ besökelses dag reeste hemman ifrån, skulle hon så ställa sin reesa, att på helgedagen hon gudztiänsten här i Altzen bewista skulle, men om aftonen när hon hijt ankom, blef henne berättat att här ingen mässa war lyst, och fördenskull reeste hon sin wäg till fääbodarne, kommandes om natten fram, och icke som länsman föregifwit, långt in på den andra dagen, och aldenstund hon således icke hade reest någon gudztiänst förbij, så förmeente h:r auditeuren det ländzman aldeles utan fog detta påtalade, påståendes dy att derföre niuta all behörig satsfication så wähl expenser och reeseomkostnader för denne långa wägen. Ländzman påminte, att den dagen war gudstient i Mattmar och i Offerdal [fol. 786r], och här i Altzen hölltz böön hoos h:r öfwersteleutnanten, derest en stoor deel af församblingen war, hwarest och h:r kyrkioherdens dotter kunnat sig inställa, och i det öfrige eenskyllade sig ländzman, att han eij anners kunnat, än när som detta af probsten angafs, det å embetswägnar för rätta att draga. H:r auditeuren påstod att så wijda den dagen här ingen ord. gudstienst förrättades, så skall icke heller h:r kyrkioherdens dotter sig utj någon måtto hafwa försedt, helst hon om natten har kommit fram och på hellgedagen intet reest, utan blifwit stilla.
Resolutio.
Detta alt har häradzrätten i behörigt öfwerwägande tagit och alldenstund jungfru Appolonia Gestrinia har emoot Mariæ besökelses dag innewarande åhr sig en reesa till fäbodarne har före-tagit, hwar igenom hon gudztiensten försummat, och fast än det i nästa kyrkior i pastoratet, Offerdahl och Mattmar [fol. 786v], den dagen gudstienst hölltz, så har hon doch icke den försorg dragit, att hon kommit till någondera kyrkian, hwarigenom såsom hon sig har förbrutit emoth Kongl. Maij:ttz nådigste placat om sabbatzbrått 11 §, så anstår det icke heller häradzrätten wijd sådanne befintelige omständigheeter, henne jungfru Gestriniæ att befrija för dee 40 marker s.m:t bötter som i högstbem:te stadga utj slijka måhl uthsatte finnas. Blifwandes ländzman som dette å embetets wagnar har åtalt för all reconvention befrijat.
5. Effterföljande perssoner hade probsten för sabbatsbrått angifwit, hwilka fördenskull ländzman har låtit instämma och nu tilltahlade. Såsom
1. Ryttaren Zachris Bolling och Erik Höknäbb med dragoun Johan Iström hwilka helga treefaldigheetz söndag legat hemma från kyrkan. Och alldenstund Bolling angående, det intygades att han allena warit [fol. 787r] hemma att ansa huuset, och Iström af ett fall måst hålla sig wid sängen, fördenskull blefwo dee frijerkiände. Men Erich Höknäbb sakfältes till 1 d. s.m:t efter den 2 § i Kongl. Maij:tz stadga om sabbatsbrått, efftersom han intet laga förfall gittat wijsa.
2. Och ehuruwähl dragounerne Göran Wåghals och Anders Wessman wille föregifwa att för det Wåghals fådt ondt i footen dee intet kunnat komma fram till gudztiänsten 4:de dag pingst, doch emädan dee sådant icke bewistadt, dy skohla dee hwardera efter ofwan allegerade § böta 1 d. s.m:t.
3. Anbelangande Erik Nilssons hustru i Rise, som är angifwen för det att hon långfreedagen sidstl. skall under gudztiänsten twättat stufwan. Så och heela tijden emellan juhl och påsk sällan gådt i kyrkian. Så emädan Bengt Ersson och Olof Jonsson i Rijse hafwa wittnat det Erich Nills hustru heela den tijden warit illa siuk, och hwad stufwutwättningen [fol. 787v] angår, det icke har kunnat fulltygas, för den skull blifwer hon i detta måhl frij erkänd.
4. Och alldenstund hustru Dordi Larsdotter i Rijse oachtadt de åthskilliga åthwarningar som af h:r probsten till henne giorda blifwit, ändå esomoftast försummar gudztiensten, dy skall hon efter mehrbem:te stadgas 3 § plichta med 5 d. s.m:t. Orkar hon eij botum, sitte 2:ne söndagar i stocken.
5. Men Olof Erssons hustru i Rijse förklarar rätten bråtzlig till 40 marker s.m:t eller 8 dagars fängelse wid watten och bröd, eftersom hon under gudztiensten reest ifrån Nälden till Kiälen.
6. Och fastän ryttaren Henrik Brewitz will föregifwa sig haft ondt i fötterne och fördenskull Mariæ besökelses dag icke kunnat komma i kyrkian, doch emädan han sådant sitt föregifwande icke har gittat fulltyga, dy saakfältes han efter d. 2 § till 1 d. s.m:t.
7. [fol. 788r] Hwad beträffar dragoun Jöns Getingz hustru, så emädan hon oachtadt alle åth-warningar sällan går till kyrkian, fördenskull skall hon bööta 5 d. s.m:t eller sittia 2 söndagar i stocken, och der hon oftare kommer igen lärer straffet med henne skierpas.
8. Men dragoun Pål Knåpp förklarar häradzrätten efter d. 11 § i Kongl. Maij:tz stadga om sabbatsbrått till 40 marker bråtzlig, aldenstund han om en lördagzafton gådt från Rödöns kyrkia och icke förrän gudztiänsten war förrättat kommit till Offerdahl. Orkar han ej botum sitte 8 dagar wid watn och bröd.
9. Sammaledes påstod och Erik Ersson i Kougsta att sedan dagen gick neder om lördagen han eij malit hade på Mörsil qwarnen, hwilket lembnades honom att beewijsa till nästa ting.
10. Men Olof Ersson i Röde kan häradzrätten icke med något straff ansee, för det han annan dag pingst blifwit hemma, eftersom det bewist [fol. 788v] är att han warit allena, huuset och gården att wachta.
6. Såsom tahlet woro uthbracht, det comminister här i pastoratet, hwällärde h:r Pehr Ranklef skulle någon skogzeldh uthsläpt på Trångz ägor, så hade ländzman med tolfman Jon Mårtensson i Ubyn och Olof Nilsson i Mo der om ransakat, och funnit, det h:r Pehr allenast för muhlbetens ränsande hade afbränt något windfall på dess skog, hwar wid ingen skada woro tijmad, hafwandes ländzman lijkwäl här öfwer låtit h:r Pehr instämma, på det, här öfwer måtte wijdare lagl. blifwa undersöcht. Här emot producerade h:r Pehr för sig häradzrättens tillåtelse d. 24 octob. 1696 att till muhlbetens ränsande fåå afswedia någon windfall på dess skoug, hwilket han nu förleden sommar hade giordt, och som grannarne wittnade, der wid hafft folck som elden [fol. 789r] achta skulle, så att han eij heller kommit någon wägz eller den ringaste skada giordt, det och ingen säija kunde. Och aldenstund h:r Pehr hade här wijd alt lagl:n förfarit altderföre blef han utj detta måhl libererad och befrijad.
7. Eftersom Nils Nilsson i Landverk tillstodh att han för Per Nilsson hade bortstuhlit en geet, wärderat för 16 öre s.m:t, fördenskull saakfältes han effter Kongl. strafordningen att böta 3 dubbelt, nembl:n 1 d: 16 öre smt. Så och måhlsäganden sitt igen restituera med 16 öre s.m:t.
8. Blef Olof Simonsson i Västberg frijdömbd för den eld på hans skoug warit, eftersom det war så ringa och lijtet, så att det icke för någon skogzeld kunde ansees, emädan det allenast skall wara widt till ¼-deels tunnel:d odugl. skoug.
9. Af samma beskaffenheet fans och den elld, som gådt emellan Bäckens, Västby och Bredby skog jempnwähl [fol. 789v] och den den elld som gådt på Valne skoug hart in widh landzwägen, aldenstund dee så ringa äro och de ingen skada pröfwas hafwa giordt.
10. I betrachtande af lijka omständigheeter blefwo Nils Torkelsson i Glösa, Erik Nilsson och Erik Larsson i Kjösta befrijade för den skogzelld dee beskylltes före, upp i deras slått Högssåsen hafwa släpt, emädan som den efter syningzmannens uthslag fans af intet wärde.
11. Alldenstund Per Larsson i Hof icke aldeles kunde neka till den rest af 1 d: 24: 19: s.m:t som munsterskrifwaren Sven Molander af honom som en rest af 1695 åhrs uthlagor fodrade, fördenskull afsades att Per Larsson skall samma summa med genstan betahla.
12. Opskiötz till nästa ting saaken emellan corporalen Olof Hoffman med Olof Grelsson i Rönningsberg emot dragoun Anders Kax, att [fol. 790r] Kaxen der till må sine wittnen kunna instämma.
13. Såsom med corporalen Olof Hoffman, ländzmannen intygade att han ifrån honom hade inlöst en slått med 2 daler s.m:t som till ländzmans fader warit pantsatt, och hörde under Hoffmans hemman i Hof. Altfördenskull begaf sig fäldtwäbelen manhaftig Olof Lindh den samma till honom att afstå med det höö han der på i åhr bärgadt hade, betygandes sig intet annat wettat, än att bem:te slått äfwen lydde till den myra han utaf dee andra bönderne i Hoff nu i 2 åhrs tijd legdt hade, hwilket honom lembnas till nästa ting edel:n erhålla.
14. Såsom allmogen i Offerdal och Mattmar, de förra med branstodpenningarne så och barnhuussädens clarerande, dee senere med 1696 åhrs kornpenningar något öfwer tiden hade drögdt, icke af treska, utan [fol. 790v] der medelst att dee en tijdh warit utan sochenskrifware, som sådant dem emellan jämbka skulle, uthlofwandes här effter bättring, altså blefwo dee denne gången förskonte.
15. Blef afsagdt att det höö som Halvar Nilsson i Kluk hade tillåtit Olof Jonsson, Måns Mattsson och Jacob i Hållbacken jempte dragoun Mårten Falck och Olof Modig, hoos sig att slåå och bärga tillottans, skulle af dem på Halfwars hemman upnötas, på det giödzlen till hemmanetz conservation måtte wid gården blifwa.
16. Alldenstund dragoun Olof Slummer intet förwerkade eller bestridde dess till nämbdemannen Jon Mårtensson i Ubyn gifne obligation d. 7 december 1691 på 6 daler s.m:t för slijtande af åthskillige pertzeler, dy pålades honom samma obligation genstan at förnöija, med uplupit intresse á 5 pro cento [fol. 791r] berächnadt 1 d: 24: 16 pgr s.m:t.
17. Om de 4 d: 4 öre s.m:t som Jon Pålson i Bångåsen citerat Olof Clemetsson i Lien före, föreentes parterne, att Jon Påhlson skulle derföre hålla sig till Erik Kielsson som hemmanet Lien åboer, hwar utaf desse penningar härflyta.
18. Afsades att såsom Per Persson i Tossberg hade förledit åhr fördt oduchtig spanmåhl i kyrkioheerberget till 5 kannor, det skulle han den taga tillbakas och efter contraktet penningar derföre betahla, och emädan ländzman har redan Gregorij tijd måst betahla penningarne för honom, och der ofwan uppå lagsökia Per Person om sin förnöijelse, dy skall han betala ländzman i expenser 24 öre s.m:t. Äfwen tillstod Per Persson att han woro skyldig för 1½ t:a undfådt chronokorn á 3 d: 30: 8 s.m:t tunnan, hwilket honom pålades genstan att clarera, eller och wara förtänkt att undergå execution.
19. [fol. 791v] S. d. blefwo fölljande hemman upbudne.
1. Öne 2 tunnel:d som Lars Nilsson kiöpt utaf Olof Jonsson i Tångeråsen, 2 gången.
2. Östbackens hemman, af Jon Pålsson kiöpt, 3 gången.
3. Nills Jacobsson upböd Norgården i Mattmars s:n, den han sig tillhandlat af Erik Gunnarsson i Öfveråker efter kiöpeskrifften d. 20 sept. sidstl., 1 gången.
4. Halfwa Norbyhemmanet om 3 tunnel:d af Olof Persson, 3 gången.
5. Nils Grelsson i Kluk, hemmanet Kluk 2 ¼ tunnel:d, 2 g:n, Kongl. Maij:tz rätt förbehållen efter det går utom börden.
6. Ytterst gården Valne af Olof Grelsson i Wallne, 3 g:n.
7. Leutnanten h:r Gabriel Falck lät upbiuda Olof Hofmans hemman Hof, som till feltwäbels boställe anslagit är, 1 g:n.
8. Gl. ländzmansenkian hustru Sigrid lät intechna dess fodran á [fol. 792r] 8 daler s.m:t utj Per Olssons hemman i Västberg, så och hemmanet upbuda, 1 g:n.
20. S.d. bewilljades Daniel Jonsson i Nygården fasta på Nygården á 3 1/3 tunnel:d hwilket han efter häradzdomb utaf d. 28 febr. 1690 inbördat efter kiöpebrefwetz lydelse d. 2 junij samma åhr, aldenstund ingen hade något klander der å, utan alla sin förnöijelse erhållit, och upbuden skiedde d. 7 april och 4 nov. 1693, sampt 4 october 1694.
I lijka måtto bewilliades Nils Andersson fasta på wästra gården i Ytterkjösta 3½ tunnel:d efter det war alt lagfarit, doch att med fasta innehålles, till dess swar från h:r general majorn an-kommer, emädan det är såldt utom börden.
Under samma condition bewilliades Lars Ersson fasta på halfwa gården Kougstad i Alsen, om 2 tunnel:d efter det och är såldt utom börden. [fol. 792v]
21. I anledning af Kongl. Maij:tz öfwer skogzordningen giorde allernådigste förklaring för Norlanden d. 23 sept. 1687 kunde Olof Olsson, Olof Andersson och Nils Nilsson i Kluk icke med något straff beläggias, för det dee wid tinget icke hade lof tagit, till muhlbetens ränsande ett windfall att afbränna, hälst och der igenom intygades ingen skada tijmad wara.
22. Efter föregången stembning kärade Christen Pålsson i Bångåsen till Jon Olsson om det kiöp, som Christen på sin mågz Per Nilssons wägnar hade med Jon Ollson slutit öfwer hemmanet Bångåsen för 95 r.d:r courant, huruledes Jon Ollson skall emoot det som för accorderat och slutit blifwit, affört från gården 2 st fenster utur wäggen, jernstången utur spijsen och låset från dörarne och smidian, så skall han och låtit såå 2½ mähling åker med råg, hwilket han eij omtahlat, för än sedan contractet slutit war, [fol. 793r] anhållandes käranden, det måtte Jon Påhlson tillhållas wid sitt kiöp att ståå och förblifwa. Doch emädan hwad fenstren angår, häradzrätten har utaf desse parters giorde contract af 4 goda män underskrifwit daterat d. 21 apr. 1697 befunnit, det Jon Ollson skulle fåå taga med sig 2 st. nya fenster i östra stugun, sedan 2 st. låås från stabburen, och utaf den uthsådde rågen niuta hälfften både i åkeren och ristan, fördenskull bör och wijd det som en gång lagl. slutit är stå och förblifwa. Anbelangande jernstången och låset från smidian, så emädan det war redan borttagit förän kiöpet giordes, och Per Nillson kiöpt hemmanet som det war, dy kan Jon Ollson utij detta måhl eij tilltalas.
23. Öfwersågz den huusesyn som af ländz- och tolfmän är hållen uppå skattehemmanet Bångåsen, emellan Jon Olsson detsamma efter slutit accord och kiöp, har afstått till Christen [fol. 793v] Påhlsons måg Per Nilsson. Och ehuruwäl att Jon Ollson utij dee 19 åhrs tijdh, han hemmanet åbodt, befinnes hafwa giordt sin största flijt så med byggnadt som häfdande, så har han doch icke kunnat det så aldeles fritt och färdigt från sig lefwerera, aldenstund det intygades hafwa warit heelt förfallit när han det först anträdde under sidsta feigdetijden, och då iempnwähl många swårigheeter derföre uthstådt, betygandes sig nu feelachtigheeterne efter syningzmännernes ompröfwande till 26 d: 21 2/3 öre s.m:t, hwilka Per Nillson efter handen på dess åhrl:e byggnad bör bota, eftersom han har kiöpt hemmanet som det nu war, och rätten icke annat kan pröfwa än Jon Ollson för sin tijdh har sin skyldigheet giordt.
24. Uthi den här instämbde saaken emellan Olof Nilsson Qwick och dess swåger Jacob Matsson i Hållbacken om besittningen och uthlössen af halfwa hemmanet Hålbacken och [fol. 794r] wästra gården resolverades, att ehuruwähl Olof Nillson Owick, utj dess till rätten, genom Jon Olsson i Offne inlagda skrifft, will föregifwa det han af oförstånd skall utj sine omyndige åhr tillsagt swågren Jacob Mattson, sin odelsrätt i Hålbacken, eftersom han med systren hade lofwadt honom 3½ r.d:r courant utj godwillia, hwilket han eij har åthniutit, anhållandes altderföre att fåå sitt odellshemman tillträda och Jacob Matson der ifrån döma. Doch emädan Jacob Mattsson der emot för sig uptaar Olof Qwickz cession af d. 11 febr 1695 som wittne, underskrifwen af Måns Kjelsson i Hålbacken och Jon Mårtensson i Ubyn, der uti Olof Qwick emoot 10 d. s.m:t updrager och afstår till Jacob Mattson dess andeel i be:te hemman. Fördenskull kan icke hwad en gång slutit och samtycht är, nu meera återkallas, hälst Olof Qwick då warit myndig, doch skulle han gitta bewijsa det Jacob [fol. 794v] Mattson honom någon wählgoda tillsagdt, bör han densamma till goda niuta.
25. Till innewarande ting hade hustru Dordi Larsdotter i Rise instämbt lieut. sahl. Måns Christerssons enkia, hustru Dordi Månsdotter i Änge om interesse för dee för 10 á 12 åhr sedan till leutnanten länte 15 d. s.m:t barnepenningar, och hustru Dordi i Engie d. 17 julij 1696 är dömbd att betahla, hälst som interesse har derföre måst ärläggia, hwilket henne utaf häradzrätten icke är afslagit utan elliest förbijgångit, eftersom hon förglömbde der om att påminna. På hustru Dordis wägnar i Engie förklarade tolfmannen förståndig Per Olsson i Tulleråsen förmeenandes, att desse penningar icke skola kunna som barnepenningar ansees och eij heller för dem, något interesse prætenderas. Doch emädan desse penningar utj 10 åhrs tijd stått obetalte så är icke mehra än billigt, det hustru Dordi derföre betahlar interesse á 5 pro [fol. 795r] cento, som giör 7 d: 16 öre s.m:t, alldenstund häradzrätten genom dess förra domb, det icke finnas hafwa henne afslagit.
26. S.d. upböd Halvar Olsson i Ede halfwa hemmanet Eede för 109 d: 16 s.m:t som Nils Nilsson i Eede hade honom det pantsatt före d. 16 martij 1684. 3 gången utan någons klander.
För feelachtig byggnadt och häfd upbödz till chronans säkerheet
1. Per Olssons halfwa hemman i Tossberg, 1 g:n
2. Lars Nilssons i Gräfte, 1 g:n.
3. Erik Erssons i Krokom, 1 g:n.
4. och Halvars hemman i Kluk, 1 g:n.
27. Såsom öfwersten wälborne h:r Carl Hårdh utij dess remiss för dragoun Simon Persson, af d. 22 aug, sidstl:ne om att få slippa dragoune tiensten och antaga sin morbroders Måns Nilssons hemman i Viken och Alsens s:n decidererar häradzrättens attestatum, det Simon Persson är Måns Nillsons närmaste arfwinge, att komma [fol. 795v] till hans hemman. Altså blef på innevarande ting der om ransakat och betygadt, att Simon Persson är Måns Nillsons systerson, hwilken är barnlöös, och dy nu för rätten sig förklarade, att han till Simon Person all sin egendom testamenterat, willjandes till den ändan hafwa honom heem, hemmanet att förestå och honom med hustrun på deras ålderdoms dagar skiöta.
28. Företogz den huusesyn som d. 7 junij sidstl. utij wedebörandes närwaro är förrättad öfwer rustningshemmanet wid cavalleriet, Stavre om 4 tunnel:d skatte, hwilket tillförenne blifwit brukadt af 2:ne åboer, men Jon Mattsson a:o 1696 d. 11 jan. der till kommen deels genom kiöp af Nils Jonsson, deels genom byte med Anders Skåre, och åhr 1696 det wärkel:n tillträdt, dee af syningzmännerne antechnade feelachtigheeter bestiga sig fuller till 86: 3 öre s.m:t, men såsom [fol. 796r] hemmanet, hwilket tillförenne hafft 2:ne åboer, nu sedan en det antagit icke behöfwer flera huus, än Kongl. huusesyns ord. § 4 uthsätter, fördenskull tillåtes Jon Mattson dee öfrige onödige huusen att låta bortrijfwa, på det dee öfrige desse bättre måga wid macht hållas, kommandes alt sådant hwad Nills Jonssons deel berörer på hans bekostnadt, eftersom han tilstår sig hafwa dess hemmansdeel antagit, som den den war när handelen skiedde, hwar med han som möijeligast bör skynda, och imedlertijd förbehålles Kongl. Maij:t dess säkerheet i jorden, men af Schåren will han sin förnöijelse hafwa, som honom lembnas lagl. sökia, och så länge resten af hans penningar innehålla.
29. Öfersåågz den huusesyyn som förrättadt blifwen d. 10 junij 1696 på cavallerie rusthållet Ede i Alsens sochn om 3 tunnel:d skatte, [fol. 796v] hwartill åboen Halvar Olsson för 12 åhr sedan genom kiöp är kommen. Och emedan å detta hemman fleere huus woro, än Kongl. huusesynsordn. § 4 fodrar, som stå bonden til gravation, dy lembnades honom fritt att bortrifwa. Sängestufwan, den wästra kornladan, fähuuset östnår i gården, östre stallen och höbodarne, doch att det lembnas i bondens frijheet låta dem stå \så/ länge dee kunna nyttias. Feelachtigheeterna besteego sig till 46 d: 25 öre s.m:t hwilka han efter handen måtte bättra eller bota, och såsom Olof Mickelsson har 2:ne åhr brukat halfwa hemmanet för ränta, så åligger honom i dee åhren för halfwa byggnaden swara med 3 1/3 d. s.m:t åhrl. hwar öf:r goda män dem emellan liquidera. Till dess detta blifwer fullgiordt förblifwer Halfwar Ollsons skatträtt Kongl. Maij:tz till säkerheet.
30. [fol. 797r] S.d. togz under händer den huusesyn, som d. 8 junij förledit åhr är hållen på Kjösta augmentzhemmanet till cavallerie rusthållet i Kiösta, Nils Anderssons, bestående af 4 tunnel:d skatte, hwilket bröderne Lars och Erik Erssöner hälften hwardera bruka. Lars Ersson angående, så har han för 6 åhr sedan sin deel kiöpt, som den då stodh, och innan den tijden för-utan annan små reparation, å nyo upsatt een kornlada, ett stall, ett fäähuus i fäbodarne och 60 fambnar ny gård, så att han för de åhren sin plicht fullgiordt, och hwad som än återstår till 25 d: 2 öre s.m:t lembnas honom att åhrl. reparera som honom i dess byggnadt skall godt giöras.
Men hwad Erich Ersson beträffar så hade han sin andeel utj 12 åhr bebodt, och under warande tijdh allenast bygdt fäähuuset
deremot, som dess skyldighedt debiteras åhrl:n för 6 2/3 d. som giör: 80:-
Summa: 80:-
2 daler feelachtigheet som afdrages 18:- [fol. 797v]
Stallen 13:10 2/3
Swijnhuuset 1:-
Locus privatus -:20
Bodh i fäbodarne 2:-
Saldo 45:1 1/3
Summa 80:-
Hwilka feelachtigheeter som hu[se]synen exprimerar, honom Erich Ersson åligger med det första att bota och fullgiöra, elle böta, och så länge blifwer skatträttigheeten Kongl. Maij:t förbehållen.
31. Tog under händerne den huusesyn som d. 25 maij 1696 är förrättad wid rusthållet af cavallerie compagniet Gärde om 4 tunnel:d skatte och nu för tijden åbos af Erik Olofssons och Olof Pålssons enkior, som bruka 2 tunnel:d hwardera, sedan för den förra uthslötes bryggstufwan och höbodarne, och för den senare brygghuuset, gl. stallen och fäbodarne, för wilka huus dee emot Kongl. huusesynsordningen inte [fol. 798r] böra graveras, blefwo feelachtigheeterne för Erich Ollsons enkia 29 d: 25 1/3 öre s.m:t och för Olof Påhlsons 18 d: 18 öre s.m:t hwilka dee som odelsmän med alderförsta skohla bote, hwaar till dee nogsampt pröfwades wara solvendo, eftersom dee hemmanet dess utan, wähl ansat hade.
32. Företogz till afslutande synen synen på augmentzhemmanet till rusthållet giorde, wid cavalleriet, Bångåsen Jon Pålssons 2½ tunnel:d skatte, som Jon Påhlson 14 åhr har åbodt, sedan bryggehuuset, 2 st bodar och den gl. ladan afföras som onödiga, blifwer bristen 28 d: 1/3 öre s.m:t, dem Jon Påhlson med första skall bättra, som han och en stoor flijt wid hemmantz cultiverande wijsat hafwer.
[33.] Öfwersågz den förrättade huusesyn a:o 1696 d. 27 maij på Söråsen augmentzhemman till cavallerie rusthållet, Ulfsåsen Jonas Månssons 5½ tunnel:d skatte, som åbos af [fol. 798v] Olof Olofsson och Olof Jacobsson halfft hwardera, sedan för den förre uthslötes som onödige huus, bryggstufwan, 2 st. bodar, gl. ladan och stallet, och för den senare, bryggstufwan, 2 st gl. bodar och ett stall, besteego sig feelachtigheeterne för Olof Ollson 5 d: 24½ öre s.m:t och för Olof Jacobson 19 d: 12 öre s.m:t, hwilka dee hafwa de straxt i wåhr bättra, der wid och rätten lät beroo, efter dee stoor flijtz till hemmanet cultivation anlagdt hade.
34. Det uppå rusthållet wid cavallerie, d. 28 maij 1696 håldne huusesyn, Ede om 3½ tunnel:d skatte, som Olof Larsson besitter, företogz till afslutande, hwar wid först afdroges dee rum som onödige funnes, dee 2 st. stufworne, södre ladan och det gamble stallet, blefwo feelachtigheeterne efter synen till en summa af 28 d. 25 öre s.m:t, hwilka åboen pålägges med det första att bättra, och imedlertijdh förblifwer hemmanet Kongl. [fol. 799r] Maij:t till säkerheet.
35. Lät Jon Mattsson i Stavre upbiuda Stafre rusthåld om 4 tunnel:d 3:e gången hwilket han deels kiöpt deels emoot sin bördejord tillbytt.
36. Den wid cavallerie rustningzhemmanet Värmon Lars Erssons skatte, 3 tunnel:d a:o 1696 d. 8 junij håldne huusebesichtning, blef af häradzrätten jembförd med den syn, som a:o 1693 på Alsens ting är afdömbd, derest Lars Ersson till några feelachtigheeters botande dömes till 22 d. 2 öre s.m:t, hwilka han och alla nu lagat hade, så när som på loftet, hwars syllar med 12 öre s.m:t skulle omlagas och boas, och af 400 famnar halfgill giärdesgård war alt bättrat, undantagandes 20 fambnar á ½ öre, giör 10 öre s.m:t. Warandes för det öfriga, gården frij och färdig, som och bondens plicht är, och att han af wanrycht icke [fol. 799v] låter honom förderfwas.
37. Öfwersågz hållen huusesyn på cavallerie rusthållet Kjösta Nils Anderssons, om 3 tunnel:d skatte, af Nills Anderson utom börden kiöpt för 4 åhr sedan. Sedan dee onödige huusen blefwo afdragne, som är stufwan, gl. häbbret wäster i gården, så och gl. stallet, fans här allenast 7 d: 29 öre s.m:t feelachtigheet, dem åboen lofwade med första att förbättra, der wid och tingzrätten låter beroo, emädan han är en flijtig bonde.
38. Hållen huusesyyn wid cavallerie rusthållet Ubyn, Jon Mårtensons 3 1/6 tunnl:d skatte, blef till afdömmande företagen, hwar wid observerades någre onödige huus, med hwilka åboen emoth Kongl. huusesyns ordn. icke borde graveras, hwarföre utslötes 2 st gl. stufwor, loftet, 1 st. gl. lada och 1 stall. De öfrige feelachtigheterna wärderades [fol. 800r] till 16: 25 öre s.m:t som åboen med första skall bättra.
39. Togz under händer den besichtning som d. 9 junij 1696 är skiedd öfwer häfd och byggnad wid augmentzhemmanet till Jon Mårtenssons rusthåldh Ubyn, Norgården, den Nils Jönsson åboer, om 2½ tunnel:d skatte, och enär de onödige huusen woro afdragne, nembl:n 1 stuf:a, gl. herberget och gl. stallen, förblifwer summan af det som brister 15 d: 5 öre s.m:t hwilhet åboen med första skall omboa och laga.
40. S.d. aflade Gudmund Gunnarson i Bleckåsen, Erik Larsson i Kjösta och Gudfast Ersson i Gräfte deras sexmanna eedh.
41. Öfwersågz den ransakning som d. 5 junij 1696 är anstäld öfwer byggnad och bruuk af dragounehållet under h:r öfwersleutnantens compagnie af 3½ tunnel:d skatte, hwilket Olof Mickelsson har innehaft [fol. 800v] utj 9 åhrs tijd, men hans stiufbarn, sahl. Isak Olofssons barn a:o 1696 det antagit. Sedan onödige huus, såsom wästra stuf:a, stegerhuuset loftet, södra kornladan och en stall afdrages, blifwer bristen af byggnaden 31 d: 27 öre s.m:t, öfwer hwilka med Olof Mickelson fölljande sluut fattades:
Olof Mickelson åbodt Åse utj 9 åhr á 6 2/3 d. åhrl:n Summa 60:-
Uppsatt en stuf:a 20:-
Stallen 18:-
¼-part qwarnen 8:-
Till fäähuset en tolft timber 2:-
Afrögdt slotten och en ny lada 4:-
Loftztaket med bohl tächt 1:-
Stijrhuus och bod i fäbodarne 4:-
Saldo 3:-
Summa 60:-
Den öfrige bristen ankommer barnen på deras åhrl. byggnad att repareras. Doch wad anbelangar Olof Mickelsons tahlan till stufbarnen som små warit, och han mycket [fol. 801r] skall påkostat, hwilket han utj denne summan will afkorta, det lembnas honom såsom utj en stridig saak, dem apart att sökia och lagföra före.
42. Till änteligit afslutande företogz den huusesyn som d. 20 maij 1696 är förrättad wid dragounehållet under h:r öfwersteleutnantens compagnie Kluk 2½ tunnel:d hwilket tilförenne warit chrono, men åhr 1696 förbytt till skatte emot compagnieprästens boställe Åberg, till Olof Olsson. Tillförenne hade en ben:d Per Nilsson der åsettat, hwilken a:o 1693 är dömbd till 28 d: 10 öre s.m:tz feelachtigheeters ärsättiande, dess förutan fans nu 27 d: 17½ öre s.m:tz brist sedan loftet, ett stall och gl. fäähuuset afdrages som onödige. Här öfwer fattades fölljande liquidation:
Per Nillson efter 1693 åhrs domb skyldig 28:10
1694 och 1695 åhrs byggnad á 6 2/3 d. 13:10 2/3
Summa 41:20 2/3
Deremot giöres honom godt för
Badstufwan 6:-
Locus privatus -:24
Fäähuset 20:-
[fol. 801v] Swijnhustaket -:6:-
173 fambnar giärdzelgård á ½ öre 2:22 1/3
2 st hölador -:24
Saldo 11:8 1/3
Summa 41:20 2/3
Hwad öfrigit som brister, kommer på åboens åhrl. byggnad att förbättras.
43. Oppböd Olof Olsson i Kluk hemmanet Kluck om 2½ tunnel:d som för warit chrono, och honom i wederlag blifwit updragit emot hans odall i Åberg.
44. Öfwersågz hållen huusesyn på Nils Nilssons hemman i Kluk 1 tunnel:d chrono och ½ tunnel:d skatte, dragounehåll under h:r öfwersteleutnantens compagnie. Utj sidsta synedomen 1693 pålagd att byggia och bättra för 38 d: 17 öre s.m:t, men nu på giordt förslag besteeg sig bristen till 26 d: 14 öre s.m:t, hwar öfwer med Nills Nillson [fol. 802r] fölljande liqvidation slötz:
Efter 1693 åhrs domb häftar för 38:17
1694 och 1695 åhrs byggnad á 6 2/3 d. 13:10 2/3
Summa 51:27 2/3
Men deremot giörs honom godt för
Herbret 2:-
Kornladan 16:-
Badstufwan 5:-
Fäähuuset 16:-
Foderboden -:24
Åkeren upbrukat 1:16
Reparerat gierdslegårdar -:8
I förre synen är han för en cammare graverat med 8 d., men
som stufwan måste omkull, är dertill och cammare
anslagit 20 d., hwarföre afgå dee 8:-
Saldo 2:11 2/3
Summa 51:27 2/3
Hwilka 2 d:11 2/3 öre s.m:t straxt böra botas, och hwad ändå brister, på den åhrl. byggnaden ankomma.
45. Ehuruwähl att Moses Andersons enkia i Bäcken påstod, att den skuldsaak, för hwilken hon hade instämbt Erik Jons enkia i Hammarnäset och Hallens tingelag här borde [fol. 802v] afdömas efter giälden här woro giord. Så framt doch rätten skiähligt i anledning af det [tomrum] cap. tingb. att Moses Andersons enkia bör i detta måhl sökia swaranden der hon bor, och som Erich Jons enkia har fått citation, men icke med sine excceptioner inkommit, så skall hon derföre efter proccessen bota 1 d. s.m:t.
46. Betygade dee nämbdemän som med ländzman warit hoos Olof Mickelsson i Ede, att exequera dee 40 marker som wid tinget 1696 blifwit dömbd till, det hoos honom eij wore mehre än 2 d. s.m:tz egendomb till bästa, sedan uthlagor och den gield han rättel:n skylldig är, blifwit afdragen.
48.[!] Saakfältes Per Larsson i Hof till 3 marker s.m:t treska, för det han uppå dee åthskillige giorde stämbningar icke uthbetalt rökepenningarne.
49. Oppbödh Nils Persson i Landverk hemmanet Landwärk om 3 tunl:d [fol. 803r] kiöpt af Per Jonssons barn ib:m för 9 r.d:r, doch skall kiöpebrefwet wid nästa ting frambtees.
50. Upskiötz till nästa ting saaken emellan Halvar och Erik Nilsson i Bleckåsen emot Jon Mårtensson i Ubyn och dess bolagar om dee huus i fäbodarne upbrända blifwit, dessinnan dee anten föreenats eller då dom skola afwänta.
51. Blef till bättre bewijs upskutit det käromåhl som munsterskrifwaren Molander förde till Per Larsson i Hof om någon uthlagors rest.
52. Föreentes Nils Månsson i Bleckåsen och Matts Rodell, att Rodell skulle gifwa Nills 7 d: 16 öre k.m:t utj fältskiärarlön för det såår som Nills Mårson fick utj ett biörnskall dee tillhopa woro, eftersom inga wittnen woro, som kunde fulltyga huru tillgådt hade.
53. Föredrog ländzman förståndig Anders Bång att torssdagen näst för andre böndagen af innewarande åhr [fol. 803v] är utj Hållbackarne derest Vike och Stavre mans skog mötas, en skogzelld upkommen, som all Stafre men[s] barcke- och timberskog upbrändt och förderfwat, och ehuruwähl att då straxt wid slächningen så wähl sedermehra ländzman giordt sin flijt, att kunna få igen banemannen, och hwem som samma elld hade uthsläpt, så har det doch icke kunnat låta sig giöra, utan såsom tahlet har gådt, det ellden löös kom int wijdh Wike fäbodarne, och att Nils och Måns Nils pijgor skohla warit på det stället der ellden först syntz samma dag med boskapen, dy hade ländzman husbönderne så wähl som pijgorne låtit citera. Måns och Nills Nillson hördes först separatio, men neekade eenständigdt sig här om någon kundskap hafwa. Der näst förehades pijgorna först Kerstin Nilsdotter, men hon nekade äfwen wähl på tillfrågan om hon sedt någon annan den dagen i skogen, hwartill hon swarade neij, men förmeente att tiggefolck [fol. 804r] detta giordt, hwilket hon eij heller fulltyga gitte. Tog afträde och förhördes pijgan Karin Jonsdotter, som samma enskyllan hade. Sedan blef dem förehållit, att dee som den dagen på skougen warit och äfwen på det stället der ellden lööskommit måtte derföre swara, om de icke kunna wijsa någon annan. Hwilket dee eij heller giöra förmåtte. Och eftersom dragoun Göte Gök skall hafwa sagdt när efter baneman frågades, att för än han kiändes der wid, skulle han den skyldige uppenbara, hwar till på giort förehållande han neeka wille. Derföre på ländzmans begiäran hördes Måns Nilsson i Helleberg och Erik Larsson i Kjösta edel:n emädan intet jäf emot dem moverades. Dhen förra sade, att när det inquirerades huru ellden kommit, hade Bengt i Åberg derföre wehlat skylla Giöken, då Giöken nekat, men sagdt, att nog wiste han hwem det giort. Om det warit hans alfwaar eller eij, det [fol. 804v] wiste Måns intet. Tog afträde.
Erich Larsson hade samma berättelse. Härpå blef Giök förehållit att bekiänna sanningen, det han swarade att han detta allenast med skiämpt hade refererat, ty han hade af Erik Nils hustru i Röde hört sägas, att pijgorne i Wijken skohla denne elden uthsläpt.
Rätten lät eftersända Erich Nillson i Röde med dess hustru och pijgor, som hwar för sig examinerades, först Erich Nillson, som berättade att hans pijgor hade den dagen gådt i skougen och när dee kommo till en myra, hade ellden der brunnit, och straxt der inwid hade Wijke boskapen gådt, tog afträde, och inkalldes hans hustru Elin Olofsdotter, som äfwen giorde lijka berättelse. Derföre föll rätten på de tankar att edel:n höra desse Erich Nills pijgor, Agnis Andersdotter, Kerstin Nilsdotter och Elin Bengtsdotter, aldenstund Wijkepijgorna intet jäf emot dem hade, sedan dee nu eden aflagdt hördes de separatum. [fol. 805r] Agnis refererade, att när de kommo till en myra in på skougen, war der elld uptänd. Wijkeboskapen sågo dee der gåå, men intet pijgorne ehuruwähl de hörde deras liud icke långdt der ifrån, tog afträde.
Kierstin Nillsdotter blef der näst förhörd, och samma berättelse, allenast höllt hon före, det ellden icke på detta stället uthkom, utan ett lijtet stycke der ifrån. Med Kierstin instämbde och Elins relation.
Pijgorne Kierstin Nillsdotter och Karin Jönsdotter blef förehållit att sanningen bekiänna, efersom det klart synes att de elden hafwa släpt, emädan ingen den dagen warit på den platzen, än dee och deres boskap är der synter, sampt deras liud hördt. Men de insisterade utj sitt neekan-de, och widare uplyssning kunde icke förmås. Häradzrätten öfwerlade detta, finnandes nödigt, här med till nästa ting att låta beroo, då imedlertijd någon uplysning torde erhållas, och warnades [fol. 805v] nämbden med allmogen derefter att sökia. Elliest skohla dee sielfwa plichta för detta.
54. S.d. företogz den huusesyn som a:o 1696 d. 15 junij är hållen widh compagnie prästens boställe Åberg, 3 tunnel:d hwilket tillförenne warit skatte, men wid sidsta indeelningen, emoot chronehemmaneet Kluk förbytt till chrone och regementz pastorn wällärde h:r Per Omberg a:o 1696 har tillträdt, men a:o 1697 då han till regementzpastor avanzerade, det lembnadt till compagnie prästen h:r Erik Huss. Och ehuruwähl här å funnes stoora feelachtigheeter till 72 d: 1/3 öre s.m:t så wille doch förra åboen eller odelsmannen der till intet swara, emädan bytet woro skiedt med förord, som bägge hemmanen för ögonen[?] stodo, det häradzfougden, wälbe:de Lorentz Backman tillstodh, fördenskull kunde eij [fol. 806r] heller häradzrätten för denne gången, honom för några feelachtigheeter gravera, utan det högre handen underställer, huru regementzpastorn för sitt ena åhr har bygdt det uthställes till dess nästkommande åhr, sådant synt blifwer.
55. Ländzmannen wählförståndig Anders Ersson Bång har låtit instämma åthskillige underofficerare, ryttare och dragouner i tingelaget, för det dee till den utsatta terminen d. 13 och 14 sept. sidstl:ne icke hade på befallningzmans boställe i Brunflodh sig infunnit med deras mantalspenningar för innewarande åhr 1687, och påstod derföre, att de för en sådan treska och motwilligheet måtte med bötter ansees. Fältväbelen Olof Lund med Sven Molander enskyllade sig, att då uthlyssningen skedde, dee icke warit hemma, ryttarna Erik Höknäbb, Jonas Apellman, Olof Falck, Nils Planta, Erik Lund och Bengt Gerdström, sade att de wähl hördt uthlyssningen, men den icke [fol. 806v] annorledes förstådt, än för pläga wanligit wara, det ländzman penningarne emottager och framförer, hwilket ländzman sade sig wähl för hafwa giordt, och tiänt dem utj detta, men som han der emoot en fast ringa tack hade haft, så kunde han nu icke längre betiäna dem för intet, utan må dee sielfwa sine uthlagor framskaffa. Dragounerne förde samma tahlan påståendes att dee hade budit ländzman penningar, men han dem icke wehlat emottaga, hwilket serdeles Carl Åhl fullmechtig på sine och de andra dragounernes wägnar från Offerdal will påstå. Men ländzman nekade dertill aldeles att Carl Åhl några penningar præsenterat, men att ju några af dee andra budit penningar kunde han intet neeka till. Åhl sade att han med dragounerne i Offerdahl, intet undandraga sig betahla ländzman för sitt omak härutj, om han äntel:n bör något hafwa, beklagandes [fok. 807r] att för en så lijten ränta, som är allenast deras hustrurs mantalspenningar, dee skola obligeras fara en så lång wäg. Detta sade och för sig dragounerne från Altzen, men från Mattmar war ingen, eftersom dee af commissionen woro hindrade. Utaf mantalslängden fans från Offerdahl 37 st. corporaler, trumslagare och dragouner som med denna ränta återstå och i Altzen 22 st. wilka alla sade sig haft penningar i beredskap som dee dem ännu hafwa, begärandes dem att lefwerera, hwar om dem befalltes tahla med häradzfougden. Ländzman förklarade widare, att han allenast af bönderne niuter betahlning för det han deras ränta skall framföra, och inga andras penningar. Detta har häradzrätten i öfwerwägande tagit, finnandes wähl Kongl. Maij:ttz opbudzplacat af åhr 1668 § 4 in fine klar, att när räntan icke på sattan stämmodag betahlas, den samma då skall med 24 öre s.m:t tresko bötter ansees, [fol. 807v] men så finner doch häradzrätten å desse ryttare och dragouners wägnar några skiähl. Såsom 1. att dee intet hafwa treskatz att uthgifwa räntan, utan äro de komne att stå tillbakes, för det dee förlijtat sig på den gl. bruket att ländzman har deras penningar jempte allmogens emottagit, och wid denne förändringen icke förstådt uthlyssningen så wähl. 2. hafwa dee budit, än biuda betahlning. 3. bedia dee om förskoning. 4. äro dee fattige Kongl. Maij:ttz ryttare och dragouner som hafwa lijten löön, och icke mächta sådanne bötter ärläggia, så att det fåfängt är läggia någre bötter på dem. Fördenskull såsom sådana bötter efter fogdeinstructionen skola Kongl. Maij:t berächnas, heemställes h:r gen. majorn och landzhöfdingen desse fattige ryttares och dragouner enskyllan, om icke till deras befrijelse den må lända, men stricto ju[–] kan häradzrätten dem icke befrija.
