Att släktforska med DNA – I

     Mitt första möte med DNA som metod att släktforska och söka släktband bakåt i tiden var år 2009. Jag såg då ett tv-program som gjorts av National Geographic och som tog upp hur man med en enkel topsning tog DNA-prov i olika folkgrupper runt om i världen.  Efter laboratorieanalys kunde forskarna bestämma förändringar (mutationer) i mannens Y-kromosom. Eftersom den normalt förs vidare oförändrad från far till son och endast med längre mellanrum ”felkopieras” när en son får sin fars Y-DNA, så kan forskarna efter att ha samlat tillräckligt med analysunderlag, räkna ut hur man är släkt tusentals år bakåt i tiden. I programmet visade man hur man med DNA-analys kunde spåra de olika strömmarna av människor från centrala Afrika till jordens alla hörn de sista 50 000 åren.

Direkt efter programmet beställde jag ett provtagningskit och fick efter några månader svar på mitt DNA-prov. Tillsammans med svaret, som innehöll de kryptiska beteckningarna att jag tillhörde haploguppen R1b1c, M269, så fanns också en karta över vilka andra testade personer som tillhörde samma haplogrupp. På kartan fanns en mängd träffar spridda över nästan hela Europa, men även över Nordamerika. Jag identifierade en träff i Nordamerika med farsanor inte allt för långt ifrån min egen hemort, och som jag kontaktade per mejl. Jag fick omgående ett svar från en pensionerad brandchef i Vancouver, som visade sig vara min fyrmänning, vars farfars far, Anders Persson, emigrerade 1882. Jag kände till Anders Perssons emigration men hade ingen kunskap om hans barns vidare öden. Det var fantastiskt att få denna kontakt. Vi har genom åren haft mejlkontakter och utväxlat information om dagshändelser och om vår släkt på ömse sidor. Idag får jag inget mejlsvar och hans hemsida är nedsläckt. Tidens gång…

Jag har numera kompletterat mina DNA-analyser på de raka fäderne- och mödernelinjerna (YDNA och mtDNA) och finns med i flera av de projekt som arbetar med att ta fram ny kunskap.