Ting den 11, 12 och 14 februari 1698
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt, AI:19a 61r-80. ÖLA.
Anno 1698 d. 11, 12 och 14 februarij hölltz laga ting medh allmogen af Offerdahls pastorat utj Offerdahls sochnestufwa, närwarande häradzfougden wälb:de Lorentz Bachman och häradz edsworne nämbdh, som här effter föllier:
Nils Andersson i Kjösta Måns Persson i Berge
Måns Andersson i Västbacken Jon Nilsson i Ugården
Olof Ersson i Mo Nills Torkelsson i Glösa
Per Månsson i Kaxås Erik Ersson i Valne
Jon Pålsson i Bångåsen Nils Gunnarsson i Bångåsen
Per Olsson i Tulleråsen Nils Ersson i Offne
1. Sedan tingzfrid war offentligen aflyst giorde tolfmännen Per Månsson i Kaxås och Olof Nilsson i Mo jempte Nils Ersson i Offne deras huld- och troohetzeed, blifwandes Nils Ersson antagen till tolfman i Jon Nilssons ställe i Ugårdhen, som död blifwit.
2. Der näst publicerades dhe Kongl. placater, besluter och förordningar, som wijd Rödens tingh antecknade finnas.
3. Genomgicks och examinerades mantalslängdhen så och
2. Afradsextractet.
4. Aldenstundh dragoun Pehr Åkerman [fol. 61v] fans utan något laga förfall, hafwer fierdedag pingst sidstl. legat hemma från kyrkian i Mattmar. Altså och effter Kongl. Maijt:tz placat om sabbatzbrått, sakfältes han till 5 d. s.m:t, el. at sittia 2:e söndagar i stocken.
5. Der käradhe Halvar Nilsson i Bleckåsen med Erik Nilsson ibid. till tolfmannen Jon Mårtensson i Ubyn hust. Marit Nilsdotter i Ugårdhen, för hwilken sig instälte Mårten Nilsson i Ytterocke, Lars Nilsson i Gräfte, Östen Gudfastsson i Tossberg, för hwilken föraren Mårten Reuter swarade, om refusion och ärsättning för deras fäbodehuus, hwilka käranderne påstodo wara medelst swarandernes förwållande upbrände, efftersom en dag ell. annan effter sedhan de med boskapen fohro dherifrån. Husen iempte kiärill och annan redskap skohla upbrunnit, hwilken skada dhe föregifwa wara 8 d. s.m:t. Jon Mårsson med dess interessenter nekade härtill, emedan när dhe bortfohro dhe elden [fol. 62r] efter sig skola wäl utsläkt, men at han sedan kommit up woro icke af deras hafde eld, utan förmente det någon dher uppe hafwt sitt tillhåld, hälst desse fäbodar inemoth 14 dagar sedan Jon Mårsson for derifrån skohla upbrunnit. Halfwar Nilsson påstod at det straxt woro skedt, hwilket han dher af wille bewijsa, at straxt effter denne olyckan tijmande föll dher snö, men intet sedhan för än de kommo tijt, och då funno de snön ligga på branderna. Swarande betygade sin oskuld och om de woro bråtzlige wille dhe intet sig undraga hwad lag förmår. Till wittne åberopades Gunnar Gudmundsson och Erik Sjulsson i Bleckåsen, hwilka effter aflagd eedh wittnade.
Gunnar wiste intet mehra häraf än at då på Halfwars begiäran han war tijt up, fant han \någon/ sniön på kohlen ell:r brandarne, men ingen wijdare kundskap hade han derom. Det samma intygade och Erich Siulsson. Uppå tilfrågan offererade Jon Mårsson med sine interessenter edhen, att dhen ehlld med deras willia [fol. 62v] och wettenskap icke war löös kommen, hwilken edh Halfwar Nilsson gaf dem effter. Hwar på resolverades.
Att såsom här inga fulla skiäl el. bewijs äro att medelst Jon Mårssons el. dess med-interessenters wårdzlöshet dhenne skada timadt hafw:r, efftersom de och wådeeld hafwa anbudit, dhen käranden hafw:r gifwit dhem \upp/ och är dy effter det 22 cap. tingb. så god som gången. Altfördenskull kan häradzrätten icke gravera Jon Mårsson och dess bolagar högre än till \en/ fierdung af denne skadas återgiäldande, som är 2 d. s.m:t effter det 35 \cap./ § 2 B.B. L.L.
6. Uppå dhe 5 d. s.m:t som tålfm. Nils Andersson i Kjösta fodrade af dragon Anders Bremer effter dess obligation d. 9 aug. 1697 tilstod Bremer samma skuld, uthlofwandes dhen af sitt inne-wa¬rande \och fölliande/ åhrs augmente at betala, hwilket Nilss Andersson skulle sielf hoos h:r regementzskrifwaren fåå uttaga.
Sammaledes kiendes och dragoun Olof Holenius wid dhe 2 d: 12 öre s.m:t han till föllie [fol. 63r] af dess revers d. 9 aug. 1697 war Nilss Andersson skyldig, updragandes honom äfwen sitt augmente för innewarande åhr till betahlning, det Nilss Andersson hoos h:r regementzskrifwaren utfodra skulle. Och effter som desse dragouner uti så klar saak hafwa låtit draga sig för rätta, dy skulle dhe hwardera i expenser ärläggia 8 öre s.m:t.
7. Det tiltalade ländzman Anders Bång föraren Mårten Reuter om 1 kan. korn han på 1696 åhrs tijonde resterade med, jembwäl och, att på åtskillige utlyssningar föraren icke welat det undfångne cronkornet betala, begiärandes at för sådan treska, han wederbörl:n måtte ansees. Angående den resterande 1 kan. korn, så utlofwade föraren Reuter den straxt at betala, men at han med cronokorndz betahlning något hade drögdt, föregaf han att saken wara dess medellöse tilstånd, hwilket häradzrätten icke kunde attendera, efftersom Reuter wid dhe der öf:r giorde [fol. 63v] stembningar icke med sin uhrsäkt sig hade infunnit, som dock honom ålegat och dherföre skal han effter 1668 åhrs uppbördzpl. 4 § för treska böta 3 mark s.m:t.
Sammaledz skall och Per Pålsson i Tossberg för stämbnings försittiande af samma korns betahlande böta 3 mark s.m:t så och för uteblifwande wijd upropet 1 d. s.m:t.
Och emedan dragoun Erich Winter på lijka sätt sig har med tresko försedt, dy skal och han böta 3 mark s.m:t.
Men enkiorne Märit Olsdotter i Grötom, hust. Ursila i Kaxås och gl. pijgan Emfrid Nilsdotter kunde tingzrätten icke med några treskoböter beläggia, för det på sagdan dag sine mantalspgr eij clarerat, aldenstund de woro gl. och utfattige, som sådane medel mäst genom tiggiande måst hopesambla effter de med arbete i denne swåra tijdhen, intet kunnat fåå sig något förtiena.
8. Det käromåhl som dragon Måns Bleckman förde till Erik [fol. 64r] Sjulsson i Bleckåsen om 1676 och 1677 åhrs utlagor, hwilka då hans fader reste uth, skola blifwit i hemmanet inlagde, fant rätten skiäligt att uphäfwa, emedan som på 20 åhrs tijd der på icke är talat blifwit förutan at dhenne fodran uti sig war mycket mörk och ofulkombl.
9. Daniel Olsson i Västbacken angaf hurusom dragoun Måns Tummelfelt hadhe förleden höst utur hans bod bortstulit 6 st. ostar, der af 3 st warit stora och 3 st. något smärre, wägandes tillhopa alderringast 3 lispund utaf hwilka han insat 3 st. hoos Hans Kax enkia Ursila, dem bonden fåt åter, och nu för rätten upwijste, och när Daniel Olsson uti Per Måns närwaro i Kaxås hade förehållit Tummelfält denne stöld, hade han beklagadt det han woro der till förledd af dragoun Carl Åhl, som ledsagadt. Tummelfelt tilstod stölden och beklagade at han denne gången sig såledz kommit att förse. men att Carl Åhl woro dher uti med honom interesserad, wille han nu intet wederkiännas, ehuruwäl Per Månsson dher emot wittnade, att när denne [fol. 64v] stöld yppades och Daniel Olofsson i hans närwaro tiltalade Tummelfelt der öf:r, wille han intet swara, för än först fick råka Åhlen. Carl Åhl blef och framkallad, men nekade här til enständigt. Dher emot Daniel Månsson berättade att aftonen för än stölden skedde folgde Åhl med Tummelfelt öf:r siön till Wästbacken och dagen effter fohro de tillbakas. Så refererade och Nilss Andersson i Wästbacken, att hans \små/ barn hade om afftonen sedt 2 karlar fölgdz åth, som warit desse camerater. Att Carl Åhl med Tummelfelt hafwit öfwer siön och tilbaks det tilstod han, berättandes att Tummelfelt skall der hafft några snaror, men när Åhl kom öf:r fick han ondt, så att han måst läggia sig qwar. Emedlertijdh som Tummelfeldt wittiade snarorna, och när han kom tilbakes fohro dhe öf:r igen, men ingen ost såg han. Daniel Olsson Q [frågade] hwarest Åhlen fådt den ost han åth af i Ede? Swarade att Lars dotter i Oflo Brita hade giort den åth honom af boskapen, 1 koo och 3 á 4 getter som der gingo. Daniel [fol. 65r] Olsson sw. att effter så lijten boskap han en så stoor ost intet kunde fåå, beropandes sig till wittne Oloff Larsson i Ede och föraren Anders Phallen, hwilka effter aflagd eedh wittnade att samma ost warit rund och wijd som en taldrik, sampt 3 finger tiok. Han hade och warit god och mitt emellan suur och söötmiölksost. Denne Brijta blef efftersänd. Q. hwarest Tummelfelt hade giort af dhe andra 3 ostarna? Rp. att han intet förmåtte bära dhem alla längre än till Myre, och der lade han hälften i höladan, de andra bar han till Ursil i Kaxen, och när[han] kom tillbakas att taga dhe andra wooro dhe bortstulne. Honom förhöltz at från Wästbacken till Myre är ¼ mijhl, och att han dhen wägen omöjel. har förmåt allena bära så många ostar, utan har Åhlen måst warit med honom och hulpit bära hälfften, hwilket och dher af styrkes, att ostarne så jempt warit fördelte, nembl. at Tummelfelt behållit 2 st. stora och en lijten, och äfwen lijka många blijfwit lembnade till Åhlen. Q. hwem [fol. 65v] som då tagit bort ostarne i ladhan? Rp. at han inte kan wetta, om Åhlen det giort ell:r någon annan.
Hustru Ursula i Kaxen blef och förhållit huru hon komme att taga emot och gömma tiufwegodz. Då hon contesterade sig icke wettat annat än ostarne woro rätt fångna, som Tummelfelt för henne berättat at han dem kiöpt. När han kom till henne hade han hafft 3 st ostar, 2 stora kantige, dem han der lembnade och en trind, hwilken han förtärdt.
Wijdare frågades Åhlen i hwars fäbodar han låg medan Tummelfelt war ifrån honom? Sw. att han det inte så noga kunde wetta, effter han dessutan aldrig tilförenne warit dher, det och jembwäl war mörkt när de kommo dijt, och om natten fohro de dedan. Q. om Tummelfelt sade för honom hwart han skulle gåå, när han lembnade honom Åhl effter sig? Sw. att han skulle wittia sina wohnor, som han och några st. tog up när dhe gingo heem effter det föll sniöö. Honom förhöltz huru han i mörkret och om natten [fol. 66r] kunde det giöra, som elliest owanligit plägar wara. Åhl sw. att så hade Tummelfelt sagdt för honom, wijdare wisste han intet dher af. Tog afträde och inkallades Tummelfelt allena, och i anledning af Åhls relation remonstrerades honom med hwad osanning dee fahra. Då han äntel:n måtte bekienna, att han der inga wåhnor hade att wittia, uthan effter han tänkte sig att stiäla ost i Wästbacken, hade han bedit Åhlen föllia med sig, då Carl Åhl swaradt att han intet törs, emedan han tilförene woro suspect och misstänkt, doch hade han wahrit med honom en stycke öster siön och Rönbergzbodarna derest Åhl lagdt sig qwar, medan han stölden förrättade, men när han kom tilbakes, lade han som sagt är några ostar i Myreladan, de andra giömde han i skogen wijd Rönbergzbodarne, så at Åhl intet fick see dhem, om nu Åhl ell. någon annan stahl bort dhem, som i ladan förwarades kunde Tummelfelt icke wetta. Carl Åhl inkallades och förestältes honom hwad bekiennelser Tummelfelt hade [fol. 66v] giort, betygandes att Tummelfelt för honom sagdt det skulle \han/ wittia sine wohnor, men intet uptekt honom, at han i sinnet hade en sådan ond gierning. Men när han der öfwer blef fodrat till eden utlet han sig äntel. det Tummelfelt berättat huru han hade i sinnet att stiäla, dock ändrade han sig sedan, säijandes att han intet kunde sig så noga påminna, och der till säija hwarken ja ell. näij.
Effter aflagd ed wittnade Per Nilsson i Bångåsen att Åhlen en natt legat honoms dhem. Då hade han hafft en säck wijd pass stoor som 1/8 tunna men hwad dher i war, wisste han intet. Åhl sade att han af Tummelfelt köpt 9 marker salt och der \til/ hade han i be:te säck sin smidieredskap. Kerstin Olsdotter giorde samma berättelsse, men om der war ost i säcken ell. annat wiste hon intet. Wijdare hördes edel. Pär Månsson i Kaxen och hust. Brijta Olssdotter ibid. betygandes Pär Månsson att för 8 dagar sedan hade Tummelfelt kommit till honom och öfwer denne stöld illa jembrat sig. Då Pehr frågat honom om han fick mehra än de 3 ostarna? Sw. at Carl hade fåt 2 kantige och en trind. Samma tahl hade Tummelfelt fört då ostarne igenfunnes. Tog afträde. Hust. Brita sade att Tummelfelt berättat det Åhlen wille det han skulle hela stölden sig påtaga, men han fick såwäl ost, som han. Men han stod [avslutningen införd i § 48, fol. 80r] ändå i sin giorde bekiennelse. Och emädan så stoora omständigheeter woro, att Carl Åhl i denne stölden interesserade, dy till widare upplyssning upskiötz detta måhl till nästa ting. [fol. 67r]
10. Ehuruwäl att Halvar Nilsson i Bleckåsen utaf Jon Mårtensson i Ubyn fodrade betahlning för några lass dyngia som Jon Mårtensson skall uti fäbodarna från hans fäähus låtit afföra. Dock som Jon Mårsson der till nekade, och Halfwar det honom skiäligen icke kunde bewijsa. Fördenskull lembnades det till bättre bewijs.
11. I föllie af rättens dom d. 12 octobr. 1697 aflade fältwäbelen Olof Lundh eedhen, det han eij annat wettat, än den slott han slagit Olof Hoffman tillhörig, lydde till dhen myra han af Hofzboerne legdt hadhe.
12. Alldenstund Erik Ersson i Kougsta med Olof Bengtssons attest i Äggen och Mörsil s:n bewijste, att förleden höst då han en lördag war dijtrest att mala, han om söndagen till efter middagen \emot affton/ hållit sig stilla i hans huus, och som den dagen ingen gudstienst war i Mörssell, hade han med dhem läsit i psalmboken, hwarföre och i anseende der till kunde han icke till något straff bråtzlig förklaras. [fol. 67v]
14.[!] Ehuruwäl att Olof Staffansson i Kläppen påstod att dhe 15 d. s.m:t som han d. 17 julij 1696 är dömd till furrijaren And. Phallin att betala woro richtigt clarerade nembl. till Phallin sielf 8 d. s.m:t. Nok en annan gång 3 daler, accepterat till Olof Larsson i Ede att betahla 2 d: 11 s.m:t, betalt för en skinfäll i Rise, 1 d: 28. Så och till Halvar i Änge 30 öre s.m:t. Doch emedan Phallin der af allenast tillstod dee 3 d. s.m:t han sielf upborit, jembwähl och dee 2 d: 11 s.m:t till Olof Larsson i Eede, bestrijdandes aldeles dhe öfrige, hälst om Olof Staffanson något betalt utan Phallins wettenskap må han \det/ sielf bestå, och Olof Staffansson till de öfrige posterna inga skiäl ell:r bewijs hadhe. Fördenskull afsades hwad som än resterade, \neml. 9 d: 21 öre s.m:t/ han genstan skulle betala, så och i expenser till Phallin ärläggia 1 daler s.m:t. Anbelangande dee 15 r.d:r som Phallin dessutan fodrade, så blefwo de till bättre bewijs uthställte.
[I marginalen:] Vid n. 43 infra. [se § 34 nedan.]
15. Det kärade Olof Persson i Nordbyn till [fol. 68r] Bengt Jonsson i Ekeberg och dess medarf:r om 10 r.d:r courant som hans swärfadher Lars Ersson i Kjösta hade för någon tijd sedhan försträckt och i Ekebergzhemmanet blifwit inlagdhe, fodrandes dhem nu åter med wederhörigt interesse. Till skullden nekade icke Bengt Jonsson, men wille dätt Olof Pärsson skulle derföre hålla sig till swågren Per i Almåsa, hwilken wijd arfskifftet skall sig samma skuld antagit at betala, hwar med Olof Pärsson icke war tillfrijdz, utan wille att samptel. arfwingarne måtte häffta till dess skulden blifwer ärsatt. Detta wardt af häradzrätten öfwerlagdt och resolveradt.
Att såsom dhenne skuld är giord i Bengt Jonssons fadres tijd, så böre och arfwingarne, som egendomen \sins emellan/ skifftat effter det 22 cap. erfdb. L.L. derföre ståå och swara, hälst det icke bewist är att Olof Pärsson sig påtagit samma skuld i Allmose utfodra, åliggiandes dem deföre, desse 8 r.d:r courant \som än restera/ utan uppehåld at betala, eller och så länge åhrl. betala interesse á 6 pro cento efter Kongl. Maij:tz placat af åhr 1682. [fol. 68v]
16. S.d. käradhe Anders Andersson, Erik Nilsson och Mårten Jonsson i Röde till Erik Persson i Valne om en myra b:d Björkdrolet, hwilken i forna tijder skall legat till Röde, men en tijd der effter af Stavre män häfdat, dock omsijder utaf dhem godwilligt återgifwen, sedan de märkt hade att den icke lydde till dhem. Då Erik Pärssons farbrodher Grels Ersson skall den till sig tagit, begiärandes käranderne att niuta sin gl. häfd till godo. Erick Pärsson wille intet tilståå att Biörkdrolet någonsin lydt till Röde uthan hade Stafre män dhen hafft intill åhr 1685. Då ett proof dem emellan gångit är hwar efter hon kom till Wallne, emädan hon inom deeras rågång är belägen. Stafre \män/ tilstod det 1685 gångne proof men klagade att der inom skola lyda något intrång, wettandes icke heller huru med Biörkdrole är beskaffat.
Resolutio. Såsom det owist är inom hwars prof och rågång dhenna myra är belägen, altså för-ordnas 6 goda män, nembl:n [fol. 69r] Nils Torkelsson i Glösa, Olof Nilsson i Mo, Nils Andersson i Kjösta, Måns P. i Berge, Per Månsson i Kaxås och Jon Pålsson i Bångåsen, detta i anledning af de gl. märken att besichtiga, så och effter besagde märken utmärka rätta linien mellan Stafre, Röde och Walne, på det såmedelst all åwärkan \widare/ må förekommas.
17. Öf:r dhe 40 d. s.m:t som än återstodo för Olof Nilsson i Backen och Rödöns s:n effter obligationen af åhr 1688 till Lars Ersons arfwingar i Kjösta blef så slutit och öfwerenskommit emellan Olof Nilsson och Lars Erssons \son/ Lars Larsson, at dher Olof Nilsson kan till nu instundande Gregorij marknad derföre ställa säker borgen skulle han än på ett åhr gifwa honom dilation, hwar och icke skulle han \wid samma marknad/ af Olof Nilssons måg Per Andersson taga betahlning, efftersom han hälften tillförenne hade utlagdt.
18. Opskiötz till nästa ting om dhe 2 t:or sill som Gunnar Larsson i Bräcke fodrade af Måns Nilsson i Hålberg, att [fol. 69v] dessinnan någon underrättelsse må kunna införskaffas från deras handelsman i Norrie.
19. Det hade Gunnar Larsson och Bengt Larsson i Bräcke \instämt/ Esbiörn Simonsson och Simon Ersson i Röde, först öfwer det, dhe skola tilfoga käranderne något intrång på deras skog, utom det dem tilkomme i Nilsshallens slåttegodz. Begiärandes för det andra att de sine bref öfw:r besagde \slåt/godz måtte uptee, på det dess rätta beskaffenheet dher af må inhämptas kunna. På swarandernes wägnar nekadhe Jon Esbiörson att de någon wijdare åwärkan giöre än brefwen innehålla, dhem han upwijste, som först Konungens af Danmarkz ståthållarens, riddaren h:r Vincens bref af åhr 1528, deruti han uplåter Jon Skoue på Röde och dess arf:r Nilshalle ödesböhle till ewärdel. ägo. Sedan ett annat orig. synebref af d. 30 sept 1600 emellan Esbjörn Nilsson på Röde och Lars Knutsson på Vigge om bem:te ödesböhle, der uti det icke allenast effter 1528 åhrs dombref Essbiörn Nilsson tildömmes, utan [fol. 70r] och förordnas wisse råmärken dhertill, så som på nordersidan en märkesteen ben:d soknemärke, den andra steen på östre sida, den 3:die på södre och den 4:de på wästersijdan om samma böhle. Än widare ett gammalt bref af d. 30 sept. 1620 dheruti Simon i Röde och Mårten i Bräcke således förentz, att Simon skulle wara frij på dhen wästra sijdan om Nilsshallens skog och Mårten der emoth på dhen östra sijda genom till skogskiftet emellan Alsen och Offerdal. Emot dessa bref så kunde kärande intet anspråk giöra på sielfwa slåttegodzet, men föregofwo allenast, att dhe utan desse råmärken skola in på Bräcke skog åwerkat, hwaröfwer resolverades att Nils Torkelsson i Glösa och Olof \Nilsson/ i Mo skulle detta besichtiga, men wijd silefwa slottegodzet Nilshallen \ben:d/ blifwa Essbiörn Simonsson och Simon Ersson aldeles effter desse gl. dombrefwen bibehåldne.
20. Emot dhen prætention och fodran som Olof Hemmingsson giorde hoos Olof [fol. 70v] Jacobsson i Söråsen om hemmanet Lien, afstod Olof Jacobsson all sin fodran der uti till Olof Hemmingsson, allenast han må wijdare hans öfwerlopp slippa.
21. Afsade sig åboerne hust. Anna i Ugårdhen och Pär Ersson i Lien, bägge från sine skattehemman, efftersom för deras medellösheet skull de eij längre förmåtte dhem bruka. Altså updroges de dem till brukning, som lust hade. Befallningzman wille att Olof Jonsson i Rise, som brakt den förre åboen Per Jonsson ifrån \Lijden/, måtte skaffa åbo dijt ell. sielf för det swara. Elliest wägrade Olof Jacobson i Söråsen, som en stor fodran i b:e hemman hade dhet emottaga, utan wille förgåå sin fodran qwitt.
22. Tilsades allmogen i Offerdal, att så frampt de till hösten icke betala h:r probsten de 16 öre s.m:t de lofwat för prästegårdzbyggnaden lära de blifwa pantade, hwad sedermehra [fol. 71r] woro påkostadt, lofwade ländsman giöra en fördehlning öfwer.
23. Ehuruwäl att Nils Gunnarssons enkia i Rise, hust. Dordi Larsdotter icke wille kiännas wijd dhen försträckning som Erik Jonsson i Böle för 10 åhr sedan hade giort till hennes man, till 11 r.d:r 16 schilling courant, dels emellanlag på en häst, dels och för 1½ t. sill sampt en half hud läder. Dock emedan ryttaren Jonas Reenclou och dragoun Lars Flygman betygade att de denne handelen öfwerwarit, så och att Nilss Gunnarsson denne skulden lembnat obetalt. Fördenskull blef afsagdt att hustru Dorde utan wijdare upskof bör af mannens qwarlåtenskap sådan hans klara skuld betala, och det i föllie af det 33 cap. Kg:B. och executions stadgans 5 punct.
24. Det beswärade sig Olof Jonsson i Rise öfwer dragoun Anders Frijmodig hwilken åhr 1697 har halfwa gården Rijse brukat, [fol. 71v] men dher under icke allenast intet bygdt utan och illa häfdat åkeren, slåtten en dehl lembnat oslagen, hwad höö han då slagit har han en stoor dehl bortsålt, begiärandes att han till hemmanetz reparation måtte sådant umgiälla. Frijmodig swarade dher emot, att han giort sit bästa med gårdhen, så at han derigenom blifwit en utblottad man, och wille till intet widare wara förbunden. Här öfwer resolverades att gårdzens häfd och byggnat skall af goda män synas. Imedlertijd förbiudes höetz afförande wid straff som i den 19 § Kongl. hussyns ordn. förmäles, och för hwart lass höö som affört är skall ett lass giödzell skaffas i stället.
25. Opböd Jon Olsson från Bångåsen Ugården 2 1/3 t:l. kiöpt af Torbjörn Simonsson i Berge för 150 d. s.m:t effter kiöpeskrifften d. 7 febr. 1697. 1:a gången. [fol. 72r]
Oppböd Nils Persson i Landverk hemmanet ibidem om 3 t:l. 2:a gången. Kiöpt för 135 d. s.m:t effter kiöpeskrifften d. 14 nov. 1697.
För Kongl. Maij:t och cronan upbödes liutn.boställe Ede om 3½ tnl., 3:e gången.
Nils Perssons hem:n Wången, 2:a gången som är lagdt till öfwerstel.boställe.
Opböd Nils Grelsson halfwa hemmanet Kluk om 2 ¼ tunl. 3:e gången hwilket han effter kiöpebrefwetz lydelsse af d. 16 jan. 1696 hade af åtskillige creditorer inlöst för 105 d. s.m:t. Härpå kunde widare lagfarande icke tillåtas efftersom hemmanet går utom börden, förän det blifwer hans Kongl. Maij:t hembudit, warandes det af fölliande beskaffenheet, nembl. dragounehåll wid Hallens compagnie, \har/ god åker, tarflig eng, nödtorftig timber, giärdzel, weed och barkeskog, intet fiskewatn ell. diurzfång, en lijten bäckeqwarn, gammalt skatte, som nämnden eij annat wiste berätta. [fol. 72v]
Opböd Olof Olsson hemmanet Kluk hwilket han af Kongl. Maij:t och cronan har fåt i wederlag emot dess skattehemman Åberg, 2 gången.
26. Uppwiste Mats Persson i Mällbyn och Mattmars sochn dess swärfaders, Erik Gudfastsson med honom giorde förening af d. 5 decemb:r sidstl:e dheruti Erich Gudfastsson om hemmanet och rustningen en sådan förordning giort hafwer, att han först åhrl. skall i trädd åker så med sitt eget korn 4 mälingar, dhem Matz Pärsson \skal/ upköra och skiera. Sedan föda 2:ne koor och swara för alla utlagor. Skolandes Matz Pärsson dher emot effter gubbens död framför sonen Gudfast och mågen Jacob Nilsson hemmanet besittia, så att dhe icke måge tänkia sig till Matz Pärsson at utdrifwa, utan han dem utlösa, efftersom hemmanet effter gubbens död kan wärderas i anseende till mågens hafde beswär. Rustningen skall blifwa wid hemmanet och derföre intet gifwes, aldenstund mågen skall den åhrl. hålla wid macht, med mehra, begiärandes dhe här öfwer häradzrättens dom [fol. 73r] och stadfästelsse. Detta blef af rätten öfwerlagdt och in qvantum juris wederbörande till all giörlig säkerheet i frambtijden, till protocollet fördt. Williandes häradzrätten frambdeles, där någon twist sig emot förmodan yppa skulle, Matz Pärsson handhafwa wid det som lag och Kongl. Maij:tz nådige förordningar påbiuda.
27. Bewilliades Olof Säterman fasta på sahl. Olof Olofs hemman Kälen 2 t:nl. hwilket 1694 honom emot sytning är updragit som protocollet utwijsar, och det utan någons klander ell. ansprååk.
28. Effter föregången stembning kärade Erik Sjulsson i Bleckåsen till dragoun Johan Pauli om besittningen af hela hemmanet Bleckåsen, eftersom det allenast beståår af [lucka] tunl. och 2:e åbor icke draga kan. Hafwandes han och till den ändan och med det hwilkor åhr 1692 uppå Paulins begiäran halfwa [fol. 73v] hemmanet till bruks med dhem antagit, efftersom han eij förmåtte det allena skiöta, hälst det icke allenast war mycket förfallet, uthan och uti stoor skuld och widlyfftighet, hwilket alt Erich Siulsson med Magnus Lundboms och Halvar Nilss attest i Bleckåsen will bewijsa. Hwartill Pauli med hustrun Margareta Nilsdotter, denne Erich Siulss moster, icke wille sig beqwämma, förmenandes sig wara närmare at besittia fäderneshemmanet än systersonen, och will fördenskull lösa honom uth, efftersom hon med mannen skall 16 r.d:r på giälden betalt, och jembwäl erhållit systren Gunnels tilstånd i Norrie hennes andehl att lösa. Men Erich Siulsson wille allena effter accordet blifwa wijd hemmanet, blifwandes på hans begiäran Halfwar i Bleckåsen hörd, som wittnade att hemmanet war illa medfarit och derför tog Pauli med hustrun denne Erich Siulsson inn, att han skulle det uprätta och sedan [fol. 74r] allena besittiat, betygandes och Halfwar, att Erich har der med giort sin flijt så att hemmanet nu wackert kommit sig före. Samma relation giör och Lönbom i attesten, men war nu inte tilstädz. Hustru Margareta påstod præference, emädan hon och dessutan skall någre åhrs uthlagor för sin mans tiänst åthniutit och i gården inlagdt, det hon af Daniel Bertilssons bref d. 23 aug. 1676 bewijsa wille, som war ordres till ländzman at han skulle effter h:r gouverneurens ordres låta henne niuta räntan frij, så länge hennes man Lars Bengtsson lefde. Men at hon samma pgr till hemmanetz inlössen anlagdt kunde hon intet bewijsa. Nämden och grannar betygade at Erich Siulsson woro en flijtig karl och hade i sin tijd mångahanda måtto hemmanet förbättrat, men deremot woro Pauli till åkerbruk aldeles oförmögen, efftersom han och är dragoun, hwilken icke tillåteligit är hemman bruka. Der emot sade Pauli att han will sättia [fol. 74v] in sin stiufson för dragoun och sielf taga afskiedh och blifwa bonde. Med Erich Siulsson påstod, at blifwa wijd \det/ som en gång förafskedat woro.
Resol.
Efter dhen twist som förd blifwit emellan Erich Siulsson i Bleckåsen och dess mosters man dragoun Johan Pauli om besittningen af hemmanet Bleckåsen resolverades. Att så som dhetta hemman 2:e åbor icke tåhla kan, uthan den ena måtte dhen andra uthlösa, warandes de bägge i börden och der till lijka närskylde och berättigade, på hwilken händelsse i föllie af Kongl. Maij:tz nådige placat af åhr 1684 så wäl som Kongl. resolutionen af åhr 1541, den som mest deruti äger och till hemmanetz bruk bäst fallen är, det samma bör updragas, hwar om tingzrätten nu icke har kunnat en så fulkombl. underrättelsse erhålla som wederbör. Fördenskul blifwer detta till nästa ting upskutit, börandes dessinnan hemmanet synas och derwid [fol. 75r] skillias wad hwar och en till hemmanetz förbättring giordt, så böre och parterne en fulkombl. specification med sine bewijs ingifwa hwad hwar och en i hemmanet inlöst och huru mycket han derefter kommer deruti att äga. Hwilket enär det skiedt är, skohla de med definitive domb blifwa skilde.
29. Opböd Jacob Matsson wästra Hållbacks halfwa hemmanet á 2 ¼ tun:l. hwilket han d. 11 febr. 1695 af sine swågrar och syskon inlöst för 63 d. s.m:t effter kiöpeskrifften hwar öfwer a:o 1697 på tinget är dömdt, och det 1:a gången.
30. Opböd Lars Nilsson i Öne, Önehemmanet 3:e gången.
Opböd hustru Sigrid i Kjösta för 8 d. s.m:t Pär Olss halfwa hemman Tossberg, 2 gången det af länzman giord för fehlachtig byggnad och häffd. [marginalanteckn.]: Felachtige hem:n upbiudes. NB
Dito opböd länsman Lars Nills hemman i Gräfte, 2 gången.
Så och Erik Erssons hemman i Krok. 2 gången. [fol. 75v]
Halvars hemman i Kluk. 2 gången. Alt för fehlachtijgheter.
31. Uppå leutn. Falcks begiäran warnades fölliande åboar, nembl.
Per Håkansson i Kaxåsen.
Simon Andersson i Lien.
Kjell Erssons hemman ibid.
Lars Erssons i Almåsa.
Hemming Jonssons ibid.
Måns Jonssons i Västbyn.
Per Nilssons i Ugård.
Olof Staffanson i Kläppen
Lars Larssons hemman i Rise.
Hwilkas hemman till Kongl. Maij:tz säkerheet nu upbudes 1 gången.
32. Aflade Per Nilsson i Bångåsen dess sexmans edh med hand å book.
33. Intecknade Nils Torkelsson i Glösa de 12 d. s.m:t han effter Pers oblig. i Tossberg d. 20 apr. 1688 i gården hade at fodra, så och 4 d. 8 öre s.m:t för Halvar Olsson i Ede, Jon Mårtensson i Ubyn 30 öre s.m:t.
34. [Se § 14 ovan.] Wijd slutet af ofwanstående [fol. 76r] ting inkommo parterna förklarandes sig öfwer desse uthstälte 15 d. s.m:t wara således föreente, att Olof Staffansson lofwade derföre i ett för alt betahla 6 d. s.m:t hwilka 6 d. han efter handen skulle uthgifwa så lagandes, att de till Kyndersmässo marknad nästkommande åhr 1699 skola wara clarerade. Detta de med handsträchning för rätten bekräfftade.
35. Såsom hust. Lucia i Kluk fast hon lagl. war instämd emot Mårten Nilsson i Ocke om en slått ben:d Tenbäckängen med Brändan som henne pantsatte äro från hans hemman, hon icke wehlat comparera, altså och i förmågo af Kongl. Maij:tz process 2 § dömes han att tillträda samma Tenbäckäng med Brändan emot pantschillingens återbetalande á 3 d. s.m:t, [fol. 76v] ståendes henne fritt i föllie af högstbem:te punct honom till nästa ting instämma om hon förmeenar sig här till hafwa något fog eller skiähl, pro absentia böte hon 1 d. s.m:t.
36. Upwiste Offerdals socknemän en skrifft som h:r probsten Burman dem d. 13 junij gifwit om norra cammaren i prästegården, som wederbörande till säkerheet till protocollet fördes, serdeles den norre cammaren angående, att dee för den icke willia wijdare häffta än förmält är, nembl. att i betrachtande till h:r probstens ärwiste goda willia de den upsat, men effter dess dagar icke widare för dhen swara.
37. Företogz åter igen dhen på sidsta ting förehafde saak, om dhen skogzeld förleden sommar hade gådt på Stavre skog, hwilken från Vike fäbodarne kommit, [fol. 77r] och så som det förklarades, att sedhan sidste ting ingen större uplysning dher öfwer kunnat erhållas, pijgorne Kerstin Nilsdotter och Karin Jonsdotter icke heller till någon närmare bekiännelsse bringas kunde, altså och sedan förra ransakningen war upläsen, skiöts saaken til nämnden, wilka alla enhälleligen sig förklarade, at af de skiähl och omständigheeter, som utij ransakningen emot desse pijgor finnas, de icke kunde dem frija, utan finna dem wara rätta orsaken till denne skogzeld, och att han af deras wårdslöösheet kommen woro, och fördenskull dömbdes dee efter 1690 åhrs Kongl. Maij:tz placat att böta 100 d. s.m:t så och med 30 d. s.m:t ärsättia skadan, och som de eij orkade botum plichtade dhe med kroppen.
38. Det käradhe hust. Märit Nilsdotter i Lien till Olof Olsson i Söråsen om ärsättning för dess noot, bååt och bååthuus, hwilket hon förmenar [fol. 77v] genom Olofs förwållande förleden höst wara upbrunnit, efftersom ingen annan sedan Olof och hans broder der förbij reste, hade på dhen tracten warit, williandes hon dy at han henne dherföre må wedergiälla. Olof betygadhe att han \den/ gången der ingen eldh hade hafft, men Per i Lien berättadhe, att då Olof skulle läggia klöfwet på hästarne hade han hafft tobakspijpan i munnen och sputat rök i ögonen på honom. Olof nekade ändå och på tilfrågan offererade han eden. Elliest kunde ingen rättelse erhållas, om någon annan på dhen orten sedan warit och elden släpt. Dherföre fant rätten nödigt med dhen anbudne eden till nästa ting låta bero, till äfwentyrs at dessinnan någon bättre uplyssning torde upkomma.
39. Angående dhen betahlning som Olof Mickelsson i Ede fodrade af dess stiufbarn för det han dem upfödt [fol. 78r] blef de så föreente att stiufbarnen först taga på sig de wid sidsta ting dömbde feehlachtigheter på hemmanet och dessutan gifwa stiuffadren 24 öre s.m:t.
40. Sakfältes Pär Olss hustru i Tossberg Ingeborg Olsdotter för begången stöld om en söndag under gudstiensten till 1 [lispund] miöhl á 20 öre s.m:t hoos Jacob Matson i Hållbacken att böta effter Kongl. Maij:tz ordning 3-dubbelt 1 d: 28 s.m:t.
Äfwen plichtade hennes dotter \Sigrid Persdotter/ för tiufnad hos samma bonde första stora böndagen sistl. under gudstiensten till 1 kan. korn á 3 öre s.m:t att böta 3-dubbelt, som är 9 öre s.m:t, och bägge dessutan målsäganden sitt tilställa. Och såsom bägge tiufnader under gudztiensten äre begångne dy skola dhe hwardera effter Kongl. Maij:tz pl. om sabbatzbrått, så wäl som böndagzplacatet böta 40 mark s.m:t så och effter Kongl. nådige resol. d. 17 feb. 1697 bägge stå uppenbara kyrkioplicht, och eftersom dee på den afgångne [fol. 78v] stembningen intet wehlat sig inställa, utan har profossen måst andra gången resa efter dhem 5 mihl fram och tillbakas, dy skola dhe derföre så wäl som till Jacob Mattson i expenser ärläggia 1 d: 16 öre s.m:t. Om flickan Kierstins tubbande upskiutes för hennes siukdoms skull, pro absentia wid upropet böta de 2 d. s.m:t.
42.[!] Företogz den a:o 1696 d. 26 maij förrättade husesyn på Säter cronohemman 2 tunl:d chergiantboställe wijd h:r öfwerstel. compagnie, hwilket Mickel Henriksson har a:o 1680 af öde uptagit och niutit 3 åhrs frijhet, och det alt till 1695 åbodt. Men samma åhr är det till boställe anordnadt, och ehuruwähl Michel Hindersson under warande tijd, all flit med hemmantz upprättande anwändt så funnes lell nu dher på 53 d: 17 s.m:t fehlachtigheter. Alldenstund som nämbden och allmogen wiste betyga det wid hans anträde aldeles [fol. 79r] warit förfallit, åkeren i fast linda, engiarna skogwuxna, huusen förruttne etz. För Michel Hindersons tijd fattade med honom följande liqvidation:
Åthniutit 3 åhrs ränta 12 d: 24: 12 s.m:t åhrl. 38 : 9: 12
15 åhrs byggnad á 6 2/3 d. s.m:t 100. –
Summa: 138: 9: 12
Giästestuf:n 3 åhrs byggnad, sedan 29 öre afdrages 19: 3. –
Hafft omkull wästerstuf:n och den upsatt 13: –
Herberge 8: 20: –
Badstufwan 6: 17: 16
Fähuuset 17: 16: –
för stallen 3: 16: –
Kiällerboden etz. bättrat 2: –
Bowallen bygdt och afrödiat 12: –
Uptagit 27 mählingar åker á 1 d. st. 27: –
För ängierödning och giärdzlegårdens uprättande som öf:r
alt lågo neder då han till gården kom 15: –
Saldo 14: 20
Summa 138: 9 :12
Hwad som öfrigit brister kommer på cherganten Håkan Örns åhrl. bygnat at bättras och afräknas.
43. [Text saknas] [fol. 79v]
44. Såsom dragounerne i Mattmar s:n hwilka af länsman blifwit instemde för uteblifwande med 1697 åhrs mantalspenningar, samma enskyllan förebore som de andra dragounerna wid sidsta ting, at dhe tänkt då, som för fåå til sockneskrifwaren lefwerera bem:te pgr, men han intet wehlat dem emottaga, efter dragounerna intet wille gifwa honom för omaket, dy skulle dessa dragouners saak jempte dhe öfriges, h:r gen. maj. och landzhöfdingen framställas.
45. Effterletz Olof Clemetsson emot borgen få lyffta dhe 10 d: 16 s.m:t som hoos Olof Larsson i Ede stå insatte för Ugårdz byggnad, från hwilket hemman ingen må honom drifa så länge han derföre kan uthlagor göra.
46. Bewilliades effterfölliande till mulbetens ränsande fåå afbränna någon skog:
Kaxås man söder om siön wid fäbodarna, Öne man wästnår om gården, Landö man nordan gården, Breby, Wästby och Bärge man på skogen, Walne man wid Nälden, Bleckås man i Lars Bångzbodarna, Moo man nor om gården, Åcke man, Flatnor man nor om bärget, Wästkiäls man på afradzlandet, Wästbackz, Nohlby, Kougsta och Kiösta man i Nolby och Backbodarna, Lars i Wärmon nord på skogen, Lars i Giärde sör om gården, Stavre man nordan siön, [fol. 80r] Bångåsen norr om gården, dock med alfwarsam förmaning ett elden wäl aktas jempte det som Kongl. Maij:tz pl. af åhr 1690 påbiuder och nu för dem uplästes.
47. Attesterades att lappen Jon Olsson Skiörben woro här ifrån för 4 åhr el. mehra afrest och hans fiell öde, wettandes ingen wahrest han wistas.
48. [Texten införd i slutet av § 9] [i marginalen:] Vid n.9 supra.
49. Såsom öfwerstel. wälborne h:r Bengt Ribbing har för regementzskrifwaren wäll:de Nils Molin caverat d. 8 junij 1696, altså och på höglofl. cammarcollegij begiäran understältes om hans tilstånd och af nämden betygades, at h:r öfwerstel. woro nogsampt solverad ifall Molin skulle komma på sin upbörd at brista.
50. Utstältes til nästkommande sommar den af h:r general majorn begärte synen d. 21 martij 1695 emellan Ivar i Kingstad och Åsans boerne om Ytterå myra och skogz afradzland att förrättas af 3 män från hwardera tingelaget.
Ting den 17-19 oktober 1698
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt, AI:19b 413r-427v. ÖLA.
Anno 1698 d. 17, 18 och 19 octobr. hölltz ordinarie ting medh allmogen af Offerdahls pastorat i Altzens sochnestufwa, närwarande i häradzfogdens ställe häradsskrifwaren wäll:t Zacris Warg och nämbden, som war samma som wijd sidsta \ting/, allenast att i Olof Simonsons ställe i Västberg, antogz efter afsagd eed Erik Ersson i Bredbyn.
1. Publicerades dhe Kongl. placater som uti Räfsundz protocoll specificeras.
2. Länsman wälförståndig And. Ersson Bång föredrog hurusom säxman Olof Månsson i Berg har angifwit samptl. Landö byemän, för det dee förl. helga trefaldigheetz söndag ifrån gudz-tiensten uteblifwit, hwilket han rättens omdöme lämbnadhe. Och så som Landöö män dher emot till sin unskyllan berättadhe att dhen swåra stormen då war, dem hade hindrat att dhe icke kunnat öfwer siön komma, hwilket jembwäl i sanning befans, och att bem:te siöö wid stora infallande stormar icke kan öfwerfaras. Fördenskull och i anseende dher till fant rätten skiäligt, dem i detta måhl att befrija.
3. Såsom Carl Olssons enkia i Landön hade för seent bekommit citation, att swara Erik Jonsson i Böle om någon arf. Altså blef hon nu instämbd wid nästa ting utan wijdare citation att comparera. [fol. 413v]
3.[!] Igenom Bengt Månsson i Berge och Kall sochn \kärade/ Olof Olsson ibidem till brodren Anders Olsson i Slåtte, först om en koo, som Anders Olsson skall hoos sig hafwa utaf dhen boskap han till skeppans[?] hafft, och sedan om 7 daler courant och en koo, hwilket Anders Olsson behållit af Olof Olssons oächta sons Olofs quarlåtenskap, påståendes det allt att återbekomma. Koon angående så wille Anders Ollson dhen behålla för dhen boskap han igen åth Olof födt hadhe, men penningarne och dhen andre koon, hade Olof Olsson wid dhen föreening som skiedde efter dess oächta son, Anders Ollson uplåtit för det beswär han hade, så med dess sytning som begrafning, hwilket ländzman så wähl som Halvar i Bleckåsen och Nils Persson i Berge wiste betyga, och at det, af då fattade instrumente skall finnas, som nu icke war wid handen.
Uti detta senare bewilliades Bengt Månsson dilation till nästa ting, men uti det förra om koon föreentes dhe att Anders Olsson det förra oberächnadt skulle för dhen samma ärläggia 3 d. s.m:t.
4. Eftersom dragoun Göran Tysk hade förleden wåhr af bondhen Olof Clemetson i Ugård stuhlit 5 kannor korn \á 21 öre s.m:t/, som tilstodz, dy effter Kongl. strafordningens 3 § dömbdes han det att återbethala treedubbelt med 1 d: 31 öre s.m:t. Har han intet att böta med, skall han efter Kongl. Maij:tz nådigste resol. d. 30 maij sidstl:ne, plichta med fängelse, efter intet arbete finns, och 24 öre s.m:t om dagen för honom afdragas. Dess utan och ståå kyrkioplicht. [fol. 414r]
5. S.d. lät Torbjörn Simonson i Bergom och Offerdals s:n upwijsa först commissariernes breef af d. 12 maij 1666, så och h:r generalen Sparres confirmation der på af d. 3 september 1667 för honom och hans grannar på tidefiskerijet Dyen emot 1 d. s.m:t afrad, och emedan en ell. annan skola sig fördrista dhem deruti oförrätta, och sökia dem deruti ingrep giöra, dy anhöllt han om rättens beskydd. Och alldenstund Torbiörn Simonson således för sig hadhe h:r generalen Sparres bref och immision så warnades \och förbiudes/ hwar och en, det dee honom \och hans medinteressenter/ dher uti intet förfång giöra, så länge af högre handen deruti ingen förändring giord är.
6. Föredrog länsman Anders Ersson Bång hurusom \dragoun/ Per Halvarsson i Kluk skall förleden wår effter midfasta sig fördristat emot Kongl. Maij:tz förbud, att gillra, så på skogen som hemma wijd gårdhen effter fogell, hwilka giller han om söndagen wittiat. Pär Halfwarsson nekade sig sig i skogen hafft något giller utan om en söndagz affton warit tijt, att see effter om grannarne der hade någre wohnor, men på åkren hade han några snaror upsatt, emedan dher war så mycket orrar, doch ingen fångadt, utan på Olof Nilssons tillsäijelse i Mo, dem straxt uptagit, hafwandes han tillförene icke wettat att sådant woro förbudit. Länsman påstod att han och fådt fogell, producerandes sig till wittnes Nills Halfwarson och [fol. 414v] Olof Olsson i Kluk, hwilka aflade eden och separatim hördes. Nilss wittnade att en söndag effter midfasta, då han kom från Alsens kyrkia en stund effter middagen såg han fiät effter folk, som kommit utur skogen. Sedan han ätit tog han Olof med sig och synte samma sporr till Pers snaror. På åkeren hade Per jembwähl hafft giller, men om han fådt någon fogell wiste han icke, och dhen dagen hade i Mattmar ingen gudztiänst hållitz. Tog afträde och inkallades Oloff, som tillstod sig med Per Ersson haf:a effter middagen synt sporr till Pers giller, men ingen fogell såg, utan i de snaror han på åkeren upsatt, kom en katta fast, hwilken doch blef salveradt. Per nekade ändå, men när detta blef hoo nogare förehållit, serdeles af gossen Nils, som honom fölgdt, påstod att han fått 3 st. orrar, måtte han det äntel:n wederkiännas, men bad dhenne gången om förskoning.
Resolutio. Såsom Pehr Halfwarsson har sig underståt i förbuden tijd at hafwa giller \uppe/ och fånga fogell, dy anstår icke häradzrätten honom att befrija från de 40 marker s.m:t bötter, effter 2 § i Kongl. Maij:tz stadga om diurfång af åhr 1664, hwilka bötter effter den 13 § fördubblas. För det Pehr om söndagen eij warit i kyrkan kan han med intet straff beläggias, effter det i Mattmar war mässfall, och det eij fulltygas [fol. 415r] kunnat, att under gudztiänsten eller straxt \der effter/ han gådt till skogen, mindre at han något arbete giordt hafwer.
7. Erik Kjels enkia i Lien \genom Jon Pålson i Bångåsen/ käradhe till Olof Clemetsson i Ugård om dhen bygnad han bordt giöra på hemmanet Lijen á 1 ¾ tunl. uti dhe 6 åhr han der bodt, efftersom fehlachtigheterne wijd dhen sidst hållne synen d. 13 sept. nästl. sig bestijgit till 42: 15: 16 s.m:t. Olof Clemetson påstod sig hafwa fulgiordt sin plicht, så att mehra af honom eij kunde prætenderas, nembl.
Uppsatt en stall med 6 knutar, som av mämbden wärderades för 3 åhrs
byggnadt 20: –
Port, portlijder och uthskott der öfwer och jälln för 3: –
2 st höölador för 3: –
Östra stufwan hafft omkull och med nytt reparerat 10: –
I wästra stufwan 2 st fenster -: 24
Dito i östra stufwan 1: –
2 mählingar åker kiördt up á 12 öre st. -: 24
Dör i fähuuset -: 6
Swijnhuuset -: 16
Golf i fähuuset -: 16
Qwarnhuuset 2: –
10 famb:r giärdzlegård öf:rbygdt á 1 öre st. -: 10
[Summa] 42:-
Hwar utaf såsom Oloff Clemetsson pröfwas hafwa sin plicht fulgiordt beräknadt á 6 d :21:8 om åhret, så blif:r han och i detta för wijdare åtahl frijerkiendt och endtledigad, åligginades enkian dee 2 daler s.m:t som öfwerskiuta, honom straxt betahla.
8. Det käradhe Jon Enarsson i Lien till Olof Jonsson i Rise om dhen byggnad Oloff Jonsson har efftersatt på hemmanet Lijen i dhe 2:ne åhr han der bodde, så och hemmanet i wanbruuk efter sig lembnat, hwar öfwer d. 13 sept. sidstl. är [fol. 415v] syyn hållen och feelachtigheter skattade till 28 d: 26: 8 s.m:t. Oloff Jonson kunde intet wijsa att utij sine 2:ne åhr han bygdt något mehra än 3 hwarf på den stall \och bod/ som för honom Per Jonsson hade begynt med gaflar der till och ett förloradt barketaak. Dessuthan hade Per Ersson, hwilken effter Olof Jonsson der settat i 2 åhr icke heller någon byggnad giordt, för hwilket alt Jon Enarsson påstod ärsättning, så wähl som för dhen åker de igenlagdt, den förre 2 mählingar á 1 d: 16, den senare 3 1/4 mäling för 1 d: 7 öre s.m:t. Olof Jonsson enskyllade sig at han tagit gården illa medfaren emot och giordt sin flijt. Wille och hålla sig till Olof Hemmingson som med honom bydt hade.
Resolutio. Enär Olof Jonsson gör taket öfwer boden och stallen färdig, så och de 2 mäling åker han igenlagdt betalar med 1 d: 16 s.m:t kiännes han frij. Och Pär Erssons 2 åhrs byggnad á 13 d: 10: 16 s.m:t har Jon Enarsson att sökia hans egendom, der någon fins.
9. Öfwersågz hållen husesyn på Nils Gunnarsons hemman Tossberg a:o 1695, anslagit till förareboställe wid Hallens compagnie, och då jembwähl af Nills Gunnarsson inlöst, som det utom bördhen kiöpt hadhe, emot samma summa som han derföre ärlagdt, nembl:n 85½ d. s.m:t effter kiöpeskrifften 2 october 1695. Felachtigheterne bestogo sig wähl till 42 d: 9 5/6 öre s.m:t, men när bristen på dhen östsödra stallen afdragen \blef/, emädan en stall är nogh, förblef [fol. 416r] rätta summan 41 d: 6 5/6 s.m:t, för hwilket på compagnietz wägnar fändriken Reit wille hålla sig till Nilss Gunnarsson. Men hans hustru Gertrud Jonsdotter exciperade dher emot, alldenstund hon på det sättet inte hade såldt hemmanet, utan hade h:r general majorn och öfwersten wälbe:nd h:r Carl Gustaf Frölich wijd indehlningen 1695 henne tillsagdt, för alt answar af byggnaden frij och otilltalt. Nilss Gunnarsson hade i 8 åhr åbodt hemmanet och dher under allenast fölliande reparation giordt. Med grannen upsatt halfwa badstufwan, hafft omkull boden, den underlagt med nya syllar och takstockar sampt taak. På kiällaren lagdt ny telningzbotn. En ny höölada och fenster i stufwan. Beklagandes hustrun att han eij hade hindt med större byggnadt, alldenstund han dee åhren hade hade endast giöra med att betahla hemmanet och medell der till anskaffa.
Detta blef af rätten öfwerlagdt. Och alldenstund hustru Gertrud beropade sig på h:r gen. majorns och öfwerstens försäkran, att för byggnaden af detta hemman wara otiltalt, det och af kiöpebrefwet finns, at hennes man har det K. M:t och cronan i underdånighet updragit, som han det af oskylldom kiöpt, med hwilka han intet förbehåld om byggnaden giort har. Altså kan häradzrätten sig nu här öfwer intet uthlåta, utan \will/ detta h:r gen. maj. och öfwersten i ödmiukheet först hemställa. [fol. 416v]
10. Hustru Anna Olofsdotter i Åse angaf hurusom dragoun Johan Iström skall för en tijd sedan i hennes stufwa gifwit henne en öhrfijhl så att [hon] der effter hade blödt, hwartill Iströöm aldeles nekadhe. Honom fördhenskull der till att öfwertyga, beropadhe hon sig på ryttaren Zacris Bolling till wittnes, hwilken Iströöm gaf edhen upp, refererandes Bolling att han då hade warit i Åse och andra stufwan, då hust. Anna kommit in till honom och warit blodig, sampt beklagadt att Iström henne slagit. Mehra hade Bolling intet sedt eller hwad som dem emellan passerade.
Iström contesterade sin oskuld föregifwandes att hon detta updichtadt, på det hon måtte fåå honom utur gården. Wijdere bewijs fans intet och fördenskull resolverades att såsom här inga fulla skiähl äre, så bör Iström effter det 13 cap, sår. m. will. L.L. sig befrija att han sigh Anna intet har slagit och hannat.
11. Det kärade Olof Larsson i Vången till Anna Olofzdotter ibidem för det han förl. sommar då pijgorna woro i fäbodarne, Anna skall skyllat Olofs hustru för truldom, begiärandes för sådant på henne laga straff. Anna nekade sig någonssin hafwa dhet tilagdt Olof Larssons hustru. Derföre nämde han sine wittnen, pijgorna Brita Olsdotter och Elin Månsdotter, dhem Anna gaf eden upp, och fördenskull fans dhen så god som gången, i förmågo af det 24 cap. tingm.b. Blifwandes de sedan [fol. 417r] hwar för sig särskilt förhörde. Brijta refererade att Oloff Lars dotter Rågiärd och Anna hade sins emellan hafft någon träta, der under Rågiärdh kallat Anna trulkiäring, då Anna swarade, du och mor din kunna mehra trulla, de kunna biörnwijsan och wargwerssen, men intet sådant hade Brijta af någondere sedt eller hördt. Tog afträde. Och förekallades Elin, hwilken giorde samma berättelse. Rågiärd Olsdotter förklarade att Anna woro mycket ilak och giorde dem allehanda oförrätt i bodarne, så med miölk som annat, elliest hade hon och hafft en pung med något smått utij, som upwistes, men fans af intet wärde, ty der war allenast lijtet hwijtlöök och bäfwergiäll, sådant som till boskapen plägar brukas. Förklarandes Rågiärd att der utaf hade hon kalladt henne så. Men Anna sade enständigt neij, det hon intet så kallat Olof Larssons hustru, hwilken elliest af nämden och allmogen hade ett godt lofordh om sig.
Resolutio. Såsom af förestående ransakning klart är, att Rågiärd \Oloffzdotter/ först kalladt Anna Olssdotter trullkiäring och Anna der emot henne och modren samma beskyllning tillwitt, ehuruwähl dhe ingendera det påståå att bewijsa, fördenskull skohla dee hwardera för sådane af hastige mod [fol. 417v] fälte oqwädinsord, effter det 43 cap. ting.b. böta 3 marker s.m:t. blifwandes det hwariom och enom wijd laga straff förbudit Olof Larssons hustru, hust. Kierstin detta i någon måtto wijdare att förekasta.
12. Hustru Märit Jonsdotter i Landwerk och Per Jonsson ifrån Undersåker fodrade på sin moders Karin Knutsdotters wägnar af Per Olofsson i Rönningsberg och dess intreressenter, deras än innestående möderne efter förtekningen d. 9 april 1671 11 r.d:r jordepenningar och 2 tunnor korn, hwilka swarandernes fader Olof Persson emottagit, hwarpå hustru Märit hade \för/ 4 åhr sedan undfåt på sin dehl i afräkning 11 d: 4 öre k.m:t och dess 1/3-deel af kornet gifwit effter, på det hon skulle straxt erhålla sin förnöijelsse, men som det icke är skiedt, will och hon och hafwa det uth, hafwandes Per Jonsson intet åthniutit. Per Olsson med brodren Oloff swarade att dhe af denne skulden ingen kunskap \hafwa/, wetta icke heller annat än är dhen betalt, och \om/ dher något warit dher å att tala, skulle de det giort medan fadren lefde. Per Jonsson swarade att han i anseende till dhen swåra tijdhen hafft dher med fördragh. Pär Olsson förmente att käranderne intet foogh hade härpå att tahla eller för sin dehl i hemmanet fodra, då deras fader släpt [fol. 418r] det handelöst, så att om kärandens fadher det icke till brukz antagit, hade det längesedan legat öde och förfallit till crono.
Än wijdare fodrade käranderne deras andehl utij dhe 10 r.d:r som deras moster Marin i Norrie barnlöös död, hoos Halvar Persson lembnadt och 1 tunna korn, påståendes dher af sin andehl. Halfar Pärsson ärkiende här af allenast 6 r.d:r. Det öfrige woro betalt, hwar utaf han wille lembna käranderna deras 1/3 part, eller 3[?] d. s.m:t.
Resolutio. Såsom af 1671 åhrs instrument klart är, att swarandernes fader Olof Pärsson har utaf kärandernes moders egendom emottagit 11 r.d:r courant eller 47 d: 8 öre k.m:t och 2 tunnor korn, men der emot effter det 33 cap. konungab. L.L. icke kunnat bewijsas dem wara guldne, fördenskull kunna dess barn som föräldrarne ärfdt och jorden besittia icke undandraga sig effter det 22 cap. erfdb. L.L. giäld betala, dock så att efftersom Olof Pärsson uti krijgztijden och elliest har med stort beswär underhållit kärandens dehl dem tillhanda, så bör af dhenne fodran arfwingarne 1/3-deel till afkortning beståås. Blifwandes således rätta summan som Pär Olsson till käranderne bör betahla, sedan dhe 11 d: 4 öre äro [fol. 418v] afdragne 20 d: 12 öre k.m:t, kornet dheruti jembwähl inbegripit. Af dee 6 r.d:r eller 9 daler s.m:t hoos Halfwar Pärsson efter mostren Marin, bekommer hustru Märit och Pär Jonsson 1/3-part eller 3 d. s.m:t, dem sonen Jon Halfwarsson betalar och der emot får sin betahlning i hemmanet.
13. Afsades att Per Olsson Orre skulle till Olof Mickelsson i Bye betahla 8 öre s.m:t om vekan för det han i 6 wekors tijd födt det af honom till kiöps tagne stoet, hwilket Per Orre sedan igen-bekommit, giörandes det en summa af 1 d: 16 s.m:t.
14. Uppå Mats Olssons enkias \wägnar/ i Ugårdhen anhöllt Olof Olsson i Rönningsberg att såsom tolfman Nils Torkelsson i Glösa hadhe hoos enkian god sagdt och caverat för dhe 22½ d. s.m:t som hennes man inlade utij Hofz hemmanet, \Per Larssons/. Det måtte Nills Torkelsson anten skaffa henne penningarne uth, eller och sielf betala, alldenstund enkian i sin fattigdom har desse penningar högel. af nödhen. Nills Torkelsson nekade icke till coutionen, förmenandes att dhe utur hemmanet kunna betalas. Men såsom Olof Olsson eij wille slippa löftesman, dy effter den 20 § i executionsstadgan dömbdes Nills Torkellson desse 22½ d. s.m:t på 3 åhr att betahla 1/3 hwart åhr. Doch honom [fol. 419r] lembnadt utur Hofz hemmanet dess betahlning sökia det bästa han gitter, hwilket honom dess säkerhet lämbnas, efftersom Pehr Larsson dhenne skuld icke förnekar.
15. Uppå länsmans wägnar wäl:t Nils Larsson uti Inderöön och Norrie, kärade effter undfången fulmakt Simon Persson i Viken till Per Larsson i Hof och Alsens s:n om 9 r.d:r courant, som Pehr Larsson effter dess obligation af d. 16 decembr 1697 är bem:te länsman för en till kiöps undfången brun häst blifwit skyldig, hwilken obligation Pehr Larsson icke bestridde, men will doch dhen icke betahla för än han fingo med samma länsman klart giöra om dhen handell de sins emellan hafft. Hwar uppå Pär Larsson något skall hafwa att fodra, skolandes samma saak här flyta af en saltkittell, den Nilss Larsson ringare wärderat än wederbordt, och han af en attest d. 6 decembr 1694 wille bewijsa. Men alldenstund samma handell redan 1694 skiedd ähr, och Pehr Larsson i attesten icke nembnas, hafwandes han nyligen och d. 16 decembr 1697 dess obligation på hästen uthgifwit á 9 r.d:r, dy bör han och effter den 5 § i Kongl. executions stadgan dem betahla, alldenstund emot den 10 § det som strijdigt ähr med det liquide [fol. 419v] och ostrijdige icke bör sammanblandas.
16. Öfwer det hästebyte som Nils Larsson i Nordbyn twistade om med Olof Larsson i Vången förentes parterne att Olof Larsson gifwer Nilss Larsson i mellanlag 2 d. s.m:t.
17. Oppböd Nils Persson i Vången hemmanet Landwerk kiöpt inom bördhen á 3 tunnel:d för 135 d. s.m:t 3 gången då Pär Jons enkia Märit Jönsdotter wille klandrat effter hennes barn på fadrens wägnar woro närmare, hwilket klander henne lembnades som lag säger med penningarnas deponerande giöra. Ty som Nilss Pärsson hadhe då hemmanet stod i fahra att komma i oskylda händer för dhen stora skuld der pådragen war, har dhem alla utbetalt och hemmanet frälst, så han kan eij heller drijfwas dher uth, för än han får sin betahlning.
2. Oppböd Erik Larsson dess fädernes hemman Värmon 3 tunnel:d effter kiöpskrifften d. 23 november 1697, 1 gången.
3. Oppböd Jacob Matsson halfwa wäster Hållbackshemmanet á 2¼ tunnel:d, 2 g. utan klan-der.
4. Uppbödh Jon Olofsson ifrån Bångåsen Utgårdshemmanet i Offerdals s:n 2 1/3 tunl:d, kiöpt af Torbjörn Simonsson för 150 d. s.m:t effter kiöpeskrifften d. 7 febr. 1697, 2 gången.
5. [fol. 420r] Oppbödh hustru Sigrid Persdotter i Kjösta dess fodran utj Per Olssons hemman i Tossberg, som är 8 d. s.m:t. 3 gången.
6. Oppböd Olof Clemetsson från Offerdal hemmanet Utgården wijd nampn i Offerdahls s:n, hwilket han af rätta bördemännen Nils Olofsson i Kjälen, Simon Olsson i Solommen etz. kiöpt för 21½ d. s.m:t sampt 10 d. s.m:t huuseröta effter kiöpeskrifften d. 20 martij 1698, 1 gången. Kongl. Maij:tz höga rätt förbehållen effter det går utom börden.
7. Oppböd Erik Olsson i Söråsen Anders Svensson Skåres hemman Ulfsåsen á 2 tunnel:d, kiöpt för 50 r.d:r courant effter kiöpeskrifften d. 16 martij 1698, 1 gången. Kongl. Maij:tz höga rätt förbehållen effter det går utom börden, men sedermehra intygades af nämbden detta kiöp wara i börd.
8. Uppbödh Olof Nilsson i Bye och Mattmar s:n hemmanet sammastädes á 1 2/3 tunnel:d, hwilket han effter wärderingsskrifften d. 29 maij 1693 inlöst och det 2 gången.
9. Uppböd Jon Enarsson i Rise det byte han ingådt med Olof Hemmingsson om wäster Lidgården emot halfwa Risegården effter bytesskrifften d. 20 martij 1698, och det 1 gången.
18. S.d. föredrog Måns Gunnarson i Hof hurusom sedan hans faster hadhe en lång tijd warit hoos honom och dher hafft sin heemwist, har hans farbror, Nils Månsson Hällberg förledit åhr 1697 om hösten henne öfwertalt till honom komma, och att han i dödedagar skulle henne föda, hwar öfwer dhe och öfwerenskommit, och Nilss Månsson icke allenast [fol. 420v] emottagit hennes förrådh ifrån Kiälen i Rödön hoos Erik Ersson, uthan och åthskillig giäld, den hon tillförene icke har uppenbarat. Men för 14 dagar sedhan har Måns Nilsson [bör vara Nils Månsson] låtit sin son föra henne tillbakas till Måns Gunnarsson, och henne dher aldeles emot hans willia lembnadt, påståendes att efftersom Nilss Månsson utom Annas slächtz wettenskap har henne till sig tagit och åthskilligt af hennes utestående fodringar upburit, det måtte han och henne i dödedagar behålla. Måns Nilsson [bör vara Nils Månsson] tilstod det ena så wähl som det andra, föregifwandes sig det hafwa giordt på hennes trägne begiäran, men kunde intet längre [henne] behålla, efftersom hon är ett sytningshiohn, som en dagel. anssning hafwa måtte. Nils Andersson i Kjösta och flere af slächten anhöllo äfwenledz, att Nilss Månsson som owitterl. tagit hustru Anna från dhen man der hon war, och hennes egendom uptagit och sig tillwällat måtte henne behålla. Hwilket Nilss icke wille samtyckia, tillsåendes sig efter Annas angifwande upburit
hoos Nills i Landwärk 3: d. s.m:t
hoos Jon i Östbacken 2: 20
hoos Måns i sochnestufwan 3: 10: 16
i Kiälen ½ t. d:o 3: 10: 16
Dito 2: 20: –
Mårten Jonsson i Röde -: 24
Nils i Landwerk 3 kan. korn -: 12
Summa 15: 21: 8
Erbiudandes Nils Månsson att från sig lefwerera, hwad som öfwerskiuter sedan han för dee 50 weckor han henne hafft, han sin betahlning [fol. 421r] erhållit hade. Men Måns Gunnarsson och de andra itererade sitt påstående. Elliest betygades at dhenne gl. hustru i Kiälen hafwa sitt tillordnade heemwist, men der skall hon intet trifwas.
Resolutio. Såsom Nilss Månsson i Helleberg har en gång utan den andra släktens wetenskap tagit dhenne gl. hustru Anna Månsdotter, hwilken och hans syster är, till sytning, och der till af hennes egendom 15 d: 21: 8 s.m:t upburit, så bör hon och hoos honom blifwa och han henne wårda och det i föllie af det 31 cap. jordb. L.L. § 1, (ty dhen närmast är att föda, som närmast är till att arfwa), till dess man kan underrättat blifwa, om Erich Ersson i Kiählen, derest hennes förråd lagdt är, will henne emottaga. För det Måns Gunnarsson i höst har för hustru Anna hafft omak, består honom i afkortning på dess skuld till henne 1 d: 16: – s.m:t.
19. Afsadhe sig gl. mannen Erik Nilsson i Mo målsmansskapet för Isak Olss dotter i Åse, Anna Olsdotter, och i hans ställe förordnades brodren Jon Isaksson, blifwandes Erich Nilsson \för/ målsmansskapet frij, när han först för 2 goda män derföre giordt redo och rächenskap.
20. Upwiste h:r probsten Burman en specification på innestående fodran hoos Erik Sjulson i Rise, som honom till säkerheet blef intechnadt.
21. Det kärade Nils Olsson i Mällbyn igenom sin hustru till Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen, [fol. 421v] hurusom han för 20 åhr sedan månde låna honom 15 d. s.m:t att inlösa sitt hemman med, hafwandes Gunnar sedhermehra Nilss Olsson till säkerhet och emot interesse, honom pantsatt dess dehl uti Kluksbodarne, hwilka åhr 1695 genom h:r general majorns och öfwerstens resolution äro lagde under Mo och Rönningsbergs rusthåll, påståendes alt dherföre Nilss Olsson, att fåå sine uthlånte penningar igen. Gunnar Gudhmunsson nekade wäl icke till penningarne, och att Klukzbodarne woro Nilss Olsson således frångångne, men han wille hafwa sin regress hoos sin hemulsman Bengt Erssons barn i Eggen, hwars son dragoun Erik Bengtsson nu wäl war tillstädes men intet citerad eller någon å dhe andra syskonens wägnar fullmächtig, hwarföre kunde rätten för dhenne gången icke taga \sig/ af dhen saaken, och resolverades.
Att såsom dhen dehl i Klukzbodharne, som Gunnar Gudmunsson har Nilss Olsson i Mälbyn, emot desse 15 d. s.m:t uplåtit, är effter h:r general majorns och öfwerstens resolution honom frångången, så bör och Gunnar effter det 12 cap. jordb. L.L. derföre ståå i hemull, och Nilss Olsson desse 15 d. uthan uppehåld betala, ståendes honom fritt att sökia sin man, som är Erich Bengtz barn i Eggen, om han förmehnar sig der till fog hafwa.
22. I \ödmiuk/ hörsamste föllie af h:r general majorns och öfwerstens wälborne h:r Carl Gustaf Froligs remiss d. 8 maij a:o 1695 kärade Måns Kjelsson i Hålbacken till [fol. 422r] hustru Lucia i Kluk och sonen Erik Håkansson om 18 d. s.m:t som Måns Kiählsson har dem gifwit för deras ¼-part i Klukzbodarne, hwilka 1695 wijd indelningen honom äro ifrångångne och lagde till Moo och Röningzbergz rusthåll. Hustru Lucia swarade att då hon med sin man kiöpte Kluk, woro desse bodar då bortsatte, dhem hon med mannen inlöste, men åhret effter han dödde, nödgades hon till uthlagors och annan giäldz betahlning, dem till Måns Kiälsson bortlåta, icke för 18 d. uthan 15 d. s.m:t, tyckiandes det falla sig för swårt, om hon nu andra gången skall dhem betahla, och ändå gå bodarne qwitt. Måns Kiälsson påstod sin betahlning och dy afsades.
Alldenstund denne dehl utij Klukzbodarne är wijd indehlningen 1695 Måns Kiählsson ifrångången, dy bör hustru Lucia med sin son wara hans hemulsmän för dessa 15 d. s.m:t i föllie af det 12 cap. jordb. L.L. efftersom penningarne äro till hemmanetz conservation upplånte effter Håkan Grelssons död, emädan hustru Lucia och sonen utij ett boo woro tillsammans, warandes dem igen öppet lembnat söka sin regress hoos sine hemulsmän det bästa dee gitta.
23. Nils Jacobsson i Norrgården, som förmyndare för Lars Nilssons barn i Gräfte, kärade till Lars Nilsson för det han barnens odalhemman Gräffte illa bygger och häfdar och Nilss Jacobsson utaf hålldne husesynen d. 19 september sidstl. bewiste, så att fehlachtigheterne sig bestijgit till 50 d: 4 öre s.m:t, påståendes att han det måtte ärsättia, [fol. 422v] iempte bekostnaden på synen 1 d. s.m:t och nu elliest wijd tinget. Lars Nilsson tillstod sig hafwa åbodt hemmanet effter sin hustrus dödh uti 13 åhr, men der under allenast upbygdt en stufwa, ett fäähuus, ½ badstufwa, hwilket enär det honom beräknas på dess åhrl. skyldighhet, á 6 d: 21: 8 s.m:t, förblifwer hans rest ändå större än desse 50 d: 4 öre, hwarföre kan han så mycket \mindre/ för samma brist befrijas, utan bör han för den häffta, anten derföre byggia eller och contant ärsättia. Synebekostnaden skall och Lars Nilsson betahla med 1 d. s.m:t jempte expenser til tinget med 24 öre s.m:t.
24. Afsades att Olof Enarsson och Olof Nilsson i Slåtte skulle effter det 46 cap. B.B. L.L. med 2 d. s.m:t förnöija länsman Anders Bång för det att utaf deras häst, hans häst blifwit så skadd att ifrån förleden Bartolomei tijd och alt här tills, länsman ingen nytta af honom haft haf:r.
25. Alldenstund Bengt Larsson i Bräcke tilstod att dhe 4 st näät han för 4 åhr sedan lånte utaf Måns Andersson i Västbacken, då woro behåldne, men sedermehra förslitne, dy skulle Bengt Larsson effter det 8 cap. kiöpmb. L.L. samma näät betala. 3 st med 24 öre s.m:t stycket och ett á 16 öre s.m:t.
26. Uppå Knut Nilssons wägnar i Mörwiken betalte Nils Andersson i Kjösta till Lars Larsson ibidem dhe 4 d. s.m:t som Knut \hade/ hoos [fol. 423r] Lars caverat för Olof Persson i Trondheim, der emot Knut fritt lembnas dess regress hoos sin man att sökia om han så will.
27. Det fodrade dragoun Olof Qwick utaf \swågren/ Jacob Matsson i Hållbacken, som dess faders hem besitter, först 3 åhrs innestående lön á 8 d. s.m:t om åhret och sedhan 7 r.d:r dhem Qwick skall fadren utaf sitt arf försträckt och i hemmanet inlagdt, prætendandes nu för sådant sin betahlning. Jacob Matzon sadhe sig af denne skulden intet wetta. Eij heller hade Qwick, då arffskiftet effter fadren höltz der om tahlat, då det wähl blifwit anfördt, hwilket och nämbden wittnade. Till desse fodringar hade Qwick icke heller några skiähl, utom sitt påstående. Derföre förmantes parterne till förening, då entel:n dee öfwerens kommo för den återstående lönen, att Qwick derföre utaf sine medarfwe skulle undfåå otta dal. s.m:t men dee 7 r.d:r blifwa lembnade till bättre bewijs.
28. Såsom Per Månsson i Kaxåsen då han uppburit 1697 åhrs lappränta icke tagit uth fordzellpenningarne \5 öre s.m:t/, dy skulle han derföre wara länsmans man, och söke sielf lapparne dher om.
29. Föredrog länsman hurusom tolfmännen i Offerdahl Per Månsson i Kaxåsen, Jon Pålsson i Bångåsen, Olof Simonsson i Wästberg och Pähr i Tulleråsen, resteradhe med socknejembnaden för 1695, 1696 och 1697. Tolfmännen förmente, att som de altid warit frij för socknejembnaden emot det beswär dee elliest måst hafwa för den andra allmogen [fol. 423v] i åthskillig måtto, så wille dhe och det för desse åhren åthniuta. Detta kunde nu intet afslutas emedan allmogen mäst war bortgången, och man elliest wille wara underrättad huru uti dee andra tingelagen här med förehålles.
30. Föredrog probsten och kyrkioherdhen högehrewyrdige h:r magister Abraham Burman huruledz han med dee äldste af församblingen hadhe förmådt \interessenterne/ af Nils Måns¬sons \hemman/ i Österkjösta och Alsens s:n till cappellans boställe at försällia dheras odalshemman om 4 tunnl:d tänkiandes dherföre i underdånigst föllie af Kongl. Maij:tz nådigste resolution wid sidsta rijkzdag, dher om ansökning giöra, men begiärade att rätten wille om hemmanetz beskaffenhet dess attestatum meddela. Då aldraförst wedebörande interessenter hördes, nembl. Mårten Jonsson i Röde, Lars och Erik Larssönner i Överkiösta, Nils Ersson i Kaxås och Anders Hansson i Hof, hwilka förklarade sig wara benägne hemmanet afstå emot 120 d. s.m:t som det nu står och bebygdt är. Elliest betygade nämden att det war gammalt skatte, hade god åkerjord, men ringa slått och mulbete, ingen timberskogh, fiske ell. qwarnställe, weedbrand och gierdzellfång tarfeligit och \är/ dragounehåll wijd h:r öfwerstl. compagnie. Elliest låg det cappellanen mycket beqwämligit för kyrkiornes skull, så wähl som för sochnebud och andra förrättningar i pastoratet.
31. I föllie af rättens resolution d. 14 febr. sidstl. afladhe Olof Olsson i Söråsen sin eed, det han intet war wållande till dhen eld som upbrände [fol. 424r] hustru Märits båthuus och noot i Lien och Offerdahls s:n.
32. Aflade Måns Kjelsson i Hållbacken dess säxmanseed men hand å book.
33. Emedan som h:r probsten högehrwyrdige magister Abraham Burman stoor skada och olägenheet skall taga på sine slåtter wijd Offerdal och Alsen och särdeles Mattmars prästebord, medelst det att soknemännen der sammanstädz wijd predikodagarne tiudra sine hästar. Fördenskull att hämma en sådan emot lag förfarande åwärkan blef det allom i gemeen, så wähl som hwar och en i synnerheet, wijd laga straff alfwarl:n förbudit här effter att giöra.
Sammaledz ansades och Mattmars socknemän af den östra tracten, att dhe med sin boskap till och från fäbodarne ell. elliest icke giöra sig wäg öfwer Prestebordetz eng uthan hålla sig till dhen gambla wägen ytter om giärdzelgården, alt wijd laga plicht, om någon der emot bryter.
34. Allmogen till rättelsse uplästes 1687 åhrs interesseplacat, och länsman med tolfmännen tillsagde, noga effterspöria om någon dher emot med skinnande och åckrande beträdes, den samma för rätta draga.
Sammaledz tillsades länsman att angifwa dhem till behörig näpst, som med uthsocknes och passlöse tiggiares emottagande och hysande icke efterlefwa Kongl. Maij:tz nådige förordningar.
35. Föredrog probsten, högehrewyrdige h:r magister Abraham Burman hurusom Alsens och Mattmars [fol. 424v] sochnar icke willia sig beqwämma, som annorstädz i landet, att med präste-gårdzbyggnaden hielpa Offerdahl, uthan påståå sitt gambla swam och erhåldne resolutioner, men så måtte h:r probsten sig beswiära att dhe dem icke heller effterlefwa, och således hwarken wijd annexerne ell. hufwudkyrkian byggia, begiärandes altderföre att desse soknar måtte tillhållas \i wår/ att giöra sin skyldigheet, jembwähl och Offerdahls s:n effter högl. Kongl. cammare collegij resol. byggia honom sina 7 huus. Här på sökte man wähl att öfwertahla Altzen och Mattmar till eenighet med Offerdahl, men de wille hålla sig wid den gamble wahnan, och fördenskull tillsades Altzen och Mattmar nu i wår giöra sina huus färdiga, jempnwähl och Offerdahls män byggia, hwad för dem återstår, alt wijd laga bötter, \effter den 32 § i husesynsord/ om det försummas och klagomåhl der öfwer inkommer.
36. Efftersom dragoun Per Troberg enständigt nekade till ¼ tunna korn som Per Carlsson i Berge honom skyllte före, att han skall honom i qwarnen afhändt, dy skiötz det upp till bättre bewijs, till dess Jon skräddare i Tullus och hans hustru komma tillstädes, som säcken af Troberg skola kiöpt.
37. Dhen wijd sidsta ting förehafde saak om den stöld som dragoun Nils Tummelfelt begådt hoos Daniel Månsson i Västbacken, blef åter nu företagen, då Tummelfelt äntel. bekiände och påstod att dragon Carl Åhl i samma stöld med honom interesserade [fol. 425r], och att Åhl hade fölgdt med honom och stådt på wacht medan Tummelfelt tog uth ostarne, hielpandes honom att bära dhem neder till siön, då Åhlen gådt från honom och Tummelfelt dem allena fördt öfwer siön. Hwarest Åhl tagit sin dehl, hälften med. Carl Åhl protesterade aldeles emoot Tummelfeltz nu giorde berättelse och tweetahlan, påståendes att han måtte blifwa wijd sin första uthsaga. Men Tummelfelt betygade att han nu sade sandt, och bad för sin gierning plichta, på det han måtte såå begåå sin sahligheetz medell. Och emedan åthskillige swåra præsumtioner och skiähl woro emoot Åhlen, dy föresades han allena och alfwarl:n tillhölltz att bekänna sanningen. Man lät och prästerne honom underrätta, men det kunde intet bringa honom till någon bekiännelse, \och/ fördenskull såsom Daniel Olsson förmeente sig kunna ernå bättre skiähl dy differerades det angående Åhlen, men Tummelfelt dömdes för sin gierning á 1½ lispund ost á 1 d. s.m:t effter Kongl. straffordn. att böta 3-dubbelt 4½ d. s.m:t, så och ståå kyrkioplicht. Skolandes han och betahla måhlsägaren det han än intet har fådt igen, nembl. 14 marker ost med 22 öre 9 3/5 s.m:t hwilket effter Kongl. Maij:tz nådige resolution de a:o 1685 tages af hans löön, om eij annat är att tillgåå.
38. [fol. 425v] Efftersom wijd Rödöns ting blef slutit, att öfwer norske drängen Ingebrecht Enarsson iembwähl i deta tingelaget skulle ransakas, huru han här hade passeradt. Då länsman aldraförst refereradhe att då han kom från Undersåker hadhe han straxt till Måns i Viken, som honom och hans föräldrar kiände, han hadhe och sagdt dhet länsman i Undersåker hade om honom skrifwit befallningzman till, dy kunde länsman intet wijdare fråga der effter. Hade doch 1696 om sommaren hafft honom med sig till tinget i Offerdal i mening att råka befallningzman, men han war der intet. Skreef derföre honom till om denne persson, som länsman eij annat kunde sig erinra. Måns Nilsson i Wijken examinerades och berättade att han wähl kiände Ingebrechtz fader och syskon i Snasen, och som Ingebrecht kom hijt och bad fåå blifwa hoos Måns något, efterlet han honom det samma, men blef der allenast 6 weckor. Han hade och föregifwit orsaken hwarföre han gådt från Norrie warit, att han intet kunde dragas med fadersgårdhen. Ifrån Måns Nilsson förfogade han sig til h:r Per i Trång.
H:r Per i Trång förekom och refererandes det hade Ingebrecht kommit till honom och sig till arbete utbudit, och som det war andetijman och han så långt war kommen in i landet, frågade h:r Per intet effter något pass. Blef så hoos honom för dagelön 4 á 5 weckor. Der ifrån [fol 426r] är han genom ryttaren Zachris Bollingh städiat till h:r Willensens, det och Bolling tilstod att Willensens hade bedit honom tinga sig en dräng, men intet pass hade h:r Willensens effter¬frå¬gadt, eij heller Bolling, emedan Ingebrecht så långt i landet war passerad. Elliest hade Bolling frågadt honom orsaken hwij han gådt från Norrie och till swaars fådt, att han från en prästehustru stuhlit någon wääf.
I anledning häraf förehöltz Ingebrecht dess wijd Röden giorde bekiännelse, att han sitt syskonebern lägrat. Till hwilken gierning han nu nekade. Så och att han warit dragoun. Och fast hans relation honom af protocollet förestältes wille han det ändå förneeka. Q. hwarföre han då stådt kyrkioplicht i Röden? Dertill wille han intet swara, utan föregaf sig derföre farit från Norrie, att han från en präst stuhlit någon wääf. Tolfman Måns Persson i Berge och fleere, som förledden winter warit öfwer till Norrie, sade sig hafwa talt med hans broder och slächt, hwilka icke talt om något lägersmål, utan allenast om wääfwen han stuhlit, och frågade om han eij snart komm heem.
Ingebrecht förehöltz alfwarl:n att blifwa wijd sanningen, och intet så åthskilligt berätta. Men han påstod ändå sin uthsaga. [fol. 426v]
Ytterligare frågades han, när han först kom i Altzen, huru länge han war hoos h:r öfwerstel.? Sw. att han aldrig war hoos honom. Honom förehöltz att lell hade han så i Röden berättat, der till han nu wille neka.
Och såsom i Undersåker äntel:n måtte ransakas huru han der är först ankommen, dy skulle han och dijt upp föras.
39. Bewilliades Olof Grelsson i Valne och Altzens s:n skiötning och fasta på dess fädernes hemman effter kiöpeskrifften d. 9 maij 1696, beståendes af 2 1/6 tunnel:d. Alldenstund besagde hemman fans 3 gånger lagl. upbudit, d. 20 julij och 21 october 1696 sampt 13 octob. 1697 och alt sedan oqwalt ståndit så att eij heller nu någon hade der på att klandra.
Bewilliades Jon Pålsson i Östbacken fasta på dess swärfaders hemman ibidem 2 1/3 tunnel:d inlöst af swågrarne effter kiöpeskriffterne af d. 26 april och 27 januarij 1696, jembwähl och upbudit å 3 laga ting, d. 20 julij och 23 october. 1696, sampt den 13 october 1697 och alt sedan oqwaldt ståndit eftersom eij heller nu någon hade derpå att klandra.
Bewilliades Jon Matsson i Stavre fasta på Stafrehemmanet 4 tunnel:d, hwilket han en dehl bytt emot sitt bördehemman Kiälen á 2 tunnel:d en dehl och betalt och gifwit penningar emellan med Anders Skåre och Nils Jonsson, hafwandes den senare [fol. 427r] tagit penningar, 30 d. s.m:t förutan hwad a part om rustningen är accorderat, d. 20 januarij 1696, och efftersom hemmanet fans å 3 laga ting upbudit, d. 20 julij, 24 october 1696 och 14 dito 1697, och sedan ståndit natt och åhr, så at ingen hade mehra här på att säija, hafwandes jembwähl som wijd ett rustningzhemman h:r öfwersten d. 11 januarij 1696 på Kongl. Maij:tz wägnar till denne handel gifwit sitt bifall, så att nu intet feelade.
40. För Kongl. Maij:t och cronan bewilliades fasta på hemmanet Åberg i Alsen 3 tunnel:d förbytt till crono af Olof Olsson till \compagnie prästens boställe/ emot hemmanet Kluk, efter det fanns lagfarit och ingen der på hade något att säija.
Sammaleds bewilliades för Kungl Maij:t och cronan fasta på Nils Gunnarssons hemman i Tossberg och Mattmar 1½ tunnel:d till förare boställe inlöst emot 85 d: 16 s.m:t emedan också der med alt war lagfarit och intet klander der å.
41. För feelachtig byggnad warnades fölliande åboer: Kaxås Per Håkansson, Lien Simon Anderssons och Kjel Erssons, Almåsa Lars Erssons och Hemming Jonssons, Västbyn Måns Jonssons, Utgård Per Nilssons, Rise Lars Larssons hemman och Kläppen Staffan Olssons, hwilkas skatterättigheeter upbudes 2 gången.
42. Fältväbelen Olof Lund upsade dess boställes åbo i Hof från hemmanet för dess försummelse skull. [fol. 427v]
43. Effter sahl. Jon Månsson i Västbyn woro åthskillige creditorer, hwilka sig nu angofwo med påstående af dess lösa och fasta egendom sin förnöijelsse att erhålla, nembl. h:r probsten Burman för lånat sädeskorn 40 och några daler k.m:t, Jon Pålsson i Bångåsen 8 d, Nils i Kaxåsen, Per Olsson i Tulleråsen 7 d: 16, Änge arfwingarne 7 d., Per Månsson 3 tunnor korn och 2 r.d:r, Pär Larsson i Åflo 8 d. s.m:t ¼ tunna, förutan flere som eij woro tillstädz. Och emedan Jon Månssons swågrar och slächt wille för creditorerne hafwa preference för deras innestående arff i det fasta, det creditorerna wägrade, efftersom deras försträkningar woro giorde till hemmanetz conservation, som elliest hade längesedan förfallit till öde, dy påstodo de förmånen i och wid så beskaffad saak, fant rätten nödigt här med låta till nästa ting beroo, att då en fullkomblig concursus creditorerna skee, der till nu alla wederbörande instämmas.
44. Bewilliades Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen fasta på Bleckåsens hemman, 2 tunnel:d, af hans fader kiöpt utaf Sjul Månsson d. 14 febr. \1681/ för 54 r.d:r, efter det war lagbudit och lagståndit, och den \ena/ åhrsräntan efter h:r camrererarens attest fans wara betalt wid attesten d. 31 martij 1697.
Ting den 11, 13 och 14 februari 1699
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:20a fol. 16r-33r. ÖLA.
Anno 1699 d. 11, 13 och 14 Februarij höltz laga ting med allmogen af Offerdahls pastorat, närwarande häradzskrifwaren wälbe:de Zacris Warg och fölliande nämbd.
Nils Andersson i Kjösta Måns Persson i Berge
Per Månsson i Kaxås Nils Torkelsson i Glösa
Jon Pålsson i Bångåsen Pär Olsson i Tulleråsen
Jon Månsson i Ubyn Måns Andersson i Västbacken
Olof Olsson i Rönningsberg Halvar Nilsson i Bleckåsen
Nils Ersson Offne Erik Ersson i Bredbyn
1. Förehades och examinerades mantalslängden i detta tingelaget.
2. Bränwijns brännerijet emot en wiss taxa kunde ingen förmå sig antaga.
3. Med förmedlingarne, så gl. som nya, war samma beskaffenhet som förl. åhr.
4. Tilstod länzman att förl:t åhr han undfått dess länsm. löhn.
5. Gerningzmän woro här inga.
6. Attesterades att lapparne nu som för niuta förmedlingarne på fördubblade räntan.
7. Publicerades dhe Kongl. placater och förordningar som wijd Rödens ting äre specificerade. Så och Kongl. Maij:tz sedermehra ankombne nådige bref angående skarprättarne och deras barn och tienstehion.
8. [fol. 16v] Betygade så wäl nämden som allmogen och säxmännen att här i tingelaget inga lättingar ell. tienstelöst folk war att finna.
2. Bewilliades Nils Andersson i Kjösta skötning och fasta på dess utom börden kiöpte hem:n ibidem wästra gården om 3 tunl. för 151 d. s.m:t effter kiöpebrefwet d. 26 sept[?] 1690, aldenstund det war 3 gången upbudet och beståndit och hans Kongl. Maij:t honom dess nådigste rescript til högl. Kgl. cammarcollegium d. 6 julij 1698 i nåder tillåtit att honom här å fasta må förunnas.
Sammaledes och i krafft af högstbem:te Kongl. Maij:tz nådigste rescript dömbdes till skiötning och fasta för Erik Larsson i Kougsta 2 tunland d. 9 febr 1691 kiöpt af Olof Olofsson för 102 d: 6 s.m:t. Emedan det war lagbudit och lagståndit, och ingen hwarken nu ell. för, derå något laga klander giöra låtit. Warandes elliest desse hem:n gammalt skatte, som så wäl af jord-boken fans, jembwäl och nämnden wiste bewittna.
3. I föllie af häradzrättens dom d. 17 octobr sidstl. afladhe dragoun Johan Iström dess wärijomåls eedh, att hust. Anna i Åse han eij slagit, det hon honom tilladhe, hwarmedh han i saken frijerkändes.
4. [fol. 17r] Det käradhe Erik Jonsson i Böle på sin broders Lars Jonssons omyndige barns wägnar, till Jon Hemmingsson och Carl Olss enkia i Landön Anna Hemmingsdotter uti åthskillige måhl. Och ehuruwäl de bägge woro lagl. instämde, så infant sig lell allenast hust. Anna, föregifwandes det brodren woro siuk. Men der emot påstod Erich Jonsson, att han igår hade inemot kyrkian fölgdt henne med hästen till wägz. Dhen föregifne siukdomen kunde hon intet bewijsa, eij heller någon af närwarande allmogen bewittna, hwarföre och i förmågo af processens 2 § företogz saaken och Erik Jonssons käromål.
1. Att hust. Anna och brodren Jon Hemmingsson hafwa sålt sahl. Lars Jonsson hälfften af hemmanet Landön 2½ tl. för skatte, der af hon upburit 8 och Jon Hemmingsson 16 r.d:r men alldenstundh samma halfwa dehl nu befinnes wara crono, hwilket af jordboken pröfwades, så påstod Erik Jonsson på Lars Jonssons omyndige sons wägnar, penningarne åter, så och at de för ohemult plichta måtte. Hustru Anna betygade, att hon eij annat wettat, än samma dehl war skatte äfwen som den andra halfwa delen, dhen hon innehafwer, på hwilken hon kiöpe- och fastebref hafwer, tilståendes elliest, det hon med brodren hadhe och bem:te penningar undfåt, om eij alt [fol. 17v] contant, dock uti pärtzeler och wärde.
Yttermehra klagade Erich Jonsson, att dess brorsson är af hust. Anna och Jon Hemmingsson utesluten från alt arf effter deras moder ell. hans mormoder hust. Berit, så och deras syster ell. gossens moster Gölin Hemmingsdotter, påståendes nu dher af hans andehl. Anna wille wähl i förstone neka at eij stort effter dem funnitz, men tilstod omsider at effter modren warit en koo, den probsten i lijkstohl undfåt för henne och Giölu, så och någre gl. kläder. Guölu hade och lembnat en blåå klädzkiortell, en swart klädztröija, 2 st. swarta wallmarskiortlar, en gryta och annat smått. Dragoun Carl Åhl som detta annoteradt betygade, att det warit till 8 r.d:r wärde hwilken annotation eij war här, och om och effter modren \hade warit/ något. Hustru Anna tilstod och det samma, men wille innehålla gossens dehl, för den löhn Giöle hoos fadren Lars Jonsson hade att fodra. Hwar om Erich Jonsson sade sig ingen kundskap hafwa.
Sidst prætenderade Erich Jonsson för sig enskijlt af hust. Anna 3 d: 12 öre s.m:t som en rest af de pertzeler han effter brodren tog för sin fodran i betalning, nembl. 1 st. soo, 1 st. qwiga, 1 st. kalf, hwar på desse 3 d. än resterade. Hust. Anna sw. at [fol. 18r] hennes man dherpå hade betalt 2 r.d:r ell. 3 d. s.m:t., men Erich Jonsson wederkiendes allenast 1½ r.d:r och 3 d: 12 s.m:t fela honom än. Pertzelerne wederkiändes hust. Anna, men till betahlning kunde hon inga bewijs frambtee. Detta blef med nämden öfwerlagdt och resolveradt.
Öfwer dhe åtskillige ährender twistige, som af Erich Jonsson i Böhle, dels på Lars Jonssons omyndige sons, dels på hans egne wägnar blifwit anförde emot hustru Anna Hemmingzdotter och Jon Hemmingsson i Landöön blef slutit och afsagdt.
Att hwad först angår dhe 1¼ tnl. \skatte/ som swaranderne uti Landöön hafwa till sahl. Lars Jonsson försåldt för 20 r.d:r och nu befinnas wara crono, så dömas dhe i krafft af det 12 cap. jordb. L.L. de der före upburne penningar Lars Jonsson \straxt/ att återgielda, hustru Anna 8 och Jon Hemmingzson 16 r.d:r courant, dock Jon Hemmingsson, som frånwarande, effter processens 2 § fritt lembnadt till nästa ting, sin förfal wijsa och saken återwinna, dock plichtar han nu pro abs. 1 d. s.m:t och för ohemull salu böta de bägge effter besagde capitel 24 öre s.m:t.
Beträffande Lars Jonssons omyndige sons arf effter mormodren och mostren Giöhlu, så emedan i föllie af Kongl. förmyndare ordn: öfwer deras qwarlåtenskap intet formelt inventarium är författat, dy förordnas tolfman Erich Ersson [fol. 18v] i Bredbyn med en annan god man öfwer all dess qwarlåtenskap ett richtigt inventarium giöra, der widh hust. Anna och flere som sig med egendomen befattat, alfwarl. tillhållas under eed dhen samma at upgifwa, hwar utaf Lars Jonssons son dess andehl tillordnas, som är 1/5-part. Dock at giäld och skull effter det 22 cap. erfdb. L.L. först afdrages.
Sidst wad wijdkommer dhe 3 d: 12 öre s.m:t hwilka Erich Jonsson \effter/ hust. Annas man \sahl./ Carl Olsson fodrar, som en rest på en qwijga, en kalf och en soo. Så ehuruwäl hust. Anna förmenar dhem wara betalte. Dock emedan hon det intet kunnat bewijsa, men der emot å andra sijdan skulden wederkiäntz, dy dömes hon effter det 33 cap. konungb. L.L. och 5 § i Kongl. executions stadgan, samma 3 d: 12 straxt at clarera, och hwad hon af honom kan hafwa att sökia, lembnas som illiqvid effter d. 10 § till bättre bewijs.
5. S.d. lät Olof Jacobsson i Söråsen genom Per Månsson i Kaxås tiltala Olof Jonsson i Rise om 12 r.d:r som honom än restera uppå dhe 23 r.d:r han Simon Andersson i Lien för 11 åhr sedan \på dess hemman/ lånte, fodrandes nu der öfwer Olof Jonsson, aldenstund han skall sig på sin mors wägnar åtagit dispositionen af besagde hemman sättinades dhen \ena/ till och den andra åboen ifrån. Olof Jonsson sw. att han sin dehl uti Lijen hadhe till Olof Hemmingsson försåldt för 10 r.d:r förl. åhr Michaelis, [fol. 19r] hwilke penningar han intet än bekommit, efftersom och hwad Olof Jacobsson angick, han förmente honom till sin fodran effter Simon uti Lijen ingen rätt äga, sedhan han wid wintertinget 1698 sig derifrån aldeles afsadhe. Hwartill Pär Månsson nekade, förklarandes, att det allenast angick bruket. Gl. rustmästaren Pär Jonsson wille och hafwa sine 7 d. s.m:t betalte, som för Simon han till \Erik i/ Öne hade betalt på Lijen det åhr han der satt, hwilken skuld, så wäl som Olof Jacobssons, Olof Jonsson eij nekade. Olof Hemmingsson tilstod och att på dhen handell han om Lijen och Rijse hade giordt, Olof Jonsson hoos honom hade 10 r.d:r at fodra, dhem Erik Sjulsson i Bleckåsen skall betala till den som dem hafwa skall, effter som han hemmanet Rijse af honom för 30 r.d:r kiöpt hadhe. Rätten erindrade sig att det som Olof Hemmingson i Rijse ägde är wid sidsta ting för h:r probsten Burman förbudit, men Olof Jonssons 10 r.d:r kommo intet dher under. Elliest wederkiännes Olof Jonsson, att han effter Simon intet hade at fodra ell. till desse 10 r.d:r någon rättigheet, derföre påstod Pär Månsson dhem för Olof Jacobsson at niuta. Men rustmästaren wille och hafwa sine 7 d. uth. Då Pär Månsson sw. at Erik [fol. 19v] i Öne intet bordt hafwa desse 7 d. och har rustmästaren dem utan skiäl betalt, söke då Eriks sterbhus dher om.
Resolutio. Såsom det befinnes att Simon Andersson ännu har uti hemmanet Lien 10 r.d:r att fodra, hwilka förmedelst skedd handell emellan Olof Jonsson i Rijse \och/ Olof Hemmingsson, Erik Siulsson i Bleckåsen kommer at utbetala, hafwandes Olof Jonsson här till ingen rätt. Alt derföre skola dhe till Simon Anderssons creditorers betahlning anwändas, som äro Olof Jacobsson i Söråsen och för 12 r.d:r ell. 18 d. s.m:t och rustmäst. Pål Jonsson för 7 d. s.m:t, så böra dhe effter det cap. 22 cap. erfd.b. L.L. niuta dher af pro qvota, aldenstund til bägges förnöijelsse desse 10 r.d:r ell. 15 d. s.m:t eij förslåå, kommandes således på Olof Jacobsson 10 d. och på Pär Jonsson femb d. s.m:t, ståendes Olof Jacobsson fritt öfwer de 5 d. s.m:t med Pär Jonsson uthföra, om han tiltror sig kunna bewijsa, at det han till Erik i Öne utbetalt, han eij warit berättigad till.
6. Öfwer den biörn som Jon Olsson i Utgård, Erik Olsson och Nils Olsson i Ulfsås medh dragoun Nilss Planta hade instämdt Anders Olsson i Tulleråsen före [fol. 20r] förentes parterne at swaranden gifwe kärandene för sin fodran 8 d. s.m:t, hwar med de aldeles skola wara åtskilde.
7. Warnandes dhe fehlachtige åboer under h:r öfverstliutenantens compagnie som specification på tinget d. 13 febr. 1698 utwijser, hwilkas hemman till Kongl. Maij:tz säkerheet upbödes 3:e gången, doch att liuten. låter dhem synas i sommar, så att dhe som giort sin flijt och sig bättradt, måtte sådant till godo niuta.
8. Såsom Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen eij har låtit instämma alla Bengt Ers. arfwe i Eggen åm ärsättning för Kluks boderne, altså upskötz saken till nästa ting.
9. Alldenstund dragoun Erik Hägg godvilligt tilstod sig från sin bonde Halvar i Bleckåsen stulit 8 d. s.m:t, dy effter strafordn. 2 § dömdes han derföre att böta 3-dubbelt. Målsägaren hade sitt andre igenfått, så och stå uppenbara kyrkioplicht.
10. Angaf Olof Ersson i Röde hurusom förl. höst ifrån honom blifwit bortstulit ½ lispund smör 15 marker ost, 4 st. särkar, 2 st förkläden, 3 st halssdukar och ett lakan, för hwilket han hade dragoun Erik Hartman misstänkt. Hartman protesterade emot dhenne beskyllning, som osannfärdig, hwarföre att erhålla sin satisfaction hade [fol. 20v] han Olof Ersson låtit instämma med begiäran at han för detta måtte wederbörl. straffas. Olof Ersson sw. att när det om natten blef för honom stulit, hade det en ny snö fallit, så att nedan på åkeren han kunde see, att den som stulit hade hafft häst och släde, dhen han der wändt omkring, hwars sporr han sedan fölgde alt öfwer skogen till leutn. gården Ede, derest Hartman då förtijdhen war, men Hartman hade då nyl. kiört i hööskog. För sin säkerheet hade han tolfman Nils i Glösa med sig. Utaf sporret kunde han och see att det warit en släde med fimmerstänger, sådan som i liuten. gården fanns, och med medgången öfwereenskom, hwilket gifwit Olof anledning att misstänkia Hartman, hälst han och förl. sommar i Röde arbetade och således war kunnig där. De hade och wäntat till deess Hartman kom fram, då han till detta aldeles nekadt, men elliest hade \de/ intet af godzet funnit ell. der effter ransakadt.
Nilss i Glösa giorde och samma berättelsse här om. Leutn. Falk sade det han här af märker det hans häst har måst warit i skiutzfärdh, hwilket honom warit owitterligit och dhen natten hade Hartman allena warit i gården och drängen borta. Furijeren Phallén hade och med Nilss i Glösa besedt sporret, och funnit at det [fol. 21r] warit en släda med fimmerstänger, men om det warit leuten. släda woro honom obekant. På tilfrågan betygade med Olof, Nilss i Glösa, att sporret effter slädan till Röde klarl. syntes, både från och till liutnantzgården tilbakas. Men Hartman continuerade ändå i sitt förnekande. Olof Ersson frågade, om han war så oskyldig, hwij han då \med/ honom förlijktz och tilbudit i förlijkning 3 d. s.m:t, det Hartman sade, att aldrig skulle bewijsas hwarföre nämnde Olof sine wittnen, nembl. Mårten Jonsson, hust. Märit Larsdotter och Mårten Mårsson i Röde, sampt dr. Jöns Granat. Emot de 3 förra hade han intet jääf. men emot Granat exciperade han, det han för några åhr sedan under wägen till camperingen tagit bort en pengepung utur byxesäcken för dr. Anders Udd, emot hwilken beskyllning Granat exciperade påståendes dy satisfication, som honom till apart uthförande lembnades.
Och emedan här ändå woro 3 wittnen, så befaltes Granat stijga å sida, för den wederwillja honom och Hartman emellan fans. De öfrige 3 aflade eeden och separatim hördes:
1. Mårten Jonsson wittnade att om en affton kom Hartman och Olof Ersson in i hans stufwa, säijandes sig wara förlijkte, och sade Olof at Hartman lofwat för 9 d. i [fol. 21v] förlijkning, hwar öfwer de i Mårtens närwaro 2 gånger handslogos. Hartman hade det och tilstådt och sagdt, att fylle Gudh det som fattas. Druckne hade de intet warit, uthan hade Hartman sedan kiöpt 1 kan. öhl åth Olof. Och mehra hade intet blifwit af. På tilfrågan sade Mårten att förlijkningen hade warit om det godz som från Olof blef stulit. Tog afträde. Och förhördes hust. Märit som intygadhe att Hartman och Olof hade om afftonen kommit in hoos dhem och sagdt att \de/ woro förlikte. Där öfwer de och handslagitz, så att Hartman skulle gifwa Olof 9 d. Derpå Hartman sagdt, fyller Gud det som felar. Q. hwarom de förlijktes? Sw. som hon förmärkte öfwer det som för Olof Ersson war bortstulit, och dermed hade Hartman warit nögd, tog afträde.
Och hördes Mårten Mårsson, hwilken och samma gång warit inne, som berättade sammaledz att Hartman skulle gifwa 9 d. till Erich för det som från honom war stulit, ehuru wäl Hartman intet wille tillstå det. Sedan hade de druckit en kanna öhl, den Hartman betalte, och sedan dhen natten legadt der qwar. Hartman hade och sagdt då de handsloges, fylle Gud det som fattas. Detta blef Hartman [fol. 22r] remonstreradt, hwilken ändå uti sitt förnekande continuerade, förebärandes, att Olof hade budit förlijkning, och intet han honom, och de nu förwändt deres tahl, skolandes Olof lofwat honom förlijkning.
Witten blefwo än en gång examinerade. Detta angående, då de swor för sig på deras aflagde eed betygade, det Hartman hade förlijkningen utlofwadt.
Alla omständigheter blefwo honom af ransakningen förehåldne, men det kunde hoos honom intet uträtta, utan stod han i sitt förnekande. Elliest klagade Nils Torkelsson i Glösa att Hartman något talt om honom, för det då stölden skedt han fölgde med Olof och der effter ransakadt, hwilket som det war lagen enligit, warnades Hartman för sådant.
Dr. Granat hördes utan eedh och wittnade att när han kom inn hoos Mårten i Röde handsloges Hartman och Olof å nyo, lofwandes Hartman Olof 3 d. s.m:t i förlijkning för den begångne stölden. Nilss i Glösa berättade det dagen effter hade de båda kommit till honom och sagdt at de woro föreente, då Nilss frågat hwarest godzet woro. Der på Hartman swaradt: det är underligit dher med, han wiste intet hwar det woro. [fol. 22v] Men till detta och det öfriga nekade Hartman, betygandes sin oskuld. Wijdare war intet at påminna der före ransakningen war upläsen. Föredrogs saken till sluut, då nödigt fans att höra Hartman om \han/ kan bewijsa, det han den natten stölden timade warit hemma, hwilket han wäl påstådt, beopandes sig på pijgorne Sigrid och Karin. Men när b:te pijgor skulle efftersändas, utbrast han äntel. med tårar till bekiennelsse, att han denne stöld begångit, anhållandes om lindring på straffet. Dhe stulne pärselerne blefwo wärderade till 11 d: 13 öre s.m:t dhem Hartman effter Kongl. straffordningens 3 § dömdes tredubbelt med 11 d: 13 öre s.m:t att återgiälda ell. och med kroppen plichta. Och som det stulne godzet af honom war förfarit, dy skulle han det målsägaren Oloff Ersson i Röde betala med 11 d: 13 öre k.m:t[?], hwar till om eij annat finns, bör det till underdånigst föllie af Kongl. Maij:tz resolution af åhr 1685 skee af Hartmans löhn. Dessutan skall och han stå uppenbar kyrkioplicht. [fol. 23r]
11. Dhen wid sidsta ting upskutne saken emellan dragounerne Måns Tummelfelt och Carl Åhl angående dhe 3 lispund ost som från Daniel Månsson i Västbacken stulne blifwit, hwaruti Tummelfelt wille giöra Åhlen med sig dehlachtig til hälfften, blef nu åter företagen, då Nils Ersson i Kaxås hördes edel. och betygade, att han den tid stölden skedde hade mött Åhlen med en säk på ryggen emellan Kaxen och Bångåsen, hwilken eij warit stoor. Hwad der i war wiste han intet. Åhl sw., at det war dhen säck han för hafft och är omtalad, deruti han har sin redskap, betygandes sin oskuld, med protest emot Tummelfeltz twetalan, och at han hwid den första ståå måtte. Tummelfelt beklagade det Åhl hade förledt honom i förstone at \eij/ bekienna sanningen, men insisterade at han warit med och niutit hälfften af osten. Der till Åhl nekade. Danill Månsson inlade förtekning på expenserne till 3 d: 16 s.m:t dem han wille hafwa åter.
Resolutio. Ehuruwäl Måns Tummelfelt sedan han i förstone hela stölden på sig tagit, omsijder welat giöra dr. Carl Åhl med sig dheruti dehlachtig, hwartill han och någre omständigheter anfördt. Dock emedan Åhlen härtill aldeles nekar tiufften eij heller uti hans hus funnen eller i handom tagen, fördenskull och [fol. 23v] effter det 7 cap. tiuf.b. L.L. skiötz det till nämbden, som uti en mörk saak eij annat kunde, än honom \Åhl/ befrija, hälst Tummelfelt saken en gång på sig tagit, och effter det 23 cap. ting.b. L.L. han bör ståå wijd sin första talan, i anledning af hwilket Tummelfelt bör för den öfrige stulne osten 1½ lispund häffta och derföre effter Kongl. straffordn. 3 § böta 3-dubbelt med 4 d: 6 s.m:t, så och Danill Månsson sit återgielde med 1 d: 6 s.m:t sampt i expenser 1 d. s.m:t, hwilka 2:ne senare \poster/ effter Kongl. Maij:tz nådigste resol. af åhr 1685 tages af Tummelfeltz löhn, om eij annat är at tilgåå. Öfwer kyrkioplichten är wid sidsta ting afslutit.
12. Föredrog Olof Larsson i Ede och Offerdals s:n hurusom i Almåsa han till Ede har ½ tl. men icke deste mindre skola Allmose byemän, Anders Persson och Per Olssons enkia, sig understå på skogen, som obytt är, att läija in andras boskap, så att när han med sin boskap tijt kommer är allt utbetadt, så att han annorstädz läija måste. Swarande förklaradhe att dhem tilkommer 4 tl. och såledz störste delen i byen, så att Olof Larsson intet all sin boskap på sitt ½ tld der hafwa kan. Klagandes elliest Oloff i Allmose, det Olof Larsson med sin boskap skall utbeta hans eng, det Olof Larsson nekar.[fol. 24r] Icke heller war detta synat och mätit. H:r liutn. Falk påminte och att honom för Böhle jembwäl tilkommo några ägor i Almose, hwars nyttning han sig och förbehölt. Uti detta föreentes parterne, att såsom Olof Larsson emot det 11 cap. B.B. L.L. eij kan prætendera så stor betezmark i Allmose som swaranderne, så skulle Olof Larsson af Olof Pärsson på en behagel. tijd fåå Örekiärnsbovallen för sig allena, och till Olof Pärsson åhrl. ährläggia 12 öre s.m:t. Men deremot skulle Allmose man ingen mehra boskap på skogen såå inleija. Åliggandes Olof Larsson att låta wachta sin boskap, så att på Allmose skog och slåtter den ingen skada giör, wid laga plicht tillgiörande, h:r liutn. Falks rätt på bostelles wegnar i alla måtto oförkränkt.
13. För den hund fältwäbelen Olof Lundh ihiehlskutit för länsman Bång föreentes parterne, att fältwäbelen skall med första skaffa länsman en så godh hund igen, elliest skall saken ståå öppen.
14. Efftersom Bengt Månsson i Berge och Kall s:n för seent war citerad af Bängdt Olsson i Kougsta, dy lembnades saken till nästa ting.
15. Emedan ännu intet swar war ankommit ifrån Jon Skräddare i Norrie, om den [fol. 24v] säck han skall kiöpt af dragoun Pehr Froberg, dy lembnas saken till nästa ting, och att swar dessinnan af wederbörande anskaffas.
16. Afsades att Änge och Stavre byemännen nu genstan skulle kiöra upp winterwägen omkring bärget, och för det de icke giordt det, på den redan skedde tilsägelse genom länsman, skulle de till nästa ting citeras att plichta.
17. Sakfältes Olof Olsson och Halvar Nilsson i Kluk i förmågo af det 3 cap. B.B. L.L. till 3 marker s.m:t för det de effter skedd tilsäijelsse eij upkiördt och lagat wägen öfwer sin skog till Mattmar.
18. Alldenstund furijaren Anders Phallen tilstodh sig wara \skyldig/ länsm. Anders Bång för lån tagit korn af kyrkioherberget förl. sommar, det länsm. caverat före, 6 d. k.m:t, så och för en reenshudh en rest af 5 d: 16 öre k.m:t, aldherföre och såsom i en tilstådd saak, dömmes Phallén effter d. 5 § i Kongl. executions stadgan sådan sin skuld genstan \at/ betala.
19. Nämdemannen Jon Månsson i Ubyn föredrog hurusom han 1697 d. 22 april erhållit dom att effter wärdering inbörda halfwa hemmanet Ubbyn af Olof Halvarssons dotter Ingeborg [fol. 25r] och dess farbröder Mats och Jon Halvarssöner, inalles 1 7/12 tld hwilket wäl blifwit wärderat för 64 d. s.m:t, men aldenstund hwarken deras fader ell. farbroder Grels Halvarsson har dherå något bygdt, utan hemmanet aldeles förfalla låtit, så att Jon Månsson dherå mycket kostat, dy begierte han derföre ärsättning, ell:r och i kiöpeskillingen få afkorta. Och ehuruwäl Grels Halfwarsons successor matrimonij Olof Nilsson i Bye med Ingeborgz man, dr. Jonas Storm sig der till eij wille förståå, så fant dock rätten billigt, att nästkommande sommar i parternes närwaro \det/ synas skall, hwad dhe för sin tijd giort hafwa.
20. Dragoun Jonas Blix käradhe till swågren Olof Andersson i Kluk om dess fädernes arf i Klukz hem:t om 2½ tnl., hwar till warit 3 bröder och 4 systrar ärfande. Olof Andersson förmente honom dheruti ingen rätt äga emedhan Olof Anderssons swärmoder, Blixens stufmoder, hadhe af sin jordpenningar från Ede i Kluk inlagdt 28 r.d:r specie, det Nils Nilsson i Ede wille wittna, och sedan hade Olof utlöst de andra. Emot Nilss Nilss berättelsse protesterade Blix, men Nilss lofwade wijsa hans faders Kjel Kjelssons qwittence der på. Uppå tilfrågan kunde Olof Andersson intet wijsa att [fol. 25v] Blix hade något för sin jord i hemmanet bekommit. Detta blef af nämden öfwerlagdt och resolveradt.
Att hwad halfwa hemmanet Kluk angår, som Kiähl Kiählssons andra hustru Märit Jonsdotter skall med dess jordp:r 28 r.d:r från Ede hafwa inlöst, det lämbnas till nästa ting at bewijsas. Men den andra hälfften beträffande, så emedan Olof Andersson intet kunnat fultyga at Blix för sin rätt dheruti nägon lössen bekommit, som är 2/5-del., dy blifwa hela hemmanet af rätten wärderat för 27 d. s.m:t tld, giör för 2½ tld 67 d: 16 s.m:t, hwar af när hälfften för modrens förmente dehl afsättes blifwer nu straxt till dehlning 33 d: 24 s.m:t. Däraf kommer på Blixen en broders dehl 6 d: 24 s.m:t, dem Olof Andersson genstan skall utbetala, der öfwer de sedan förentes om 7 d. s.m:t för allt samman.
21. Föredrog Hans Grelsson i Hållbacken hurusom för en lång tijd sedan hans fader skall pantsatt till Kjel Nilsson ibidem, af dess halfwa hem:n ¾ tl. för 30 r.d:r s.m:t ell:r 45 d. s.m:t hwilket Kiäl Nilsson skall den andra owitterl. låtit upbiuda och fasta der på taga, dher öfwer kärandens fadher skall på sitt yttersta klagat, som med Jon Olssons attest i Offne han wille fulltyga, anhållandes dy, att fåå be:te ¾ tl. återlösa efftersom [fol. 26r] elliest hans andehl i hemmanet är alt för lijten. Måns Kiälsson dessutan och dhes till obördig. Men aldenstund Måns Kiälsson dher emot af kiöpebrefwet d. 12 april 1682 bewiste, det kiärandens fader har samma 1/3-part fulkombl. såldt, hwar på effter laga upbud och stånd han d. 14 oct. 1686 har erhållit fasta, dy bör Måns Kiälsson derwid frambgeent förblifwa. Men skulle ägorne emot tunnelanden, desse åboer emellan wara något ojempt fördelte, det bör af gode män dem emellan rättas och jembkas, så at hwar niuter fult geenfullo.
22. Efftersom någon strijdighet war upkommen emellan Gunnar Larsson i Bräcke och Nils Nilsson i Wiken om rätta skillnaden dhem emellan för den 1/8-part Gunnar tilkommer i Wijke ägor effter ett gammalt bref af åhr 1632. Klagandes han att Nils Nilsson, honom stort intrång giöra skall, fördenskull uppå Nilss Nilsses begiäran bewilliades 6-manna syyn som sådant dhem emellan biläggia skulle, däm de råde half hwardera.
23. Förekom klockaren från Offerdal Göran Jonsson i Tångeråsen, beklagandes sig högel:n hurusom utaf en omild menniska [fol. 26v] det talet woro utspridt, som skulle bedrifwit tijdelag, dher till han för den grofwa synden han uti sitt samvete weet sig alldeles reen och obesmittad, begiärandes att tingzrätten till hans befrijelsse techtes här öfwer inqvirera. Då aldraförst undersöktes i socknen om någon af hans grannar och bekanta dher om någon rättelsse gifwa kunde. Då nämden med allmogen alla enhälleligen bewittnade att de aldrig en sådan odygdh om \honom/ hördt, mindre sedt, utan hade Jöran Jonssson alltid redel. och wäl förehållit. Efftersom och cappelanen h:r Pehr Ranklööf honom ett godt loford gaf, så om dess gudfruchtighet som redel. lefwerne. Och aldenstund Jöran Jonsson hade detta fått i först effter dr. Per Wästby från Frösön, så wart han hörd och sade sig det hördt berättat af Jon Nilsson Färjeman. Jon Nilsson sade sig hafwa det effter Per i Glasätt, och han hördt det af Lars Olsson i Vagle, hwilket profossen Jon Hansson för honom refereradt, och han åter hördt det af länsmanshustrun på Frössön. Men [fol. 27r] desse alla förklarade sig att de icke detta sagdt, som att förolämpa Jöran Jonsson, utan att beklaga honom, som wore en redel. man, om han uti en sådan synd wore fallen, men intet bewijs ell:r skiäl hade der till. Jöran Jonsson blef tillhållen at om han sådan synd begådt, att han då måtte gifwa Gudi ähran och bekiännat. Men han contesterade på det högsta sin oskyldighet, och begiärte uppå dem som honom således utfördt, att niuta laga reconvention. Nämden med allmogen blefwo än en gång tilhåldne att uthsäija, om någon hade kundskap här om, att den bör det uppenbara wid hårdt straff. Men alla med en mun swarade näij, bewittnandes med Jöran Jonsson dess altijd förde ährbara lefwerne. Och alldenstund eij wijdare uplysning stod att erhålla, dy wardt saaken med nämden öfwerlagd och resolveradt.
Att såsom inga lijknelsser, mindre skiäl ell. bewijs äro att binda Jöran Jonsson till denne grofwa gierningen, utan fast mindre pröfwas detta tahl genom någon wrångwijs människa wara utspridt, som dock utan någon [fol. 27v] grund ell. sanning består, fördenskull och i krafft af det 14 cap. såram. b. L.L. fant rätten skiäligt Jöran Jonsson aldeles at befrija, så att ingen må sig understå utan skiäl honom detta här effter att tillwijta, dock detta med underdånödmiukaste wördnat under högl. Kongl. hofrättens högwijsa omdöme lembnadt.
24. Oppbödes fölliande hemman:
1. Olof Nilsson i Bye, dess fädernes hem:n 1 2/3 t:d han af creditorerne inlöst, 3 gången.
2. Olof Clemetson hem:t Ugården effter kiöpeskrifften d. 20 martij 1698, med förbehåld, som wid första upbudet, 2:a gången.
3. Erik Larsson i Värmon, dess fädernes hem:n ibid., 2:a gången.
4. Opböd Håkan Månsson i Åse dess bördehem:n ibidem af syskonen inlöst för 144 d. s.m:t effter skrifften d. 18 junij 1697, 1:a gången.
4.[!] Opböd Jon Olsson i Offne dess bördehem:n ibidem 2½ t:d inlöst af syskonen för 107 d. s.m:t effter skrifften d. 8 apr. 1698. 1:a gången.
5. Opböd Erik Nilsson i Rise hustru Marit Olsdotters testamentzskrifft ibidem, löst och fast d. 9 febr. 1699, hwilken in qwantum juris intekandes och upböds, 1 gången.
6. Opböd Olof Olsson i Kluk crono[fol. 28r]hemmanet Kluk, som hans Kongl. Maij:t emot dess stelle Åberg har \honom/ nådigst updragit 3:e gången.
7. Jon Olsson i Bångåsen dess bördeshem:n Uthgården 2 1/3 t:d, kiöpt af Torbjörn Simonsson, Bergom för 150 d. s.m:t 3:e gången.
8. Opböd Jacob Mattson halfwa wästan Hållbackshemmanet, inlöst af swågrarne, 3:e gången.
9. Nils Nilsson i Kluk upböd 1/3-part skatte uti samma hem:n, näste bördsman till lössen på det han anten må få sin förnöijelsse för nedlagdt arbete el. och wid besittningen blifwa Kongl. Maijt:z höga rätt till lössen förbehållen, effter det går utom börden.
10. Erik Olsson från Söråsen hemmanet Ulfsåsen 2 t:d kiöpt af swågren Anders Skåre, hwilken har \Erich/ Olofssons syskonbarn till echta och såledz inom börden.
25. Såsom jempte flera andra Jeppe Grelsson i Finsätter har d. 20 decemb. 1695 caverat för munsterskrifwaren Olof Holm, och dess tienst, altså blef i hans närwaro coutions skrifften upläsen, dhen Jeppe till alla sine delar tilstod.
26. Dhe resterande utlagor på compagnietz [fol. 28v] till 10[?] d. s.m:t som munsterskrifwaren Holm hadhe hoos Per Persson i Tossberg att fodra, inteknades i hans löse och fasta egendom honom till all giörl. säkerheet.
27. Effter dhen wid sidsta ting skedde notification infunno sig nu samptel sahl. Jon Månssons creditorer i Västbyn, att om för[e]trädet till dess qwarlåtne egendom uthföra, då jemte brodren Pär Månsson, swågern Erik Ersson i Bredbyn, på sina och dhe andra 2:ne swågrarnas wägnar sig fölliande \creditorer/ instälte, nembl. probsten h:r wällärde mag. Abr. Buhrman, för försträkt sädeskorn 2 t:r och utlagzpgr 14 d: 10 öre s.m:t. Leutn. edel och manhaftig h:r Gabriel Falk betalt till dragoun dess lön 1 d: 8 öre s.m:t. Comminister h:r Pehr Randklef dess löhn för ett åhr, 1 d. s.m:t.. Länsman And. Ersson Bång för Kongl. Maij:tz räntor effter räkningen, så \och/ dess sokne-skrifwarlön 3 d: 8 s.m:t. Måns Andersson i Västbacken försträkte frökorn ¼ t. 1 d. Jon Pålsson i Bångåsen 8 d. s.m:t för en tijd sedan lånte pgr. Christen Pålsson ibidem sammaledz 2 d. s.m:t. Pijgan Märit Nilsdotter 1 d: 8 öre s.m:t. Per Olsson i Tulleråsen [fol. 29r] 7 d. Nils Torkelsson i Glösa 3 d. Nils Nilsson i Wiken 3 d. Nils Ersson i Kaxås en rest på lånte 6 plåtar, 6 d. s.m:t. Brodern Pär Månsson 2½ t. korn 7 d: 16 öre och och 2 r.d:r spec. 4 d. alt i s.m:t. Hwilka alla poster enkian Brita Larsdotter större delen tilstod, de öfrige kunde hon icke skiäl. bestrijda, bestijgandes de sig till 63 d: 18 s.m:t, dem enkian eij förneka kunde, att in i warande echtenskap denne giäld giord blifwit, till hwars förnöijande inga särdeles löösören woro att tillgåå, emedan dhe effter specification allenast skattades till 9 d: 12 s.m:t. Uti hemmanet Wästbyn 2 1/6 tnl., som wärderades för 100 d. s.m:t, efftersom det nu för ögonen ståår, tilkommer Pähr Månsson allenast 2/7-delar ell. 28 d: 18 öre, aldenstund de andra syskonens anparter dheruti, emot det 27 cap. tingm.b. för Pär Månssons giäld intet böra ell. kunna angrijpas. Och emedan dess lösn och fasta såledz eij går högre än till 27 d: 30: 2/7 s.m:t och till ofwan specificerade giäldz betahlning intet tillräkne. Dy föranlåtes tingzrätten i förmågo af det 22 cap erfd.b. L.L. emellan desse creditorer en skillnad giöra, aldenstund de af en [fol. 29v] lijka beskaffenheet intet äro. Kommandes i föllie af det 30 cap. tingb. fölliande creditorer framför dhe andra förträdet att niuta: länsman Bong för Kongl. Maij:tz innestående räntor, sedan h:r leutn. Falk för betalte utlagor 1 d: 8 s.m:t. Cappellanen h:r Pehr Ranclööf dess lösn 1 d. s.m:t. H:r probsten Buhrman för lånat sädz korn etz 14 d: 10 s.m:t. Måns Andersson i Wästbacken dito ¼ t. 1 d. Länsman för sockneskrifwarelönen och hållpenningar, hwilket med det förra är 3 d. 8 s.m:t.
Der effter fölia alla de andra här ofwan upnämde creditorer, hwilka tilsammans hafwa 41 d: 24 s.m:t at prætendera, men såsom för dhem allenast blifwa till dehlning 16 d: 4 s.m:t, fördenskull bör effter be:t capital för dem brista så af mark som mark, så att för hwar daler s.m:t de allenast undfå 12 öre 14 pgr s.m:t. Hemmanet tilträder brodren Pär Månsson så wäl som lösören. Syskonen sampt creditorerne effter domen derutaf at förnöija, utlofwades han med swågrarne betala länsman och tolfmän som huusesyn förl. sommar der förrättade, [fol. 30r] efftersom och hwad huserötan beträffar, Pär Månsson sig påtager, dem androm oberäknadt att bättra och reparera, förblifwandes hemmanet så länge creditorerne och arfwingarne eij fådt sitt, dhem till säkerheet intecknadt.
28. Uppå leutn. Falks begiäran tilsades Olof Larsson i Ede till Olof Clemetson i Utgård att lefwerera de 9 d: 16 s.m:t som för fehlachtig byggnadt dess förra åbo dömdes till och hoos Olof Larsson insattes.
29. Uppå länsmans begiäran effterspordes noga och af nämden med allmogen intygades, det dr. Jöns Geting förl. sommar med sin hustru hade rymdt här från till Norie och intet det ringaste effter sig lembnadt, hwar med hans hustrus mantalspenningar kunde betalas. Det och h:r liutn. Falk bewittnade.
30. Undersöktes om lappen Jon O Skiörbens ödsmåhl, och bewittnade nämden det på många åhr han warit här ifrån, och \han/ dels hafft sitt tilhåld i Norrie, dels i Finnliden. Dock skall han ibland warit på fiället, \men icke så at han der hafft något tilhåld/. Nu förled:t åhr hade han kommit fram till Åflo med en biörnhud, den länsman [fol. 30v] fåt kundskap om och dy för 1698 åhrs ränta \den/ låtit arrestera, och mehr hade han intet hafft, utan skall han wara utfattig. Länsman med tolfmän tilsades at giöra sin flijt, en annan åbo på dess fiell at förskaffa, som Kongl. Maij:t dess ränta kan gifwa. Blifwandes huden af nämden wärderat för 2 d: 8 öre s.m:t.
31. Länsman And. Ersson Bång anhöllt att dhen husesyn som d. 13 julij 1690 är hållen på hans boställe Kjösta måtte till slut företagas, men som samma syn så längesedan är hållen och eij heller wärderat, så fans nödigt att bostället nästkommande sommar wederbörl. synas, hwar om länsman i tijd kan påminna.
32. Företogz hållen husesyn på Gunnar Sjulssons skattehem:n Kaxås 2½ tnl. dragounehåll wid h:r öfwerstel. compagnie, hwars fehlachtigheeter pröfwades till 44 d: 13 öre s.m:t. Gunnar Siulson ägde en dehl här uti och Olof Hemmingsson det öfrige. Och aldenstund för desse store fehlachtigheeter, hem:t redan war 3 gången upbudit, så tilsades jordeganderne at dher de icke intra fatalia giöra sin skyldighet, lär i förmågo af 27 § i Kongl. hussynsordn. hemmanet kiennas til cronan. [fol. 31r]
33. Öfwersågz förrättad husesyn på Olof Pålssons skattehem:n Kaxås 3½ tl:d dragounehåll wid h:r öfwersteliutnantens compagnie, hwar till Jon Jönsson warit ägare och nu effter honom enkian. Felachtigheeterna bestego sig till 43 d: 28 2/3 s.m:t men sedan reparation på nattstufwan 12 d. s.m:t som onödig, war afdragen, förblef rätta bristen 31 d: 28 2/3 s.m:t för hwika enkian bör swara och bättra, och jorden Kongl. Maij:t imedlertijd till säkerheet inteknadt.
34. Togz under händer hållen husesyn på Lars Larssons hem:n Rise 4 tnl. dragounehåll wijd h:r öfwersteleutnantens compagnie, skatte, hwars fehlachtigheeter wärderades till 86 d: 9 s.m:t. Gl. öster lofftet och wästra stallen blefwo som öfwerflödige, dhem bonden effter Kongl. husesynsordn. eij bör graveras medh, uthslutne. Erik Sjulsson från Bleckåsen war nyligen här till kommen, som om dess uprättande [fol. 31v] godt prof gifwit, men för honom hade åtskillige landboer warit, hwika eij wowo stemde. Erich Siulsson kunde för det som eftersatt blifwit icke dömas, uthan blef jorden för Kongl. Maij:t inteknadt, i fall effter 27 § med hemmanetz förbättring wederbörande eij giöra sin flijt, och söke Erik Siulzson sin man. Och effter som ingen humblegård fans, ehuruwäl det intygades der till lägenheet wara, så skall Erik Siulsson wijd straff, som den 11 § förmår, dhen läggia och i bruk bringa.
35. För enkian hustru Märit Månsdotter i Utgård förordnades till målsman Mårten i Ocke, hennes och dess barns rätt i bästa måtton att invigilera och bewaka.
36. Bewilliades Mårten Nilssons barn och arfwa i Bleckåsen skiötning och fasta på det jordebyte som Mårten Nilsson d. 6 nov. 1672 hade med dess swåger Sven Olsson slutit, såledz att Swen Olsson emot Norgården [fol. 32r] hade updragit Morten Nilsson dess hem:n Blekåsen om 2½ tl. skatte. Effter som och detta byte war 3 gånger upbudit d. 7 nov. 1672, 19 april och 7 nov. 1673 och altsedan oqwäldt ståndit berättandes sonen Nilss Mårsson, att för det infallande krijget och fadrens död, de eij för kommit att taga ell. begiära fasta.
36.[!] Bewilliades Anders Skog i Röde med dess hustru fasta på Rödehem:t 1½ tnl. som han på sin systers wägnar hade af hennes barn inbördat, nembl. Lars Jonsson och Mårten Jonsson, sampt Göran Gröning, Nils Grelsson i Kluk och Erik Olsson i Västbacken för 78 d: 29 s.m:t. Efftersom och det fans 3 gånger upbudit, nembl. den 27 sept. 1690, 20 febr. och 19 oct. 1691 och altsedan ståndit, hafwandes och mågen Jöran Gröning intet fulfölgdt det klander han d. 19 octob. 1691 har herpå giordt hafwer, och detta i krafft af det 6 cap. jordb. L.L. \och 9 cap. erfdb./ L.L. Ty at ifall barnen woro döda, woro modren närmast dhem att arfwa och per conseqvens, då de sin börd bortgifwit mäst att [fol. 32v] inbörda dheras jord och odall, hwilket och enligit ähr medh Kongl. Maij:tz nådigste förklaring af d. 6 maij a:o 1689.
37. Oppå fältväbelens Örns ansökning om en fäbowall och strijdige ägor på boställetz Åflo wägnar emot Gärde män afsades, att som det redan 1696 är till häradzsyn utställt, så måtte dhen skee och wederbörande på bostellets wägnar dher om tillskrifwas om fullmächtiger.
38. Förordnades tolfmännen Pär Månsson i Kaxås och Erik Ersson i Bredbyn med länsman, at hoos Måns i Wiken inventera dhen egendom som unga drängen Simon Persson hwilken igår dödde, har effter sig lembnat. Dher öfwer dhe och dagen effter inventariumet inlade.
39. Fölliande som uti 1698 åhrs saköreslängd för penningebötter utförde finnas hafwa, som tolfmännen wittnade, sedermehra corporaliter plichtadt, nembl.
1. Dragoun Per Åkerman för sabbatzbrått 5 d. s.m:t. [fol. 33r]
Pär Pärsson i Tossberg för treska, 3 marker.
Dito pro absentia 1 d.
Hust. Lucia i Kluk, pro abs. 1 d.
Sigrid Olsdotter I Tossberg för stöld 1 d: 28.
Dito för sabbatzbrått 40 marker
Sigrid P. i Tossberg för böndagzbrått 40 marker.
Dito begge desse pro abs. hwar sin dal. s.m:t.
Alldenstund dhe intet ägde att böta med.
Ting den 26-28 oktober 1699
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:20b fol. 384r-401v. ÖLA.
Anno 1699 d. 26, 27 och 28 octobr höltz ord. laga ting med allmogen af Offerdahls pastorat, i Offerdahs sochnestufwa, närwarande befallningzman wälb:de Lorentz Backman och nämdemän som wijd wårtinget finns specificerad.
1. Uplästes dhe Kongl. placater som wijd Räfsundz protocoll specificerade finnas.
2. Med förmedlingar gl. och nya war samma beskaffenhet som åhr 1698.
3. Giärningzmän woro här i tingelaget inga.
4. Eij heller tienstlööse och lättingar för innewarande åhr.
5. På förehållande war ingen som förmåtte sig bränwijns brännerijet antaga.
6. Förehades huusfolckz och boskapslängden.
2. Androg länsman Anders Bång det klockaren Bolenius och Per Nilsson i Landwerk för honom berättadt, det Nils Nilsson i Landwärk skall från Anders i Östbacken stulit ett fåår, och dher öfwer med honom förlijktz och fått ½ tunna sill. Dherföre länsman dhem bägge instämbdt. Nilss Nilsson tilstod sig från Anders stulit ett fåhr och sedan han det slachtat tychte han det wara illa, gick så tijt och det bekiende, gifwandes Anders [fol. 384v] 1 daler i förlijkning, det och han wederkiändes. Men Pär Nilsson i Landwärk påstod att det warit ½ tunna sill, hwar på Nilss fått något lijtet tilbakas. Der till nekade de bägge i förstone, men måtte om sijdher tilståå att Anders i Östbacken för fåhret fått ½ tunna sill i förlijkning, dock der på gifwit Nilss 1 d. k.m:t tilbakas. Länsman hade sig hördt talet det Nilss än stulit ett fåår af Anders, hwilket effter långt förnekande de bägge måtte wederkiännas. Dessutan wille och Pär Nilsson i Landwärk påbörda Nilss Nilsson för hoo hafwa stulit ett fåhr, men der till kunde han icke öfwertygas, eij heller widare öfwertalas sanningen at bekienna, ehurudana motiver man brukadhe. Af protocollen fans att på tinget d. 13 october 1697 Nilss Nilsson för stöld plichtadt 1 d: 16 öre s.m:t . Anders i Östbyn beklagade att han eij bättre förstådt, uthan på den andras böön förlijchts. Men honom förehöltz det hans okunnigheet härutinnan intet kunde honom hielpa. Fåren blefwo wärderade för 24 öre s.m:t st.
Resolutio: Att Nilss Nilsson för fåhren efter Kongl. straffordningen § 5 plichtar 3-dubbelt med 4 d: 16. Orkar han eij botum, plichtar med kroppen effter 1698 åhrs Kongl. förordning, så [fol. 385r] och stå effter förordningen kyrkioplicht. Men Anders i Östbacken som sig understådt en sådan tiufsaak förlijka och nedtysta skall effter det 12 cap. tuif.b. L.L. böta 40 marker s.m:t.
3. Såsom uti dhen actionen någon stöld, som förledit \ting/ moverades emot dr. Erik Hartman, han tillade dr. Jöns Granat hafwa stulit från dr. Anders Udd några penningar, för hwilket Granat sin reconvention sig förbehöllt och nu låtit Hartman instämma med påstående för så ohemull beskyllning laga reconvention erhålla. Altså tilspordes Hartman om han kan det bewijsa, hwar på han swaradhe, att då han detta sade, stod han i sin ångest, är intet Uddens måhlsman, och weet intet om han kan \det/ påståå, all den stundh han intet hade det sedt. Men när man gick nogare på honom, hwarest han det tahlet fått, sade han sig det hördt af dragoun Bleckman, Carl Åhl och furrijeren Phallen. Bleckman berättade att han derom ingen kundskap hade, än att \sahl./ Mohr i Änge berättat för honom det Udden hos henne mist någre penningar, dem han fått igen, dem Granat skall hafft, hwar till Granat alldeles nekade. Carl Åhl hördes uthan eedh, emedan han såwäl som Bleckman woro lagbundne tiufwar, [fol. 385v] att han kunde wetta om han hördt det Granat stuhlit några penningar från Anders Udd. Icke heller hade han något sådant för Hartman sagdt. Hartman beropade sig wijdare på ryttaren Johan Fågel och dragon Råbock, hwilka sammaledz betygade sig intet här utaf wetta. Och så som flera bewijs eij funnes, dy wardt saaken med nämden öfwerlagdt och resolverat.
Att såsom Erich Hartman wid sidsta ting så wäll som nu påstådt och welat bewijsa dragoun Jöns Granat hafwa från Anders Udd, som härifrån är förrest, hafwa stulit pengepung, men det samma eij kunnat bewijsa, dy skall han derföre effter det 20 cap. tingb. L.L. böta 40 marker s.m:t, så i expenser 1 d. sm:t. Men Granat blijr aldes frijerkiendh.
3.[!] Afladhe fölliande säxmän dheras embetes eedh, nembl. Anders Larsson i Vången, Henrik Jacobsson i Kvitsle, Olof Ersson i Ulfsås, Olof Larsson i Rönningzberg och Anders Nilsson i Stavre. [fol. 386r]
4. Öfwer de 4 r.d:r som Olof Clemetsson i Utgård fordrade uthaf Olof Jacobsson i Söråsen på handelen om Lienhemmanet förentes parterne såå, at Olof Jacobsson lofwade gifwa Olof Clemetzon 2 r.d:r ell. 3 d. s.m:t.
5. I anledning af häradzrättens resolution hadhe Olof Jacobsson i Söråsen instämbdt gl. rust-mästaren Pär Jonsson, att wijsa med hwad fog han kommit att betala Erik Gunnarsson i Önet dhe 7 d. s.m:t af hemmanet Lien, för dhen förrymde Simon Andersson. Då Per Jonsson inladhe Erik Gunnarsons qvittence dher på af d. 26 junij 1692 på 6 d. s.m:t och som wittne af h:r leutn. Falk verificerat, af innehåld att han af Pär Jonsson hade fått 6 d. s.m:t på handen för ett gårdekiöp om Lijen, som för hört Simon Andersson till, hwilka penningar h:r leutn. betygade att Pär Jonsson honom tilstält. Men att Erich Gunnarsson hafft någon rätt i detta hem:t kunde intet bewijsas, wijdare än han war slächt med Simon Anders, så att i fall sedan giäld blifwit betalt, något warit öfwer, hade då Erich Gunnarsson bordt få, men det fanns intet.
Detta öfwerlades af nämden och resolverades.
Såsom rustmästaren Per Jonsson utan [fol. 386v] Simon Anderssons ordres, dess obligation ell. annat skiäl har till Erich Gunnarson desse 6 d. s.m:t betalt, dhem han i sitt qvittence förmäler wara på gårdzhandelen, så kunna de så mycket mindre bestås, som Erich Gunnarsson förän giäld gulden war, ingenting hade i gården at säija, och fördenskull bör Olof Jacobsson som 12 r.d:r effter Simon Andersson har att fodra effter det 22 cap. erfd.b. L.L. i afräkning för sin prætention tilträda de 10 r.d:r Simon Andersson i Lijdhen hafwer, och Erich Siulson skall utbetala, och söke Pär Jonsson Erik Gunnarssons sterbhuus igen.
6. Dr. Grels Lustig föredrog hurusom förl. sommar \af/ drängen Olof Olsson i Vången han på begiäran wäxlade en specie r.d. hwilken Simon Andersson i Hof jempte en annan r.d. och 7 caroliner förleden sommar blifwit frånstulne, men straxt han fick wetta att Simon blifwit stuhlen och han denne r.d:r särdeldes uthmärkt gaf han honom det tilkienna, påståendes att Olof som r.d:rn hafft måtte här till swara. Olof protesterade här emot och derföre låtit Grels instäm¬ma, säijandes at Grels intet fått någon [fol. 387r] r.d:r af honom, eij heller han med honom handladt. Tålfman Måns Persson i Berge refererade, att när Simon wardt stulen klagade han sig för honom och Halvar i Bleckåsen säijandes at han bägge r.d:rna hade i bräddan utmärkt med ett håhl. En tijd dher effter kom Grels broder Anders till Måns at kiöpa korn. Då hade han talt om, att det stahls altijd i herrgården. Då hade och Måns refereradt huru Simon blifwit stulen. När Anders kom hem talade han der om för Grels och hwad märken som war på r.d:rn och sände så effter Simon, hwilken honom igenkände, och så bar det ihop för Grels och Olof, hwilken nu som för nekade, hwarföre honom att öfwertyga, beropade sig Grels på drängen Anders Andersson och Måns Gunnarson i Hof, som med parternes samtycke afladhe eden och för sig examinerades.
Anders wittnade det en gång i sommars war han med Grels och Olof på Anders Lars gårdh. Då hade Olof bedit Anders gåå föruth. Han hade något med Grels at tala, gick så från dhem ett stycke seendes tilbakas, och då såg han dem wäxla pengar, men hwad penningar det war kunde han intet så noga förståå, frågade eij heller der effter. En [fol. 387v] gång i sommar hade Olof budit öfwerstel:s dräng, som reste till Gefle 1 specie r.d:r för en skintröija. Dhen r.d:r tilstodh Olof, men sade att det intet \war/ Simons r.d:r, uthan den hade han i Norie wäxlat sig till för swänska penningar. Q. Huru mycket han gaf? Sw. 6 daler. Dher emot intygade nämden at en r.d:r i Norrie under 7 daler swänska penningar intet kan wäxlas och altså for Olof dher uti med osanning. Olof sade wijdare det han intet wäxlade någon r.d:r med Grels, utan som dhe woro länsmansgumman penningar skyldige för tobak, lefwererade han Olof 4 caroliner för sin dehl. Grels sadhe at det skedde i Kiösta, men att betala gumman lånte han i Wången 3 carol. på r.d:rn, bad och dher wijd att Grels intet skulle tala dher om, emedan det woro så ledt, om hwar och en finge see r.d:rn. När han då talte om för Olof att Måns Pärsson i Bärge wille på Simons wägnar kiennas widh r.d:rn sade Olof förste dagen, huru kommer det till, att Måns will kiennas wijd honom, men när de dagen [fol. 388r] effter sände han sin syster till Grels att tahla medh honom härom, och då hade Grels frågat Olof hwarest han bekommit dhenne r.d:rn, då Olof till swars gifwit, om du säijer du fått r.d:rn af mig, skall iag säija du lög som en tiuf. Der till Olof nekade. Sedan Anders tagit afträde inkom Måns Gunnarsson hwilken wittnade det han och Simon woro hoos Olof, och då begynte Olof tala med Simon om r.d:rn han skulle fått hoos Grels, i det kom och Grels in, och huru orden föllo blef Olof wreed, springandes i samma sinne på wäggen effter 2 st. bössor, dem modren och systren togo af honom. Han hade då nekat sig ingen r.d:r gifwit Grels, men Grels det påstådt. Q. Om Olof tänkt skiuta dhe andra? Sw. Näij, men dhe det wäl förtient som så på honom lugit.
Simon Andersson berättar, att om lördagen då han war till Olof och honom tilspordt om Grels några r.d:r af honom fått, då sw. Olof, att de r.d:r han hade hörde Nilss i Glösa till. Olof sade sig så swarat, det han aldrig sedt någon r.d:r, än de som corporalen Homan hade, och han böd Olof i Wången. [fol. 388v]
Widare förekallades Pär i Landverk emot hwilken Olof exciperade at han från Olofs fadher stulit en järnstör, emot hwilken beskyllning han sig laga satisfaction förbehölt, berättade uthan eedh at i skiördanden kom Olof till honom at kiöpa humbla. Då hade han penningar i en katta till 12 á 18 d. k.m:t i caroliner och r.d:r ibland det han af deras klang kunde märkia. Men Olof sade at det war caroliner.
Måns Gunnarsson på dess aflagde eedh betygade, det i Kiösta hade Olof och tagit \up/ en kattpung. Dheruti och warit till 12 d. k.m:t penningar och r.d. ibland, det han hörde af deras liud, som han och straxt sagt åt Pär Nilsson, at i pungen äro hela penningar. Olof förehöltz hwarest han fått så många penningar, det han i förstone stod en stund innan man fick swar af honom. Berättade omsider, att han kiöpt på marknaden 2 á 3 skålpund tobak, dhem han sålde uth. Q. hwarest han fick penningar at kiöpa före? Sw. fått något då och då, det han spart tilhopa. Grels sadhe att då Olof tog penningar på r.d:rn betalte dhe tilhopa i Kiösta 8 caroliner för tobak och sedan inalles hade Olof kiöpt 8 [fol. 389r] skålpund 16 d k.m:t. Olof sw. at han kiöpt och såldt och betalt igen. Q. hwem han såldt till, då man länge måtte måtte wänta innan man fick swar, men han kunde eij wijsa mehra än ½ skålp. till dr. Bergdahl och 1 aln till Anders i Stafre, men elliest intygades at mehra tobak gåfwos bort, och woro dess utan \sielf/ mycket begifwen på tobak, så och att dricka och spela kort, där med ett stort owäsende i Altzens s:n skall af dragouner och unga drängar föröfwas, hwar till orsaken föregafs dät alla utan åtskillnadt hålla öhlsälning. Dher före allmogen till rättelsse uplästes 39 § uti 1664 åhrs giestgifwarordn. den länsman tillsades i alla måtto att observera.
Yttermehra tilspordes Olof hwarest r.d:rn woro som han wäxlat i Norrie? Sw. att dhen woro hemma i Wången, lofwandes gå dijt efter honom, hwar med han befaltes låta blifwa, kommandes nu eij längre dhen förste dagen med saken, utan befaltes Olof taga afträde, då 2 män sattes om honom i wacht att gifwa acht på det ingen fingo med honom tala. I medlertijd skickades bud effter fadren, och at han skulle sonens r.d:r med sig \taga/, som han i Norrie wäxlat. Dagen effter inkom fadren Olof Larsson, hwilken [fol. 389v] förklarade sig icke af wätta det sonen hade någon r.d:r, ell. att han i Norrie wäxlat någon till sig. I det samma inkom Olof säijandes at han hade samma r.d:r dhen han och frambtog, och war en dansk dubbel carolin, säijandes att och i gåår han hade den hoos sig. Men honom remonstrerades att han då föregaf det samma r.d:r war i Wången och är han altså twetalig. Länsman berättade det han i afftens begiärt af Olof wetta hwarest r.d:rn lågo der hemma. Då han swarat det ingen kunde honom påfinna, utan han wille han sielf honom uppsökia. Der till Olof intet swarade.
Grels påminte wijdare att då mötet stod i Wången hade Olof och kiöpt en span malt och brygdt till öhl, hwilket han och tilstod. På tilfrågan förklarade Olof Larsson, det han en och annan gång på marknad och i Bergzresan gifwit Olof pengar då han begiärat att kiöpa sig något före, men intet mycket i händer. Olof tilhöltz att bekienna sanningen, men dertill kunde han intet förmåås, utan framhärdade han ändå uti sitt nekande. Dherföre öfwerlades saken och resolverades. [fol. 390r]
Såsom Simon Andersson då penningarne från honom stuhlen blifwit, sig för tålfman Måns Pärsson i Bärge och Halfwar i Bleckåsen kalladt och sagdt hwadh märcke han på r.d:rn hafft. Hwilcket märke på dhen r.d:r funnit ähr, som dragoun Grels Lustig hafft, och han föregifwit sig af Olof Olsson i Wången wexlat. Altderföre må Simon Andersson som sin r.d:r rätteligen kiendt, den igen bekomma, effter det 16 cap. tiuf.b. L.L. Och ehuruwäll emoth Simon Anderssons så wähl som Lustigz påstående Olof Olsson enständigt har neekadt, det han från Simon har dessa penningar stuhlit, ell:r med Olof denne igenkiende r.d:rn wexlat, föregifwandes att dhen r.d:r en och annan hoos honom sedt, sig hafwa i Norrie till sig wexlat. Doch emedan denne r.d:r berörande han med twetahlan är slagen, i dy han först sagdt att den lågo hemma i Wången, men sedan den här på tinget framwist och föregifwit att han hafft honom hoos sig, hwilken ändå icke har warit någon r.d:r uthan een norsk dubbel carolin. Warandes det af wittnen betygat att Olof hafft penningar i en katta, dher ibland och warit heehla [fol. 390v] penningar ell. r.d:r så att Olof all denne tijden sedan Simon stuhlen blef, hafft penningar både att spehla bort och kiöpa tobaak och annat före, och sedan skiördeanden för tobak betalt 16 d. k.m:t. Men på tillfrågan hwarest han penningar fått, icke welat ell. kunnat sig der öfwer förklara. Hwilket alla omständligheeter som de nogsampt uthwijse att Olof Olsson haft penningar, så r.d:r specie som caroliner som han eij gittat bewijsa hwarest han bekommit hafwer, hafwandes effter Anders Anderssons wittnesmåhl han med Lustig wexlat penningar hwilken en af förkomne och märckte r.d:r hafft. Fördenskull och i anledning af det 5 cap. tiuf.b. L.L. är detta skutet till härdaznämbn, som honom för denna stöld eij kunnat befrija, hwar före skall och Oloff Olofsson effter bem:te cap. böta 40 marker och betahla Simon Andersson 1 r.d:r specie och 7 caroliner åther. Män Grels Lustig som lagligen från sig ledt blifwer frij och ledig effter det 18 capitel [fol. 391r] tiuf.b. L.L. skohlandes och Oloff honom betahla dhe för r.d:r uthgifne 3 caroliner.
7. I anledning af 2:ne gamble breef, ett af åhr 1620 den 14 septbr och det andra af d. 24 maij 1628 fodrade Nils Grelsson i Kluk af Erik Olsson och Per Persson i Tossberg ett slåttegodz, Måg-parten benämndt, hwilket forne tijder och som hans bref utwijsa, lydt och legadt till Kluk och han skatten dherföre draga skall. Dock emedhan swaranderne för \sig/ upwijsse en Altzenz tingzdom af d. 1 julij 1646, som tillerklarar Hemming Olsson i Tossberg, swarandernes förman, detta Mågpartz slåttegodz, hwilken dom generalen Sparre d. 31 martij 1665 har till execution remitterdt, så att under Tossberg detta slåttegodz altsedan lydt och legadt hafwer, och fördenskull i krafft af Kongl. Maij:tz resol. d. 22 febr. 1696 böra de det samma oqwalt niuta. Skolandes Nils Grelsson för domqwahl effter det 39 cap. ting.b. L.L. böta 3 marker s.m:t.
8. [fol. 391v] Aldenstund Per Persson i Tossberg måtte wederkiännas dhet han kallat Nils Grelsson i Kluk falsk hund och att han med falskheet fohro, fördenskull och effter det 20 och 4 § ting.b. sakfältes han dherföre till 3 marker s.m:t.
9. Angående dhe 12 d. s.m:t som effter obligation d. 20 april 1688 Pär Olsson i Tossberg war tolfman Nils Torkelsson i Glösa skyldig och han d. 12 febr. 1698 hade låtit inteckna, så tilstod han samma skuld, lofwandes dhen betala, hwilket Nilss Torkelsson till bewijs, till protocollet fördes så att om \den/ lösa egendomen eij finnes, bör Nilss Torkelsson i det fasta sin försäkran och betahlning hafwa.
10. Nämdemannen Nils Andersson i Kjösta föredrog hurusom för 4 åhr sedan han lånat Jon Pålsson i Östbacken 20 plåtar, hwarpå han förste åhret betalte 2 plåtar, andra gången 3, och 3:de åhret 1 plåt, gifwandes hoo inwijsning på Erik Larsson i Värmon på 12 plåtar, påståendes Nilss Andersson interesse af Jon Pålsson de 2 förste åhren och det 3:de åhret han gaf honom [fol. 392r] inwijsning till Erich Larsson wille Nilss Andersson interesset der hafwa. Jon Pålsson förmeente att effter han dem betalt, wille han intet interesse gifwa. Men Nils Pålsson påstod det samma, så och de twå plåtar än på capitalet resterade \af/ hwilka plååtar Jon Pålsson \eij allenast/ wederkiändes, interesse angående, så hade det till något wist intet warit förskrifwit.
Resolutio.
Såsom när af de betalte posterne på 2:ne första åhren interesset afdrages, det af 5 pro cento berächnadt. För det obetalte lånet sig belöper till 3 d: 10: 16 s.m:t altså bör Jon Pålsson det utan uppehåldh Nilss Andersson tilställa. Men det åhret Nilss Andersson blef till Erik Larsson transporterat, jembwäl och sedan böör han sig till honom och icke till Jon Pålsson för interesse hålla.
11. Så som dr. Olof Fält fans det åhret han halfwa hemmanet Västbyn med Per Månsson åbodde, hafwer där en och annan förbättring giordt, men särledes wijd kyrkiobyggnaden, fördenskull afsades att honom sådant skulle bestås allenast att af de för honom arresterade elgzhuds penningar 6 d. k.m:t. Der till lägges 2 d. så att Pär Månsson honom Fält 4 d. genstan tillställer. [fol. 392v]
12. Tolfman Erik Ersson i Bredbyn tiltaladhe Jon Mattsson i Stavre om dess och dess syskon innestående jordepnningar i Ulfsåsen, för hwilket Jon Matzon sig nu förbytt till Stafre, hafwandes till Ulfzåsen warit 2 systrar och en broder, Jon Matz swärfader, hwilken med 40 r.d:r skulle systerbarnen utlösa, hwilka 40 r.d:r Erik Erssons moder sig af systren Karin tillöst, och såsom Erik Ersson derpå allenast undfått 25 r.d:r och hans swåger 6 r.d:r bestående uti ½ tunna korn 1 r.d:r, ¼ tunna sill 1 r.d:r, ¼ tunna salt ½ r.d:r, 1 st. oxe 1½ r.d:r så och con¬tant 2 r.d:r, altderföre fodrade han resten. Jon Matzon kunde här till intet neka, men såsom hans swärmoder skall från Wästbyn inlagdt några jordepenningar i Ulfzåsen så anhåller han dhem till godo att niuta. Men dhenne fodran wille Erich Ersson eij agnoscera, eij heller kunde Jon Matzon dhen nu bewijsa, ell. någon annan dher öfwer någon rättelse gifwa. Och altderföre slötz saken.
Såsom Jon Matzon \i Stafre/ måste tilstå att på de 40 r.d:r som Erik Erssons moder i Wästbyn och hennes syster i Ulfzåsen hafwa [fol. 393r] skulle, ännu 9 r.d:r courant åtherstodo. Altså åligger honom som deras jord effter contractet besitter, dhem effter handen dheras betahlning tillställa, aldenstund dhen prætension Jon Matzon på sin moders inlagde jordepenningar från Wästbyn har giordt, det icke ännu kunnat bewijsas.
13. Anbelangande dhe 15 d. s.m:t som Gunnar Gudmundsson i Bleckåsen fodrade af Bengt Ers-sons arfwe i Eggen och Mörsils s:n för Kluksbodarne, föreentes parterne således att Bängt Erssons arfwe \straxt/ betahla hälfften, 7½ d. s.m:t och Jon Nilsson i Bleckåsen 5 d. s.m:t, hälfften nyåhrstijden och hälfften nästkommande höst.
14. Emedan klåckaren Lars Bolenius, som hoos Nilss i Landverk inhyses är boendes, skall Nilss så wäl som de flere någon skada tilfoga på dess skog och mark, hwilket såsom det emoth det [lucka] cap. B.B. L.L. strijdher, dy warnades han utan lof eller lega dhem i ingen måtto oförrätta.
15. Utfäste Måns Nilsson i Hälleberg till [fol. 393v] Jon Mårtensson i Ubyn att inom en månad betala dhe 4 d. s.m:t han honom skyldig är.
16. Förehades hållen husesyn öfwer cavallerie rustningzhemmanet Wästre Ulfsåsen 2 tl. skatte, ryttaren Jonas Månsson Reenklo tilhörigt, hwar på fehlachtigheterne funnes och wärderades till 57 d: 31 öre s.m:t, hwilka Reenklo lofwade sielf förbättra. Dher till och nämden betygade honom wara förmögen. Men corporalen Anders Wulf wille att han måtte först skaffa sig en swäntienare, hwartill Reenkloo sade sig wara aldeles oförmögen, aldenstund han hade en lijten gård och hinner inte med hålla någon swäntienare, blifwer något fienteligit af, får han wäl dhen som gården brukar, som alt till sin ort lembnades. Reenklo sade och det wid 1695 åhrs indehlning han hade afsagdt sig rustning, men det wägrades honom. Hwad boskap och egendom han har, finns af synen specificeradt. Fehlachtigheterne angående så dömdes han dhem inom 3 åhr att bättra, och dessinnan blifwer till Kongl. Maij:tz säkerheet jordhen inteknadt. [fol. 394r]
17. Upbödes fölliande hemman:
1. Håkan Månsson dess fädernes hemman ähr 3 1/3 tld, 2 gången.
2. Jon Olofsson i Offne dess fädernes hemman ibidem, 2 1/3 tld 2 gången.
3. Lars Ersson i Värmon, dess fädernes hemman ibid. 3 tld 3 gången.
4. Erik Nilsson i Rise hustru Marit Olssdotters cessionsskrifft på löst och fast, 2 gången.
5. Erik Olsson från Söråsen, Ulfsgårds hemmanet, 2 tld 3 gången, klanderlöst.
6. Olof Clemetson, Utgårdshemmanet, inlöst av rätta bördeman, 3 gången, dock han obördig och dy förbehöltz hans Kongl. Maij:t dess höga rätt. Erik Larsson från Röde klandrade, som honom till laga uthförande lembnades.
7. Opböd Nils Nilsson i Kluk 2 gången, 1/3 skatte i Klukhemmanet, med samma reservatio som förr.
18. Länsman beswärade sig öfwer Jon Enars. i Lien och swärmodren hust. Dordi, huruleds förleden sommar då effter h:r landshöfdingens executorial för Erik Jonsson i Böle han skulle panta uth de 11 r.d:r 6 skilling som honom effter domen d. 8 febr. 1698 skyldig war, hade de alt undangiömt, så att länsman där fast ringa fant till bästa. En [fol. 394v] bränwijnspanna war dher. Den drog gumman af med till skogz, förebärandes att dhen hördes Nils i Glösa till, och när länsman befalte Jon Enarsson föhra pannan till länsmansgårdhen, drog hon der med till Glösa. 2:ne koor woro dher, och den ena hörde länsman till för obetalte uthlagor. Den andra wille Jon kiennas wijd, effter han från qwijga hade henne uppfödt till koo. Jon Enarsson sw. att han intet undanförde efftersom eij detta honom intet angick, utan giorde swärmodren det, som nu war siuk och dy giort sonen för sig fullmechtig. Erich Jonsson påstod fåå i betahlning bränwijnspannan. Men Nils Torkelson påstod præferencen, alldenstund hon för 5 á 6 åhr sedan woro honom förpantad för 5 d: 8 öre s.m:t, och sedan hade han lånat dertill 2 d: 8. Warandes pannan som länsman tilstod wärderad för 8 d. s.m:t. Tolfmännen betygade at 1698 då Erik Jonsson wandt dom på hust. Dordis [fol. 395r] undantag, tog Nilss Torkelsson straxt bränwijnspannan som sin pant, det och Erik Sjulsson i Rise betygade. Länsman sade att till Erich Jonssons betahlning inga lösören finnas, om han icke skall grijpa om det fasta. Elliest berättades at hust. Dordi, då hon med Erich Siulsson bytte hemman skall fått 15 d. s.m:t emellan, den Jon Enarsson hade tagit och han tilstod wara 14 d. Det han kiöpt sädeskorn före, en dehl och betalt till kyrkiobyggnad och annat. Leutn. Falk sade sig och på den ena koon gifwit Jon penningar, hwilket honom förehöltz eij gåå ann, effter de bägge redan äro pantskrifne.
Resolutio.
Ehuruwäl at Nilss Torkelsson i Glösa har för dess 7½ d. s.m:t låtit sig förpanta af hust. Dordi i Lijen dess bränwijnspanna. Doch emedan effter Kongl. Maij:tz förordning af åhr 1665 han icke har samma pant rättel. intecknadt, eij heller som wahnligit ähr i handom tagit. Alt derför bör Erich Jonsson i Böhle, som på sine 11 r.d:r courant, har laga dom och execution, till bränwijnspannan, \koon/ och annan hust. Dordis [fol. 395v] egendomen hafwa förträdet, til dess han förnögd blifwer. Hafwandes Nilss Torkelsson af den öfrige egendomen sig betalt giöra, hwartill om eij annat finnes, gifwes honom \effter det 27 tingb./ försäkran i det fasta utij Lijen. Dhen koo länsman för uthlagor tagit blifwer som för en priviligierat skuld honom förbehållen.
19. Jöns Bertilsson Seem från Norrie och Snaasen kärade till Moses Anderssons enkia och sterbhus i Bäcken, först om 4 r.d:r som honom på en hästehandell 1686 resterade och sedhan om 5 r.d:r som på hans wägnar Moses Andersson af Måns Nilsson i Viken hade upburit. På sterbhusetz wägnar förklarade fänriken Lars Holmer begiärte at effter Jöns Bertelsson kommer nu så lång tiid effter Moses Anders död, at han måtte wijsa obligation, emedan de eij annat kunna troo än alt är betalt. Jöns Bertelsson swaradhe, att 1686 då de handlade, slötz att Jöns om sommaren skulle med en häst resa hijt öfwer och då skulle han få sina penningar, men samma åhr reste han till [fol. 396r] Kiöpenhambn, dröijandes der 3 åhr. När han kom heem, sporde han Moses wara död och så har han förr intet kunnat komma. Måns Nilsson i Wiken wittnade, att han hörde Moses och Jöns Bertelsson på marknaden i Norrie så accordera, som förmält är. Efter aflagd ed wittnade Måns i Hälleberg, det Moses, Måns i Wijken, Jöns Bertelsson och han råkades, 3 á 4 åhr för än Moses dödde, på marknaden i Norrie. Då talade de om denne skuld och öfwerenskommo så, att Moses förstone intet wille gifwa fulla penningar för hästen effter han warit istadig, men så hade Jöns Bertelsson lofwat honom att om sommaren komma öfwer och sällia en bättre häst, och då skulle Moses betala dhe 4 r.d. och 5 r.d ell. plåtar. Om samma p:g:r är betalte wiste han intet. Holm förmente at imedlertijd lefde Moses 4 åhr och war ofta öfwer till Norrie och lär wäl betalt. Men Jöns sw. at han på 3 åhrs tijd der effter war till Norrie och råkade aldrig Moses sedan mehra. Holm sade at i Moses antekningar finns här om ingen [fol. 396v] rättelse el. annotation utan måtte det wara betalt. Jöns Bertelsson nekadhe der till, säijandes att om sommarn 1686 hade han effter aftahl ärnat sig hijt med en häst och då fåå dhe 9 r.d:r och samma häst skulle Moses fåå för gådt kiöp effter som öfwer den förra han hade att klaga. Parterne förehöltz förlijkning. Då Jöns Bertelsson slog af 1 r.d:r, men Moses Anders enkia tilböd allenast 7 r.d:r, hwarmed Jöns Bertelsson eij war nögd. Hwarföre blef detta med nämden öfwerlagt och resolverat.
Att såsom Jöns Bertelsson eij fulgiort det 1686 på marknaden slutne contract och kommit hijt öfwer med en braf häst den Moses Andersson för godt kiöp skulle bekomma till ärsättning för den andra fehlachtige hästen han tillförene kiöpt. Dherföre på de resterande r.d:r för resten afdrages 2 r.d:r, men dhe af Måns Nilsson i Wijken upburne 5 r.d:r åligger sterbhuset som anför-trodt och emottagit godz, effter det 9 cap. kiöpb. L.L. oafkortade genstan med de 2 r.d:r betala. Blifwandes således hela summan 7 r.d:r. [fol. 397r]
20. Wederbörande till effterrättelse uplästes h:r gen.majorns och landzhöfdingens resolution d. 4 ..dbr[?] sidstl. för Ivar Persson i Kingsta angående Ytterå Myra och Skogz afradzland.
21. Upbödz det jordebyte som Per Olsson och brodren Anders Olsson i Tulleråsen giordt om några måhl åker emot lägdestycken för hwars och ens beqwämligheet, 1 g. efftersom och hwar och en fått fult för fullo.
Opböd Olof Hemmingsson det jordebyte som han d. 20 nov. 1698 giordt med Jon Enarsson om Rise gården, 2 g.
Anteknades det inbördes testamente som Erik Nilsson i Rijse och hans hustru sins emellan upp-rättadt, wederbörande till all giörlig säkerhet.
22. Uppå Brita Olsdotters ansökiande i Kaxen
1. att grannarne måttes interessera med henne uti en skiffteshaga, och
2:do att dhe höst och wåhr eij må öfwerfahra hennes slått.
Resolverades, att såsom större delen af grannarne begifwit sig järssellgården hålla, efter tunnelanden, i föllie af det 26 cap. B.B. L.L. så böra [fol. 397v] och de andra grannarne det effter-komma ell. böta effter lag. Wägen öfwer ängen berörande, så bör af 2 goda män synas, om den för på annat ställe legadt, och elliest annorstäds bequämare kan läggias.
23. Angående dr. Jöns Geting, som förl. åhr 1698 med hustru rymde här ifrån, betygades att d. 17 junij b:t åhr han drog sin koos, så att hwarken då ell. sedan något effter honom funnitz at betala mantalspenningar \för hustrun/ medh, uthan har regementzskrifwaren Molin sielf draga lasten för ½ tunna magazinskorn, som Geting samma åhr undfick. Att Geting rymdt d. 17 junij wijsade leutn. Falk och des annotation.
24. Såsom Mårten Nilsson och Nils Olsson i Ocke emot det på \n:stl:e/[?] tinget 1699 skedde förbud hafwer till förafskedade dragoun And. Tilberg utsläpt dess ränta för än han betalte man-talspenningarne för hustrun. Altså pålades de betala hälfften hwardera, \ell./ 48 öre s.m:t tilhopa.
25. Förehades hållen husesyn på [fol. 398r] fältväbelsboställe wijd h:r öfwerstel. compagnie Håf 4 tld skatte, corporalen Olof Håman tillhörigt, men af Per Larsson brukadt. Bristen wärderades till 37 d: 15: 18 s.m:t den corporalen sig påtog at förfärdiga, som och honom pålades inom åhr att giöra. Imedlertijd intecknades jorden till Kongl. Maij:tz säkerheet och upbödz första gången. Corporalen tilspordes om han hemmanet wille sällia, men der till wille han sig icke beqwemma.
26. Såsom hemmanet i Kaxen det Gunnar åbor eij allenast för fehlachtig byggnad till 54 d. s.m:t utan och af andra crediter för giäld, war 3:e gången upbudit, så att det nästa ting blifwa lagståndit. Fördenskull begiärte leut. Falk det släkten och creditorerne wille sin rätt observera. H:r probsten hade 20 några r.d:r att fodra för sädeskorn och annat, Jon Hemmingsson hade och något. Och som ingen af slächten sig angaf, dy afsades at der intra fatalia ingen af slächten ell. creditorerne det antager eller duchtig åbo \ell./ och kiöpman der till skaffar, lär på cronones wägnar befallningzman effter 27 § i hussynsordn. dher med förfara. [fol. 398v]
27. Efftersom Per Olsson i Tossberg för honom pålagde bötter af Kongl. commissorialrätten 1697 till Kongl. Maij:t och cronan bör erläggia 20 d. s.m:t så har länsman d. 25 oct. öfwer egendomen sampt giäld och skuld en förtekning giordt, stijgandes hans skuld till 92 d: 16 öre s.m:t, men lösören allenast til 3 d: 11 öre, så att fördhenskull en præference twist blifwa måtte, till hwilken ända hans hemman á 3 tunnland wärderades á 30 d. s.m:t tunnl:et Så kommer här och Pär Olsson att hafwa för några 30 d. s.m:t för huusröta. Utaf creditorerne hade allenast länsmans moder inteckning med Nils Torkelsson i Glösa, och dy skulle alla creditorerne till nästa ting instämmas om præferencen. Sonen Per Persson fodrade och 144 d. s.m:t han af des lösen i hemmanet inlagdt. Wijd lösörens antecknande hade Pär angifwit det den ena koon hörde Jon Nilsson i Offne till. Det och Östen i Tossberg wittnadhe. Dhen andre, Lars i Sulsiö, hwilken dheröfwer till nästa ting böhr citeras.
28. Till ödmiuk hörsamste föllie af h:r baron gen. majorns och landzhöfdingens remiss för Per Halvarsson och Per [fol. 399r] Orre i Rönningsberg om det ena tunl. dhem 1686 blef fråndömt till Lars Olssons \el. Grels Larssons/ hemman ibid, och de lijka fult ännu måtte draga skatten, blef undersökt huruwida det så ähr, då Pär Orre wäll påstodh att han effter som gammalt warit stode i jordboken för 5 tl., medan detta ena tunnel:d effter domen togz honom ifrån, hade han allenast 4 tunl.behåld. Men Lars Ols hemmans åbo har allenast 3 tl. skatt, dock jord för 4 tl. Af 1690 åhrs jordbook fans Orren hafwa 5 tl. och grannen 4 tl., hwartill han enständigt nekade säijandes sig hafwa skatten emot uthlagorne. Här öfwer blef uti 1641 åhrs jordbok wijdare undersökt och fans der eij heller dher sammastädz någon uplysning, förän om gl. nampn man blifwer underrättat, hwilket alt till högre handen ödhmiukel. underställes.
29. På kyrkioherdens h:r Måns Flodalini wägnar kärade mäst. Adam Verner till ryttaren Johan Fågel om några pertzeler han hafft om hända i Änge, hwart de kommit. Såsom 1. en swart kista, den Fogel då han flyttade [fol. 399v] hade fört sina saker uti, men för oföret intet kunnat skicka straxt till bakas, uthan lofwade widh första före giöra. Derwid och rätten lät bero.
Sedan om saxen, den wijsade han så med gamble gummans som jungfru Dordi Flodalins attest, att han för sine egne penningar betalt, och derföre behåller han den samma. Biörnskins-mössan utgammall hade sal. gumman honom gifwit, som Olof Lund wittnade.
Een hagellbössa ell. stussare tillstodh Fogell sig hafft till låns, men den hade han för sin afresa lefwererat h:r kyrkioherden igen, hwilken och skall på bytet kommit. Den skall warit med hwijth \ståck/ som på en musquete, halfspennar låås, men stodh intet uthan hehlt, det och med honom dragounerne Råbok och Blekman wittnade, berättades Fogell det samma bössa på h:r probsten Hohferbergz dehl kommit, dherföre upskötz om bössan att mäster Adam med prob¬sten härom får correspondera.
30. Angående winterwägen som Änge män förl. winter eij upkiördt, [fol. 400r] så upskiötz effter egaren h:r Måns Flodalin eij war instämd.
31. Upskiötz till nästa ting om dhen yppning allmogen wäster i socknen påståå genom Änge och Ede qwarndammar, att fisken må gåå up siöarne, emedan alla interssenter nu icke woro citerade.
32. Gudfast Matsson i Stavre beswärade sig hurusom för en wecka sedan dragoun Carl Åhl och Olof Lillia warit i Stafre och dher fixerat hans lilla son om 6 á 7 åhr att läggia krut uti en nyckelpijpa och gossen det påtände. Då krutet slagit honom i ögonen at dhe bägge med ansichtet warit swart, och gossen blifwit förloradt om eij mäst. Adam Verner warit. Carl Åhl sade att nyckelpijpan låg i fenstret och så bad han Lillia gifwa dhen lijtet kruut, det han nekade. Då förehölt han honom, hwij han war så nisk. Äntel. tog han \Lillia/ hornet och släpte i krut. Då [-]Matz gosse skulle tända på, men \det/ gick intet ann. Gick så Åhl till spijsen at tända på tobakz-pijpan och gaf Gudfast Matz gosse eldhen [fol. 400 v] då gossen tände på och blåste först till. I det slapp elden löös och krutet i ansichtet. Willandes derivera skullden på Lillia som lade så mycket krut utij, och som Lillia eij war stämbd ell. till städz, dy skiöts saken upp.
33. Angående dhe 19 r.d:r dansk som Pär Ersson i Överhallen fodrade af Moses Anderssons sterbhus, förentes enkian med sterbhus fullmechtigen h:r fändtiken Holm, att hon effter handen skulle Per Ersson des 19 r.d:r betala. Der wid och rätten beslöt förblifwa.
34. Uthi dhen instämde saken emellan Pär Simonsson i Berge och Frösö s:n och Måns Nilsson i Viken och Alsens sokn angående det arf Pär Simsson hade effter dess son Simon Persson, hwilken i Wijken dödde. Kommo parterne för rätten, förklarandes sig så wara förlijchte, att Måns Nilsson skall först behålla dhe 40 d. s.m:t som sahl. Simon Pärsson honom wid dess död gaf och till förene uthi Halloms slåttegodz äro inlagde. Sedan [fol. 401r] för begrafningzomkåstnadt, sampt betalt lijkstol och till kyrkian sampt annat mehra, skall Måns Nilsson behålla en röd häst, 2 tunnor korn, och af det i Norrie sålde helsingelärefft 7 d: 4 öre s.m:t. Men allt det öfrige som effter specification finns hoos Måns Nilsson. Och skall Pär Simonsson emottaga och till creditorerne betahla effter goda mäns wärdering, och sluuth, hwilken förening på begiäran med dom bekräftades salvo pere [jure?]. Efftersom befallningzman påminte att Simon Pärsson för några tobakzbötter skall häffta.
35. I anledning af h:r probsten Burmans håldne ransakning på Altzens socknestämma om något owäsende som d. 30 aprill sidstl. en söndagz affton några unga drängar skohla i sitt fyllerij föröfwadt, såsom först sedan hoos Erik Larsson de druckit, hade de gådt till Lars Larsson, nembl. Per Nilsson i Landverk, Simon Andersson i Håf och Olof Olsson i Vången, hwarest dhe först kastadt om kull en skrinna, att den något gådt sönder, och sedan stött på stufwudörren att låset blifwit upbrutit. Hwem låset af dhem upbrutit kunde man eij fåå wetta, men skrindan hade Oloff [fol. 401v] kastat om kull, för hwilket i andledning af det 24 cap. B.B. L.L. han skall böta 3 marker. Men för låås bröte böta dhe hwardera effter det 13 cap. tiufb. L.L. 3 marker emedan derom dhe alla warit i flåck och farnöthe.
Ifrån Lars Larsson hade gådt till Anders Larsson i Wången nembl. Måns Gunnarsson i Hof, Olof Olsson i Slåtte och Per Nilsson i Landwärk, derest först i fähuuset, och sedan i boden sökt effter pijgorne, hade de omsijder gådt till stufwan, som löst war, den dhe upbrute, då bonden hade bedt dhem gåå sin wäg, dhe de och giort, och hwarken dher ell:r hoos Lars Larsson någon wåldsamheet giordt ell:r roopat. Fördenskull skola dhe som dhe förra böta hwar sine 3 marker för lååsbrut. Men i heemfärden hade Nils i Landwärk som tillstodz brutit omkull grindstålpen och några stöörpaar för [Anders Larsson].
Hwarföre effter det 9 cap. B.B. L.L. § 2 dömbdes han till 3 marker s.m:t.
36. Till ödmiuk hörsamste föllie af h:r general majorens och landzhöfdingens högwälborne h:r Axel von Schaars remiss den 5 september sidstleden för h:r leut:n Falk för dhes boställe Ede blef i wedererbörandes närwaro ransakadt om Dyen fiske, men kom nu eij till slut.
Ting den 11, 12 och 14 maj 1700
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:21a fol. 170r-193r. ÖLA.
Anno 1700 d. 11, 12 och 14 maij höltz ord. laga ting med allmogen af Offerdahls pastorat, i Offerdahs sochnestufwa, närwarande häradzfogden wälbe:de Bertoldh Alander.
Så och samma nämd som wijd sidstl. hösteting, men inthet Halvar i Bleckåsen.
1. Uplästes dhe Kongl. placater och förordningar som wijd Rödön specificeras.
2. Aflade Olof Ersson i Röde dess säxmanna eedh.
3. Säxmannen Olof Grelsson i Rönningsberg hade för probsten högehrwyrdige h:r magister Abraham Burman angifit något oanständigt tahl som några pijgor uti hans roota skola föhra, hwarföre på h:r probstens begiäran äro samma pijgor af länsman instämde, nembl. Gertrud Bengtsdotter, Rågärd Jönsdotter i Ede och Brita Larsdotter i Rönningsberg. Då säxman berättade, hurusom wijd det han gådt omkring uti dess rota att förnimma hwad leferne som en och annan förde, hade han några gånger öfwerkommit desse pijgor då de sins emellan hafft ett swårt och [fol. 170v] fuhlt tahl, det han blygdes utsäga, men på rättens befallning och efftersom saken är instämd, befaltes han dhem nämna. Då han refererade att när han dem påhälssade, ell. och den ena af dem talte till dhen andra, swarade de hwarannan, s.v. [salva venia] kyss mig på pesen, ibland och kyss mig på kuken, Gud förlåt mig kuken, Gud förlåt mig snusen, och så hade de en tijd bortåht och åtskillige gånger, som han hört continuerat, och på hans warning dher med eij afstådt. Och emedan desse pijgor wille här till neka, dy blefwo de hwar för sig med säxmannen confronteradt, först Gertrud Bengtzdåtter, hwilken tilstod allenast de orden, s.v. kyss mig på pesen el. på kuken, men intet mehra, men de öfrige orden nekade hon alldeles till. Dock äntel. effter noga förehållande och alfwarsam åthwarning att bekienna sanningen, måtte hon och äntel. tillståå de senare ordhen, dem hon allenast skall sagdt någon gång, när hon war ibland dhe andra pijgorna, af hwilka hon denna odygden lärdt. Beklagande fördenskull sin olycka och [fol. 171r] bad om förskoning dhenne gången. Hon wille så mehra aldrig komma igen. Tog afträde.
Dher näst inkallades Rågiärd Jönsdåtter hwilken genstan tilstod dhe första orden, jembwäl och dhe senare, dock effter långdt förnekande, beklagandes att hon eij bättre förstådt. På tilfrågan sade hon sig ingen man hafwa för sig, af hwilken hon detta lärdt, uthan sielf detta talet upfunnit, tog afträde.
Och förestältes Brijta Larsdåtter, som och wederkiändes dhe första ordhen, men de senare nekadhe hon aldeles till. Säxman påstod att hon eij war bättre än de andra, hwarföre blef henne alfwarl. förehållit att bekienna sanningen. Då hon äntel. förmåddes dhe andra orden jembwäl att tilståå, men att hon lärdt dhem af någon annan, sade hon aldeles näij till.
I anledning af detta som således tilstådt är, blef desse pijgor allfwarl. föreställit deras alt för stora obetänksamheet och härwijd föröfwade grofwa synd, att dhe uti [fol. 171v] deras giäckerij, och ibland så slemma och otucktige ordformer, sig understådt inblanda och missbruka dhen stoora och allmächtige Gudens helige nampn och dess nådige förlåtelsse. Der emot dhe alla med tårar beklagadhe, att dhe detta af oförstånd hafwa giordt, bediandes dhenne gången om förskoning och utlofwade at de aldrig mehra skulle komma igen. Och efftersom talet gådt, att och flera skola med dhem uti detta hafwa interesserat, så frågades dhem der effter, men dhe nekade alla enständigt der \till/, eij heller kunde säxman ell:r någon annan dem angifwa. H:r probsten blef och här wid hörd, och berättade at på säxmans angifwande han hade pijgorne examineradt, då de och för hoo desse swåra ord hade tilstådt, men intet hade detta warit allenast öfwer hela socknen kunnigdt, utan allenast i derast rota. Begiärandes h:r probsten at desse pijgor måtte alfwarl. blifwa straffade, för det de sig underståt ibland så groff saak och tahl inblanda och missbruka dhen stora Gudens nampn och Christo dyre förtienst, hwarpå saken med nämden [fol. 172r] blef öfwerlagd och resolveradt.
Att såsom af föregående ransakning det befinnes hurusom desse pijgor Gertrud Bengtz-dåtter, Rågiärd Jönsdåtter och Brijta Larsdåtter, effter långt förnekande äntel. hafwa måst bekiänna, at under det slemma och otuchtige tahl de sins emellan hafft, dhe eij heller eij skonat dhen stoora Gudens heliga nampn och dess nådige förlåtelsse, hwilket häradsrätten effter Deuten. [5:e Mosebok] c. 5, v. 6 et 11, så och Kongl. Maij:tz pl. om eder och swordom § 6 in fine häradzrätten eij annars kan ansee, än som en hädelsse och försmädelsse, för hwilket sitt grofwa förseende effter ofwan allegerade rum de till lijfzstraffet giordt sig bråttzlige. Dock detta med underdånödmiukaste wördnad dhen högl. Kongl. hofrätten understält, och om icke desse delinqventer effter som de wijste sig bootfärdige och sin synd med tårar begråta med nåder kunde blifwa ansedde till lindrigare straff. [fol. 172v]
5.[!] Såsom Anders Persson i Böle tilstod sig till corporalen Anders Wulf wara skyldig 8 d: 24 öre s.m:t, lånte för 2 åhr sedhan. Altså och effter det 33 cap. tingb. L.L. dömes Anders Pärsson samma 8 d: 24 öre s.m:t genstan at betala så och i interesse 26 öre: 16 s.m:t, sampt expenser. För det uti en så klaar saak, han låtit draga sig för rätta, en dal. s.m:t.
6. Måns Persson i Bleckåsen och Olof Nilsson i Landön fodrade af Olof Nilsson i Bye deras swärfaders Jon Hanssons andehl i samma hemman af 1 2/3 tunl., hwilket hälfften tilkommit denne Jon Hansson och dhen andra hälfften Olof Nilssons fader Nils Hansson, och emedan Olof Nilsson hela hem:t besitter, så willia de af hoo deras utlössen hafwa. Olof Nilsson beklagadhe att han hem:t illa medfarit och med giäld öfwerlastat hade emottagit, som effter länsmans författade specification d. 29 maij 1698 stijger till 59 d: 28 s.m:t, men der emot är hemmanet eij högre wärderat än för 60 [fol. 173r] d. s.m:t, hwilken giäld han utbetalt och med hem:t lagfarit. Käranderne förmente, att denne giäld woro af Oloffs fader giord, så när som på 5 r.d:r, för wilken deras faders odall eij borde tilgrijpas. Olof påstod, att det warit farfadrens Hans Önesons skuld, det och länsman sade sig hördt. Och emedan det nödigt att wist besked inkomme hwars denne giäld är, dy skulle de creditorer som lefwa och andra kunnige män till nästa ting instämmas, dher om at förhöras, och sedan slut i saken blifwer, så skulle och 1693 åhrs wårtingz protokoll efftersees hwad der finns om detta. Wijd tingzslutet föreentes parterne, att Olof Nilsson gifwer käranderne 15 d. s.m:t inalles, som effter handen betalas med 1½ d. s.m:t om åhret.
7. Samptel. Pär Larssons creditorer i Hof, Lars Ersson i Värmon, Måns Larsson i Faxnälden, Erik Persson i Valne, Måns Nilsson i Wiken. Pär Jonsson i Åberg, Nils Torkelsson i Glösa, Jon Esbjörnsson i Röde, Olof Grelsson i Valne, Anders Andersson i Överocke, Olof Persson i Nordbyn, Erik Larsson i Kjösta, Anna Persdotter och Lars Olsson i Wången [fol. 173v] för 26 öre: 16 pgr s.m:t och de öfrige effter en särdeles lista, hwilken giäld in alles sig besteg till 150 d: 16: 16 s.m:t påstodo med länsman från Norrie Nils Larsson på Inderön niuta dheras berahlning, emedan Pär Larssons egendom till alles förnöijelsse eij tillräcker. Måns Persson i Berge påstod dher emot at niuta tingzdomen 1698 och h:r landzhöfdingens executorial till godo för dhe 9 r.d.r courant Pär Larsson skyldig är. Till \all/ denne giäldz betahlning war hoos Pehr intet att tilgåå mehra än löösören 18 d: 26 s.m:t och inlagde jordepenningar i Hof 15 d: s.m:t. För den skull blef öf:r præferencen deliberat och slöötz enhälleligen.
Att såsom \länsman/ Nils Larsson i Inderön icke allenast har en klar obligation på dess 9 r.d:r af d. 6 decembr 1697, uthan och häradzrättens dom d. 17 octobr 1698 sampt h:r landzhöfdingens executiorial d. 6 april 1699, att för desse 9 r.d:r Pär Larsson i Hof skulle exeqweras, dher effter först dhe andra hans creditorer d. 3 [fol. 174r] febr. sidstl. inkommit med dheras fodringar. För dhen skull och wijd så beskaffad saak, kunna desse creditorer emot 1665 åhrs Kongl. resolution och executionsstadgan, hoo Nilss Larsson uti dess erhålne rätt icke hindra, uthan bör för dess 9 r.d:r han niuta sitt fult uth, och det öfrige creditorerne sins emellan proportionaliter fördela, så \att/ de brista så af mark som mark, effter det 22 cap. erfd. b. L.L.
18. Lars Olsson i Wången föredrog hurusom förl. winter han kiöpt af Måns Andersson i Västbacken 2 halftun:r sill \för 8 carol./, men när han med dhem kom till Hälsingeland, fans den ena halftunnan wara norskt salt, wilket ingen wille af honom kiöpa, och derföre måtte han eij allenast föra saltet tilbaka med stoor bekostnad, uthan har han der medelst försatt sin handell sig till skada, williandes dy at Måns Andersson måtte honom sådant ärsättia. Han hade af honom begiärt 12 d. k.m:t och 9 marker för det han förde saltet tilbaka men som [fol 174v] Måns eij har sig dher till med gode welat beqwämma, påstod han nu större satisfication. Måns Andersson sw. att han denne halftunna hade han af en redelig man på god troo i Norrie kiöpt för sill, och den intet upslagit. På samma sätt sålde han bet:e sill till Lars Olsson, hwilken dhen eij heller upslog, efftersom han och betygade, det han icke kunde tilläggia Måns Andersson härutinnan brukat någon witterlig falskheet ell. swek. Här öfwer föreentes parterne, att Måns Andersson behåller salthalftunnan och gifwer Lars Olsson åter dess 4 carol., dem han och bekommit. Så och der till 1 d. s.m:t och en carolin, förbehållndes sig widare att sökia dess man i Norrie om sitt skadestånd.
19. Betalte dr. Hans Elg till corporal And. Nordberg för dess fodran 1 d: 14 s.m:t, hwar med han och war nögd och de såledz föreente.
20. Uppå Bångåsens, Kaxås, Åflo, Öne, Tångeråsens och Gerde mans wägnar käradhe chergianten Håkan Örn, Jon Pålsson i [fol. 175r] i Bångåsen och Pär Månsson i Kaxås, till kyrkioherdhen erewyrdige h:r Måns Flodalinus om qwarndammen i Änges åhn neder inemot Nälden, hwilken kyrkioherdens stiuffader leutn. Lilliewalk skall förhögdt till en alln, så att ingen fisk dher öfwer upp i Hällsjön skall kunna komma, begiärandes det måtte h:r kyrkioherdhen anten bringa dammen till dess förra högd, ell. och der på giöra en yppning med lucka före, som wissa tijder om åhret må ståå yppen, på det fisken såleds må i dhe andra siöarna upstijga. På h:r Måns wägnar inladhe wällärde h:r Erik Huss en exception, hwar uti beswaras 1. att qwarndammen så hög af uhrminnes tijd har warit bygd, warandes 2. på samma ställe ett twärt fall, så att dess uthan omöijeligit är, det någon fisk där kan upstijga. 3. är det aldrig tilförenene klandrat, efftersom och, 4. detta allenast är en lijten bäck \för/ hwars ringa fiske h:r Måns till Kongl. Maij:t och cronan gifwer en åhrl. taxa 24 öre s.m:t, men rifwes dammen, kan han bem:te afrad icke præstera, påståendes dy wijd dess uhrminnes häfd och rättigheet att blifwa conserveradt. [fol. 175v] Så till frågan om der tilförene warit någon lucka, swarade käranderne neij, uthan dammen allenast lägre. Hwartill h:r Erich Huss nekadhe. Fördhenskull hördes Pär Olsson i Tulleråsen, som betygade sig eij kunna säija, att dammen nu högre är, än han tilförene warit. Det samma betygade och Erik Ersson i Bredbyn. Gudfast Matsson i Stavre som warit med när dammen \för 12 åhr sedan/ byggdes senare gången upp, kunde eij heller säija att han nu war högre, emedan han då war förfallen. H:r Erich Huss påstod det och en dehl af nämden betygade, at om någon lucka på dammen skulle giöras, kunde han eij beståå för wårfloden, och skulle dammen till en aln tagas blefwo qwarnen aldeles onyttig. Käranderne sadhe, att dhe intet skiötte så stort här om wore icke det, att fisket i Hällsiön aldeles blif:r utödt, när ingen ny fåår stijga upp. Elliest woro så wäl i Ytterån som Wapelån luckor, som wissa tijdher ståå uppe, och jembwäl här skee borde. Men h:r Erich påstod niuta gl. häfden till godo, [fol. 176r] så att h:r kyrkioherden nu som för, må niuta tilgodo och oklandrat dess qwarndam och byggnad. Och emedan rätten fan nödigt först att låta besee dhenne qwarndam och dess beskafenhet, dy skulle det först i parternes närwaro förrättat, och saken således till nästa ting uppskiutas, dessinnan och käranderne kunna sig förskaffa [bättre skiähl.]
21. Oppbödes fölliande hemman, nembl:n.
1. Det byte som Jon Enarsson giort med Olof Hemmingsson om wäster gården i Liden, 3 g:n.
2. Lars Nilsson i Ugården upböd Öne gården i Liden, kiöpt af Oloff Hemmingsson om 1 1/7 tl:d, 1 g:n
3. Jon Olsson i Offne, södra gården ibidem, 2½ tl:d kiöpt af dess swågrar och syskon, 3:e g:n.
4. Håkan Månsson, Åse hem:t, 3 1/3 tl:d, af dess syskon inlöst, 3:e g:n utan klander.
5. Opböd Erik Nilsson i Rise Märit Olsdotters testmente, 3:e g:n.
6. Opbödz 2 g:n det inbördes testamente [fol. 176v] som Erik Nilsson i Rise med dess hustru giordt, bägge barnlöse.
7. Opbödz 2 g:n det byte som Pär och Anders Olssöner i Tulleråsen effter brefwet a:o 1690.
8. Upböd Mats Persson i Mällbyn dess swärfaders hem:n, Erik Gudfastssons, honom till lössen och bestittning updragit d. 5 decembr 1695, 1 g:n. Dher jempte Erich Gudfastsson i sin särdeles skrifft förklarade att han detta mäst blifwit förorsakat någon hemmanet upplåta, efftersom sonen för har hemman, och Matz Pärsson honom, gubben, måst föda och skiöta.
22. Angående dhe 3 d. s.m:t som corporalen Anders Wulf fodrade utaf Olof Jonsson i Rise, så och 1 lispund smör påstod han nu leutn. Falk för honom skall betalat, efftersom han därföre lefwererat honom korn, hwilket leutn. sade sig eij annars wetta sig erinra, men bewijs hade han der till inga. Wulf sade alldeles näij till det han någon betahlning hade undfått. Leutn. beropade sig på furrijeren Phallén, som der om skall hafwa [fol. 177r] kundskap. Wulf wille hwarken med leutn. ell. Phalléen hafwa att giöra, utan söker han sin man, som är Olof Jonsson, hwilken må hålla sig till leutn. om han något af honom upburit. Och resolverades at såsom Olof Jonsson denne skulden tilstår, men icke gitter bewijsa dhen wara gulden, dy effter det 33 cap. ting.b. L.L. dömes han at betala corporal dess fodran och söker sin man igen det bästa han gitter.
23. Bewilliades Olof Nilsson i Bye fasta på dess fädernes hem:n ibidem, hwar uthur han creditorerne och slächten utlöst effter nu på tinget skedde dom, och han med detta hem:t aldeles lagfarit, beståendes det af 1 2/3 tunneland skatte.
24. Förehades mantalslängdhen pro 1700.
2. Contributionslängden pro 1699.
3. På Offerdahls prästbord angafz förslagzwijs at det såås 8½ t., på Alsen 2½ t. och Mattmar 2 t. i gl. åker. [fol. 177v]
4. Sockneskrifwaren undfår i löhn 3 marker af större delen bönder, officerareboställen undantagne, som stijgit 1699 36 d: 16 s.m:t, af 146 mantals rökar.
5. Profossen 1 kan. af hwart hemman, officerarne intet.
6. Brofogden och lijka så.
7. Inga färjemän i detta tingelag.
8. Eij heller organister.
9. Eller fördelskarlar.
10. Fiälstufwu 1 k. korn af hwart hemman, boställen intet.
25. Attesterade nämden och närwarande allmoge att lappen Jon Olsson Skiörben, som hafft Skärvångsfjället är aldeles utfattig, så att länsman 1699 åhrs ränta 2½ d. s.m:t af honom eij utbekommit, wettandes eij heller hwarest han tillhåller.
Lijka så war och med lappen Zacris Mårtensson på Grubbdalsfiället. Wettandes ingen hwarest han wist tilhåller, ehuruwäl länsman all flijt giordt att utlagorna af dhem utbekomma.
26. Nils Torkelsson i Glösa föredrog hurusom [fol. 178r] för 4 åhr sedhan han caverade för Nilss Erssons dragoun i Tångeråsen, Travare benämd, hwar på han fick lof at gåå bort, men dher under rymde Trafvaren. Då Nilss Torkelsson straxt måtte skaffa karl, och så som Erich Nilsson effter förordningen fick bespara 3 månaders löhn, ell. 2 d. s.m:t dy anhölt Nilss Torkelson, det han, som stådt fahran och hafft beswäret samma besparing åthniuta. Erich Nilsson förmente at det war Nilss Torkelssons skyldigheet skaffa karl då han caverade, och icke der före befogad till besparingen som Erich Nilsson tilkommit. Elliest hade han för Trafwaren betalt mantalspenningar, 26 öre s.m:t, så och han honom skyldig för 9 kan. korn 27 öre s.m:t. Mantalspenningarne tilstod länsman, men kornet fans intet bewijs på.
Resolutio. Såsom det pröfwas att då \dr./ Trafvaren rymde, Nilss Torkelsson såsom hans löfftesman stod i hans ställe och för hans persson häfftade till dess han karl skaffadhe, så kan Trafwarens rum så mycket mindre säijas warit vacant, ell. Nilss Ersson någon besparing begiära [fol. 178v] efftersom han eij heller till någon annan karls anskaffande intet kostat ell. derföre beswär hafft, och fördenskull \bör/ Nilss Torkelsson dhe 2 d. s.m:t som imedlertijd blifwit besparde till godo niuta, emot det beswär och bekostnad han hafft, för en annan karls läijande, dock de 26 öre s.m:t mantalspenningar afdrages.
27. Såsom Erik Nilsson i Rise uppå gästgifwarens Olof Larssons tilsägelse en och annan gång treskatz och eij kommit i skiutz, dy för sådan motwilligheet sakfältes han till 3 marker s.m:t effter Kongl. gästgifwar ordningen.
28. Angående dhen twist som hust. Brita Olsdotter i Kaxås hafft med dess grannar 1. om någon gierdzelgård och sedan om någon fäwäg höst och wår öfwer hennes slått, hwilket goda män hafwer besichtigadt, är hon med dhem äntel:n så förenad, att gierdzelgården ell. sktifteshagan \om/ hennes åker och emellan förblifwer för henne, Pär Månsson, Hans Kaxe och Bengt Ersson och Nils Ersson som den warit [fol. 179r] och nu är. Medan snön ligger, drifwer Per Månsson sin boskap wår och hösten öfwer hennes slått, men när bart blifwer, ofwan gården genom fäätuet med dhe andra. Hwilken förening som i sig billig med dom bekräfftades, så att ingen giör dhen andra oförrätt.
29. Måns Persson i Bleckåsen tiltalade dess farbroder Jonas Renklou om sitt arf utaf fadrens 2-åhrs löhn. Hwilken sw. att Måns Pärs moder för samma löhn niutit 2 åhrs frijheet på dess hemman Blekåsen, hwilket och af hennes bekiennelsse på tinget d. 11 febr. 1698 befans, och dy wille Måns dherföre hafwa sin säkerheet i hem:t som honom lembnades, dock at han lagl. med mod¬ren uthförer huru stoor summa det blifwer.
30. Angående Per Halvarssons och Per Orres klagan i Rönningsberg emot grannen Lars Olsson om 1 tl. han från deras hem:n skall hafwa och de skatta före, kunde intet slutas för än [fol. 179v] bägges hem:n blifwa refwade och afmätta.
31. Effter wälborne h:r öfwerstens resolution för corporalen Olof Hofman, blef undersökt hwad rättigheet han hafwer till skattehem:t och fältväbelsbostället Hof, och intygades af nämden det hela hemmanet tilhörde honom på hans hustrus wägnar, så när som på 15 d. s.m:t hwilka Pär Larsson i Hof dher inlagdt, warandes det och wid indehlningen annoterat, att detta hemman skulle till Kongl. M;aij:tz och cronan inlösas, men derföre hade Hofman än inga penningar erhållit, eij heller wille han det nu sällia, efftersom han woro en gammall man och sielf behöfde det att åbo.
32. Nils Nilsson i Landverk hade låtit instämma Erik Håkansson i Kluk om 15 d: 7½ öre s.m:t som Lucia Olsdotter honom warit skyldig, men Erich Håkansson d. 17 d.br: 1698 accepterat at betala och om [fol. 180r] dock Erich lagl. war instämd, som läns- och tolfmän wittnade, så war \han/ dock icke tilstädes, eij heller lät han dess förfall anmäla, och fördenskull effter Kongl. Maij:tz process. 2 § togz saken före, och aldenstund hans accept fans tydel. och klaar, dy effter Kongl. executionsstadgans 5 § dömdes Erich Håkansson desse 15 d: 7½ s.m:t genstan at betala, dem Nilss Nilsson må lyffta \emot borgen/ och den andra om domen ansäija, på det han till nästa ting må saken återwinna om han gitter. Skulle inga löösören wara att betala med lembnas Nilss Nilsson för dess fodran säkerheet i hemm:t. För uteblifwande wijd upropet, plichtar Erik Håkansson med 1 d. s.m:t.
33. Gunnar Sjulsson i Kaxås kärade till Olof Hemmingsson, hwilken tilträdt Gunnars för åbodde hem:n Kaxen, om att fåå wedergällning för det han samma hemman uti en och annan måtto reparerat sedan husesynen höltz. Sedan att Olof Hemmingson måtte swara till dhen gl. giälden 15 r.d:r ell. 22½ d. s.m:t sampt betala länsman cronones utlagor 2 d. s.m:t, til Sjul Gunnars [fol. 180v] enkia 3 d. s.m:t, till Pär Larsson i Åflo 3 d., till Magnil enkia 1 d., dr. Almberg 1 d: 16, h:r Per Ranklef dess rättigheet ¼ t. korn, förutan och förnöija honom det han prästegårdz byggnaden påkostadt, efftersom Olof Hemmingsson honom från hemmanet trängdt har. Olof Hemmingsson förklarade sig deremot skrifftel. huru han och Gunnars morbror Jon Aronsson såldt Bölegården för 85 r.d:r dhen Erik Andersson sedan kiöpte, effter hwilken Gunnar samma gård emottagit, hwars handel Olof eij afwiste, men aldrig fick han derföre några penningar, uthan sedan Gunnar settat der i 12 åhrs tijd och gården förderfwat, måtte Olof tagan igen och betala 3 åhrs uthlagor. Dher effter på Jon Aronssons caution satte dhenne Gunnar till Kaxen, hwilket hemman kostat Oloff 95 s.m:t och at Gunnar skulle till Nilss Ersson betala 13 r.d:r men i 22 åhrs tijd eij betalat mehra än 3 r.d:r och effter Olof aldrig en skilling af Gunnar dher på fått, måst han taga gården åter [fol. 181r] sedan Gunnar dhen i 22 åhrs tijd åbodt och förderfwat, till hwars uprättande h:r probsten Burman honom försträkt sädeskorn och annat, förutan 5 r.d:r 1 ort, som han sielf haffwer at fodra, för hwilket han öfwertalt probsten att taga gården emot i betahlning, effter han elliest blifwit öde. Hafwandes h:r probsten honom nu försåldt till Måns Matsson från Stavre för 60 d. s.m:t som kiöpebrefwet d. 5 november 1699 Måns dher öfwer upwijsade. Gunnar Siulsson upwijste dher emot Olof Hemmingssons faders, Hemmingz kiöpebref på Kaxen d. 19 april 1681 af Moses Andersson och Pär Månsson i Kaxen underskrifwit, dheruti Hemming honom uplåter Kaxen 2½ tld för 50 r.d:r, dhem han tilstår sig till fullo nöije hafwa upburit. Sedhan och af h:r probsten Plantin inlöst ¼-part i afradzfisket Forssen d. 2 aug. 1685, som Olof Hemmingssons fader för 2 r.d:r 1675 bortsåldt, hwar öfwer original qwittencet uppwisades, påståendes att sedan de 10 r.d:r till Nilss Ersson äro betalte, samt 5 r.d:r till probsten, [fol. 181v] så och sädeskornet, at han måtte fåå det öfrige till sine creditorers betahlning, hwilka och påminte at hemmanet lär så mycket af sig kasta 1699 att det utlagorne betalt. Olof Hemmingsson sade, att till utlagor och sädeskorn med mehra han af probsten fått försträchning till 22 r.d:r ell. 33 d. s.m:t. Nilss Ersson i Kaxen sade, at på desse 15 d. s.m:r fodran, hade han af Olof fått i höö och sädh af hemm:t 12 d: 24 s.m:t. På kiöpskillingen hade Måns Matzon utbetalt 37 d: 16 s.m:t. Leutn. Falk påminte att detta hemm:n wore för 54 d: 13: 8 s.m:t wanbruk 3:die gången upbudit d. 11 febr. 1699, och jordegaren förmente, att taga sin rätt i acht wid förlust af skatterätten. Och som ingen ändå dher om wårdade, så äro dhe wijdare på höstetinget den 27 octobr sidstl. här om påminte, och h:r probstens fodran af 22 r.d:r då inteknad, som alt protocollen docera, men ingen ändå sig dher om wårda låtit, förutan h:r probsten som dher om med Måns Matzon accorderat, [fol. 182r] så att dherpå nu är åbo kommen, som och fehlachtigheeterne sig åtagit att reparera. Angående dhe 22 r.d:r som Olof Hemmingsson till sädeskorn och hemmanetz \utlagor/ 1688 upplånat, så tilhöltz han dher öfwer uppgifwa en specification. Åhrswäxten 1699 hade allenast blifwit 9 tun:r sedan tionden war afdragen, hwilket Olof Hemmingsson förgaf nappast hafwa förslåt till arbetzfolketz underhåll och föda, så at af probsten han måst låna penningar till uthlagorne, warandes ordin. räntan 14 d. s.m:t förutan contribution och annan utgifft. För hemmanetz wanbruk och stora husröta kunde det högre eij utbringas, än till 60 d. s.m:t efftersom och dessutom nu warande åbo, sig åtagit gårdens reparation att fulgiöra. Sedhan man nu giordt en utförl. calculation hwad Olof Hemingson fått på gårdhen med kiöpskillingen, och dheremot afdragit gl. giälden och h:r probstens fodran, arbetzlön och underhåll för folket 1699, wardt behållit 13 d: 16 öre s.m:t, hwilket Olof Hemmingsson wäl allena wille behålla för sitt omak, men när honom dess obilligheet remonsstrerades, förmentes de att af dhe 60 d. kiöpskilling, Gunnar skulle fåå sex daler s.m:t och Måns Matzon hem:t oqwalt behålla, och uppbödz 2:a gången. [fol. 182v]
34. Uthi dhen instämde twisten emellan Måns Andersson i Västbacken och brodren Nils Andersson i Kjösta om ett hästekiöp i Norrie, hwaruti Måns med Nilss Andersson will interessera, så och om ett wad, om Offerdahls prästegårdzbyggnad, föreentes parterna såledz, att såsom desse måhl woro af ringa wärde, så upphofwos desse å bägge sijdor, så att ingen med det mehra qwällia ell. åtala, wijd en kanna wijns straff till kyrkian.
35. Bewilliades följande fasta på dheras inom börden kiöpte hem:n effter de alla woro lagbudne och lagståndne, så och penningar betalte, hafwandes ingen nu dher emot något at säija ell. klandra:
1. Olof Persson på ½ hemmanet Nordbyn, 2 tunnland för 120 d. s.m:t d. 25 apr. 1696. Kiöpt af dess hustrus morbroder Bengt Larsson. Lagståndit sedan d. 15 octobr 1697.
2. Jon Olsson på Utgårdshemmanet, 2½ tunnland. Kiöpt af dess systers syskonebarn Torbjörn i Bergom d. 7 febr 1697 för 150 d. s.m:t. Lagståndit sedan d. 14 febr. 1699.
3. [fol. 183r] Jacob Matsson på Hållbackshemmanet 2 ¼ tunnland. Inlöst af swågrarne Olof i Qwick och Jacob Falk för 63 d. s.m:t d. 11 febr. 1695, d. 14 febr. 1699 lagståndit.
4. Olof Nilsson på Byehemmanet 1 2/3 tunnland för betalt giäld 59 d: 28 effter farfadren, så och till dess syskonebarn a part lefwerera 15 d. s.m:t effter föreningen. Lagståndit d. 14 febr. 1699. Warandes på detta ell. dhe öfrige nu intet klander.
5. Olof Olsson i Kluk på hemmanet ibidem 2½ tunnland. Af Kongl. Maij:tz och cronan honom i wederlag uplåtit till skatte, emot hans skattehem:n Åberg, som blifwit crono och krigzprästens boställe. Lagståndit d. 14 febr. 1699.
36. Öfwer dhen twist som warit emellan hustru Brita Siul Gunnars enkia i Kaxås och hennes grannar, 1. om några skiffteshagar dhem emellan och 2. om fädrifften till skogz öfwer ägorne, hwilket 3 st tolfmän åstad att syna [fol. 183v] är hustru Brijta med dess grannar äntel. så förendt, som och inför rätten är tilstådt.
1. att att skiffteshagarne hålla dhe här effter, som här tills hwar och en hafft hafwer.
2. om wåren medan sniön ligger, skall Pär Månsson drifwa sin boskap öster genom sitt långtää, och dher ifrån norruth till winterledet och öster öfwer hust. Brijtas eng, nordan hennes gård ell. kyrkiowägen, som löper från hennes gård i öster, men icke längre ell. \sedan/ sniön är afgången, förbehållandes sig och Pär Månsson det hust. Brijta icke heller skall drifwa sin boskap på hans eng, sedan han der med uphörer. Anbelangande gierdzelgården är föreenat att Siul Gunnarss enkia skall dhen taga och flyttia öster i gl. hagastoet och på wästersijdan skall Bängt Ersson upsättia gierdzelgården, ell. drifwes boskapen på hans eng lijkafult.
Dhenne förening som i sig godwillig och billig, blef af tingzrätten parterne till rättelsse appro¬berad och gilladh. [fol. 184r]
37. Effterfölliande betygades till mulbetens ränsande behöfwa nödigt at afbränna någon skogzwåhl, som i förmågo af Kongl. Maij:tz förordning dhem bewilliades, doch at de noga achta elden och det som 1690 åhrs Kongl. placat påbiuder.
Öne, Kaxås, Bredbyn, Stavre, Valne, Gärde, Ulfsås, Utgård, Böle, alla i Offerdal.
Nordbyn, Västbacken, Kougsta, Berge, Kjösta i Alsens s:n. Ede i Offerdahl.
38. Lät Gudfast Matsson i Stavre upte et kiöpebref med Jon Helgesson i Faxnälden om Bäckemyran daterat d. 5 decembr 1671, deruti Gudfast Matz fader för 8 r.d:r samma myra inlöser som och för hans hemman legat, hwilket honom till säkerheet intecknades.
39. Förordnades 2 tolfmän at syna och jembka gierdselgården kring och åkeren och slåtten emellan Måns i Västbacken och dess granne Daniel Olsson, hwar wid der de eij skulle föreenas, hafwa dhe hwarannan att tingzföra.
40. [fol. 184v] Förehades hållen husesyn på Anders Perssons skattehem:n Almåsa, 2 tunnland dragounehåll, wijd h:r öfwerstel. compagnie, hwars fehlachtigheeter pröfwades till 25 d. s.m:t. Dhem åboen och skattemannen pålades inom 2 åhr att reparera, blifwandes till Kongl. Maij:tz säker¬heet jorden dessinnan inteknad.
41. Togz under händer förrättad husesyn på Pär Olssons skattehemman Almåsa 2 tunnland dragounehåll wijd h:r öfwerstl. compagnie, dher å bristen fans till 32 d: 16 s.m:t. Detta hemman brukade nu sonen, en dragoun ben:d Olof Persson, som för et åhr sedan, då fadren dödde, har måst hemmanet till bruks taga, och som han nu eij skaffadt sig karl, måste han med de andra upbryta, och då blifwer hemmanet öde. Fördenskull såsom detta hemman för felachtigheeter är d. 19 febr. 1699 3:die gången upbudit, dy tilsades bördesmännen så wäl som de creditorer [fol. 185r] hwilka här uti hafwa något at fodra, att i laga tijd taga sig hemmanet ann, elliest lär dher med effter 27 § förfaras.
42. Såsom Stavre männen 2:ne swåra wägar att öppne hålla till Faxnälden och till Alsen, hwarmed dhe 3 grannar icke hinna, dy lades dhem till hielp Flatmon 2 bönder, Kläppen 1 bonde och Bergom 2 st. att hielpa till om winteren upkiöre och sommaren hugga dhen upp, där han af trään igenfalla.
43. På Åse mäns wägnar käradhe Jon Isaksson till Ivar Persson i Kingsta och Rödöns tinglag, om den åwärkan han skall giöra i Ytterån, fast de derföre åhrl. effter 1667 åhrs afradzbref tax-era 3 d. s.m:t som särdeles att han förl. winter där lagdt en räfsax att fånga utter medh, begiärandes för sådant intrång blifwa frij. Ifwar Pärsson med Gunnar Ersson i Öne förklarade skrifftel. att som af de hade wijd Röden hörde wittnen det bewijst är, at saxen [fol. 185v] är tagen närmast Rödenslandet, warandes Ytteråhn tingelagen emellan en skillnad, uthi wilken effter lag dhe willia gåå i meddiupet, fördenskull förmente dhe sig och hafwa rätt der at fiska och detta höra till Röden. Jon Isacsson inlade ett gammalt bref af åhr 1520, som förmår, att Ytterå fiske hörde Åse män till. Af 1667 åhrs afradzbref fans lijka ledz, att Ytterån och dess fiske woro emot 3 d. s.m:t Åse män updragit. Fördenskull pröfwades skäligt, at så länge dhe besagde afrad ärläggia, och ingen ändring af högre handen skedd är, må wijd laga plicht ingen sig fördrista uti Ytteråhn i en ell. annor måtto åwärka ell. Åse män der uti någon skada tilfoga, men räfsaxen bör Ifwar Pärsson straxt tilställas.
44. Oplästes en specifikation på åtskillige gambla bönder och enkior som deras söner och mågar för sig till bönder wid hemmanen insatt hafwa.
45. Angaf befallningzman wälbe:de Bertil Alander, det honom är berättadt hurusom förl. lördag framt på afftonen emot soolgången [fol. 186r] dr. Carl Åhl skall fördt et stort owäsend med slagzmål och annat, hwar ibland cherganten Örn, så skall blifwit slagen, att han i gåår eij förmått gåå i kyrkian, begiärandes at Åhl för sådant owäsende som för sabbatzbrått måtte straffas, emedan det effter kl. 7 och helgmål war ringt, är passeradt. Örn och Åhl effterskickades, då Örn hade ett stort blodsåår på vänstra kinbenet som ett 15 ör st., så war och nedan ögat och rundt omkring allt blått, hwilket Örn förklarade sig fått, i det då han låg på bänken i Eede och såf, hade han fallit neder och stött ansichtet emot en klubb. Carl Åhl nekade och sig hafwa tilfogadt Örn någon oförrätt. Befal.m:n sw. det för honom blifwit berättadt det Åhl gifwit Örn en öhrfijhl, hwartill Åhl nekade, utan skall Örn allenast skutit honom från sig, då han fallit omkull baklänges på golfwet, efftersom han warit drucken, klagandes det Örn honom kallat kongens otrogne tienare, och welat på honom med wärijan, dän han dragit [fol. 186v] uth, men Jonas Renklo hade tagit henne af honom. Örn förehöltz hwarföre han i förstone nekade. Der till han intet swarade. Q. hwad tijd detta war. Då Örn påstod at warit straxt effter middagen. Men befal.m. förehölt honom at det warit effter klåckan 7, ty kl. 2 stegh först rätten upp, klockan 3 gingo de till måltijdz och skilldes intet från hwarannan för än kl. 6. H:r leutn Falk war ändå en stund qwar i prästegården, och något sedan han kom heem hade detta tumultet skiedt, hwilket och h:r leutn. Falk berättade, att en god stund effter han kom heem, kommo corporalerne Lund och Wulf till honom, då detta sedan skedt. Äntel. på nogare förehållande refererade Örn, att han med corporalerne drucko något. Der under hade Åhl kommit in och lagdt sig \otidigt/ i deras tahl. När dhe woro bortgångne förmante han Åhlen at han intet så skulle giöra. Och såsom Åhl deremot utbrast ohöfligen, säijandes [fol. 187r] sig intet achta Örn ell. honom parera, dy hade Örn tagit uth wärian att gifwa honom en släng, men Reenclo hade tagit wärian af honom. Lijtet der effter hade åter Örn förehållit Åhl, det effter Kongl. krijgz art. han borde bruka höfligheet, och i det samma hade Åhl stött för ansichtet at han fallit baklänges i golfwet och då fått såret och blånaden i ansichtet. Åhl nekade här till, utan skall han bedit Örn låta bli honom. Han \Åhl/ hade och fölgdt corporalerne uth på gården till wägz, och sedan han då kom in i stufwan, wille Örn på honom med wärian, kallandes honom förrädare och konungens otrogne tienare. Hwilka ord Örn aldeles förnekade. Men Åhl beropade sig til wittnes dr. Johan Lönqvist och Per Blomma. Men Örn påkallade Olof Lars drängiar Lars Jonsson och Pär Andersson, hwilken war allenast 12 åhr och kunde dy till eden eij admitteras. Doch effter föregången åthwarning referade han det då han kom in, Örn och Åhl talades wid fram wid bordet. Då hade Åhl [fol. 187v] stött till Örn i ansichtet, så att Örn föll i golfwet baklänges, men Oloff Mårtensson i Berg, drag. Pehr Blomma och Johan Lönqwist tagit honom upp och lagdt på bänken. Örn hade och dragit uth wärian som skedde för än de talades wid. Medan corporalerne woro inne war och Åhl med och talade. Han folgde dhem uth när de reste bort, men kom åter in. Mehra wiste han intet. Tog afträde.
In kom Lars Jonsson \som/ wittnade effter aflagd eedh, det han icke hade sedt begynnelssen till denne oredan, uthan när han kom in talade Örn och Åhl wijd uth med bordet. Hwad de egentel. sade hade han intet hördt effter, widare än Örn kallat Åhlen Kongl. Maij:tz otrogne tienare, hwar på Åhlen stött honom från \sig/, at han föll baklänges i golfwet, men hwarest han honom stötte i ansichtet ell. bröstet, hade Lars intet sedt. Sedan hade dhe nämde dragouner och Olof Månsson i Bärg hielpt Örn i säng på bänken och mehra blef intet af. [fol. 188r] Åhl förklarade sig intet kunna swara för än Blomma och Lönqwist de kommo, hwilka med Renclou och Olof Mårson i Bärg woro hemgångne och 1 á 2 mijler här ifrån. Olof Larsson i Ede sade sig intet warit inne och sedt deras wäsende, sålde eij heller sedan kl. 4 dhem något öhl ell. bränwijn. Corporalerne Wulf och Lundh woro och borta.
Detta blef af rätten öfwerlagdt och resolverat at så som detta slagzmål, såsom emellan en officerare och dess underhafwande gemeen, effter Kongl. krigzartiklarne hörer till wällofl. krigsrätten, så kan dy häradzrätten sig dher med eij wijdare befatta, eller för än det, som hufwudsaken afslutit är, öfwer sabbatzbråttet döma, hälst \och/ åthskillige wittnen äro, som nödwändigt först måtte höras.
46. Såsom effter gammal wahne, jembwäl effter den förändring som 1695 h:r gen.leutn. Frölig om hålliggiande författade, tålfmännen hafwa för håll [fol. 188v] warit förskonte, hälst \och/ i anseende dertill, att de för tingslagens skull med jembnande och soknestämmor sampt andra tilfällen stort beswär hafwa och ingen lön niuta, dy skulle tolfmän här i tingelaget, till dess af högre handen någon annan förordning giöras för samma hålliggiande förskonas.
47. Uppå h:r öfwerstl. begiäran blef undersöcht hurusom en ben:d Anders Schåre från Norrie förled. martij månad kommit in i landet. Då Nils Torkelsson i Glösa berättade, att samma man hade med fiällmännen under resan från Norrie gifwit sig i sälskap, och som han sig fölgdt honom och dhem till Bleckåsen, derest han kommit från dhem, och widare wiste han intet af honom. Pär Månsson i Kaxås sadhe at han kom hijt i sokne till Erik i Rise, hoos hwilken, så wäl som i Stafre Jon Matzon han hafft at fodra, sedan han för 2 åhr sedan sålde hemmanet och rustningen och drog här ifrån. Och som han redan [fol. 189r] kommit så långdt in i landet, han och war rätt i sin ährende, allmogen eij heller wiste af i något fienteligit med Norrie, dy kunde ingen fråga der effter, helst den tijdhen jempterne fingo och obehindrade fahra till och från Norrie. Länsman sade sig eij heller afwetta huru Skåren kom in, och för än han fick höra att han war i Offerdahl, då han och genstan farit bort för än han kom tijt.
48. Till ödmiuk hörsamste föllie af h:r baron gen. majorns och landzhöfdingens högwälb. h:r Axel von Schars remiss d. 5 septbr sidstl. för h:r leutn. Falk, blef i wederbörandes närwaro undersökt om et fiske, Dyen benämndt, som Bärge boerne emot afrad bruka, a 1 d. s.m:t åhrl. till chergianten widh öferstel. compagnie indelt, och leutn. Falk will hafwa ¼ uti, för propotionell afrad, aldenstund af ålder ¼-part i detta fiske skall hördt under Höökläppen leutn.-boställe tilhörig.
Till bewijs för sig inlade leutn. Falk först [fol. 189v] ett synebref af d. 13 och 14 junij 1638 emellan Bergoms och Kläppe man, dherest wissa märken sättes dhem emellan, så att Kläppen skulle hafwa sina ägor östan om neder i siön och fiskerij för sin grund effter lagen, men Bärges man wästan före i förmågo af hwilket leutn. förmente sig böra hafwa del i Dyen. På Bärgoms wägnar war fältskiärn mäst. Adam Werner och Torbjörn Simonsson , hwilka sw. at dhe intet neka leutn för Kläppen att gåå i siön, men allenast för sitt land effter brefwet och intet för deras, efftersom Dye fiske för Bergoms land är beläget straxt nedanför deras gårdar, och intet kan dragas till Kläppen, inlade och ett synebref af åhr 1606 d. 13 octobr emellan Kläppen och Bärgom derest äfwen wäl wissa märken specificeras, dhem parterne å båda sijdor samtycht, doch at hwar och en af dhem skulle hafwa i fijskerijet som de giorde deras skatt till, påståendes mäst. Adam, at såsom detta fijske på Bärgoms ägor är belägit under gårdarne, så at det under hemmansräntan kunde begrijpas och de lell till öfwerflöd derföre sig åtagit afradh, [fol. 190r] det måtte ingen dhem der ifrån drifwa. Leutn. sadhe sig och derföre gifwa skatt, upwijsandes der öfwer Olof Lundz och Håkan Örns \qwittens/ för 1696 och 1698 på 8 öre s.m:t hwart åhr. Mäst. Adam och Torbiörn Simsson sade at och de samma åhr hade betalt fulla afradhen effter qwittencerne, som upwisades för 1696, 1697, 1698 och 1699. Sahl. leutn. Lillievalks enkia betalt 16 öre s.m:t och för 1695 1 d. Men för samma åhr finns Torbiörn intet betalt, för 1697 fans honom 8 öre s.m:t först qwitterade, hwilket qwittence är öfwerstruket och halfwa afraden 16 öre s.m:t å andra sijdan qwitterad. Pro a:o 1698 och 1699 qwitteras och 16 öre s.m:t. Leutn. beropade sig på dess här ofwan producerade quittence. Mäst. Adam förmente att dem intet lärer præjudicera, om leutn obedin gifwit uth någon afrad, för en ting dem honom eij tilkom. Yttermehra framlade leutn. ett bytesbref af d. 2 oct. 1634 dheruti Erik Andersson i Tulleråsen updrager h:r Olof Nilsson dess dehl i Högkläppen med alle dess tillägor i skog och wattn etz. Nock ett annat bref samma åhr d. 1 octobr emellan Erik Andersson i Tulleråsen och Helge Jonsson i Änge hwaruti Högkläppen och Dyens fiske nembnas, så at jempte dess brorspart i Högkläppen, Erich [fol. 190v] Andersson updrager fijskewattn på Dyen och stranden fritt och frälst etz., hwilket bref wid 1636 åhrs syn, som ofwan förmält är, skall wara confirmeradt. Men Bergoms ägare protesterde ändå här emot, påståendes det Dyen aldrig som en rättigheet lydt till Kläppen men att [en] ell. annan uthom Bergoms man kommit der att fijska, är dher af, att i Bergom warit manfall och fattigdt folk. Då en dehl tagit sig lof sielf, en dehl och fått tillstånd på behagelig tijd att fiskia. Af afradsprotocollet den 12 maij 1666 wille leutn. wijsa att utom Bergoms man jembwäl kyrkioherden h:r Olof Bertellsson för Kläppen, som till Ede legat, och h:r Olof då ägde, skall hafft dehl i Dyen, hwilket och wid 1698 åhrs undersökning skall blifwit observeradt till ¼-part, och leutn. af landsskrifwaren Wargz attest wille houstinera. Mäster Adam sw. att det h:r Olof Bertilsson är 1666 inskrifwen skulle kommit der af att Bergoms boerne af en godwillia låtit honom in med sig, den han niutit för sin person, men intet för Ede ell. Kläppen.
Till wijdare uplysning hördes och leutn. wittnen, Jon Nilsson i Öne, [fol. 191r] Bengt Ersson i Kaxen och Jon Nilsson i Sochnestufwan, emedan emot dhem intet jääf moverades, och effter aflagd eed betygade Jon Nilsson i Öne, att då h:r Olof Bertelson fick Kläppen, fick han ¼ i Dyn, ehuruwähl at Bärgoms man intet gierna wille hafwa honom in med sig, men han kom lell inn, effter och h:r Olof i Trång där hafft dehl, hwilken gl. Jon Larsson i Ede emot afgifft brukade, men Wästgårdsman skulle hafwa den andra delen. Tog afträde.
Och inkom Bängt Ersson i Kaxen wittnade det hans fader för honom berättade at Högkläppens man skulle hafwa ¼-part i Dyen, men hwad han derföre gaf war honom obekant, eij heller huru Bergoms man finns emellan dhen fördelte. Tog afträde.
Olof Nilsson i Soknestufwan wittnade, det hans fader för honom uthsagdt hwilken och bodde på Kläppen, att ¼-dehl i Dyen hörde till Kläppen, meehra wijste han intet.
Uthi dhen undersökning som 1698 effter h:r gen.liuetn. Frolighs ordres är öfwer afradslanden här i provincien förrättadt, fanns Dyen fijske påfört [fol. 191v] Bergoms boerne, halfft hwar¬dera emot 1 d. s.m:t tilhopa.
49. Wijdare blef undersökt om Råsen, den h:r leutn. Falk påstod af ålder hafwa lydt under Högkläppens slåttegodz, men för någon tijd sedan söndrad dherifrån iempte räntan, fast effter indelningen dhen skall wara leutn. boställe beräknadt. Till bewijs här till inlade leutn. ett bref af åhr 1637 emellan Mårten Nilsson i Stavre och h:r Olof Nilsson i Mo af innehåld: effter Mårten har 1603 i byte updragit h:r Olof sitt odall Höökläppen, men i hans faders närwaro skall Flatmo man uthan laga dom tagit dherifrån en enges slått Rååsen bem:d, som med skog och mark alla tijder hördt till Kläppen. Dy har han, Mårten Nilsson, gifwit h:r Olof fullmacht, med lag och dom, bem:te slåttegodz att återwinna. Dher näst inlade leutn. en lagmansdom på Frössöö ting d. 9 junij 1645 emellan h:r Oloff och Håkan i Flatnor om Rååsen, då Håkan fast han lagl. war stämd, h:r Olof till swars icke comparerat och [fol. 192r] fördenskull som contu-max blifwit dömd till bötter och expenser. Elliest ingaf och leutn. en hehl ransakning emellan h:r Oloff och Håkan i Flatmon om Rååsen, hwar på 8 junij 1642 är dömdt att Rååsen skulle till Kläppen liggia i skatt, som acta utwijsa.
Bengt Håkansson i Flatmon, som Rååsen innehade, producerade här emot en vidimerad copia af en lagmansdom in octobr 1595 emellan Mårten på Kläppen och Pär Biörnsson i Flatnor, hwilka om Rååsen och dess myra twistadt, då bem:te egor dömas att höra Pehr i Flatmon till, effter han bewijsat det wara sin odall.
Än en annan lagmansdom af åhr 1600 d. 19 septbr. emellan Mårten Nilsson på Kläppen och Olof Törisson i Bergom, hwilka om hälfften hwardera uti Rååsen blifwit föreente.
A:o 1671 på landstinget i Brunflo har hoos h:r gouvern. och generalen Sparre, Håkan i Flatmon en supplique inlagdt, och klagadt hurusom detta godz honom blifwit fråndömdt och alla documenterne fråntagne, sampt appelation dher emot [fol.192v] honom förwägrads, och fördenskull har han måst det inlösa af h:r Olof för 35 r.d:r och 12 lass höö, hwilket han återfodradt. 1671 den 12 decembr är detta till tinget remitterat at afdömmas, då saken d. 9 decembr 1672 har warit före, men som parterne eij warit lagl. citerade. är den till nästa ting upskiuten, och sedan den tijden hade bonden uti detta icke än wijdare blifwit ageradt, uthan han stadigt settat uti en rolig possession, dher om han och nu anhölt, efftersom hans hemman eij skall kunna beståå om han denne slåtten mister, det och nämden intygade. Leutn. påminte, att utaf de upwiste brefwen finns klart, det Rååsen lydt till Kläppen, som hör till bostället, men lijkwäl gifwe Flatmor man skatten af Rååsen till Bärgom och det hemmanet hust. Dordes arfw:r hafwa, som för hoo är berättadt ½ ort om åhret. Mäst. Adam sw. at hela Rååsens skatte har warit 6 skillingar ell. 3 öre s.m:t. Halfa delen [fol. 193r] brukas till hemmanet och för det andra ärlägger Flatmo man 1½ öre s.m:t hwilket jembwäl af qwittencerne fans. Än ingaf bonden en skrifft, den han till tingzrätten skall öfwergifwit, dock utan annotation och dato, dheruti han klagar att första tinget Per Claeson hölt, skall han tagit alla hans bref från honom, dhem han behållit, till dess han betalte penningar och prästen dödde, men hwad dom som fallit wiste han intet någon rättelsse gifwa om, utan anhölt dhenne Bängt Håkansson att få behålla denne slåtn, hwilken nu effter 100 åhr han under sitt hemman hafft och häfdat, och den der från tages skall hemmanet gåå under. Och fast h:r Olof 1645 fått dom på dhenne slått, så hade han dock aldrig kommit i possession dher af. På dhe 35 r.d:r och 12 lass höö, som andra gången skola wara betalte, sade Bängt Håkansson sig inga qwittencier hafwa, efftersom sådant eij heller dhen tijden skall brukeligit warit.
Extraordinarie ting den 21 juli 1700
Källa: Svea Hovrätt, Advokatfiskalen i Jämtlands län, EXIe:3818, fol 883r-886r. (Saknas i JDs AI:21)
Anno 1700 d. 21 julij höltz extraord. ting i Offerdahl. Närwarande häradzfogden och nämden.
1. Såsom wijd det tilfälle, att länsman från Lit Nils Carlsson med 4 st. karlar skulle från Mattmar, öster Ytterå elfwen till Rödön föhra Lars Persson och Mårten Jönsson i Föllinge, hwilka för någon gifwen kundskap till 2 st. norska bespäjare, woro fängzlade, har Mårten Jönsson, då de komit på elfwen, kastat sig utur båten i siön, och sig således lifwet afhändt. Fördenskull der öfwer examinerades, nembl.
Först länsman, som effter noga åthwarning refererade, att när de kommo till elfwen, sattes fångarne i bååten. Jeppe Grelsson i Finsäter [fol. 883v] rodde, men länsman och Nilss Ersson i Öne bak uti, att på dem gifwa acht. I det de kommit på elfwen hade Mårten i största hast med blåcken, den han på footen hade, kastat sig utur bååten i elfwen, då och bååten med dhem samptl. så när hade hwälft omkull och de omkommit. Och ehuru de giorde sin flijt honom att rädda, kunde det dock för det myckna wattnet och strömmen intet låta sig giöra. Fingo honom således intet upp för än han war dödh, då de kroppen till landz släpade med en krok, slåendes der en påhla genom råcken, att wattnet eij måtte honom afföra. Liggiandes han der än i wattnet som merendels ståår öfwer honom. Denne Mårten hade och en stund tilförenne begiärt knijf, men den hade länsman honom wägrat af fruckthan at han der med kunnat sig skada. Han hade och, då de wid Trång hwilade, sagdt och önskadt det han wore [fol. 884r] upp i den stoore backen wijd gården. Att han warit hufwudswag kunde länsman eij säija. Tog afträde.
In kom Jeppe Jonsson som giorde samma berättelsse. De andra woro eij tilstädes. Dy hördes dhe den 23 julij i Rödön. Då Nilss Ersson i Öne haade samma talan som de förre. Men Erik Larsson i Häste hade om kring med hästarne rijdit, och intet warit på båten och således intet sedt huru han kommit i siön. Elfwen twärt öfwer berättades wara ett stenkast.
Af dessa förenämde kunde ingen säija att Lars Pärsson, som bredewijd honom Mårten satt, stött Mårten i siön, ell. att Mårten sofwit och så kunnat falla uhr båten utan påstodo de alla, att han williandes förgiort sig. Den andra fången Lars Pärsson [fol. 884v] blef och förhörd, och giorde uti detta samma berättelsse. Honom förehöltz uthsäija om någon af wachten brakt Mårten i siön? Dher till han nekade, giörandes lijka relation om Mårtens förde tahl wijd Trång. Tog afträde.
Allmogen begiärte att denne döde kropp måtte utur elfwen tagas, efftersom dy der in wijd hafwer deras fiskerijer och qwarnar. Och wijdare war intet at påminna. Dy blef detta med nämden öfwerlagdt och resolveradt.
Att aldenstund Mårten Jönsson af berådte mode och med willia pröfwades hafwa sig sielf förgiordt och lifwet afhändt. Fördenskull och effter det 4 cap. högm.b. L.L. och praxin, dömdes hans kropp af bödlen att uppdragas, till skogz föras och nedgräfwas, dock detta med underdånödmiukaste wördnadt [fol. 885r] höglofl. Kongl. hofrätten understält, och i medlerdijd skall länsman för odiur skull kroppen med rijs låta öfwerhöllia.
2. Emedan det berättades att sedan Mårten i Slätten hade i Ytterocke kastat sig utur båten i elfwen och sig förgiordt, det den andre fången Lars Pärsson skall sedan under wägen welat rymma ifrån wachten, dy blef der om jembwäl undersökt i Lars Pärssons närwaro. Då Nills Ersson i Öne refererade det Lars och wachten hade rijdit på hwar sin häst, Nilss hade rijdit lijtet framför Lars, dock eij längre än han hållit i tygelen på hans (Lars Pärs) häst, men Erich Larsson och Oloff Olsson effteråth. I det de nu kommo till S:t Oloffs kiälla hade Lars Pärsson i största hast sprungit af hästen och så till skogz wijd pass 3 mälingar ell. \36/ allnar innan Nillss [fol. 885v] honom hinte. De andre lupo och effter, men förmåtte eij så hårdt springa. Då Nilss äntel. fick honom see ett stycke från sig, hade han honom undsagt, att der han icke straxt gofwo sig skulle han stöta wärjan igenom honom, hwar på Lars äntel. stannat och bedit om lijf. Jembwäl att de detta icke wille för någon omtala, och ändock handklöfwarne warit på bägge händerne satta, så hade Lars lell practicerat sig dem af den ena handen. Tog afträde.
Sedan hördes särskilt Erich Larsson i Häste och Oloff Olsson, hwilkas berättelsse Lars Pärsson till alla sina delar tilstod, beklagandes sin olycka och att han intet bättre förstod. Hans hierta woro och öfwer detta så ängzligit.
3. Länsman Oloff Jonsson i Häste anklagade trumpetaren Jonas Björkbom och konan Margareta Hansdotter för begådt lägersmål och [fol. 886r] lönskeläger, hwilka de bägge tilstodo, men kunde icke förmåås hwarandra att ächta. Fördenskull dömdes Biörkbom för första gången bedrifwit lönskläger effter 1693 Kongl. förordning till 40 marker och konan, som andra gången kommit igen, effter 1694 Kongl. förordning till dubbla bötter, nembl. 40 marker s.m:t, så och ståå 2 söndagar på plichtepallen. Men Biörkbom allenast en söndag, i krafft af Kongl. förordningen de a:o 1698. Till barnetz underhåld skall Biörkbom i föllie af Kongl resolution de a:o 1697 åhrl. gifwa 3 d. s.m:t, in till dess det sig sielf kan födan förtiäna. Skolandes för öfrigit länsman der på inseende hafwa, att de eij wijdare må något umgänge pläga.
Ting den 27 och 29-31 oktober 1700
Källa: Jämtlands domsagas häradsrätt AI:21b fol. 407r-433v. ÖLA.
Anno 1700 d. 27, 29, 30, 31 octobr höltz ordin. laga ting med allmogen af Offerdahls pastorat, i Altzens länsmansgårdh, närwarande länsman wälförståndig Ersson Bång
Per Månsson i Kaxås Jon Pålsson i Bångåsen
Pär Olsson i Tulleråsen Erik Ersson i Bredbyn
Olof Nilsson i Mo Måns Persson i Berge
Måns Andersson i Västbacken Nils Andersson i Kjösta
Nils Torkelsson i Glösa Erik Persson i Valne
Jon Mårtensson i Ubyn Nils Ersson i Offne.
1. Förelästes dhe Kongl. placater som wijd förra tingzställen specificeras.
2. Uppå kyrkioherdens i Berg ehrewyrdige h:r Måns Flodilini wägnar tiltalade ryttaren Johan Lundh drängen Lars Månsson från Funässdalen, hurusom sedan han förl. augusti månad låtit sig af pastorn städia till dragoun emot 2 d. s.m:t. Han skall rymdt bort och med sig stulit fölliande pertzeler:
k.m:t
en sölfwerbägare om 10 lod á 11 marker lodet 27: 16
1 st räffelbössa 10: –
1 st handyxa – : 20
1 st ryttarcarphuus, gammall 2: –
2 [lispund] rökt kiött á 3 d. st. 6: –
[fol. 407v] 2 st skiortor granna och 1 p. elgzlädershandskar 6: 16
1 st. gröfre skiorta 1: 8
2 st. psalmböcker 5: –
58: 28
Som giör i s.m:t 19 d: 20 öre. Påståendes at för sådan stöldh Lars måtte wederbörl. plichta. Lars tilstod alla desse pertzeler, kiöttet undantagandes. Lund. sw. att dr. Carl Åhl hade hafft 2 st. af samma kiött, dem han berättat sig hafwa kiöpt af Lars för 3 öre s.m:t st., efftersom Lars skall sagdt dätt moder i Enge gifwit honom samma kiött till maatsäck på wägen. Uthom detta wederkiändes Lars det han och på mors wägnar i Enge lugit sig till ½ skålpund kruut hos Olof uti Söråsen. Alla ofwanstående pertzeler äro hoos Lars fundne då han ofwan Funsdalenfiällen fasttogz, undantagandes kiöttet och krutet, nekandes han högel. till kiöttet, eij heller kunde Åhl fåås igen, med honom der öfwer att confronteras. Och dy resolverades att Lars Månsson för dhenne förste gången begångne stöld till 52 d: 28 k.m:t skall effter Kongl. straffordningens 3 § böta treedubbelt. [fol. 408r] Jembwäl och stå uppenbar kyrkioplicht. Hafwandes måhlsägaren fått sitt åter. Med kiöttet anstår tills Åhls ankomst.
3. Såsom för h:r probsten magister Abraham Burman, comminister i Sveg h:r Johan Agerberg har angifwit, det förleden aug. månad då han en söndag predikade i Mattmar. Mitt under predikan Olof Jonsson i Hållbacken skall ett scandalum begått och öfwerliudt till qwinfolken ropadt i choret der han stådt. I hade wäl tijd att höra på prästen, och intet sofwa. Altderföre hade på h:r probstens påminnelsse säxman nu instämdt dhenne Olof Jonsson. Hwilken betygade sig intet giord detta uti någon arg intention, ell. att förarga prästen och församblingen, uthan som han såg några qwinfolk sofwa, tänkte han at upwäckia dem, ropandes sachta till, och bad fördenskull nu om förskoning. Till uplysning härutinnan hördes lagl. dock hwar för sig tolfman Jon Månsson i Ubyn först, hwilken eij annat kunde sig erinra, än orden så fallit, det är skamligit at I skola sittia och sofwa, woro bätter I qwinfolk stodo [fol. 408v] upp. Efftersom och Jon Månsson betygade at qwinfolket hade sofwit, mehra buller wardt intet af, emedan prästen allenast lijtet stannade och slog i predikstolen. Församlingen gaf intet heller dher om. Allenast några logo här åth. Att Olof warit drucken kunde Jon Månsson intet säija. Tog afträde. Och inkom säxman Måns Sjulsson i Hållbacken, hwilken giorde samma relation. Tog afträde. Sidst hördes Gudfast Ersson i Gräfte, hwilken settat bak i kyrkian, och dy intet gifwit så noga acht på hwad som förehades. Allenast han hört Olof säija till qwinnfolken, sofwen intet, hörer på prästen, hwilket han icke så aldeles hårdt utsade. Prästen stannade allenast lijtet och slog i predijkstolen. Mehra blef det intet af. Att Olof warit drucken kunde ingen af församblingen \säija/, effter han och betygade att han om morgonen sielf 3:die, allenast druckit uth 1 kanna öhl.
Detta blef med nämden öfwerlagdt, och aldenstund det icke fanns at Olof Jonsson denne gången warit drucken ell. och detta giordt till at förarga [fol. 409r] församblingen. Efftersom eij heller någon förargelsse här af timad är, ell. gudztiensten i någon måtto hindradt, utan fast mehra har han här igenom welat upwäckia dhem som med deras sömbn församblingen förar-gade, hwar wid han i sin enfaldigheet wäl har något gådt öfwer skredet, hwilket rätten icke kan finna af den beskaffenheet, at det må lämpas till Kongl. Maij:tz placat om oliud i kyrkiorne af åhr 1686, uthan Olof Jonsson befrijar, med åthwarning, att en annan gång sig för sådant till wara taga.
4. Effterföllinade hafwa förl. sommar emot helgedagar hållit dels slåtter dels skiördeöhl, och fördenskull äro dhe af säxman instämde och nu tiltaldes
1. Mäster Adam Werner, hwilken det tilstod, efftersom andetijmen sig så mycket skyndade, men han skall om afftonen sedan de ätit gifwit dem lijtet dricka, så att de kl. 9 woro åthskilde, och således intet giordt något buller med dantz, spehl, ell. annat, uthan hwar och en om morgonen gådt till kyrkian, och annat kunde hwarken säxman ell. probsten bewijsa.
[fol. 409v] Samma uhrsächt hade och Olof Jonsson och Göran Jonsson i Tångeråsen, och att ingendera om afftonen plägat sine giäster ell. dhem någon dantz ell. spehl uplåtit, det eij heller säxman kunde påståå.
Anders Olsson i Tulleråsen kunde eij heller bewijsas hafwa effter skiördeöhlet om afftonen tillåtit dess folk någon dryckenskap ell. annat, at de dagen effter gudztiensten försummat.
Eij heller kunde sådant bewijsas Gudfast Matsson och Anders Nilsson i Stavre. Och ändock Nils Månsson i Helleberg war och så för slijkt angifwen, så fans det af intet wärde emedan allenast hans döttrar warit heem, att hälssa på sine föräldrar och med samma skurit lijtet korn.
På probstens begiäran tilspordes nämden och allmogen om ännu någre flera woro som olofl. och emot helgedagarne hållit slåtteröhl, på det framdeles eij någon måtte framkomma och säga att han någon utlåtit och opåtalt lembnat, hwartill alla swarade näij. Sedan ingaf probsten hans Kongl. Maij:tz resolution på rijksdagen 1680, d. 18 novembr, derest hans Maij:t lembnar till h:r [fol. 410r] landzhöfdingen och superintendenten att tilsammans rådgiöra huru sådane slåtteröhl emot sabbaterne måge afskaffas, för wilket och tilstodz att probsten har församblingen warnat, men förklarade sig nu alla att dhe här wijd ingen excess hafwa giordt \med/ drickande, danzande ell. elliest der igenom dhe gudztiensten dagen efter hafwa hindrat, uthan om någon uteblifwit är det kommit af andra oundwijkelige hinder. Och aldenstund till föllie af högstbe:te resolution sedermehra intet slut är giordt, dy kunde rätten uti anseende till ofwantalde skiäl intet för denne gången beläggia desse med något straff, utan i anledning aff Kongl. Maij:tz placat om sabbatzbrått dhem nu alfwarl. åthwarnades här effteråth icke mehra så giöra, wid laga straff tilgiörandes, som för förbudzbrått.
5. Aflade säxman Lars Olsson i Gärde och Offerdal dess säxmans eedh, tillijka med Olof Olsson i Kaxåsen.
6. Furrijeren Anders Phallén kärade till hust. Christina Hellman från Änge angående 25 kan. korn han förl. wår till sädeskorn bekommit af dess stiufson Olof Staffansson i Kläppen, och han hoos henne [fol. 410v] insatt i Enge till dess at ryttaren Erich Lundh det skulle fåå tilfälle at föra till Smedsåsen, hwilket Stina Helman icke utsläppa welat och hos sig behållit, för 7 mark k.m:t Phalléen skall henne skyldig wara, och emedan han redan hade detta korn ärnat åth Ivar Persson i Kingsta i betahlning för något korn han utaf honom bekommit, så förmenar \han/ det Stina Helman här medelst pantat sig sielf och derföre böra plichta. Johan Lund på swarandens wägnar förklarade, att kornet blef i Änge hoos Stina insatt för Phalléen, och aldenstund han lång tijd warit henne skyldig 7 mark, dy behölt hon kornet, effter hon elliest intet wäntade af honom något. Ifwar i Kingsta sade at effter Phalléen intet kunde fåå dhetta kornet heem till såningztijdhen, undsatte han honom der med och skulle hafwa detta igen, som nu är borta. Olof Staffansson i Kläppen sade at kornet för Ifwars räkning war insatt till dess Erich Lund skulle emottaga. Det sade och Lund, men när han skulle hämtat wille Stina det intet släppa. [fol. 411r]
Detta blef med nämden öfwerlagdt och resolveradt. Att såsom detta korn är fördt i gården till Stina Helman, det hon eij annars förstådt, än det warit Phalléen tillhörigdt, och har altså tänkt det behålla till betahlning för dess fodran, dy kan rätten detta ansee som en egenwillig pantning uti dess egen saak, uthan blifwer hon för Phalléens åtahl i dy måste aldeles frijerkiend. Dock böör hon kornet som bewijsligen tilkommer Ifwar Pärsson i Kingstad honom tilställa, och för dess fodran af 7 mark k.m:t dem Phalléen tilstår, honom sielf sökia.
7. Confronterades tiufen Lars Månsson med dr. Carl Åhl angående det kiött som i Änge blifwit bortstulit, och Åhl skall kiöpt af Lars, hwilket Åhl påstod. Lars nekade sig såldt honom något kiött. Åhl berättade, att lördagen för än Stina stod brud hade Åhl gådt till Enge och på wägen mött Lars. Då han och sköt en röij, hafwandes Åhl honom frågadt, hwart han skulle gåå, dher på Lars sw., till drängen i Eede. Lars hade och frågat Åhl hwad hans ärende woro. Då Åhl sw. att skaffa sig någon maat [fol. 411v] effter han skulle på wacht. Då Lars sagt, iag har kiöpt mig matsäck och törs sällia dig något kiött. Fölgde honom så till Enge, der det war, men han hade intet fått följa honom fram till gården, uthan måst stanna i hästhagan, medan han lopp fram, kom¬mandes straxt igen med 3 kiöttstycken, dhem Åhl kiöpt för 6 mark. Derföre gifwit 9 öre s.m:t, hwarmed dhe skildz åth och Åhl burit köttet till Söråsen och satt det hoos Olof Olsson.
Lars nekade icke till at han iu mött Ålen på skogen och der skutit en röij, men nekade aldeles till att med honom han gådt tilbaka åht Enge, ell. såldt honom något kiött, uthan straxt skildz från honom och sedan skutit en tiäder och så heem, det ryttaren Johan Lund tilstod at dhen gången Lars högst warit 2 tijmar borta.
Åhl tilhöltz att wijsa det han kiöpt kiöttet af Lars, elliest torde han derföre fastna. Åhl sw:de att modher i Bärg hade sielf funnit Lars, der han brutit upp holet i bodhen och der han tagit uth kiöttet. Lund sw:de att dagen effter brölloppet hade moder i Berg stådt upp att wäckia [fol. 412r] upp folket, och när hon kom i boden, som war under den boden hwaruthur kiöttet stals, hade Lars och probstens dräng legat dher, hwarföre blef moder häppen, och in effter nycklarne att see effter om något war stulit, men som intet war rördt sedan torsdagen då kiöttet stals. Till underboden hade intet låås warit, uthan drängiarne hela sommaren dher legadt. Åhl sade att så snart han fick wetta det Lars hade stulit kiött, hade han det för Lund bekient. Lund sadhe att det först skedde 2½ wecka där effter, det och Olof Larsson i Ede wittnade. Åhl förehöltz, hwij han der med så länge drögdt. Åhl förklarade, att lördagen kiöpte han kiöttet, söndagen gick han heem till sin bonde på Liden. Måndagen rymde Lars, och kom Åhl ej tilbakas för än andra söndagen, då han wäl hörde talet, at Lars stulit bäkaren, men kiött hörde han intet af. Dock genstan han der om fick kundskap, uppenbarat det för Lundh, hwilket skall warit inom 14 dagar. Kiöttet hade han intet hafft hemligen, utan uppenbart hoos Olof i Söråsen. Lund hade a 2½ wecka [fol. 412v] effter skall Åhl först kommit till honom och kiöttet omtalat. Åhl tilhöltz ytterligare at bekienna sanningen ell. bewijsa sin fångesman. Då han insisterade sin giorde relation skall och bewijsa det wara sant, om han fåår sig lijtet omhugssa, hwilket såsom uti en criminalsaak rätten icke kunde honom wägra, och att han sielf stämd sig till nästa ting infinner. Der till bör Olof i Söråsen och hans bonde i Lijen wara här tilstädes.
8. Kjel Björsson i Kougstad kärade till dess swågrar Olof Hake och Per Orre, 1. om 2 d. s.m:t som än restera på den 1696 här för rätten skedde förlijkning. 2. Om dess andehl på hustruns wägnar af jordepenningar i Röningzbärg, hwilket hemman swågrarne skola förl. pingst förenatz om at gifwa 50 r.d:r före, hwaraf hans hustru 1/6-part tilkommer, och för det 3:die om dess hustrus arf effter fadren, som warit 3 á 4 st. koor, sängkläder och annat. Olof Hake sw:de att på förlijkningen resterade allenast 1½ d. s.m:t. Dher emot Kiäl påstod 2 d. Icke heller kunde Haken [fol. 413r] med qwitto bewijsa mera wara betalt. Öfwer hemmanet sade han intet kiöp wara giort. Eij heller wille han derföre biuda mehra än 40 r.d:r. Öfwer fädernes arfwet sade han dhem wara förlijkte wijd tinget 1696 i ett för alt 13 r.d:r så at Kiäl nu andra gången icke skall kunnat fodrat. Sidst klagade Kiäl, att Haken skall förl. höst enär han kom till hoo effter matsäcken, warit otijdig, hotat honom med wärjan och sönderslagit en stohl. Dertill Hake nekade, och wittnen här till funnes inga.
Uthi saken emellan Kiäl Biörsson i Kougstad och dess swågrar dr. Olof Hake och Pehr Orre resolverades.
1. Angående de 2 d. s.m:t som en rest af 1696 åhrs förlijkning, så emedan Olof Hake och Pehr Orre eij gitta wijsa dhem wara betalte, dy skola de Kiäl Biörsson samma 2 d. s.m:t genstan tilställa.
2. Öfwer hemmanet Rönningsberg 2½ tunl. bewijses intet laga kiöp wara slutit om någon wiss summa, och fördenskull finner rätten skiäligt at wärdera tunnelandet för 27 d. s.m:t, hwaraf på Kiäl Biörssons 1/6-part stijger 11 d. 16 s.m:t, [fol. 413v] dhem swågrarna hälfften till Gregorij och hälfften till Thomasmäss 1701 böra betala, så frampt de elliest icke af Kiäl Biörsson willia lössen taga.
3. Det prætenderade fädernesarfwet finner häradzrätten redan på tinget den 22 oct. 1696 wara en afgiord sak, dhet Kiäl har sig at effterrätta.
9. Emedan dr. Göte Gök wederkiändes 9 d. s.m:t restera på dess låhn hoos Lars Erssons arf:r i Kjösta af 12 d. s.m:t, dy dömdes han dem inom 3 åhr at betala á 3 d. s.m:t åhrl. af dess löhn. Interesset gåfwo arfwingarne effter. Dher emot Göte lofwade dhem hwart åhr 2 sommardagswärken på 3 åhrs tijd.
Och ehuruwäl dr. Nils Edsberg lagl. war instämd bem:te arf:r till swars. som länsman wittnade, för 3 d. s.m:t skuld, så instälte han sig dock intet. För dhen skul och effter processens 2 § företogz saken, och såsom tolfman Nils Torkelsson i Glösa wittnade, at skulden war richtig, dy dömdes Edzberg desse 3 d. s.m:t at betala, så bör [fol. 414r] 1 d. s.m:t för uteblifwande wid första uppropet, dock honom öppet lembnat wid nästa ting saken återwinna om han gitter.
10. Det kärade Israel Matsson till dess granne Olof Grelsson i Rönningsberg, för det att då han förl. sommar tiltalade Olof om dess fölsunge, som giorde honom skada i kornet, hade han sprungit på och gifwit honom 2 örfijlar, så och sårrifwit. Dess utan skola hans höns giort honom i dess åker stoor skada till 1½ skyhl. Olof kunde icke neka att han gifwit Israel 2 slag i hufwudet med näfwan, fast han sedan nekade, effter han brukade otijdig mun med swordom och annat, som särdeles under kyrkiowägen kallat honom diäfwull. Hwad skada hönsen och fohlungen giort nekade Olof till. Eij heller woro det synadt. Till swordomen nekade Israel. Eij heller woro några wittnen der till \annat än Israel det äntel. tilstod/.
Och dy resolverades at Olof Grelsson för 2 slag ell. puster effter det 13 cap. såram. will. L.L. böter 2 g:r 3 mark, så och Israel för okvädins ord 3 mark s.m:t. Sedan att betaga all widare missämia dhem emellan sattes 5 d. s.m:t wijte för dem, som den andre först oförrättar. [fol. 414v]
12.[!] Angåendhe dhe 8 plåtar ell. 16 d. s.m:t som Mårten Jonsson i Röde för dr. Olof Slummer caverat för \14 åhr sedan/ hoos Lars Erssons arfwingar i Kjösta, och de af honom fodra, så tilstod Slummer samma löffte, lofwade och dhem betala, hwilket honom pålades af dess löhn åhrl. afsättia till Mårten 3 d. s.m:t effter han ingen annan egendom hade, till dess alt är betalt, då sedan rätten will om interesset determinera. Dess utan wederkiändes Slummer att han hade tagit af Mårten Jonsson en kiortell till kiöp för 6 d., hwilken lofwade honom straxt återställa, alldenstund han eij hade medell honom at betala. Den ort han lånat af Mårten Jonsson utfäste han straxt at clarera. Olof Nilsson i Mo hade execution på Slummer för 10 d. s.m.t för hwilka han sig dess rätt förbehölt.
13. Angående det interesse som Olof Persson i Nordbyn fodrade utaf Jon Bengtssons arf:r i Ekeberg för ett capital af 10 r.d:r hwar om 1698 d. 11 octobr dömdt är kunde nu icke definitive dömas, för än Pers [fol. 415r] enkia i Almåsa blir hörd, emedan det påståås, att hennes man skall der på något betalt, hwilken fördenskull nu till nästa ting bör instämmas.
14. Dhe 15 d. s.m:t som Nils Ersson i Bye war skyldig Lars Larsson i Kjöstad utfästade han på 4 åhr betala á 4 d. s.m:t om åhret, hwilket der han efftersätter skall han och gifwa interesse á 5 pro cento. Samma deras föreening wardt af tingzrätten approberat.
Nils Torkelsson i Glösa hade och at fodra af Nils Ersson 10 d: 16 s.m:t \och 1 st koo 3 d. s.m:t/, det han tilstod och på begiäran intecknade.
Så och Nils Olsson i Mällbyn efter obligation 52 d: 16 s.m:t, daterat d. 22 huius, och hemmanet i underpant, det Nilss Ersson wederkiännes, och dy intecknades hans fodran och upbödz panten 1:a g:n.
15. Aldenstund emellan Måns Andersson i Västbacken och dess grannar Daniel Olofsson war någon twist om gierdzelgårdarne, af hwilka Måns Andersson påstod sig hålla mehra än honom wederbör, blef i föllie af det 26 cap. B.B. afsagdt, at emedan de bägge hafwa lijka [fol. 415v] stort hemman, dy skulle dhe och gierdzelgårdarne omkring deras samfälte åker och sig hålla en lijka andehl, men wad den ena ell. andra inuti ägorne \ell. utan/ skulle afstängdt sig i några särdeles täppor, där under icke förståendes. Så bör och jordemåhn ansees, att en icke allena stänger på de obeqwäma platzer. Skulle parterne här effter sins emellan eij kunna åsämias, hafwa de goda män der till att nämbna, som detta jembka.
16. Förordnades Pär Månsson i Kaxås och Olof Nilsson i Mo, emellan h:r öfwersteleutnantens boställe och dess grannar gierdzelgårdarne att jembka effter hwars och ens tunneland.
17. Attesterade nämden det Jöns Månsson i Stavre, en man emot dess 80 åhr, hade updragit sin äldste son drag. Måns Stafring, n. 50, dess hemmansbruk, efftersom gubben nu woro aldeles ork¬löös det längre at häfda och föreståå, utan \at/ i widrigt fall lärer hemmanet förfalla. [fol. 416r]
18. Af häradznämden blef på begiäran insynadt, det enkian hustru Brita Olofsdotter i Åflo intet längre förmåtte dess hemman föreståå, och dy hade hon det samma uplåtit sonen drag. Henrik Busk och at ingen woro närmare det at emottaga.
19. För fehlachtig häfd och byggnad upbödz 2 g:n Landön Olof Larssons hemman.
2. Almåsa, Pär Olssons, 2 g:n.
20. Såsom för fehlachtig häfd och byggnad, Pär Olssons hemman Almåsa d. 13 febr. 1699 är 3:die g:n upbudit, och wederbörande då warnade at skaffa åbo der på, hwilket sedermehra eij skedt är, som länsman klagade. Altså till förekommande af ödesmåhl resolverades i krafft af d. 27 § Kongl. husesynsordn. at länsman skall försee hemmanet med en duchtig åbo, som det uprättar och utlagorne kan præstera, så att arf:r och andra der nu eij mehra hafwa at tala hwad besittningen angår, men om lössen må de med den samma anordna bäst de gitta. [fol. 416v]
21. Lars Larsson i Kjösta tiltalade Måns Persson i Berge om 6 d. k.m:t, som på en handell af häst och fult lass, frambl. Simon Persson, dhenne Måns Pärssons broder skall wara skyldig. Måns sw. att Simon uti den upsatz, som på sin giäld han wid sitt yttersta lät giöra, alle¬nast hade upfördt 5 d. s.m:t, dem Lars Larsson tilstod sig bekommit hafwa, men utom dhem hade han ändå 2 d. s.m:t, hwar till Måns sw. hållandes sig wijd Simons giorde specifikation. Och aldenstund Lars och Simon öfwer deras handell inga wittnen ell. giltige skriffter hade uprättadt, fördenskull kunde i så mörk sak rätten intet gravera Simons sterbhus för något mehra, än det han i sitt yttersta har wederkiäntz.
22. Det beklagade sig Olof Ersson i Ulfsåsen öfwer dragoun Nils Stafwerbergz hustru Ingeborg Larsdotter, att hon skall brakt honom uti offenteligit roop och rychte, som skulle han henne besofwit, begiärandes dy på henne för dhenne grofwa beskyllning behörig näpst. Ingeborg förklarade at förleden sommar [fol. 417r] dragounerne skulle bryta upp, skall hon om natten talat i sömbnen och sagdt, det Olof Ersson henne wåldtagit och belägrat, hwilket mannen om morgonen henne förehållit, som giort henne mycket ondt, så att hon der öfwer klagat sig för Olofs hustru, at hennes man för slikt henne misstänkte. Men Ingeborg betygade sig wara oskyldig för denne gierning. Stafwerberg instämde och med hustrun i dess relation, och at han ingen orsak hade at misstänkia, mindre skylla Olof Ersson för dhenne gierning, emedan med hans hustru, Olof icke plägar så wähl sämias, uthan giorde han dem bägge frij. Olof sade at Ingeborg hade på kyrkiowägen detta talet hafft, hwilket Olof Clemetsson i Utgård med sin hustru wittnade, och Ingeborg tilstod, men det allenast giort, att beklaga det mannen henne misstänkte. Och så medelst woro detta tahl kommit uth i socknen, så att och probsten Burman för dhen orsaken kallat bonden till sig, hwilken sin oskuld på det högsta betygadt. Efftersom och probsten gaf denne bonde ett godt loford [fol. 417v] tillika med nämden och allmogen, så att ingen uti detta ell. annat hade honom at beskylla. Sedan öfwerlades detta med nämden och resolverades.
Att aldenstund detta tahl af en falsk grund finnes wara uthkommit, warandes dessutan icke det ringaste skiäl ell. omständigheet, som Olof Ersson kan gravera. Altderföre blifwer han i detta måhl aldeles frijsagder. Skolandes Ingeborg, hwilken så obetänkt bracht honom i et så grafft och dess lijt rörande rychte, effter det 20 cap. tingb. böta 40 mark s.m:t hwilket alt sedhan högl. Kongl. hofrätten underdånödmiukel. underställes, emedan bägge desse personer äro giffte.
23. Såsom dr Olof Ahlgrens hustru Kerstin Andersdotter tilstod sig från dr. Petter Almberg stulit 19 aln. lärfft a 12 öre alnen, dy dömes hon effter 3 § i Kongl. straffordningen at böta 3-dubbelt, så och stå kiyrkioplicht i sacristijan, efter summan är under 8 d. s.m:t och det i krafft af Kongl. Maij:tz resolution 1699, i expenser til Almberg gifwer hon 24 öre s.m:t så och lärfftet åter. [fol. 418r]
24. Uthi det på tinget d. 24 octobr 1699 af Gudfast Matsson i Stavre förde käromåhl emot dr. Carl Åhl och Olof Lillia, för det dhe gifwit hans lilla gosse \om 6 åhr/ kruut, och sedermehra fixerat honom dätt i en nyckelpjpa antända, hwarmed gossen sig illa skadat, instälte de sig nu äntel. bägge, nembl. Åhl och Lillia, emedan den för dhen senares uteblifwande, saken här tills är upskiuten. Sedan nu sidst hållen ransakning war upläsen giorde Lillia följande relation, huru han och Åhl kommo till Jon Matsson i Stafre, der woro några små gossar. Hade så legat en nyckelpijpa i fenstret med fänghåhl på, som barnen pläga skiuta med, och Åhl bedit honom om ett ½ fängekruut att läggia dheruti åth gossen, hwilket Lillia nekat, effter han elliest kunna dher med bättre gagn giöra. Men Åhl han ändå sagdt stoor saak at gifwa bort fängekruut, effter barnen hafwa bössan att narras med. Då Lillia äntel. effter Åhl war så trägen och tog pijpan i handen, lät deruti lijtet kruut, pass ¼ fängekruut. Sedan lade Åhl pijpan i spisen, bad gossen tända på med en sticka, men som det dher med icke wille brinna af, hade Åhl tagit eldkohl på knijfwen, [fol. 418v] bedit gossen blåsa der på. Och som han i det hållit pijpan i handen hade det brunnit löst och krutet i ansichtet på gossen. Mehra wisste Lillia icke här af. Fältskiären mäst. Adam Werner, som curerat gossen berättade, att när Gudfast Matzon kom med gossen till honom hade ögonen warit igenswullne och det hwijta på ögonen rödt. Sielfwa ögonen wore icke heller illa skadde, allenast at någre krutkorn fäst sig på hinnan, men i pannan, så wäl utom kring ögonen, war krutet alt om kring in i hullet gångit, så att ansichtet war swullet och en heta slagit sig der till, hwilket på gossens syyn eij aflupit uthan skada, om han eij straxt blifwit curerat. 2 á 3 dagar hade mäst. Adam honom hoos sig och sedan släpte honom heem, gifwandes honom smörielsse ell. salvor som dagel. brukades så att gossen nu är all färdig. För sitt beswär hade Gudfast gifwit honom 3 d. s.m:t, hwilket så wäl som de på 3:die tinget nu giorde expenser till 2 d. s.m:t Gudfast fodrade wedergiällning före, så och plicht för det de så fixerat hans barn. Åhl sade sig intet hafwa detta giordt af argheet [fol. 419r] at skada Gudfasts barn, uthan att roa barnen, elliest hade Gudfast giordt illa i det han låtit sådant liggia framme. Honom förehöltz, att han som en mogen karl skulle bättre bort wetta, än låta barnen fåå sådane farlige saker, som kruut är at leka med. Men Åhl förmente sig ändå härutinnan intet giordt illa, effter han intet skall tänkt gossen något ondt. Detta blef med nämdhen öfwerlagt och resolveradt.
Att såsom dragounerne Carl Åhl och Olof Lillia medelst deras oförsichtiga förfarande warit wållande till dhen skada Gudfast Matzons son Mats och den bekostnadt han på dess cur, så wäl som elliest på processen har måst giöra. Dy finner och rätten billigt att de böra honom sådant genstan ärsättia till 4 d: 16 öre s.m:t hwar af Åhl som största uphofwet här till skall betala 2/3-del. med 3 d. s.m:t och lillia 1/3-del med 1 d: 16 öre s.m:t.
25. Öfwersteleutnanten wälborne h:r Bengt Ribbing hade låtit instämma dess drängiar Olof Matsson, Anders Andersson, Bengt Matsson och Grels Larsson för [fol. 419v] det at medelst deras försummelsse, en häst den h:r öfwersteleutnanten låtit wallacka är på 10:e dygnet död blifwen, som kostat honom 8½ plåtar, dem han åter fodrade.
Grels sw. at han på 9 dygnet hade sytat hästen, honom ledt morgon, middag och affton och den tijd stod hästen sig braaf, och om morgonen på 9:de dygnet, då han skulle föllia med h:r öfwerstel. till Frösön, lefwererat hästen wäl från sig till de andra drängiarne. Olof Matzson och Bängt Matzon sadhe at Anders hade då effter Grels tagit emot hästen, efter de intet alla kunde om honom försorg draga, och må derföre han swara. Anders berättade, det om morgonen han tog emot hästen war han temmelig swullen . Middagen red han honom, så och om afftonen och söndagz mårgonen. Men sedan lördagz middagen wille han intet stort äta. Söndagz middagen war hästen så kleen, at han intet kunde honom rijda, uthan ledde honom lijtet kring gålen, sedan satte han honom i kryddtäppan med ett täcke på honom, gifwandes honom både höö och miöldrick, men han smakade intet. Om [fol. 420r] natten störtade han äntel. så at han intet kan swara. H:r öfwerstel:n sadhe at de eij efter ordres skola rätt hafwa rijdit och ledt hästen, hwar af han swulnat och så störtat. Som profossen Iström betygade at måndagz morgonen när hästen war död hade han wid skapet hafft en swulnad stoor som en hattkull. H:r öfwerstel. sade, det han hördt berättas, att de skola släppt uth hästen i nyängen, der af han fått skada. Der till de nekade, säijandes Grelss at om tijsdagen hade han hästen en stund i kryddtäppan, men der skall honom ingen skada händt. Och emedan pijparen Jonas skulle kunna giöra någon upplysning, dy blef han förekallad dem. Parterne gåfwo eeden upp och betygade intet sedt hästen i nyängen, utan allenast hördt det tahlet, hwar om han sig bättre underrättat att det eij så woro, uthan allenast det att hästen gådt i kryddtäppan om söndagen, derest och en annan dag han skall gådt. Mehra wiste intet han. Tog afrräde. Öfwerstel. sade at det aldeles war emot hans willia, det hästen skulle släppas uth. Anders sadhe [fol. 420v] sig rijdit hästen effter befallning. Om lördagz middagen, det såg Nilss Pärsson i Wången, om afftoen det såg fältwäbelen Lund, om söndagz morgonen det såg ryttaren Erich Bång, men om middagen war hästen så matt, at han eij orkade, utan ledde han honom lijtet på gården. H:r öfwerstel. sw. at iu mehra han swullnat, iu mehra skulle de honom rijdit, hwilket de försummat, och såleds till hästens död wållande. På tilfrågan måtte Olof Matzon med dhe andra tilstå att wid bortresan hästen blifwit dhem samptel. betrodd.
26. Fältskiären konstförfarne mäst. Adam Verner tillijka med dess tältelagar kärade till ryttaren i Änge Johan Lund, för det han skall brukadt och förderfwat tråtzhästen dhe tilhopa kiöpt, påståendes att han måtte skaffa en annan i stället.
Lund sw. att han allenast låtit honom en gång gå till Frösön med fältskiären Frank, och sedan har han en gång ell. annan kunnat gåå till slåtten med maat åt folket. Werner swarade frågandes Lund till huru han will understå sig i dess private sysslor bruka deras samptl. häst, warandes hästen derigenom [fol. 421r] och slijka tunga klöfwior aldeles förslijten och sprängd. Lund sade at han låg till sängz och kunde intet råda före, om folket honom brukadt. Ryttaren Bolling sadhe att hästen gick i Änge til dess de fohro till Oviken, och fast hästen då bordt wara upstillat war han lell så utrijdhen, at han eij orkade fram med pagagicerne. Sedan han der fick gåå stilla litet begynte han taga sig, men han woro lell sprängd. Och emedan ryttarcorporalen Wulf hade sedt hästen då han af ryttmästaren gillades, dy på begiäran synade han honom och nu berättandes at hästen då sedt braf uth, och elliest intet blifwit antagen, men nu är han sprängd och skiemd så at han eij lär duga. Derföre påstod Werner och dess teltelagar att Lund måtte dhem betala hästen som han kostar 4½ plåtar, eller och skaffa så god häst i stället.
Resolutio. Rätten finner skiäligt at såsom Lund har dhenne häst frij och fälig tagit emot, men olofl. låtit honom brukas, deremedan han och är förskiämd. Fördenskull bör han i anledning af det 9 cap. kiöpm.b. L.L. den anten betala med 4½ plåt, ell. och skaffa så god häst i stället, och den andra behålla. [fol. 421v]
27. Tilsades Olof Lund, som på pastoris wägnar i Berg förer dispositionen i Änge at instundande wåhr laga Enges delen af wägen till Tångeråsen, så wäl som från Bergom wijd laga plicht om det försummas.
28. Parterna blef äntel. förlikning förestält, då h:r öfwersteleut. förklarade, att \fast han hade foog wille/ han eij heller påstod högsta rätten, utan wille benöija sig med hälften, kostandes hästen honom 15 r.d:r s.m:t och wallackningen 2 d. hwilket effter skedd remonstration drängiarne eij heller undfalla kunde, och dy slötz att desse 4 drängar betala hälfften tilhopa nembl. 8 d: 16 s.m:t. Kommandes på hwar dräng 2 d: 4 öre s.m:t.
29. Effter föregången laga stembning tiltalade Gunnar Mårtensson i Bleckåsen Pär Nilsson i Landverk och Pär Nilsson i Hällebärg för det de d. 9 sep:br. sidstl. honom med hugg och slag i Hof öfwerfallit, i dy at då han dijt kom, skall Pär i Hälberg begynt bruka mun och utmanat honom, då på de andras inrådande han fölgdt effter. När han nu utkommit skall Pähr i Hälleberg tagit honom i håret och slagit om [fol. 422r] kull, hwar till Pehr i Landwärk kommit at skillia dhem åth, men der under slagit Gunnar, och när han lupit undan fölgdt effter till stugudören, der hafft honom omkull, slagit och såårdragit till dess de andra dem skilde, påståendes derföre på dhem laga straff. Pehr nekade sig slagit Gunnar, uthan skall på Gunnars manade gådt uth, derest Gunnar honom skuffat[?] at de fallit om kull och så hade Pehr i Landwärk åtskildt dem. Pehr i Landwärk sade at Gunnar legat på Pehr på gården och så tänkte han skillia dem, hafwandes honom 2 gånger af honom, för än han wille släppan. När han kom up hade han stött Pehr. Derföre hade han lupit effter honom till dören. Deraf han gaf honom 2 slängar wijd örat. Och som Gunnar nekade sig warit orsaken till detta, dy på parternes begiäran hördes wittnen. Måns Gunnarson i Hof, dr. Abram Nilsson och hustru Elisabet Nilssdåtter, hwilka parterne gåfwo eeden upp, och separatem examinerades.
Måns intygade at Pehr i Hällebärg och Gunnar hade hafft lijten träta sins [fol. 422v] der öfwer lupit uth och manat Gunnar effter sig. Då de kommo på bron utanför dören hade de nappat ihopa, så uth på gålen och der om kull, men Gunnar ofwanpå, hwilken bedit Pehr at slippa. Äntel. hade Pehr i Landwärk kommit till och hafft Gunnar af, hwilken straxt lupit omkring till stufwan, men Pehr i Landwärk effter, hwarest han på broon hade Gunnar omkull, det Pehr fattat honom i håret och slagit, och så skildes de åth. Tog afträde. Dr. Abram Nilsson giorde samma relation, jembwäl och hustru Elisabet, hwilken lade det därtill at Pehr i Hälleberg fattat Gunnar i håret på broon jämbwäl och hållit i på gålen, så at Gunnar ropade at slippa, det eij heller de andra kunde neka.
Resolutio. Så som Pehr Nilsson i Landwärk och Pehr i Helleberg finnas uthan orsak hafwa öfwerfallit Gunnar Mårson, dy skola dhe plichta hwar för sig. Pehr i Landwärk för 2 örfijhlar och hårdrag 2 gånger 3 mark och Pehr i Hällebärg för et hårdrag 3 mark effter det 13 cap. såram. will. L.L. [fol. 423r]
30. Säxman Oloff Ersson anklagade dr. Nils Stafwerbergs hustru Ingeborg för det under pågtående swåra twist, som hon med Olof Ersson i Ulfsåsen begådt hoor, har oförsonad begådt Herrans högw. natwardh, icke afbidandes slut i saken wid tinget, hwilket hon eij heller förneka kunde, beklagandes der wid sitt oförstånd. H:r probsten beklagade hennes dher wijd stora förseende, och hade han wäl skolat henne dher ifrån afhålla, men \som/ hon effter Kongl. kyrkiolagen intet föruth sagdt honom till, uthan som den gången en stoor myckenheet begingo dhe H. natwarden, blef han henne icke warse för än wijd duken, då han henne berättat, och då war för sent. Henne blef föreläst så wäl Kongl. Maij:tz resol. 1697 som kyrkiolagen, då hon bekla¬gade sitt oförstånd. Dhenne saken wardt med nämden öfwerlagd och \emedan/ i föllie af 1697 åhrs resolution dhen hörer till ven. consistorium, dy blef den och dijt remitterad.
31. Angafz ryttaren Jonas Apelman, at förleden sommar då han en söndag [fol. 423v] begådt Herrens h. nattvard skall han i resan från kyrkian druckit sig drucken, och wijd framkomsten låtit illa och fördt ett fult lefwerne. Apelman beklagade att han först i Wången supit lijtet bränwijn, sedan i Glösa, och effter han tåhl lijtet skall han dher af blifwit något drucken, men intet låtit illa, uthan allenast kastat en kista undan i sin stufwa, den han stötte sig emot. På h:r probstens begiäran blefwo wittnen efftersända och hörde edel. Anders Andersson i Röde, som wittnade at när Apelman kom heem gick han uth och fan hästen hehl swttig. Han hade och warit så drucken, at han eij orkade stijga af hästen för än Mårten måtte honom hielpa. Eij heller orkade han sahla af hästen fast han det tilböd. När Anders sade at hästen war swettig hade han swarat, jag är kungens karl och iag råder om hästen. Der på hade Apelman gådt in och Anders med hästen gådt genom Mårtens gård. Då han fåt höra at det bulrades i hans stufwa, tänkte han honom låta illa på hustrun effter hon bad honom, lopp [fol. 424r] så in at hielpa henne, men då blifwit warsse at han på honom Anders war wred och brukade mun. På tilfrågan hwad wäsende han hade, sw. Anders att han ropade och skrijade, kastandes kistor och annat, men ingen swordom af honom hördt.
Säxman Olof Ersson i Röde sade sig intet mehra hördt, än han förstådt af [Anders] Andersson och det angifwit. Apelman bad om förskoning williandes till kyrkian gifwa 2 d. s.m:t. Men uti detta som till forum ecclesiasticium hörande måhl, kunde tingzrätten nu intet utlåta.
32. Effter dragoun Anders Kjelsson war på wacht commenderat så upskiötz om dess sabbatz-brått till nästa ting, så om Nilss häst i Nordbyn han lös släpt.
33. Anders Nilsson i Stavre, säxman, angaf det dr. Faxberg förl. sommar om en natt emot söndagen, då han gådt från Gudfast Matsson i Stavre, skall ropat och skrijket, hwar till Faxberg nekade, uthan sade sig allenast sungit och trallat något, och den aftonen eij druckit mehra än han [fol. 424v] om söndagen warit i kyrkian, det och säxman och bejakade. Och emedan här intet war något särdeles brått, dy kunde Faxberg icke heller med något straff beläggias, wijdare än han godwilligt till kyrkian utfäste 1 d. s.m:t.
33.[!] Såsom Pär Olsson i Tulleråsen och Bengt Jonsson i Ekeberg pröfwades af ålderdom och opasslighet, 2:an dag pingst legat hemma, dy kunde rätten dhem i så beskaffad saak icke med något straff beläggia. Dock lofwade de godwilligdt till kyrkian gifwa hwar sin 1 d. s.m:t.
34. Emedan Helge Christensson i Valne berättades i sitt hus föra ett oskickeligit lefwerne med fyllerij \och/ swordom, så och dess barn illa och särdel. med hugg och slag hanthera, dy wardt honom af rätten nu sådant förehållit, och han alfwarl. förmant dher med at afstå, och Erik Persson med Olof Grelsson sampt Jon Christensson förordnade på honom inseende hafwa, huru [fol. 425r] han sig åtbäär och det wid nästa ting angifwa. För uteblifwande wijd upropet sakfältes han till 1 d. s.m:t.
35. Länsman And. Ersson Bång beswärade sig öfwer Olof Olsson i Rönningsberg, det förl. sommar han blifwit nämd med flera andra at föra någon tiära från Mattmar till Järpen, men Olof warit hemma, och således är tiäran \½ tunna/ blifwit liggiandes och tagen till några båtar, men det will befal.m. intet beståå länsman, och dy påstod han det Olof måtte betala tiäran, så och böta för treska. Ille [Han] förmente sig dhen gången eij bort skiutza, emedan han skiutzade näst för. Dock såsom honom ålegat lyda ordres, för hwilkas efftersättiande tiäran är förkommen, dy fans skiäligt, at han den skall betala med 1½ d. s.m:t så och för treska böta 3 marker s.m:t, sökandes den som tiäran tagit, igen.
Wijdare klagade länsman, at när helsingarne marcherade, hade bönderne ordres at komma till skiutz med så många hästar de ägde, men fast Olof hade 2, skickade han lell allenast 1 st. fram, hwarigenom eij fyllest [fol. 425v] hästar kommo till marchen. Olof wille wäl föregifwa, det hans ena häst warit halt, men det kunde ingen af hans grannar det med honom wittna, och dy för treska uti detta fältes han och till 3 marker s.m:t.
36. Såsom Erik Sjulsson från Offerdal redan 1698 d. 11 febr. är genom dom frijat för Måns Blekmans tiltahl om Tysklandz lönen 1677 och 1678, dy tilsades Blekman sig dher effter at rätta.
37. Öfwerlades om byggnaden för länsmans moder, hustru Sigrid wid länsmansbostället, och emedan af 1680 åhrs syn fans det hon ett anseenligit till dess förbättring kostat, hwilket pröfwades högre stijga än 12 åhrs byggnad, så at dher af 6 åhr kunde läggias på dess senare åhr i afräkning, då effter mannens död hon bostället hafft, och liqviderades sålunda åbodt bostället:
från 1681 till 1690, 20 åhr á 6 d: 21: 8 åhrl. 66: 21: 8
ofwanbe:te 6 åhrs byggnad görs här emot först goda 40: -: –
saldo som hust. Sigrid till sonen And. Ersson betalar 26: 21: 8
66: 21: 8
37.[!] [fol. 426r] Blef undersökt om dhen olykelige wådeld som d. 20 junij sidstl. en söndag då folket war i kyrkian, har förbrändt Halvar Nilssons hemman Kluk om 2 tunl. skatte, då ingen mehra warit hemma än dragon Olof Lustigs hustru, wilken betygade sig allenast hafft lijtet på spijsen och \eij/ wettat för än elden settat öfwer taket. Det och grannarne intygade, och fördenskull effter 34 § i Kongl. hussynsordn. och 37 cap. B.B. dömdes Halfwar Nilsson brandstod till för hus och spanmål effter wärderingen till 69 d: 15 öre s.m:t, hwar om högwählb. h:r baron gen.majorn och lanshöfdingen han wijdare har at sökia.
38. Opbödes fölliande hemman:
1. Pär Nilsson i Hälleberg dess fädernes hemman ibid, 1:a g:n.
2. Måns Matsson från Stavre, Gunnar Sjulssons hemman i Kaxås. 2:a g:n.
3. Pär och Anders Olssönner i Tulleråsen. dess jordbyte, 3:e g:n.
4. Lars Nilsson från Ugården, dess bördehemman Liden 1 ¼ tld, 2:a g:n.
5. Nils Nilsson i Kluk, 1/3-part skatte i samma hemman [fol. 426v] den närmare till lössen, dock utan klander, 3:e g:n.
39. Tolfmannen från Rödöns tingelag Ivar Persson i Kingstad upwijsade för rätten 2:ne högwälborne h:r baron gen.majorns och landzhöfdingens honom gifne remisser af d. 25 julij och 11 sep:br. sidstl., det häradzrätten uti wederbörandes närwaro skulle ransaka om Ytteråå fiske, hwaruti Ifwar Pärsson för crono rustningzhemmanet Kingstad söker blifwa delachtig, och dher öfwer sedhan inkomma med omständelig berättelsse, till ödmiukaste föllie af hwilket comminister wällörde h:r Per Ranclef för dess stiufbarn så wäl som \högerewyrdige/ probsten Burman som målsman för dem, och Måns Nilsson i Hällebärg som fullmechtig för Åsanes boerne Jon Isaksson \och/ enkian hust. Ragerd Nilsdotter effter föregången notification sig instälte, och sedan Ifwar Pers suppliquer jempte remisserne woro upläste, exciperades å andra sijdan, det de icke kunna wetta huru Ifwar sig will fördrista detta afradzfiske begiära, sedan det honom en gång är frånkiendt, inläggiandes dher öfwer h:r gen.maj. och landzhöfdingens resolution af Frössön d. 4 sep.br. 1699, deruti Ytterå skogzafradzland honom tillägnas [fol. 427r] \emot 1 d. s.m:t/, men Ytterå fijsket, som apart är taxeradt, skulle Åsanes män behålla, så länge de den åhrl. afgifften ärläggia, hwilken war 3 d. s.m:t. Ifwar P. förmente, at så wijda detta fiske ligger en dehl på afradzlandetz grund, så will han så när wara at bruka den dehl af fisket, som de andra, hälst till rusthållets conserverande, han det skall hafwa nödigt, efftersom han ligger i en stoor giästwäg för resande. Dher till sw. att afradzlandet tillägnas ingen grund i åhn, uthan är det apart taxerat till skog och slått, men fisket åter i siön och elfwen, skolandes detta fiske tilförene legat under Åse mäns gårdzskatt, hwar före de sedermehra \1666/ tagit sig afrad på det de ändå skulle fåå behållat oklandrade. Till bewijs inlade h:r Pehr h:r gen. h:r Carl Sparres såskilte afradzbreef d. 8 octobr 1667 derest emot 24 öre s.m.t Ytteråå myra och skog dhem uplåtes, och sedan ett apart bref af d. 3 sep:br. samma åhr på Ytteråå fiske för Åsemännen emot 3 d. s.m:t åhrl. införandes dher af, det afradzlandet aldrig gådt i elfwen, ell. der någon rättigheet hafft. Ifwar P. förmente, at så som han hade land, så borde effter lag han hafwa strand. H:r Pehr sw. at det intet gåår ann i slijke måhl, uthan [fol. 427v] har Kongl. Maij:t måst uplåta och dela dess allmenningar hwem honom täckes, klagandes det Ifwar twärt emot h:r gen.maj. och landshöfdingens resol. d. 11 sep:br. 1699 och tingzrätten der på gifne förbud d. 11 maij sidstl. understår sig sökia ändring af de fattige Åse boerne deras uhrminnes fiske afhända.
Ifwar sw. at det för cronorusthållet är så högdt för nödhen och derföre wille han utom de 3 d. s.m:t ännu åhrl. gifwa 12 öre s.m:t till. H:r Pehr sw. at han håller sig wid den erhållne resolution, till dess Kongl. Maij:tz man dhen finner skiäligdt förändra.
Här wijd instälte sig länsman Anders Bång, bewijsandes med h:r gen. Sparres afradzbref d. 3 sep:br. 1667 at detta fiske tilförene lydt och legat under befallningsman och länsmansbostället, emot den wanlige afradhen, och dy på sine så wäl som på befallningzmans wägnar fodrade han det åter. H:r Pehr förklarade at åhr 1677, då fijenden föll in i landet, hade fogden och länsman lembnat detta fiske aldeles ledigt, så at Kongl. Maij:t der af ingen inkomst hade. Då hade skrifwaren Daniel Olson Helman lijka fult af Åsans boerne fodrat 1 tun. fisk, det dhe wägrat, [fol. 428r] aldenstund de intet brukade fisket. Sedermehra hade h:r Olof i Trång på sine och Åsans boernes wägnar der om inlagdt en supplique till h:r gouverneuren Jacob Fleming, wijsandes \af/ åtskillige bref huru detta fiske utaf ålder lydt och legat till Åsan, men befall.m. Daniel Bertilsson och länsman kommit det under sig, och sig utwärkat h:r general Sparres afradzbref 1667, hwilken ansökan d. 5 febr. 1679 så är till tingzrättens ransakning remitterad. Äfwen har och h:r gouverneuren Ribbing d. 31 aug. 1685 samma remiss itererat, som alt af orig, documenterne fans, skolandes de och wid tinget erhållit dom på bem:te fijske, och dy elliest aldrig kommit der till, men samma dom woro bortkommen, hwilken elliest i protocollen lär finnas. Yttermehra ingaf h:r Pehr 2 st. gambla dommar på pergament, begge af åhr 1520. Den förra en 12-manna, och den senare en 24-manna dom, hwarest belägges at Ytterå fiske af ålder legat till Åsom, men för et knijfslag kommit der ifrån, och fördenskull dömes det dijt igen, confirmerandes den senare domen den förra. Än en annan dom af Altzens skatteting [fol. 428v] åhr 1576, hwarest ofwan nämde domar comfirmeras under Åsom, och att den som effter den dag där på talade, skulle böta 40 marker för hwar dom, i förmågo af hwilka krafftige skiäl swarnderne förmeente ingen kunna detta fiske från Åsom prætendera, hwilket redan 1520 af uhrminnes tijder tijt legadt hafwer.
Länsman sw. att när de danske 1677 woro i landet ingångne, foro de intet bort för än Helgomässotijden, då ländzman hade annat at giöra än fijska. Hans fader blef och död, så och befall.m. Danill Bertelsson straxt der effter. Länsman Bång hade och warit ung, som eij så noga härom blifwit underrättad, och så äro Åse män inkombne och altsedan der settat. Nämden tilspordes om de sig kunna erinra dhenne twisten, effter de upwiste remisser wara här afdömd, förklarandes sig de äldste, det h:r Olof i Trång och länsman Moses Andersson en gång skola här om stådt till rätta, men domens innehåld mintes de intet. Moses Andersson war 1678 länsman och 1688 dödde h:r Olof i Trång. Derföre skulle protocollet här utinnan efftersees. [fol. 429r] Ifwar Pärsson insisterade ändå att komma till en dehl i fijsket, aldenstund Åsoms boerne skola hafwa mehra fijske än de behöfwa, efftersom de legdt bort både åth Erich Pärsson i Walne, ryttaren Bolling och Höknäbb, sampt Pehr Larsson i Hof. Hwilket förklarades, at det en ell. annan gång kunnat hända, \att/ Åsans boerne legdt bort en natt i fijsket, giör intet till saken, warandes lijka mycket om de sällia fisk, ell. och tillåta någon med deras egne redskap fijska en natt, ty det är fattigdt folk, som behöfwer wända sig något till penningz. Erich Pärsson i Walne sadhe, det och Ifwar P hade mehra skog och slått än han behöfde, emedan han och legde bort något af afradzlandet. Ifwar bad honom derföre lagl. citera honom, så will han swara. H:r Pehr, will i kiära, så böra I och swara.
De som legdt fisket blefwo hörde. Först Höknäbben, som betygade at för arbete, han hos enkian hade något at fodra, och som hon intet hade at betala med, fijskade han lijtet. Det samma sade och ryttaren Bolling, dock med hennes nät och redskap. Per Larsson i Hof hade enkians barn och Jon Isacssons [fol. 429v] tagit med sig, aldenstund de woro unga och wiste eij så noga notewarpen uti sjön, för hwilket de gifwit honom lijtet fijsk igen. Åsan boerne så wäl som Wärmo man klagade, att Ifwar Pärsson under Ytterå skogz afradzland will tillägna sig alt fijsket i siön, som dem af ålder tilhördt, fast till afradzlandet intet fijske hörer, sedan och tillägnar sig några holmar med mehra intrång, så och effter sitt hufwud utmärker rågångar i siön. Här till wille han intet swara, effter han eij lagl. war citerad. Dock warandes han wijd laga plicht at hålla sig inom sina skrankor och intet oförrätta någon. Erik Larsson i Värmon inladhe h:r gen.leutn Fröligz resol. d. 28 maij 1695, då han begiärt Ytterå skogz afradsland, hwilken han \äntel./ afstådt, och dher emot har h:r gen.leut. honom bibehållit wijd dess fiske och notewarp i Altzens siön, sampt qwarnställe wijd afradztracten, hwaruti Ifwar Pärsson förbödz honom at oförrätta. Ifwar sade sig derföre eij wara stämd. Erich Larsson sade det Ifwar P. skall i olaga tijd tändt en eld på afradzlandet och för honom [fol. 430r] brändt upp några fogellflakor, hwar till han eij heller swara wille utan laga stembning. Men påstod at såsom nu bewijsat woro, det Åsanes boerne hafwa mehra fiske än de behöfwa, det han mått fåå det, hälst han och biuder högre taxa. Swaranderne beropade sig på dess här ofwan andragne skiäl, så och at Ifwar hade mehra än han betarfwade.
Länsman itererade och det på befall.m. så wäl som dess egne wägnar giorde reservation, efftersom han som boor i en stoor giästewäg fisket bäst behöfde. Af 1698 åhrs synedom fans det uhrminnes häfd aldeles skulle wara opræiudicerad och dy tilsades Ifwar Pärsson alfwarl. at afhålla sig från de notewarp i siön han Wärmo och Åse man effter gammal häfd hafft inom den då dömde rågången tilkomma, wid laga plicht för förbudzbrått, aldenstund de klaga at han hela siön öfwer skall fara och fiska.
40. [fol. 430v] Betygade nämnden det ryttaren Gudfast Modig i Mo i Alsens s:n här förl. wår wijd arfskifftet sig tillhandlat dess faders hemman och rusthåll i Moo, och samma hemman i wåras till bruks måst antaga, aldenstund effter äldre brodern, som tilförene har sitt hemman, Gudfast Modig war närmast, hwilken och de andra syskonen som till hemmanetz lössen och rustningens widmachthållande eij mechtige, hafwa besgde hemman updragit.
41. Oppböd Erik Nilsson i Rise den förordning han och hustrun sins emellan giordt, 2: g:n.
Upbödh Mats Persson i Mällbyn hemmanet Mälbyn, 2:a g:n, af swärfadren updragit, då Gudfast Ersson, sonen, klandrade, som bör lagligen utföras.
42. Förehades:
1. Boskapslängden för 1700.
2. Giärningsmän woro i detta tingelaget inga.
3. För tienstelös pro a:o 1700 angafz Gunilla Andersdotter i Offerdal och Kläppen.
4. Bränwijns brännerijet förmåtte ingen sig åtaga.
5. För medlingarne både gambla och nya [fol. 431r] hade wederbörande för innewarande åhr niutit, lijka som de förra åhren.
42.[!] Genomgickz contributionslängdhen för innewarande åhr.
2. Sockneskrifwaren i Offerdahl hade för 1700 hafft i löhn af hwart hemman 6 öre s.m:t, boställen exemte. Men sockneskrifwaren i Alsen och Mattmar 8 öre s.m:t.
3. Profossen 1 kan. korn af hwart bondehemman, boställen intet.
4. Brofogden lijka så.
5. I detta tingelaget inga färiemän.
6. Eij heller organister.
7. Ej heller fördelskarlar.
8. Fjälstufwumännen 1 kan. korn af hwar bonde så frampt frijden ståår och allmogen fåår resa.
43. Chergianten Reuter præsenterade dess husesyn hållen förl. höst från honom till Axel Sidenbom, men aldenstund Sidenbom hwarken wijd synen warit, eij heller nu instämd och tilstädes, dy anstodz rätten icke heller den företaga och afdöma.
44. Aldenstund på höstetinget 1699 det [fol. 431v] blifwit resolverat till concursum creditorum hos Per i Tossberg, efftersom egendomen till alles förnöijelsse icke hinte. Fördenskull wardt samma concursus anstäldh till nästa ting, at hwar och en der till må dess erhåldne rätt wijsa. Imedlertijd så för Kongl. Maij:t och cronan som creditorerne upbödz hemmanet 1:a g:n.
45. Till afdömande företoges effterföllinade husesyner wijd Hallens compagnie.
1. Pär Olsson hemman Tossberg 3 tunl. skatte, det sonen Per Persson för 3 åhr sedhan emottog at bruka. Dess fehlachtigheter pröfwades till 31 d: 31: 8 s.m:t, hwilka skattägaren dömdes inom 3 åhr at byggia och imedlertijd till Kongl. Maij:tz säkerheet intecknades jordhen.
2. Halvar Nilssons skattehemman Kluk 2 tunl. hwarest wijd synen 1699 fehlachtighererne äro fundne till 56 d: 4: 8 s.m.t, men sedermehra är hela gården d. 20 junij sidstl. genom wådeld upbränd, till hwars ärsättning honom brandstod [fol. 432r] är tildömd 69 d: 15 s.m:t, efftersom husen för dess fehlachtighet skull, eij högre kunnat æstimeras. Länsman begärte at en annan åbo måtte här på sättias emedan hwarken Halfwar Nilsson ell. hans barn någonsin duga hemmanet uprätta, utan med tijdhen aldeles ruinera, skolandes det redan för fehlachtighererne wara upbudit, hwar effter i protocollen sågz, och fans d. 11 febr. 1698 upbudit 1:a g:n. Dy uppbödz nu 2:a g:n och Halfwar Nilsson tilsagdz at dher han icke till nästa ting skaffar säkerheet ell. duchtig åbo, lär med hemmanet effter 27 § i hussynsordn. förfaras.
3. Fehlachtigheterne på skattehemmanet Bye 3 tld, det hustru Kerstin halfft med brodren Nils Ersson åbor, funnes till 24 d: 6: 16 s.m:t hwilka de förklarades inom 2 åhr at reparera.
4. Uppå skattehemmanet Krokom 1½ tld. pröfwades bristen till 36 d: 5 s.m:t, hwilka skattägaren Erik Ersson dömdes att reparera inom 3 åhr och imedlertijd intecknades jorden, till Kongl. Maij:tz och cronans säkerheet och upbödz 1:a g:n. [fol. 432v]
47.[!] Bewilliades Erik Larsson i Värmon fasta på dess fädernes inlöste hemman effter contractet d. 23 nov. 1697, effter det war lagbudit d. 26 octobr sidstl. och altsedan ståndit oqwalt och alt klart.
Dito Erik Olsson från Söråsen på Ulfsåshemmanet 2 tld, kiöpt af dess swåger Anders Skåre d. 16 marij 1698 effter det och fans lagbudit d. 26 octbr 1699 och altsedan oqwalt ståndit.
Sammaleds och Olof Clemetsson från Utgård på besagde hemman 1 1/7 tld skatte, förutan en dehl. crono, som eximeras, kiöpt af Nils Nilsson från Kälom och dess interessenter effter skrifften d. 20 martij 1698. Hwilket hemman effter d. 27 § i husesynsord. är d. 11 febr. 1698 utbudit, emedan ägarne eij kunde hållat wid macht, och derföre är Olof Clemetzon dijtkommen. Detta fans lagbudit d. 26 oct. 1699 och altsedan oqwalt ståndit.
Bewilliades Torbjörn Simonsson i Bergom fasta på Bergomshemmanet effter tingransa-kningen 1696.
Så och Nils Grelsson i Kluk på [fol. 433r] dess hemman effter ransakningen d. 11 febr[?] 1698. Emedan desse hemman längesedan woro lagståndne.
48. Markgången på kornet här i tingelaget betygades förl. sommar warit 4 d. s.m:t.
49. Alldenstund Erik Anderssons dåtter i Harbösta och Undersåkers s:n har utsagt och bekient det h:r Erich Plantin förl. åhr 1698 och 1699, då han tiente i Offerdahls prästegård skall med henne hafft kiötzlig beblandelsse under echtenskapslofwen, för hwilket h:r Erich genom dess bref af Uhmeå d. 11 julij sidstl. så på henne som dess fader begiärade citation, som och skedt är i föllie af hwilken de sig instälte. Men ehuruwäl stembning på h:r Erich war utfärdad at stå länsman till swars för denne gierning, så har han dock eij kunnat fåås igen, fast än så wäl magistraten i Umeå som consistorium äro der om anlyste, uthan weet man eij, hwarest han håller till, så att han på detta sättet icke heller om tingzterminen är [fol. 433v] kunnig. Erich Andersson förklarade han intet lägger sig i dhenne saken, ell. h:r Erich denne beskyllning påbördar, hwarföre han så mycket mindre hafft foog honom stämma, uthan hwad han och dottren sins emellan hafwa, måge dhe utföra, hwilket på hans begiäran till protokollet fördes, och widare kunde intet till saken giöras, emedan Plantin eij fått någon stembning.
Bilaga: Bomärken
Bomärken 1670 avritade i protokollet från ting i Offerdals tingslag 29-30 januari 1692 (se sid. XX)
Förteckning över återgivna protokoll
Offerdals tingslag
1691 17-20/2
1691 16-17, 19-20/10
1692 29-30/1
1692 24-27/10
1693 6-8/4
1693 4/8 Syneprotokoll
1693 2-4/11
1694 22-24/5
1694 1-4/10
1695 12, 14-15/10
1696 17-18, 20-21/7
1696 22-24/10
1697 12-15/10
1698 11-12, 14/2
1698 17-19/10
1699 11, 13-14/2
1699 26-28/10
1700 11-12, 14/5
1700 21/7 Extra ting
1700 27, 29-31/10